Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

Uthållighet i skidspåret

”Man kan lära sig tycka om”, sa han.

När vi kommer ut på en myr och ser fjället i bakgrunden stannar 14-åringen.

”Det var vackert”, säger han.

”Kanske du har börjat tycka om längdskidåkning en aning?” frågar jag försiktigt.

”Nå, när man tvingas göra något man inte tycker om tillräckligt många gånger lär man sig småningom tycka om det”, svarar han lite torrt.

Faktum är ju att jag förstår honom exakt. Enda skillnaden är att han kommit fram till slutresultatet 30 år snabbare än jag själv.

Som barn skidade vi rätt mycket. Mamma och pappa tog oss med till Ylläs i början av 80-talet och sedan dess har jag inte genomlevt en enda vinter utan att besöka Ylläs eller stå på skidor. Det var inga korta turer vi gjorde då. Den längsta turen kring fjället låg väl på ca 35 km. Men pappa minns livligt hur min egen skidning korrelerade med mitt humör. När såväl humör som hastighet sjönk gällde det att ta fram chokladen som fanns i fickan och locka mig vidare.

Småningom fick längdskidning ge vika för slalom och det är först i vuxen ålder jag lärt mig uppskatta längdskidning (på nytt). Sonen, som allra helst står på slalomskidor, är ändå snabbare i sin utveckling än sin mor.

Fortsättningsvis får jag kämpa med dottern. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Längdskidorna kallar hon ”de långa och smala”. Mina metoder är diskutabla och kan ifrågasättas både pedagogiskt och moraliskt. Imorse förhandlade vi. Jag fick henne med på en skidtur och i gengäld fick hon en kompisövernattning. Båda vann, även om hon inte var glad när jag tvingade henne två varv runt banan.

Med andra föräldrar har vi diskuterat gränsdragning mellan att ha roligt och ta ansvar. Vad gör man som förälder om ens barn mitt under spelsäsongen säger att hen inte vill delta i träningarna/matcherna för att hen inte tycker att det är roligt? Vad svarar vi då? Att det är ok? Att det går att ta en paus och fortsätta senare om det känns så? Att man i lagsport har ett gemensamt ansvar? Att man endast kan sluta när säsongen tar slut?

Jag har inte ett klart och enkelt svar. Varje fall är individuellt och unikt. Däremot tänker jag att det också är ett föräldraansvar att fostra till uthållighet.

Och under tiden varvar jag slalomdagarna med att lassa in mera choklad i fickorna och släpa ut ätteläggen i skidspåret. För man kan lära sig att tycka om något, sa min son.

Pamela Granskog trivs numera med alla sorters skidor

Att tala för sin sjuka mor

–

Varje höst är det samma sak. En massa människor går och oroar sig för den årliga budgetförhandlingen. Kommer våra bidrag att skäras ner? Hur viktiga anses vi vara? I en tid av gig-ekonomi och snuttjobb har det personliga varumärket blivit viktigare. Så är det för frilansare, och så är det för tredje sektorn. Det räcker inte med att fylla en viktig samhällsfunktion, eller att göra ett bra jobb. Du måste också kunna sälja in det. 

Självskryt

Detta har varit vardag länge i till exempel kulturbranschen. Den eller de som klarar av att hantera media, som är mediesexig, eller förstår att surfa på popularitetsvågen får mer uppmärksamhet, stipendier och inflytande. Framgång föder framgång. Men, att sälja sig själv är inte lätt. Du måste kunna projicera självsäkerhet, ödmjukhet och målmedvetenhet på samma gång. Alla som nån gång försökt motivera varför just de skall få ett stipendie eller projektbidrag vet hur svårt det kan vara att skryta om sig själv.För dem av oss som lever med projektfinansiering hette det länge att du är aldrig bättre än ditt senaste projekt. Vi måste alltid prestera, alltid leverera.
Nu räcker inte det. 

Det nya vi

Vi skall dessutom skapa en berättelse. Det är inte bara hur saker är, det är också hur de uppfattas. Detta har många företag insett för åratal sedan. Om reklam en gång i tiden gick ut på att öka en varas lockelse och stimulera köpbehovet, handlar mycket reklam idag om gemenskap. Märket är ett vi, som förutom att sälja en produkt också säljer en livsstil, vissa ståndpunkter. Dessa gemenskaper tar sig allt märkligare uttryck, då företag beter sig som om de vore idédrivna aktörer inom tredje sektorn. Att sälja, att manipulera och att konsumera är inte ok i dag på samma sätt som till exempel under 90-talet, då konsumtion var eftertraktat och en väg till lycka. Därför har vi idag företag som tar ställning i aktuella och kontroversiella frågor. 

Berättelsernas betydelse

Behovet av en story, en röd tråd och en förklaring påverkar offentligheten i vårt samhälle. Vi får spin doctors, vars enda uppgift är att styra storyn. Även politiken förändras. Den har blivit snabbare, ytligare, mer känslostyrd. Sociala medier påverkar oss, och hur vi beter oss. Länge talade vi om den råa ton som slår igenom i det offentliga samtalet, men vi har inte talat lika mycket om vilka djupare förändringar som ett förändrande medielandskap för med sig. Alla slåss om uppmärksamheten, alla vill vara på den goda sidan. Kampen om att vara godast är i full gång.

Visa mig pengarna

Vi som arbetar inom det livslånga lärandet har länge gäspande hört på när beslutfattare och tjänstemän ivrigt lägger ut texten om vår sektors betydelse. Vi brukar kalla dem söndagstalen. Det är en lång rad fina ord om vikten av att alla skall ha samma möjligheter, att vi lever i ett utbildningsprogressivt land där lärandet och lärarna har hög status. Detta följs inte sällan av en harang om fina PISA-resultat och våra stolta traditioner. Inget av det som sägs är fel. Problemen uppstår om talen inte följs av budgettal. Med ett undantag när säger sig alla politiska partier i Finland idag att utbildning är en grundbult i välfärden och vår framtida konkurrenskraft, samt en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle. Samtidigt har nedskärningar påverkat många av oss på mer eller mindre dramatiska sätt.

Framåt eller bakåt?

Detta år kom så covid-19 och ställde till det. Den nuvarande regeringen satte utbildning ganska högt på agendan, och det fanns en förhoppning om att nedskärningarna skulle ersättas med satsningar. Regeringsprogrammet innehåller flera ambitiösa målsättningar och ganska klara åtgärder. Nu lever vi i stormens öga. Efter de hårda vindarna i form av nedstängningar, karantän och undantagsförhållanden går vi i väntans tider. Idag inleddes budgetförhandlingarna för 2021. Det är ett oroligt lugn som råder. Vårens politiska samförstånd har ersatts av skarp retorik. Flera av regeringens reformförslag kritiseras som dyra och felriktade då vi idag behöver andra prioriteringar. Ett av de största oppositionspartierna har meddelat att de försöker fälla regeringen och få fram nyval.

Försäljarsnacket

Det är här morsan kommer in. Hur skall vi kunna tala för vår sak, för varför det livslånga lärandet behövs, när vi lever mitt i den osäkerhet som covid-19 för med sig? Jag är rädd för att vi klampar några steg bakåt och lite ber om ursäkt för att vi finns. Vi ställer oss med mössan i handen och väntar på att patron skall säga något. Det är alltid svårt att skryta om sig själv. Det känns olustigt. Resultaten kan väl tala för sig själva, liksom? I dessa undantagstider kan det kännas ännu svårare. Det finns ju så många behov, så mycket som behöver uppmärksamhet, åtgärder, och budgetmedel. Många andra är högljudda, tar sin plats i solen, utgår med en förbluffande självklarhet att just de behövs. Vi är väl ändå inte så nödvändiga idet sammanhanget, eller? Konsulttipset att ”fake it till you make it” fungerar inte riktigt inom det livslånga lärandet. Vi måste leverera hela tiden, det går inte att fuska. Nu måste vi hitta vår berättelse i dessa nya tider, och vi måste lista ut hur vi skall berätta den.

Att se sig i spegeln

Foto av  Rebecca Chalmers  på  Scopio

Den här våren har jag haft mer tid för mig själv än på mycket länge. Annars är det på sommaren som jobbvardagen släpper och tankarna kan få fritt utlopp igen. Samtidigt finns det alltid så mycket att göra på stugan. Dagarna fylls lätt av små och stora renoveringsprojekt. Tempot är helt enkelt ganska högt, och det fortsätter in i semestern. Under resten av året fylls dagarna av jobb och vardagssysslor. Livet har hittat sin lunk helt enkelt. Rutiner som för det mesta är ganska behagliga. Men, priset är att inte ge tid åt sig själv, att inte se sig själv i spegeln alltför noga, eftersom det är osäkert vad man kommer att se, vem som tittar tillbaka. Den första reaktionen på denna extra egentid var att hänga på nätet igen, främst på facebook. Efter att förra året självsäkert hävdat att den plattformen är död och mumifierad har jag under våren fått krypa till korset. Jo, jag hade fel, och jo jag har hittat en mening med fb under Corona.

Samtidigt är det en flykt, om än en ofarlig sådan. En flykt undan egentiden.

Tonårstankar

Jag brukade som tonåring ha två tankar om mitt liv. Jag ville inte bli bitter (som många äldre människor jag kände i min omgivning var) och jag ville kunna se mig själv i spegeln. Det förra handlade om att jag inte ville ångra saker jag aldrig gjort, det senare handlade om att klara av att acceptera sig själv sådan jag var/är.

Egentligen tänker jag väl fortfarande på samma sätt. Som livsmålsättningar är de inte helt dåliga, tycker jag. Men, är detta något man kan lära sig? Det är lättare att ställa upp målsättningar för sitt liv än att leva dem. Om jag tror på den fria viljan måste ju de val jag gör vara mina, alltså bestämmer jag. Visst finns det saker som jag inte kan välja, och saker som väljs åt mig. Men om vi bortser från dem finns det ännu gott om utrymme i livet som inte har någon klart utstakad väg, det finns valmöjligheter åt alla håll.

Valjobbigt

Det är jobbigt att välja. Besluten kan kännas så stora, så livsavgörande. Jag brukar ofta upprepa att jag är glad över att inte vara tonåring. Det är en tid som jag förknippar med mycket ångest, osäkerhet, rädsla för att fatta beslut, att ta tag i saker och ting. Allt detta döljs av en spelad självsäkerhet, ett tänkande i svartvitt om världen, moral och etik. Jag har aldrig varit så cynisk och sarkastisk som då jag var tonåring. Aldrig så tvärsäker. Nu kommer jag på mig själv med att ibland också tänka att jag är glad att jag inte är ung vuxen, typ 20. Alla dessa val finns kvar, men börjar också stressa eftersom tiden går. Vad ska jag bli, vem är jag, hur ska jag leva? När jag ser detta i yngre generationer blöder mitt hjärta. Jag vill säga, det är ingen fara, du kan, du duger och du hinner nog. Jag vill sälja idéen om det livslånga lärandet, om nya chanser, om att vara snäll mot sig själv. Men jag ser, och jag vet, att budskapet sällan når fram. Så nej, jag tror inte man kan lära andra hur de skall leva, eller hur de ska fatta sina val. Var och en måste gå sin egen väg. Det är en lockande tanke att hjälpa andra undvika de misstag man själv gjorde, och jag är inte immun mot att dela ut goda råd åt andra, oavsett om de frågat efter dem eller inte.

Rutinlängtan

Jag kan säga det, för att jag själv fyller mitt liv med rutiner, med trygga, återkommande, ganska förutsägbara saker. Men också för att mitt perspektiv med tiden förändrats, liksom min uppfattning om vad som är viktigt, vad som spelar roll.

Samtidigt är jag inte helt pigg på allt för mycket egentid. Tänk om Bob lurar där i spegeln.

Våren har varit jobbig, men också bra, för egentiden har smugit sig in. Det är inte jag som tagit en timeout för att söka efter de stora svaren, eller söka djupt i spegeln efter dolda sanningar. Det har istället kommit lite allt eftersom, som av en händelse. Jag vet att jag är privilegierad som kunnat jobba på distans, som inte blivit sjuk, som kunnat släppa lite av prestationskraven, som har klarat av att vara lite snäll med mig själv.

Så vad har jag sett? Jag tycker jag är ok, jag känner mig inte bitter. Det räcker ganska bra just nu.

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Lärandetid

Hemmakontoret har blivit en studio.

Ett vitt täcke lägger sig över tomma gator och torg i Helsingfors. Vi, som denna vinter inte haft någon vinter alls, får nu plötsligt snö. I mitten av april. Det är inte mycket som kommer ner, men det är konstigt. Inte så att vi aldrig skulle ha haft snö i april, det har vi ju. Men då oftast som en fortsättning, eller återkomst av en vit vinter. Nu är det som om vintern kom först nu. Och det är konstigt. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är en bra situationsbeskrivning av livet just nu. Inget är som det skall. Och inget går att säga om hur det skall bli. 

Jag hörde till dem som tog lite lätt på Coronan i början. Jojo, det går över. Nätet skämtade om en släng av C, och memen florerade. Det var långt borta, det var inte så farligt. Sedan gick det mycket snabbt. Då tänkte jag att detta var en katastrof för vår tid, den utvecklades hastigt (vilket passar vår ständigt uppkopplade vardag), det finns inget botemedel (tänk katastroffilm), alla hade åsikter på nätet och snart nog drogs hela samhället med i en kapprustning där alla tävlade om vem som genomförde de kraftfullaste åtgärderna, trots att experterna inte var eniga om deras effekter. Det mänskliga psyket reagerade instinktivt. Vi stängde världen. Allt hade gått med en hastighet som är symptomatisk för vår tid.

Min tredje reaktion var att detta nu blir ett maratonlopp, där vi bara sprungit hundra meter. Några höll med mig, andra menade att jag var för pessimistisk.

En dryg månad senare känns det tyvärr som jag kanske var inne på rätt spår. Detta kommer att ta tid. 

Allt påverkas. Först gällde det att vänja sig vid distansarbetande på heltid. Sedan kom känslan av isolering, av ”social distansering”. I takt med att allt mer i samhället stängdes, inklusive så småningom gränsen till Nyland, kändes det hela mer och mer overkligt. Från att ha varit en tillfällig oläglighet (jag kunde inte gå på bio i söndags) blev det något mycket allvarligare.

Det tog alltså tid innan allvaret sjönk in. Nu skulle jag vilja påstå att det har sjunkit rätt djupt.

Med den nya vardagen kom så småningom nya rutiner. Jag märkte att jag plötsligt började vara på facebook igen, efter att så sent som i höstas självsäkert påstått att plattformen är död och att likstelheten börjat sätta in.

Förutom behovet av en virtuell mötesplats kände jag också ett sug efter att lära mig mera. Jobbet har länge varit så intensivt att nästan all fortbildning har fått stå tillbaka. Ofta har jag känt mig frustrerad över att inte hinna lära mig nytt, inte hinna pröva nya saker. Det enda som har hindrat mig har varit jag själv. Trots att jag arbetar med livslångt lärande har jag inte alltid levt som jag har lärt. Andra saker har fått gå före.

När alla resor, alla möten och allt socialt umgänge upphört finns det i min vardag plötsligt tid för lärande. Eller, jag ger mig själv tid. Det finns bara så mycket jobb du orkar göra under en dag. Sedan kommer gränsen, och det blir tvärstopp.

Varje gång jag har blivit nyfiken på något jag inte kan, söker jag nu upp ett par youtube-videon för att försöka förstå. Jag gör upp listor på nya saker som jag lär mig, eller skulle kunna ta i bruk. Hittills har det mest handlat om teknik, att göra bättre live-sändningar, att redigera ljud, att producera podcasts eller använda för mig nya verktyg som Ableton eller MS-Teams. Jag har alltså börjat med det som intresserar mig mest, vilket alltid är en bra startpunkt för nytt lärande. Nu hoppas jag att denna nyfunna iver skall hålla i sig så att jag småningom utvidgar till andra saker, sådant jag behöver bli bättre på, men inte riktigt känner lusten till. Jag tänker att det är bra att ta ett steg i taget.

Det har blivit väldigt tydligt att två saker styr vad jag försöker lära mig mer om just nu. Det ena är mitt intresse, min nyfikenhet. Den andra, minst lika starka faktorn är att jag ser vad det hela skall användas till. Att vara nyfiken räcker bara så långt. Att drivas av tanken på direkt nytta fungerar inte heller så bra utan egen motivation. Kombinationen jag vill och jag behöver är däremot kraftfull. Min vardag har därför växt med tiden till att också innehålla lärande. Resultatet är en arbetsdag som flyter på bättre, en roligare tillvaro och ett bra sätt att få tiden att gå. Kanske att lärandet efter detta kommer att få en större plats i mitt liv, och varför inte också i samhället i stort. Just nu känns det svårt att tänka sig att allt skulle återgå till att vara som förr. Hur klarar du vardagen, har du lärt dig nytt, och vad tror du händer sen?

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Lust eller tvång – det livslånga lärandet

Det var Unesco som myntade begreppet ”livslångt lärande” redan på 1960-talet. Under årens lopp har tyngdpunkten – när det gäller vad orden står för – förskjutits. Efter att nyligen ha läst några artiklar i ämnet inser jag att jag själv identifierat uttrycket med ett humanistiskt bildningsideal, en jämställdhetsuppfattning, ökad social rättvisa och individens möjligheter till självstyrt lärande. Jag ser, av det jag nu läser, att innebörden i uttrycket i vissa sammanhang förskjuts alltmera mot ekonomiska resonemang och konkurrenskraftstänkande, det blir för mig därför mera diffust än tidigare. Själv är jag präglad av många år inom fria bildningsarbetet i vårt land och av de nordiska folkhems- och folkbildningsidealen.

Så här lyder en definition: ”Med livslångt lärande avses allt lärande under en människas livstid som syftar till att utveckla hennes kunskaper och färdigheter inom privatlivet, samhällslivet, det sociala livet och/eller arbetslivet”. Det är en alltomfattande definition. Synen på ”lärande” och möjligheterna till förverkligande skiftar förstås globalt – villkoren varierar från land till land, från stater med betungande fattigdom till dem med god ekonomi.

Det sägs alltså att jämställdhetsidealet, som ursprungligen var inbyggt i begreppet ”livslångt lärande”, numera ersatts av en uppfattning om att detta lärande i första hand skall utgöra verktyg för den ekonomiska tillväxten i samhället. Vi skall med andra ord lära oss ”livslångt” för att producera mera, vara till nytta för landets/ländernas konkurrenskraft. D.N. Aspin och J.D. Chapman har lagt fram tre olika syften; livslångt lärande 1) för ekonomiska framsteg, 2) för personlig utveckling och självförverkligande och 3) för social inkludering och demokratisk förståelse. Jag läser dem i den ordningen. Kan man hoppas på att de två sistnämnda syftena inte glöms bort när det första vinner alltmera terräng? Jag anser ändå inte att de tre nödvändigtvis utesluter varandra. Risken finns likväl att det fortsättningsvis sätts alltmera tyngd på formell utbildning, den som är examensinriktad, medan den som danar personlig utveckling på andra plan betonas mindre.

Men för att prestera bra i arbetslivet behöver vi även må bra, mentalt och fysiskt. Referat i medierna visade nyligen på betydande resultat i en undersökning som Itä-Suomen yliopisto gjort angående medborgar- och arbetarinstitutens betydelse för finländarna, både för välmående och kunskapsinhämtning. Man kan bli rörd av de epitet finländarna använder när de beskriver instituten; pedagogiska oaser, källor för skapande, fönster mot världen och kunskapen, ett andra hem, stöd för vidare studier och för socialt växande. Det är precis så; vi behöver alla känna på oss att vi är med och öppnar nya dörrar, får vara nyfikna på det som intresserar, har möjlighet att ta till oss och forma kunskap tillsammans med andra. Låt oss hoppas att ingen regering tar kål på vårt statsstödda fria bildningsarbete! Men det handlar långt om hur kommunernas ekonomier ser ut framöver. Högre kursavgifter blir en tröskel för många invånare, för dem som bäst behöver instituten. Detsamma gäller folkhögskolorna.

Livslångt lärande! Jag ser på mina barnbarn; den yngsta är ännu inte i förskolan på ett tag men ivrig att lära sig, hela tiden, så som barn är. Han har just knäckt koden för hur bokstäver bildar ord – och är oerhört förtjust. Han är ganska duktig med datorer, det är barnen uppenbarligen tidigt i livet nuförtiden; söker med säkra grepp upp filmer han vill se, eller musik han vill höra, spel han vill spela. Hans systrar, som är skolbarn, kan garanterat mera än jag när det gäller vissa funktioner på datorerna, också de har det med sig sen de var små. Skolorna stöder det kunnandet bra, så vitt jag kan bedöma. Först på 1990-talet tog jag själv mina första vacklande steg in i en digitaliserad vardag, liksom andra i min generation. Vi har ju inte vuxit upp med det. Jag minns förändringen som ganska lustfylld om än knepig i början. Jag minns känslan av att något nytt och omstörtande verkligen var på väg att hända. Men det är med viss förskräckelse jag försöker föreställa mig vad dagens unga skall möta i sina liv av bl.a. krav på ständigt ökat digitalt kunnande. Jag undrar också om det är så att förskjutningen av innebörden i begreppet ”livslångt lärande” mot allt starkare  ekonomiska styrfaktorer, delvis har med de ökade kraven på detta ”digitala kunnande” att göra. Datoriserings-tsunamin är på för fullt. Och den kommer knappast att stilla sig. Kommer människors livslånga lärande i framtiden att ”hinna” omfatta något annat än fortbildning med fokus på digitaliseringen?