Tankar på årets mörkaste dag

På årets mörkaste dag låter jag mörkret svepa sig runt mig och vårt hus som en mjuk, skön filt. Det är en signal om stillhet, tid för eftertanke och reflektion; att bara vara och möta mörkret som det lugn det också är. Det är mäktigt med mörkret ute på landet långt ifrån den gatubelysta staden. Konstigt nog kan jag ibland se mer i det mörkret än vad jag gör på en upplyst gata. Det blir liksom lättare att urskilja det djupmörka från det svagt ljusa.

Med ett år som detta fyllt av omställningar, omplaneringar, avbokningar och frånvaro av naturliga kramar i många sammanhang, kan just en så´n här dag få bli ett rum att krypa in i och vila i helt enkelt, som en lång inandning. Det är en dag till för att ligga på soffan och låta tankarna vandra mellan idéer på julklappsrim och återblickar på hösten, tankar kring familjen, jobbet, vännerna och det som känns viktigt just nu. En paus efter första delen av den mörkaste tiden på året, innan övergången till den andra delen av denna tid.

Vi ser så ofta mörkret som ett slags fiende vi måste betvinga med hjälp av lampor och lyktor i träd, buskar och längs balkongräcken. Visst är det onekligen trivsamt och rentav vackert det också, men att se mörkret kan samtidigt vara så mycket vackrare än vi tror.

Jag blir lika överraskad varje gång någon för på tal att flera hundratusen finländare normalt reser utomlands den här tiden på året. Det är en ansenlig del i ett land med fem miljoner invånare. Men det finns också många som inte åker söderut varje år, somliga väljer det; andra har inget annat val.

Min familj hör till de priviligierade som kunnat välja och har några gånger valt bort Finland över jul. I år har vi inlett julfirandet med att vänta ut karantäner och coronatestresultat, innan vi kunnat dra efter andan och njuta av att kunna krama våra vuxna barn som återkommit från utlandet.  Vanligtvis har vi ett eller ett par barn hemma samtidigt, därför är det extra underbart att få ha alla samlade om än för en kort tid.  På årets mörkaste dag 2020, tänker jag över att samvara och samtala med och krama familjen och även goda vänner, är nyanser av ljus och mörker som jag behöver och som får mig att känna att jag lever.

Nattjobb

Om det inte var för de fina höstfärgerna som lyser i gatlyktornas sken kunde det vara en augustikväll. Mörkret och värmen omfamnar mig när Kaxen tar mig ut på kvällspromenad. För bara ett par veckor sedan var det ännu ljust den här tiden, och den som röstar för evig sommartid känner sig antagligen dyster till sinnes nu när vi övergått till normaltid.

Men för mig känns det just som normaltid, min kropp säger att det här är rätt. Det måste hänga ihop med min biologiska inre klocka, eller min cirkadianska rytm som jag lärt mig att det heter (från latinets circa och dies, dvs. ungefär en dag). Nobelpriset i medicin 2017 gick faktiskt till en forskartrio för deras upptäckter av de mekanismer som styr den här cirkadianska rytmen – inte bara hos mig utan hos så gott som alla levande organismer.

För dig och mig betyder den här rytmen till exempel att en del av vårt immunsystem aktiveras med större intensitet under natten och kan då ostört jaga virus och döda bakterier. Också tillväxthormon som bland annat reparerar skadade celler jobbar nattskift. Jag tycker det är fascinerande att föreställa sig hur arbetet pågår för fullt inne i vår kropp medan vi bara ligger där helt omedvetna om vad som försiggår. Jag ser framför mig horder av små människovarelser som kommer anstormande – en del mejar ner ovälkomna bakterier med värja och svärd medan andra är utrustade med nål och tråd för att sy ihop skadade celler.

Sånt går jag alltså och tänker på i den ljumma oktoberkvällen medan Kaxen förnöjt avläser rapport från grannens två tikar vid dikesrenen. Var och en kopplar av på sitt sätt.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis med ett stort intresse att lära sig mera

Att köra bil

Innan jag flyttade till huvudstaden så körde jag ca. 3500-4000 km per månad endast för att ta mig till och från jobbet. Massor med tid gick åt till att ensam förflytta mig från det lugna hemmet till stressen på jobbet, eller så tvärtom. Hur orkar du med allt detta pendlande?

Det är kanske något smärre fabrikationsfel på mig för jag gillar att köra bil. Speciellt långa sträckor ser jag fram emot. Det är något fängslande  med bruset utifrån och det meditativa, nästan zen-aktiga tillstånd som uppstår. Det är inte ovanligt att jag stänger radion och sitter i all tysthet, lyssnar på bruset och låter kilometer efter kilometer bara flyga förbi.

Senaste helg åkte jag upp till Österbotten till min barndoms hemstad. Jag körde ensam i tystnad hela vägen upp. Härligt! Igår körde jag ner på kvällen i mörkret och det är om möjligt ännu finare och mera magiskt än att köra i dagsljus. Raden av röda bakljus visar vägen vart man är på väg och skenet bakom backkrönet talar om  att snart möter jag en bil. Så är det bara att mala på och låta vägen försvinna bakom en.

Det visade sig att detta med att gilla att köra bil verkar gå i arv. Jag pratade med min gud-dotter som sade att det inte finns något för ungdomen att göra i staden på kvällarna. Om man inte har råd, ork eller lust att festa på krogen så är det enda som finns kvar att köra ”rundin” omkring i stan på nätterna. Man glider  glider sakta mållöst fram och sitter med kompisarna i värmen i bilen. Där kan man umgås, lyssna på musik och prata om allt som är på gång.

Trots att jag gillar att köra bil så kör jag inte annat än längre sträckor numera. Att ta bilen in till centrum av Helsingfors är förknippat med mera problem än fördelar. Det är ju inte vidare grönt eller miljömedvetet heller att köra bil såna sträckor som man mår bättre av att gå. Därför står min bil parkerad för det mesta, men dessa långa körsträckor dem håller jag fast vid. Dem ser jag fortfarande fram emot.

Luciafirandets brokiga bakgrund

Ju mera sekulariserat vårt samhälle blir desto mer verkar man betona den religiösa sidan av Luciagestalten. Vi ”firar” det italienska helgonet, bevars, hon som fick ögonen utstuckna. Det blir en ganska makaber historia som vi berättar vitt och brett om till och med inför små barn. Men egentligen är det bara namnet som har något med helgonet att göra. Allt det andra kommer från andra håll.

Först kanske vi kan konstatera att Luciafirandet inte är något som man fört fram från kyrkans håll. Tvärtom tog det ett tag innan lucia var välkommen i kyrkliga sammanhang. Jag har tydliga minnen av den kritik som i min barndom fanns emot att man ”släppte in” ungdomsföreningens luciafölje i församlingens kyrka. (Det var på den tiden som man kunde kritisera en präst för att vara ”katolsk”).

Att reda ut Lucias bakgrund och historia är ingen enkel sak. Det är det sällan med folkliga traditioner. Traditionerna föds helt utan samhällelig kontroll och de utvecklas vidare utan att någon dokumenterar och förklarar hur man tänkt. Wikipedia-artikeln om lucia är lång och snårig, och ger många infallsvinkar på Lucias bakgrund. Alldeles nyligen gav Nordiska museet i Stockholm ut en bok som heter ”Nytt ljus på lucia”, som skulle vara intressant att läsa.

För att säga det kort så går vår luciatradition tillbaka på upptåg i samband med årets längsta natt. Innan vi fick den kalender vi har idag var den 13 december verkligen den längsta natten. Då skulle man akta sig för de onda makter som var i rörelse. Den natten firades som midvinter redan långt innan det fanns ett datum. Motsvarighet till midsommar helt enkelt.

Den första ljusprydda gestalt i vita kläder som dokumenterats i Sverige var faktiskt en man: ”Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia. En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: … då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.” (Wikipedia)

Friluftsmuseet Skansen tog upp lucia som en gammal tradition att bevara 1893, men det moderna luciafirandet som vi känner det, startade när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling med ett offentligt luciatåg i staden. Den sång som vi kallar luciasången är en italiensk visa, men den ursprungliga texten handlar inte om helgonet, utan en vacker halvö i Neapel. När visan kom till Sverige i början av 1900-talet översatte man den ursprungliga texten, men när luciafirandet blev vanligare skrevs flera texter som passade in i vårt firande, och som fortfarande sjungs: ”Natten går tunga fjät…” och ”Sankta lucia, ljusklara hägring…”

Åländska barn lussar i ett hem.

Siv Ekström

Extrema jular?

Lars Monsen heter han. Han är norsk-samisk folkhögskolelärare, författare och äventyrare. Då handlar det om vinterkyla, glaciärer, vita fjällvidder och andra ödemarker ”orörda av mänskohand”. Hans utrustning för härbärge är ett vindskydd och sovsäck, inte tält, inte alltid. Och han ”reser”, d.v.s. skidar, ensam. Han går ”på tur” och stannar i veckor, ibland månader i sträck. Han har enligt uppgift firat många ensamma jular under sitt vindskydd. Man tänker ”Snusmumrik”, en solitär överlevare, men den här mumriken finns alltså i verkligheten. I ett program jag såg på tv anslöt sig trots allt hans flickvän till honom inför en julafton. De dekorerade en av granarna på fjällsluttningen med levande ljus, tände en lägereld i snödrivan och drack sin glögg – och jo, det blev ”bra tv”. Det såg t.o.m. riktigt mysigt ut, där under stjärnhimlen.

En av mina vänner beslöt sig faktiskt häromåret att fira jul i ensamhet. Så hon meddelade sina närmaste, d.v.s. barn och barnbarn, om detta. Hon skulle tända ljus, äta gott, ligga i soffan och läsa bra böcker och möjligen dricka litet vin. Helt ensam. Hon föreföll nöjd och beslutsam – ville göra en annorlunda jul och inte känna av jäkt och stress. Jag tänkte att så kan man göra, om man väljer det själv, men för mig vore det ganska otänkbart. Möjligen, jag säger möjligen, skulle jag klara av att vara ensam på julen, men jag är mycket osäker angående det – och jag skulle aldrig medvetet planera så. Alltför många i min närhet har gått bort. Jag vill gärna möta dem som finns här.

Lars Monsen konstaterar att i december går vi som bor här i Norden ”på sparlåga”, lite som djuren ute i skogar och på fjäll. Vi ”lägger oss i lä” och väntar på ljusare och varmare tider. ”Om bara några veckor kan man känna hur dagarna tinar upp själen”, tillägger han. Han talar om den fina blå skymningen som råder vintern igenom och som man trots allt kan njuta av. Blått skymningsljus finner man förvisso där det finns snö och frost – och det är onekligen vackert. I skrivande stund är det ändå ett ganska grafitgrått och becksvart mörker som råder här i södra delarna av vårt eget land. Så mycket större orsak att tända lyktorna och ljusen, lyssna till musiken, vara tillsammans! Jag citerar här en för mig viktig ”stämningsskapare”, nämligen Nils Ferlins dikt Maria, som skickligt avslutas med julevangeliets egna ord:

Ej skrämdes jag stort av herdarna,
men gråa konungar tre,
de snörde min strupe till ångest
för guld och för aloe.

Så vänliga var deras ögon,
av hån fanns inte ett grand.
Dock grep jag i stallets dunkel
min makes valkiga hand.

En dröm som jag haft kom för mig,
en syn, en förvirrande stor,
att jag skalv som i häftig feber
fast jag var en så lycklig mor.

Kan lycka lysa till smärta
och glädje brista i gråt?
Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt.

(N.Ferlin, ur Med många kulörta lyktor, 1944)

Kerstin Romberg

Stärnorna på himmelen…

Nu är det så mörkt. Det är mörkt när jag stiger upp, det är mörkt när jag kommer hem. Men i klassen är det ljust.

Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, hör man någon sjunga i korridoren på morgnarna.

 

Det är Costa Rica som sjunger. Han kallas så. Hey, Costa Rica! ropar de på morgonen när han kommer. I år ska han vara med i luciatåget. En flicka från vår invadrarlinje ska vara Lucia. Hon är inte blond men det lyser om henne. Idag när solen tittade fram vände hon ansiktet mot solen och slöt ögonen. -Är du trött? frågande den ouppmärksamma läraren. -Nej, jag är som en katt! sa hon och hennes grönbruna ögon glittrade i solen. Hon spann i ljuset.

Idag ska vi öva tåget och sångerna en gång till. Ljusets budbärarinna ska prova kronan. Costa Rica ska prova stärngosse-hatten.

Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka…

 

Sabine Forsblom, Lucia-mamma

Pay it forward…

På morgnarna stiger jag in i en svart säck. Jag stiger in i säcken när jag går till jobbet. Sen stiger jag inte ur den igen. Inte under hela veckan. Det är mörkt när jag går till jobbet, det är mörkt när jag kommer hem. Så här kommer jag att ha det ungefär till februari.

Jag minns en dag för ett par år sedan. Jag stod med min plånbok och ca 200 kassar, väskor, påsar, ryggsäckar och tröjor på axlar, i armveck, i händer och på trottoaren vid en parkeringsautomat och letade efter mynt. Alla som bor i Borgå, eller har parkerat där, vet att det jag beskriver är en krissituation. I Borgå finns de mest nitiska parkeringsvakterna i landet. Att lämna bilen stående för två minuter för att gå till närmaste kiosk för att växla pengar är otänkbart. Då har man 50 euro på rutan när man kommer tillbaka. Det är inte en gåva.

När jag låtit de förbipasserande veta att jag behärskar några av det finska språkets klassiska kraftuttryck, börjar jag försöka lasta på mej alla kassar, väskor,  påsar, ryggsäckar och tröjor igen. Varför man måste släpa ut allting INNAN man kollar plånboken? Varför man måste HA alla dessa paschnilikor? Ibland är det bara så. Att man måste släpa. Och ha. Och tala finska.

Då händer det. En kvinna kommer fram och frågar om det räcker med en euro för parkering. Jag stirrar som en fåne, hon stoppar euron i automaten och trycker på den gröna knappen. Så är hon borta.

Den dagen blev det ljust. Och det var ljust hela den dagen och nästa. Och flera dagar efter det. Jag berättade det för alla. Jag kunde inte tro det. En för mej total främling hade frivillgt, utan att bli tillfrågad, hjälpt mej. Lagt ut PENGAR för att hjälpa mej! I Finland!

Ett par veckor senare hade jag en dag en timme kvar på parkeringen och gav biljetten åt en man som stod och grävde i sin plånbok. Han stirrade på mej som en fåne.

Om alla mänskor en dag vaknade upp och var lite vänligare mot varandra: vad månne skulle hända då?

Tror du att vänlighet och hjälpsamhet kan sprida sig som ljuset? Charley tror det.

 

p.s. … och just nu när jag klistrar in texten i bloggen läser jag att bloggaren före mej skrivit om exakt det samma, fast en hjälp på ett betydligt djupare sätt. Kanske Charley faktiskt har rätt. Och Juan. Och många, många andra. d.s.