Om det inte var för de fina höstfärgerna som lyser i gatlyktornas sken kunde det vara en augustikväll. Mörkret och värmen omfamnar mig när Kaxen tar mig ut på kvällspromenad. För bara ett par veckor sedan var det ännu ljust den här tiden, och den som röstar för evig sommartid känner sig antagligen dyster till sinnes nu när vi övergått till normaltid.
Men för mig känns det just som normaltid, min kropp säger att det här är rätt. Det måste hänga ihop med min biologiska inre klocka, eller min cirkadianska rytm som jag lärt mig att det heter (från latinets circa och dies, dvs. ungefär en dag). Nobelpriset i medicin 2017 gick faktiskt till en forskartrio för deras upptäckter av de mekanismer som styr den här cirkadianska rytmen – inte bara hos mig utan hos så gott som alla levande organismer.
För dig och mig betyder den här rytmen till exempel att en del av vårt immunsystem aktiveras med större intensitet under natten och kan då ostört jaga virus och döda bakterier. Också tillväxthormon som bland annat reparerar skadade celler jobbar nattskift. Jag tycker det är fascinerande att föreställa sig hur arbetet pågår för fullt inne i vår kropp medan vi bara ligger där helt omedvetna om vad som försiggår. Jag ser framför mig horder av små människovarelser som kommer anstormande – en del mejar ner ovälkomna bakterier med värja och svärd medan andra är utrustade med nål och tråd för att sy ihop skadade celler.
Sånt går jag alltså och tänker på i den ljumma oktoberkvällen medan Kaxen förnöjt avläser rapport från grannens två tikar vid dikesrenen. Var och en kopplar av på sitt sätt.
Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis med ett stort intresse att lära sig mera
Livslärd 