Grönland tror på utbildning

”Alla studerande som börjar här har en dröm. Deras dröm utgångspunkten för mitt jobb”, säger rektorn för gymnasiet i Nuuk, Grönland.

Vi som lyssnar är nordiska skolutvecklare, så gott som alla statligt anställda. Vi har samlats till ett nordiskt läroplansseminarium och i år är temat övergången mellan grundläggande utbildning och andra stadiet. Det är värdlandet som slår fast temat och ämnet är aktuellt för värdarna från Grönland.

”Våra studerande är bombstarka. De har så mycket i bagaget när de kommer”, säger rektorn.

Vi vet vad han menar utan att han behöver exemplifiera. Alkoholkonsumtionen är hög. ”Här finns många barn dagtid”, säger universitetets rektor när hon guidar oss genom den nya byggnaden. Man får barn tidigt och det finns många ensamstående föräldrar.

Jag tänker på båtturen genom en andlöst vacker fjord till en gammal by, där vi tog i land.  

”Min mamma växte upp i den här byn, men den stängdes 1972”, säger skepparen.

Då blev det helt enkelt för dyrt för att upprätthålla byn. Man ville industrialisera Grönland och förflyttade invånarna till städer, som Nuuk.

”Ni har säkert sett de där barackerna i Nuuk. Dit förflyttades invånarna”, säger skepparen.

Jo, vi har sett barackerna. Och vi har sett byn som stängdes, de gamla bergen runtomkring som enligt geologiska utgrävningar är biljoner år gamla och den sagolikt vackra fjorden som omger byn. Det måste finnas sår i generationer hos ett folk som förflyttats på samma sätt.

Men gymnasierektorn tror på sina ungdomar och talar om dem med en stolthet och ett engagemang som går under huden på oss som lyssnar.  

”De som avbryter sina studier gör det inte för att studierna är för svåra. De har andra former av problem”, säger han.

Han har anställt psykologer, kuratorer som finns till hands för studerandena. De behöver nämligen många gånger få hjälp. Många av dem bor på internatet, eftersom det endast finns fyra gymnasier på Grönland. Placerar man Grönland ovanpå Danmark på kartan sträcker den sig ända ner till Sahara. Mot den bakgrunden förstår man att det inte är möjligt att alla gånger ta sig hem till veckosluten, speciellt inte med tanke på att landet saknar vägar som sammanbinder byar och städer med varandra. Ska man förflytta sig från en stad till en annan flyger man eller åker båt.

Språket i sig är en utmaning. Skolspråket är danska eftersom majoriteten av lärarna är danska och läromedlen skrivs på danska.

”Vi testar dem genast när de inleder studierna och sätter in mera danska vid behov. Då får alla andra ämnen ge vika. Är de inte trygga i danskan slutar de före jul”, säger rektorn.

De testas också i alla andra ämnen och är kunskaperna svaga sätter man in assistenter i klasserna.

”Jag kan utan omsvep säga att det inte är de här eleverna som kommer att gå ut skolan med höga betyg. Men det är kanske deras barn”, säger rektorn, som drömmer om att en dag vara i den situationen att han kan anställa en f.d. studerande som lärare.

Gymnasieutbildningen är ung på Grönland, men på kort tid har man kommit långt. Deras motsvarighet till Utbildningsstyrelsen i Finland har tre år på nacken. Men det finns framtidstro i Nuuk. Nya bostadsområden växer fram och universitetets och gymnasiets nya moderna byggnader signalerar att man tror på utbildningen, tror på att den kan skapa en ny, bättre morgondag.

Pamela Granskog är modersmålsläraren som i dag jobbar med skolutveckling

Byn som lades ner 1972. Idag finns några sommarhus och en kyrka i byn. En gång om året firar man gudstjänst i kyrkan.

1990-talets Porthania och Helsingfors universitet i all ära, men de klår inte det nybyggda universitetet i Nuuk. Åtminstone inte om vi snackar café och utsikt.

Logon för gymnasiet har designats av en studerande. Den ska symbolisera delaktighet och gemenskap, dels genom de olika folkdräkterna som representerar olika delar av Grönland, dels genom de förenade händerna.

När studenten blir pensionär

Det var spetsgardinerna i sommarhuset som fick mig att vakna till. Sen kom pelargonerna. Rosa pelargoner. Kan ålderstecknen bli tydligare än spetsgardiner och rosa pelargoner?

I det här skedet börjar tecknen bli otaliga. För att inte säga oräkneliga.

Efter att en gång i tiden ha tillhört gruppen som kallades ”valpisarna” i lärarkollegiet inser man plötsligt att man varken är ”ung” eller ”lovande” längre. En ny generation valpisar tar plats i samhället.

På dagistrappan möter man en mamma som ler och säger: ”Hej. Minns du mig? Du var min lärare i gymnasiet.” Och så ler man snällt medan man febrilt funderar på hur nån som en gång suttit i ens klassrum kunnat bli mamma över en natt.

Men så är det de egna barnen som växer. Plötsligt är båda självgående och rör sig på egen hand. Dessutom kommenterar de ens utseende. ”Alltså du har börjat styla till dig så. Färga håret. Och lacka naglarna. Ska du ha den hårfärgen resten av livet? Snart sminkar du dig väl ännu mer än tidigare. Kan jag få tillbaka min gamla mamma?” säger dottern. Och så vägrar hon ta på sig kläder som mamma valt.

Så upptäcker man allt fler drag av sin egen mamma hos sig själv. Plötsligt hittar man sig själv i köket en tidig lördagsmorgon med semlor på jäsning och kaffekokare som puttrar. Allt det där som ens egen mamma sa att hon njuter av och som man inte förstod ett dyft av som barn.

Och plötsligt minns man den där ena elevtexten som handlade om ungdomars syn på hur det är att bli äldre. ”Mina föräldrar har goda vänner. Men de träffar sina vänner max en gång per månad. Vad är det för vänner? Hur kan man kalla någon som man träffar en gång i månaden för goda vänner?” Och så inser man att det gått inte bara en, utan flera månader sedan man träffade vänner över huvud taget.

Och då har vi inte ännu kommit till lutfisken med vitsås som plötsligt smakar gott. Och det där sättet att vika in kjolen under sig innan man sätter sig ner. Exakt så där som gamla tanter gjorde.

Och nu vet jag vad som väntar mig. Det berättade min professor för mig. Jag mötte henne en kulen höstdag och vi växlade några ord.

”Nu börjar mina första studenter bli pensionärer”, sa hon.

Och jag insåg att jag har ett nytt skede att invänta. Det lurar strax bakom hörnet.

Ålderstecken nr 1. Spetsgardiner och rosa pelargoner. I mitt eget sommarhus.

”Nån att älska”

Kvällens samtal utspelar sig i bilen på väg hem från simhallen. 9-åringen funderar över framtiden.

Son: Jag vill leva ett ordentligt liv, gå i gymnasium och ha barn och familj.
Mor: Varför vill du ha barn?
Son: För att det är bättre och roligare än att vara ensam.
Mor: Att torka rumpor och sköta om?
Son: Man behöver nån.
Mor: Varför?
Son: Man behöver nån att älska och nån som älskar. Räcker inte det?

Behöver man lära sig något mer om livet?

Mellan allsång och stadsdirektör

”Vad gör du egentligen på dagarna?” frågade väninnan efter min första vecka som biträdande rektor vid Helsingfors arbis.

Tja, jag har hunnit med sex möten (ett stående, fem sittande, ett på finska, fem på svenska), skapat ca 10 nya lösenord, skakat hand med stadsdirektör Viljanen, lett allsång för pensionärer i Nordhuset, firat 100-årsjubileum, lärt mig dansa Charleston på 10 minuter, hört Lillan Rehn & Arja Saijonmaa i skepnad av Christoffer Strandberg, hört Björn Wallén tala om den fria bildningens fyra rum (för övrigt behöver den finlandssvenska skolan rektorer som på samma sätt kan visionera om sitt bildningshus!), fått en guidad tur i finska Työväenopisto, skrivit protokoll, introducerat en föreläsare, fått parkeringsböter, undertecknat arvodesblankett för modeller, mött begrepp som Kursor, invandrarkoordinator, Timecon, Ilmonet och Hijat. Snacka om att det är högt i tak inom den fria bildningen! Och snacka om att det var en fantastisk vecka att inleda ett nytt jobb!

Att lämna klassrummet i Brändö gymnasium och jobbet som modersmålslärare var inget lätt beslut. Interaktionen med de unga är en verklig energikälla, men samtidigt är den också krävande. De tar just så mycket som man orkar ge, och helst lite till. Men i gengäld får man också mycket. Det saknar jag. Det jag inte saknar är väskan med korrigeringshögar, som jag bar hem varje dag, och den inbyggda 45-minutersklockan. Obruten tid att tänka under arbetsdagen är en okänd lyx för gymnasielärare.

”Du lär dig för livet, inte för studentexamen”, säger man inom gymnasiesektorn. ”Livslångt lärande” talar man om inom den fria bildningen. Samma sak jobbar vi för, om än med lite olika infallsvinklar. Lärandeprocessen är ingen avskild del av livet utan genomsyrar vår vardag från början till slut.

Vad jag ska göra nästa vecka? Träffa rektorer och biträdande rektorer inom den fria bildningen, pyssla inför julvakan och fundera på marknadsföring. Och vikariera som sagoläsare för 1–3-åringar En stillsam tur att det inte var kursen i slöjdsalen som var i behov av vikarie.

Pamela Granskog

 

Vem blir framgångsrik?

Konst och musik, dans och teater är ämnen som inte står särskilt högt på listan när det gäller timantal i skolan. Det är barnsligt tidsfördriv, ett slöseri med tid och krafter när man ska förbereda barnen för framtiden. Landet behöver vetenskapsmän, effektiva och kunniga  som kan räkna bra så att vi klarar oss i den internationella konkurrensen. Det är lika överallt i världen – matematik högst på listan, musik längst ner och dans, det finns inte alls på schemat, brukar Ken Robinson påpeka när han talar om hur skolan tar kål på kreativiteten.

Nu finns det vetenskapliga bevis för att Robinson inte är ute och cyklar. Läser i Forskning och framsteg om amerikanska forskare som har studerat en grupp högpresterande studenter som tog universitetsexamen under åren 1990–95 vid Michigan State University. De hade studerat matematik (förstås!), vetenskap, teknologi och ingenjörsvetenskap.

De som i vuxen ålder hade publicerat vetenskapliga artiklar eller ägde egna företag eller hade tagit olika typer av patent, hade när de var unga hållit på med konstnärliga aktiviteter hela åtta gånger mer än genomsnittet! Hela 93 procent av de högpresterande studenterna hade någon gång under sin uppväxt fått musikalisk träning medan samma siffra för andra vuxna var bara 34 procent. Teater, dans och kreativt skrivande hade de också hållit på med i större utsträckning än andra. De som sysslat mycket med att bygga saker hade nästan 90 procents större chans att starta företag som vuxna.

Notisen i Forskning och framsteg slutar så här:

”Forskarna menar att sambandet kan bero på att konstnärliga aktiviteter uppmuntrar till tänkande utanför ramarna. Många av deltagarna sade sig som vuxna använda sina kreativa förmågor som lekfullhet, intuition och fantasi för att lösa komplexa problem inom sina respektive fält.”

I Sverige har man tagit bort musik som obligatoriskt ämne i gymnasieskolan, här yvs vi över Pisaresultat i matematik. Hur skulle det vara att tagga ner lite, att låta barnen leka och vara kreativa, höja statusen på musikutövning och dans och ha mer drama och konst på schemat. Men det är väl färdigheter som Pisaundersökningen inte har med i beräkningarna. Och inte studentexamen heller när jag tänker efter. Nej, men då går det ju inte! Man måste ju veta vad som är viktigt här i livet…

Siv Ekström

Gymnasiernas största problem

Tidigare undervisningsminister Henna Virkkunen säger i en intervju i lördagens Helsingin Sanomat: ”gymnasiernas största problem är att majoriteten av ungdomarna kommer dit för att få tilläggstid. Efter tre år är de lika ovetande som när de kom dit”.

Jag håller helt med. Jag anser att gymnasiernas största problem dessutom är:

1) Gymnasierna själva. De måste sluta med att erbjuda bara skolvärldens väggar från insidan, de måste öppna upp för världen utanför. Allmänbildning är fortfarande le numéro un, den ska man fortsätta med. Men eleverna måste få information om arbetslivets mångfald, i synnerhet det ”akademiska” arbetslivet! De måste få chanser att se hur vardagen ter sig inom olika branscher, på olika organisationsnivåer (ledaransvar m.m.). Vilka allmänna utmaningar man ställs inför, i olika uppgifter. Vad som är roligt, vad som är svårt m.m.

Varför behövs detta? Jo, därför att gymnasieelever skippar många goda framtidsalternativ därför att de aldrig får impulsen att ”det här kunde ju passa mig!”. Lärarna är inte utbildade för att ge eleverna den typ av information som det här kräver. Man måste skapa ett kontaktnätverk till personer där ute, gärna relativt unga, i så många branscher och organisationsformer som möjligt. Nära, långt borta. Personer som en gymnasieelev kan identifiera sig med, ”där kunde jag ju jobba!”.

Varför är detta så svårt? Jo, för att man måste börja ge utrymme för något annat än bara direkt ämnesundervisning. Men det är möjligt, om framsyn och vilja finns.

2) Studentexamen. Hej, det handlar ju om ett ”lärdomsprov”! Vad slags lärdom från allmänbildande utbildning är det som behövs i dagens värld? Det kanske inte är helt rätt längre, att man från dag 1 inriktar sig på de stora teoretiska Proven som äger rum vid en bestämd tidpunkt? Det kanske inte heller är världens fiffigaste idé trots allt, att ”datorisera” den nuvarande studentexamensmodellen och hålla kvar all den överfixering vid tidpunkt, utrymme och teknik som den innebär?

Här handlar det nog om att man inte kommer sig för att starta utombordsmotorn när man har så jobbigt med roendet.

Skulle man spränga hela vårt skolsystem i bitar och starta om från noll, skulle man knappast bygga upp de faciliteter och rutiner (informationsfabriker) som systemet sitter fast i idag. Knappast skulle man heller introducera ett lärdomsprov kallat studentexamen, som är avgränsat i tid och rum och som all teoriundervisning inriktas på från dag 1.

H. Martin

PS: nästa vecka åker jag med en grupp gymnasieelever på ett besök till det subsahariska Afrika. Under en tidigare resa dit diskuterades det som man såg och upplevde, också den eventuella kopplingen till de förestående uppgifterna i studentexamen. Surprise surprise, när det sedan kom en fråga som eleverna skulle ha kunnat besvara direkt ur sina egna erfarenheter. Men: flertalet gjorde det ändå inte – man vågade inte, när man inte såg kopplingen till det som stod i böckerna!