De som äter bara glass

Jag brukar promenera med min hund till en liten backe där vi båda känner oss som om vi inte är i stan utan i en avlägsen tallskog. Där finns allt som lugnar mina ögon: mosstäckta granitmassor, ljuvliga vintergröna lingonbuskar, döda gamla träd som tappat bark och ser så idylliska ut i sin gråa sammetlika nakenhet. Det är mitt lokala smultronställe och jag slutar inte undra hur det är möjligt att ha så himla fin skog 5 minuters gångväg hemifrån, mitt i ett växande stadsområde med metron, bullrig motorväg, nära gigantiska shoppingcenter som syns bra från toppen av backen.

Jag sitter på sten som hunnit värma sig i mjuka strålar av vårens sol och ser mig omkring. Ögonen följer efter brådskande bilar. Jag tänker på att det att roligt att ha någonting att skynda sig till. Någon, kanske. Hunden sniffar, undersöker spår av föregående besökare, båda mänskliga och vilda, och njuter av ett brett sortiment av käppar. Glädjen i det simpla ögonblicket störs när vi tar oss lite högre upp i backen och upptäcker massor av skräp. Papperslock och omslag från glasstrutar, matrester som tydligen nån gång varit marshmallowsrullar, en kartonglåda och några godispåsar. Skräpet har spridit sig från två eller tre «picknickställen», fastnat i det torra gräset, flugit till låga kvistar. Det är inte ovanligt att man kommer hit inte bara med sin hund utan också för att ha en improviserad picknick. Ganska ofta efter sådana träffar hittar jag trasiga glasflaskor och cigarettstumpar, till och med på vintern orkar man skräpa ner. Men då misstänker jag att det handlade mer om lite äldre älskare som kommit för att äta och dricka al fresco. Den här gången pekade allt på att det varit barn i farten, som ätit sockermat och lämnat allt såhär efter sig. Och det gjorde nästan ont.

Jag vet inte varför det är lättare att acceptera att tonåringar eller unga kunde ha gjort det än att det var barn, kanske i skolåldern. Kanske man tillåter att unga får vara lite upproriska, medan barn ska lyssna noggrannare på vad sägs om naturen? Pratar vi inte tillräckligt om hur viktigt det är att hålla rent i naturen? Använder vuxna fel ord, tråkar vi ut de små med våra moraliserande så att de som äter bara glass vill inte tänka på omgivningen? Jag ska inte generalisera och tror inte att det finns några tendenser till sämre miljömedvetenhet bland små finländare men det var en tydlig skillnad mellan det jag såg i min miniskog och det som jag träffar på i vardagen. När barn som jag jobbar med hittar en plastflaska i parken så kastar de den i roskisen direkt. Eller, inte alltid så direkt, först hinner de fråga oss vuxna ”varför ville man lämna rosk såhär?”.

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

Välj operfekt

För några dagar sedan besökte jag en keramikkurs som jag väntat på så länge. Det var helt oväntat att kursen skulle bli av trots myndigheternas lockdown, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir glad att komma dit och terapeutiskt kladda ner mig i två timmar. Jag bokade datum redan i december med tanken att läget säkert blir bättre i mars. Nå, livet vet ju alltid bäst. Orsaken till så tidig planering — för mig som växte upp i en stor stad i Ryssland är det tidigt att planera ett hobbybesök fyra månader i förväg — var också att kursen var populär och platserna fylldes snabbt. Men det handlade också om att just denna kurs erbjöds på engelska , och det var det verkligen inte alla kurser som gjorde. Naturligtvis fanns det inte ett ord om möjligheten att gå kursen på svenska på deras webbsida, men som min mamma skulle säga i sådana fall: skåda inte en given häst i munnen. Då jag kom för att betala kursen försäkrade jag mig att mitt datum var detta som innehöll handledning på engelska.

Ett kallt välkomnande

Så kom dagen, och jag gick dit, öppnade dörren som ledde till studion och sa «Hello» till läraren och andra deltagare. Hon tittade förskräckt på mig (eller, så kändes det i alla fall) och fortsatte på finska med viktiga instruktioner: här kan du klä av dig, där tar du tofflor på och var redo att lyssna. Eller ungefär så, för jag kunde inte riktigt förstå allt. Jag tänkte att om jag fortsätter svara henne på engelska så kommer hon ihåg att det kan finnas icke-finskspråkiga deltagare på kursen den dagen. Det hjälpte inte och jag var tvungen att säga högt «Sorry, I don’t speak Finnish, so can you, please, repeat what was said in English». Där i stunden tänkte jag att det blir fiasko: jag kände mig redan ovälkommen och delvis ignorerad och dessutom, här kommer jag att förstöra deras harmoni med min begäran. Läraren slutade prata, kastade en blick på mig igen, sa torrt «okej» och fortsatte sedan på finska. Inte händer det första gången med dig, du klarar dig ändå, tänkte jag för mig själv.

Jag slutade försöka förstå vad hon sa och hann ångra att jag kommit dit minst tusen gånger innan jag hörde henne säga: «I talked to other participants and they think we can hold the course completely in English». Då lyste ett leende upp under mitt munskydd. Det kändes helt onödigt att de skulle göra så men jag blev så imponerad och tacksam över det här beslutet. Jag var inte lämnad utanför även om majoriteten talade finska och kanske skulle njuta mer om deras lärare pratade samma språk med dem. Läraren, som hade ganska stark accent och uttalade vissa ord lite konstigt på engelska, fick mig att inse vilken stor betydelse mod har när det gäller kommunikation och växelverkan. Hennes operfekta engelska var det mest perfekta språket i den stunden för mig. Hoppas jag att hon förstod det.

Vardagsvinster

Det påminde mig om mina egna klumpiga försök varje gång jag uttrycker mig på något annat språk än mitt modersmål. Att ta ett steg emot det som man undviker är ett sätt bygga bron över en avgrund fylld med rädsla, oförståelse, irritation, otrevnad. Det måste man orka göra väldigt ofta före det slutar paralysera en.

Jag talar svenska som mitt andra främmande språk och jag känner fortfarande en ständig oro över att göra det fel. Även om det är väldigt självklart för mig att min svenska är långt ifrån perfekt använder jag den så mycket som jag bara kan för att prata och sköta allt som går att skötas på svenska här i Nyland. Jag misslyckas då och då. Men jag trivs mycket mera ändå. För att förstå och bli förstådd, detta är viktigare än smidigt tal, fina uttryck och komplexa strukturer. Självständighet och samhörighet är mina vinster för att välja vara operfekt. Vad annat kan man inte vinna då?

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

Nyfikenhet som inte hjälper

För att vara helt ärlig planerade jag att skriva om något helt annat, men det har hänt en hel del sedan dess och jag kunde inte låta bli. Long story short, för några dagar sedan fick jag veta att en av mina goda och kära vänner, någon som jag känner sedan många år, försvunnit utan att säga vart hen var på väg, utan att ha med sig något kommunikationsmedel, egentligen, utan att planera en flykt alls. Min egen oro började före det värsta scenariot blev verklighet. Den började när hen slutade svara på mina meddelanden. Vi bor i olika länder och brukar chatta mycket då och då under veckan, fråga om läget, dela de senaste idiotiska situationerna från våra liv, skratta åt oss själva och åt vad som händer i världen och bara vara till glädje för varandra för att det finns för mycket annat att bekymra sig om. Men då tänkte jag att vi alla har rätt att ta paus från digitala kanaler och hen tar bara sin detox-stund och snart dyker en notifikation upp att det kommit ett annat fånigt mem från hen. Men det hände inte.

Om jag får hoppa lite framåt vill jag säga att nu är hen säker, trygg och i goda händer. Jag andas fortfarande ut när jag tänker på detta.

”Bedöm oss inte för vår nyfikenhet”

Det som jag vill berätta är dock inte om försvinnandet i sig (även om det kom som en blixt från klar himmel för alla som kände den personen och, personligen, något jag inte har bearbetat färdigt än) utan mera om det som hände efter att första ropet på hjälp kom ut och publicerats i sociala medier. Det var en kort text som handlade om var och när man sett hen sist och vart hen kunde vara enligt hens vänner. Inlägget listade några favoritplatser och områden i naturen, detaljer om utseende och information om bilen som hen körde, samt några bilder. Det nämndes också att en polisanmälan gjorts, då det var risk att den försvunna kunde befinna sig i fara. Ju mer inlägget delades, desto mer konstiga kommentarer fick det. Folk slutade inte prata om vad som egentligen hänt som får någon att springa bort från sina nära, varför beskrivningen var så otydlig, var hen påverkad (nej, det var hen inte och under press var man tvungen att lyfta fram det här faktumet och redigera inlägget så att det inkluderades också). Man gick så långt att kalla sökandet för en jakt på hen. Några tillade att det var i människornas natur att vara nyfikna och det är helt okej för obekanta att vilja veta «sanningen» ifall man väljer att offentliggöra inlägget med begäran om hjälp. En del andra undrade varför hens nära ville förstöra hens rykte genom att publicera ett så känsligt upprop. Så logiken bland dem som ifrågasatte uppropet gick ungefär så här: vi känner ej den personen men vi vill skydda hens privatliv och rykte genom att yrka på att få veta mer privata detaljer som inte är viktiga för det gemensamma målet – att hitta hen.

Viktigt att vara taktfull

Olika känslor kokade inom mig i de stunder jag läste dessa kommentarer men främst ville jag förstå vilken betydelse alla sådana helt privata detaljer har för ett framgångsrikt sökande när varje timme spelar roll. Jag undrade också vad som kunde hända ifall den som man söker efter var påverkad (jag vill upprepa att det inte stämde i vårt fall men det finns hur många sådana situationer som helst annars). Gjorde det den personen mindre förtjänat av hjälp, eller? Behövde vi på riktigt förklara något för att göra meddelandet mer trovärdigt i någons ögon? Det tror jag inte.

Ja, man är nyfiken till sin natur och utan den egenskapen är det svårt att kunna tro på livslångt lärande, men likväl finns det en stor skillnad mellan nyfikenhet och okunnighet maskerat som nyfikenhet. Eller med någon annan mörk känsla som leder till att en vill spekulera eller avslöja. Men för vems skull då? Jag funderade på vad som kunde bidra till det. Är det vår masskultur som tillåter att man så lätt börjar skvallra och till och med främjar det? Är det någonting egoistiskt som att få uppmärksamhet när den är riktad mot någon annan?

Jag har inte hittat ett slutligt svar på vad som gör det så svårt att ta hänsyn till andra och att tänka på vad andra går igenom, men så kom jag ihåg en diskussion på jobbet. Någon gång då vi diskuterade om saker som vi, dagis vuxna, vill att barn ta med sig när de slutar, skrev vi på A2-papper, bland annat att «visa hänsyn till andra». Livet som vuxen visar att det är extremt viktigt då obetänksamhet och fördomar leder till samma resultat. Att man förlorar en bit av sin mänsklighet.

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig

Att förstå tystnadens språk

För några dagar sedan var jag hos min vän som bjöd mig på sin Coronatrygga födelsedag. Tanken var att bara hon och en gäst var närvarande under en viss tidpunkt och vi inte skulle träffa kommande gäst före vår tid tillsammans tog slut. Det visade sig vara en väldigt intim stämning som gjorde att vi kunde prata om saker som man sällan tar upp på födelsedagsfester. Bland annat var det saker som oroat oss, som vi inte klarat under året och samtidigt om sådant som hjälpte oss att gå genom de mörkaste stunderna utan att tappa hoppet eller åtminstone att kunna fortsätta framåt. Plötsligt upptäckte vi att en sådan silverkula för oss var att vi ville omge oss med olika slags växter. Vi delade våra succéhistorier om hemväxter vi kunnat återuppliva, om sällsynta sorter vi hittat online, om några som vi fick från våra mindre framgångsrika vänner. Nästan samma dialog hade jag med en annan vän som är en rak motsats till den som bjöd mig hem. Vad är det då egentligen som lockar oss, som är så olika, att vi fascineras av dessa gröna konstiga varelser? Är det bara en ren visuell lösning för en mysigare omgivning eller någonting mer psykologiskt då vi väljer att spendera tid bland krukor?

Intresset för växter och odling har vuxit enormt under Coronaåret 2020, både i Finland och utomlands. Växthus har rapporterat att de under våren inte klarade att möta det stora trycket från konsumenter. Sociala medier översvämmades med bilder av skott och folk delade glatt tips om vilken tomatsort som trivs bäst på balkongen. Jag var själv en av många som hittade mycket glädje och frid medan en fuktig kolsvart mylla smutsade ner mina händer varje gång jag omplanterade en ny växt hemma eller förodlade frön. Ironiskt kanske, men ett halvt år efter att pandemin slog till fick jag på min egen födelsedag ett kort som deklarerade: “Jag behöver ingen terapeut, jag delar med mina växter”. (I don’t need a therapist, I talk to my plants). Ju mer jag har dykt ner i trädgårdsvetenskap desto starkare blev den inre frågan varför just det här blir så lugnande och därför tilltalande?

Det finns numera forskning kring naturens och växters förmåga att sänka adrenalin-nivån, hög hjärtfrekvens och blodtrycket hos människor som befinner sig nära dem, man vet till och med att taktila upplevelser av att röra i jord aktiverar vårt parasympatiska nervsystem. Det förklarar tydligt varför vi söker mer tid med våra långa, klumpiga, lövrika och vasskantiga tysta vänner. För mig personligen handlar hela grejen om att kunna samarbeta med naturen och välja att lyssna, observera, märka och agera enligt små, nästan osynliga tecken som växter ger oss då de slutligen ger nya blad även under årets mörkaste tid.

Ekaterina Portnova