Terminsstart

Runt mitten av september är det bråda dagar på Medis i Mariehamn – och säkert också på alla andra arbetar- och medborgarinstitut. Vi startar vår undervisning senare än skolorna för att vi måste se till att kurserna får deltagare först: kurskatalogen kommer ut, vi ska ta emot anmälningar och sedan se vilka kurser som kan bli av och vilka som inte har samlat tillräckligt många deltagare för att få starta. Det är alltid lika spännande: vilka kurser blir fulltecknade, vilka nyheter har gått hem och är de gamla säkra korten fortfarande populära? 

I år fanns det några frågor till: kommer folk att vara återhållsamma med sina anmälningar p.g.a. Corona eller är det tvärtom så att efter vårterminens kursavbrott och ett halvår av ovanligt stillsamt liv är suget efter Medis kurser större än någonsin? 

Svaren är inte så enkla. Visst finns det kurser med färre anmälningar än vanligt – kanske kurser som samlar äldre personer eller andra kurser där man känner att man inte kan hålla avstånd. Men det finns också kurser som nu samlat fler deltagare än någonsin. Till exempel så har vi fulltecknat på varenda kurs i vävning på fasta Åland. Hela sex kurser med 10-12 deltagare, beroende på utrymmet, är fullsatta och på flera av dem är det väntelista. I flera andra kurser har vi färre deltagare än vanligt, men det är inte anmälningarna det är fel på, utan vi har varit tvungna att minska antalet deltagare eftersom vi ska hålla avstånd på 1-2 meter. Våra stora fina klassrum med plats för 20 eller 24 deltagare tar nu in bara hälften. 

Några danskurser har fått ställas in. Det går inte att hålla avstånd på ett vettigt sätt i vissa och det går inte att byta par som man gör i flera av de danser som vi hade tänkt lära ut. En populär gympakurs med 40 anmälningar kan inte ta fler än 20 just på grund av utrymmet. Var trollar man fram en större gympalokal i all hast!? Finurlig möblering med stolar i halvcirkel med gott avstånd både framåt och åt sidorna fyller upp hela stora salen och gör att körerna kan komma i gång med hela 35 deltagare. 

Körmöblering med Corona-avstånd

Visst gick det att hålla många kurser på distans i våras. Uppfinningsrikedomen var stor. Vi har väl alltid vetat att Mediskurserna fyller många behov, det är viktigt att träffa andra och göra saker tillsammans och därför när det förstås otroligt värdefullt att nu får köra i gång med närundervisning igen, att få sjunga tillsammans, att väva tillsammans och att lära sig ett nytt språk tillsammans.

Även om vi vet att det går att göra mycket roligt på distans också så håller vi nu tummarna för att det ska gå att fullfölja läsåret utan inskränkningar.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn.

Cyklisten och de snälla bilisterna

Varje vår och höst brukar jag ha en väldig lust att börja cykla till jobbet. Det är ganska exakt 6 km mellan mitt hem och Medis i Mariehamn, så det är precis lagom. Inte för att jag skulle ha något emot om det var litet kortare väg, men mera ska det definitivt inte vara. Sedan några år tillbaka finns det dessutom en utomordentligt fin cykelväg, så det finns inga argument för att låta bli att cykla. 

När barnen var yngre och gick i skolan i stan gick cykelplanerna om intet för att det skulle hämtas och skjutsas eller för att det skulle handlas och lagas middag innan jag sedan skulle tillbaka till stan för att hålla kurs och då fanns det helt enkelt inte tid. 

Väldigt många gånger blev det bara en eller högst två cykelturer innan vinterkölden och halkan slog till eller vårterminen tog slut, så i år har det blivit nytt personligt rekord. På fyra veckor blev det nio cykeldagar. Två gånger i veckan först i tre veckor och sedan ökade jag på med tre dagar den fjärde veckan. Det var härligt! Pigg och glad småsprang jag upp för trapporna på jobbet när jag kom fram, bytte om och satte mig vid skrivbordet för att ta itu med dagens uppgifter. 

Förutom att man blir piggare av den friska luften och motionen så blev jag glad över bilisternas beteende. Det är otroligt så uppmärksamma de är! När jag närmar mig ett övergångsställe på ”Östra utfarten” i Mariehamn saktar de in i så god tid att jag nästan får skynda mig fram till de vita strecken. På ett par ställen finns det övergångsskyltar med blinkljus som sätts i gång när man kommer närmare, men jag är säker på att bilisterna inte väntar på ljussignalen utan de saktar in redan före. Med cykelhjälmen på antar jag dessutom att mitt vita hår inte syns så bra att de ens tänker på att de ska göra livet lättare för den gamla damen på cykel där borta. 

Men priset tar ändå bilisterna på Lemlandsvägen som saktar in även när jag ställer mig vid vägkanten för att gå över där det inte finns övergångsställe eller blinkande lampor. Det är nämligen så att trots att den fina asfalterade cykelvägen fortsätter rakt fram så vill jag just där korsa vägen och komma in i lövskogen vid Nabben. Cykelvägen/promenadstigen på den sidan är inte asfalterad och det går lite tyngre än på asfalten, men det är så mysigt med det gammaldags underlaget och fåren i inhägnaderna bräker och fåglarna kvittrar. Blomsterprakten är också en upplevelse. Så därför ställer jag mig vid vägkanten och tänker att snart blir det en lucka i trafiken och jag kan smita över. Men då saktar de in i alla fall. De stannar och släpper förbi mig fastän det inget övergångsställe är. 

Bilden är från Tullarns äng i andra änden av Mariehamn, men det är precis lika fint på den lilla grusstigen från Nabben till Mariebad där jag så gärna cyklar. (Bild från Visit Åland: http://www.visitaland.com/fi/tullarns-ang-5/).

Hur det gick den här veckan? Dessvärre inget vidare. På måndag och tisdag var det storm, på onsdagen blev jag så sen och i går hade jag ingen lust. Men idag tittade cykellusten fram igen – ända tills jag erinrade mig att jag måste skaffa hem en säck pellets till hästarnas kvällsmat. Det går bara inte att ha en sån säck på pakethållaren. Jag vet att min morfar på sin cykel transporterade hem ett jättestort skrivbord som han byggt när han var ung och jobbade på snickeri. Men då gick han nog och ledde cykeln. Så det fick bli bil idag igen. Men nästa vecka ska det bli andra bullar…

 

Siv Ekström

Utöka din hjärnkapacitet!

Såg ett brittiskt TV-program som belyste olika medicinska fenomen och fastnade för ett av experimenten de gjorde. De samlade ihop 30 frivilliga och delade in dem i tre grupper. Idén med experimentet var att undersöka om olika aktiviteter hade olika inverkan på hjärnkapaciteten.

En grupp skulle börja ta långa promenader, en grupp skulle lösa korsord och sudoku och den tredje skulle börja teckna och måla med modell. Det var noga reglerat hur mycket tid de skulle ägna åt sin nya hobby (3 timmar per vecka) och alla grupper följdes av en expert. Vid starten testades alla med ett samma test och vid slutet av experimentet fick alla göra ett liknande test för att man skulle kunna se om det skett någon förändring.

Efter 60 dagar samlades sedan deltagarna och gjorde testet och spänningen var stor när resultaten kom fram. Det visade sig att den mentala kapaciteten hade förbättrats för alla, men allra bäst hade det gått för gruppen som tecknade och målade med levande modell, nakenmodell till och med. Alla hade burit ett armband under experimentperioden som avläste graden av fysisk aktivitet och även detta togs med i bedömningen. Slutsatsen formulerades ungefär så här: 

”Kombinera mentala utmaningar med större rörlighet så utökas din mentala kapacitet.”

De som målade hade också varit rörligare än vanligt: de tog sig till lokalen där de skulle måla, de stod och målade i tre timmar och själva målandet var också en fysisk aktivitet.

Det här experimentet sätter ord på det som vi som jobbar på medborgare- och arbetarinstitut intuitivt redan vet: att vår verksamhet gör susen för den allmänna folkhälsan. Inte bara motionskurserna alltså utan allt vi håller på med. Vi på Medis i Mariehamn har flera gånger fått höra att vi ordnar onödiga kurser, att bara vissa kurser som är ”nyttiga” skulle få ordnas med samhällsstöd och att det är fel att understöda vuxnas fritidsaktiviteter med samhällsmedel. Det här forskningsresultatet visar att alla skulle må bra av att ha en hobby som utmanar intellektet och med lite extra fysisk aktivitet blir det ännu bättre! Gå på kurser på ditt lokala Medis eller Arbis!

Siv Ekström

Vilka kurser ska Medis ordna?

Med jämna mellanrum blossar det upp debatt om hurdana kurser Medborgarinstiutet i Mariehamn ska ha. Medis, som vi säger till vardags, är Ålands största skola, med runt 5000 kursdeltagare årligen och senaste år drygt 9000 genomförda lektioner i kurser av olika slag. Det finns korta kurser och långa kurser av alla de slag under huvudrubrikerna Allmänna ämnen, Data, Språk, Musik, Hälsa & friskvård, Dans, Matlagning, Konst, Textil och hantverk och Övriga praktiska kurser.

Medis uppdrag är enligt lagen ”att erbjuda vuxna medborgare möjligheter till allmänbildande utbildning och en meningsfylld sysselsättning på fritiden i så nära anslutning till hemorten som möjligt”, vilket betyder att det bara är fantasin som sätter gränser. Ingen vet någonsin på förhand vilka kurser som förverkligas – det är kursdeltagarna som bestämmer det genom vilka kurser de väljer att anmäla sig till.

När det då med jämna mellanrum blir fråga om att Medis ska få minskade anslag eller någon ifrågasätter vilka lokaler Medis ska husera i blossar debatten upp och säkert som Amen i kyrkan kommer det fram åsikter om hur mycket onödiga kurser Medis ordnar. För tio år sedan när landsbygdskommunerna ifrågasatte sina ekonomiska bidrag till Medis var det flera kommunpolitiker som tyckte att Medis nog var bra, men det skulle bara få finnas ”nyttiga” kurser. Då var man enig om att motion och friskvård var ”bra” kurser. Det var nyttigt. Det var också nyttigt att lära sig engelska och även IT-kurserna var nyttiga. Men resten var inget att ha. I alla fall skulle man inte få använda skattemedel för alla dessa onyttiga kurser.

Nu är det dags igen. Nu har det blivit debatt om vårt anslag från Landskapsregeringen som plötsligt minskats med 30 procent. I diskussioner på Facebook och i insändare för skribenter nu fram att Medis inte borde ordna motions- och friskvårdskurser. (Det som för tio år sedan var det enda nyttiga vi skulle få hålla på med!) Nej, nu konkurrerar vi med de privata aktörer som på senare tid har poppat upp i stor omfattning. Kritikerna erbjuder också generöst sina spartips. Sådana enkla saker som odling av örter behöver man inte gå kurs i, det finns filmer på Youtube som man kan lära sig av. Efter några år i kör kan man det där så sådana kurser behövs inte heller. Och så vidare…

Det är intressant hur olika man kan se på saker och ting. För oss på Medis är det ett faktum att de privata aktörer som vuxit fram med inriktning på till exempel zumba eller yoga har kunnat göra det för att Medis först har introducerat fenomenet och genom åren arbetat upp en ivrig grupp av utövare som bara vill ha mera. Personer som börjat gå på kurs i yoga har så småningom har utbildat sig till instruktörer och startat egen verksamhet. Det är inget som vi klagar över, vi tycker det är fantastiskt att Medis kan bidra till att utveckla utbudet av fritidsaktiviteter på Åland, både i vår egen regi och i andras. 

I sanningens namn ska sägas att kritikerna inte är många. Det är en handfull som givit uttryck för sådana åsikter. De som vill ha kvar Medis i nuvarande form och som kräver att Landskapsregeringens stöd inte ska minskas är många fler. I den namninsamling som pågår har över 500 underskrifter redan kommit in, dels på vanliga papperslistor och dels på nätet. På nätinsamlingen har de flesta skrivit kommentarer som beskriver hur nyttig och värdefull de upplever att den fria bildning som Medis erbjuder är. Där kan vi som jobbar på Medis hämta inspiration, uppmuntran och stöd för att glatt kunna arbeta vidare med den verksamhet som vi vet att är oerhört viktig för det åländska samhället både i stort och i smått.

Siv Ekström

Hemma igen

Vi är hemma igen efter ett drygt år i exil. Det doftar nyrenoverat. Den grundläggande reparationen har blivit färdig en månad före utsatt tid – otroligt men sant! Nåja, visst upptäcker vi lite smått och gott som ännu måste åtgärdas, men vi kan ändå flytta in och installera oss innan terminen kör igång i september.

Entréaulan är fullproppad med flyttlådor och möbler som söker sina platser och den ser snarast ut som ett bombnedslag. Vår lokalvårdare Hanna, som tagit sig an rollen som organisatör av möbleringen, är orolig för att vi har för mycket av en del möbler och för lite av andra nu när det har skett diverse ombyggnader av klassrum och arbetsrum. Hennes oro är säkerligen befogad, hon om någon har koll på det där med möbler och rum. Men jag kan ändå inte annat än le och försäkra henne om att det nog löser sig på något sätt. Det viktiga är att vi är hemma igen.

Fast får man ens säga att en arbetsplats har ett hem? Är det inte verksamheten som är det viktigaste? Förvisso, men visst spelar också huset en stor roll när det gäller att skapa det där lilla extra. Det där som är så typiskt för ett arbis/medis, att inte bara förmedla kunskaper och färdigheter utan att som grädde på moset också erbjuda en gemenskap. Och då är det inte utan betydelse att huset inbjuder till att sitta kvar en stund efter avslutad lektion.

Moa

18 nya ålänningar skriver blogg

Nya ålänningar! Så heter den blogg som mina elever i svenska vid Medborgarinstitutet i Mariehamn har börjat skriva. Vi ville dels hitta ett sätt att skriva ”på riktigt”, det vill säga skriva för en bredare publik än bara mig. På samma gång får vi berätta om hur det är att i vuxen ålder flytta till ett annat land med ett annat språk.

Det är 18 studerande i klassen som studerar ”svenska för inflyttade” varje dag mellan halv nio och kvart över tre. Vi är två lärare som delar på undervisningen – det blir två och en halv dag var för min kollega Ann Westerlund och mig. Mina dagar är måndag och tisdag samt torsdag förmiddag. Eftersom dagarna är så långa är det ett bra påhitt, tycker jag. Sju timmar per dag är ganska tungt både för lärare och elever, så det är nog bra både för elever och lärare att få lite ombyte.

På höstpromenad i Mariehamn med uppgift att fotografera med iPadarna.
På höstpromenad i Mariehamn med uppgift att fotografera med iPadarna.

Vi läser och skriver, lyssnar och pratar och försöker på olika sätt tränga djupare in i svenska språket. Den här kursen är 20 veckor lång och är på A2-nivå. Nybörjarkursen heter A1 och ät tyvärr bara tio veckor lång. Det finns sedan ytterligare en kurs på nivå B1 som också är 20 veckor. Sedan förväntas eleverna klara sig själva. Nivåbeteckningarna är europeisk standard och beskriver hurdan nivå det är på svenskan. Eller vilket språk som helst, alltså. Det handlar om hur man kan göra sig förstådd och hur man läser och skriver.

Ta en titt på bloggen! Där finns bilder och texter av och om alla i klassen. Just nu har vi ett grupparbete på gång där det handlar om att beskriva sitt hemland. Det kommer snart flera texter där. Och vad vi sen ska jobba med, det får ni se längre fram!

Siv Ekström

Inte riktigt som på Strömsö…

StretchingO, så gott det gjorde med en timmes coreträning-stretching-avslappning mitt i den hektiska vardagen! Första terminsveckan i våra tillfälliga lokaler har nämligen inte riktigt gått som på Strömsö. Redan första morgonen sade hissen upp kontraktet. Lite senare i veckan ljöd brandlarmet och vi utrymde hela byggnaden. Det gick exemplariskt på mindre än fem minuter. Då hade damerna i gymnastiksalens omklädningsrum till och med hunnit fundera på om de skulle bege sig ut nakna eller klä på sig. De valde det senare alternativet, eftersom de inte hade känt någon röklukt. Larmet visade sig till all lycka vara falskt. Men visst fick det pulsen att stiga en aning.

Som om det inte hade räckt med detta, möttes jag ett par morgnar senare av ett smärre vattenläckage. Då började det redan kännas lite orättvist. Jag inser nu också varför yrkeshögskolan Diakonia byggde sig ett nytt hus…

I ett större perspektiv är det här naturligtvis småpotatis. Mera oroväckande är egentligen det faktum att antalet kursdeltagare sjunkit från föregående år. Kan vår popularitet så starkt bero på den plats där vi funnits i 58 år att en flytt på två kilometer sätter så här tydliga spår? Eller beror det på något annat? Trenden i huvudstadsregionens övriga institut tyder dock inte på någon nedgång, tvärtom. Ändå måste vi naturligtvis fråga oss om ett medborgarinstitut i sin nuvarande form är en utdöende art. Förvandlas också instituten till enbart virtuella verkligheter?

NEJ, jag vill inte! Jag vill tro att instituten också i framtiden inte enbart har en roll som leverantörer av kunskap och färdigheter utan också som skapare av gemenskap och som brobyggare mellan människor. Det ger faktiskt inte alls samma tillfredsställelse att göra magövningar ensam hemma på vardagsrumsgolvet som att stånka tillsammans med andra i en jättestor gympasal och efteråt gemensamt kunna förbättra världen över en kopp kaffe.

Fast vem vet, kanske det känns likadant om jag via mina virtuella glasögon både ser, hör och känner svettlukten av min gympakolleger. Men kaffet som vi dricker efteråt på varsitt håll är definitivt inte det samma!

Moa

 

 

Medis behövs!

Det är måndag och jag har bara en halv timme kvar av arbetsdagen. Mina elever sitter och jobbar självständigt nu den sista lektionen, och jag ser på dem och blir alldeles varm av deras iver att tyda svenskan i den lättlästa tidning de har fått att bläddra i. Här sitter folk från till exempel Thailand, Rumänien, Syrien, Brasilien och Lettland, alla på fortsättningskursen i svenska på nivå A 2. Det är mycket som är svårt: uttalet, orden, grammatiken – för några kanske även bokstäverna. Vi har just börjat på kursen som ska vara 20 veckor lång. Den 19 januari tar kursen slut. Jag undrar hur mycket mera svenska de kommer att kunna då. Det ska bli intressant att följa deras väg.

I går var också en intressant dag på jobbet. På Medis har vi en tradition att starta höstens anmälningsdagar på en söndag. Från början var det ett sätt att försöka undvika att stadens växel helt brakar ihop när alla ivriga kursdeltagare kastar sig över sin telefon genast som klockan slår 14.00 eller när det nu är som det hela börjar. Även anmälningarna på webben brukar bli väldigt många på en och samma gång. Senare har vi också delat upp anmälningsstarten på tre dagar så att rusningen inte ska bli så stor. Första dagen fick man anmäla sig till kurser i Hälsa och friskvård, dans och data. Idag öppnades också ämnena Matlagning, konst, textil och hantverk samt ”övriga praktiska ämnen”. I morgon tisdag kommer även resten av ämnena med: Allmänna ämnen, språk, musik.

Igår på söndagen när rektorn kom till jobbet vid 12-tiden såg hon hur det redan satt några personer på trappan och väntade på att dörren skulle öppnas. Två timmar på förhand! Det var som när jag började på Medis för 15 år sedan: när jag kom på jobb då en och en halv timme före start var det kö längs med trottoaren och in på en tvärgata. Folk hade hopvikbara pallar med sig och satt och åt banan medan de väntade. Då blev jag riktigt rörd över engagemanget och tänkte: Vad häftigt att få jobba på ett ställe som är så viktigt för så många!

IMG_0613

Glada ålänningar i kön utanför Medis huvudingång augusti 2011.

Gång på gång får man se sådana tecken på hur viktigt medborgarinstitutet är för invånarna i en kommun. Folk berättar om hur de varit ensamma eller sjuka och hur de har sökt sig till Arbis eller Medis för att syssla med sitt intresse och för att få nya vänner. Eller om hur alla deras bekymmer är som bortblåsta när de sjunger i kören eller spelar i spelmanslaget. Hur ska man göra för att beslutsfattare i hela landet ska förstå att det inte är fiffigt att skära ner på anslagen till den fria bildningen. I Kaustby har man tydligen nu beslutat dra in gruppspelningen i folkmusik för barn, i Mariehamn har man höjt kursavgifterna år efter år tills de i vissa fall nu hindrar vissa människor från att delta. Också på andra ställen ökar sparkraven år för år.

Hur svårt kan det vara att förstå att om man försämrar möjligheterna till meningsfull fritidssysselsättning för både unga och äldre är det ingen besparing på lång sikt. Det kommer andra utgifter istället, man skapar problem istället för att spara pengar. Det sociala sammanhanget är viktigt, det är viktigt att lära sig nya saker och det är viktigt att göra saker tillsammans.

Siv Ekström

”Åland, vårt Åland”

Pustar ut efter en härlig dag. Informationskontoret Kompassen i Mariehamn som finns till för att informera inflyttade om saker de vill veta mer om, har idag genomfört sin andra bussutflykt för inflyttade. Kompassen har fått extra anslag för att göra mera för integrationen och för att folk som flyttat till Åland från olika delar av världen ska känna sig mera hemma här.  I augusti förra året förverkligades den första bussutfärden. Då besökte vi Kastelholms slott, Bomarsund och Vårdö.

IMG_5306
En grupp intresserade åhörare på vandring mellan olika torn i Bomarsund lyssnar till guiden Kjell Ekström på Kompassens utfärd i augusti 2015. Foto: Siv Ekström

Nu var det dags för sträckan Mariehamn – Geta tur och retur med några avstickare till diverse intressanta ställen. Lunch intogs på Soltuna på Geta bergen – Ålands näst högsta berg på 109 meter över havet, sedan besökte vi arkeologiska utgrävningar invid vägen inte långt från Geta kyrka och ett privat museum i Ovanåker i Saltvik. Jordbrukaren Göran Dahl, som samlat på sig ca 1700 föremål med bomärken på, har byggt ett museum hemma på gården. Vi drack eftermiddagskaffe vid Brobacka gästhem och tog en tur till Finströms kyrka som är så vacker med sina medeltida målningar och utsmyckningar.

Min bror Kjell Ekström guidade oss och han skrev så fint om upplevelsen på sin Facebooksida:

”På rundtur med nya ålänningar; egyptier, syrier, letter, kurder och ryssar. Så besöker vi utgrävningen i Geta och får se bl.a. en keramiktass/hand ur en vikingatida grav, vanliga på Åland och i Ryssland. På bilden håller en syrisk pojke fyndet i sin hand. I graven har man även funnit arabiska silvermynt. Cirkel sluts och jag blir plötsligt rörd. Jag ser de syriska barnen springa i gröngräset. Luften är fylld av fågelsång och äppelblomsdoft. En dag att minnas.”

Lertass
En lertass som hittades i torsdags i en vikingatida grav i Geta. Foto: Kjell Ekström

Siv Ekström

Medis vårsalong

Det var våravslutning på Medborgarinstitutet i Mariehamn på tisdagskvällen. Vi kallar det Medis vårsalong, eftersom det hela hör ihop med en utställning av elevarbeten från olika skapande kurser. I Medis hus har flera salar den senaste veckan förvandlats till konstutställning och utställning av keramikalster. I Tekniska verkens aula får man vandra in i en miljö av mattor och plädar, vävda dukar och andra textilier, allt konstfärdigt upphängt och draperat, och man kan inte annat är förundras och imponeras över vad alla kursdeltagare har åstadkommit under ledning av sina duktiga lärare!

Vårsalongens öppning är en riktig avslutningsfest. Olika kursdeltagare uppträder på olika sätt. Årets fest inleddes med folkmusik av 16 kursdeltagare på fiol och nyckelharpa, seniordansarna som var så många så man inte hann räkna dem uppträdde med grace och ett leende på läpparna. Bildningsnämndens ordförande inledningstalade och rektor Leena Raitanen delade ut stipendier. Åsas sångensemble, som är ett nytt grepp för i år, kom intågande till svängig sång och en nystartad ukuleleorkester som ännu inte fått något namn kompade och sjöng svängigt ett par kända sånger. Ett intressant inslag var de fem sfi-elever som på flytande svenska berättade om sina intressen och visade bilder och slöjdalster som tog andan ur publiken. Modevisningen med deltagare i sömnads- och väsktillverkningskurser imponerade också. Tusen plåtburksringar som virkats ihop till en väska till exempel eller en svart sportig jacka att svänga runt med på stan!

Medis är mångfald och skaparkraft, traditionsförmedlare och nyskapare. Ibland får man höra att Medis bara borde hålla nyttiga kurser och då vet man att den som uttalat sig inte riktigt vet vad man håller på med på kurserna. Vilka kurser kan kallas onyttiga? Vem har rätt att avgöra vad som är nyttigt för andra människor?

Siv Ekström