Att få vara sig själv tillsammans med andra

En plats där människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.

Arbetarinstituten i Helsingfors gjorde hösten 2020 en stor kundenkät. Den kommentar om Arbis som jag fäste mig vid löd så här: ”Det enda riktiga svenska rummet där jag lugnt får vara mig själv!”.

Vad betyder det ”att få vara sig själv”? För mig betyder det att jag för en stund glömmer mina sociala roller, att jag är mamma, hustru, lärare, styrelsemedlem i Bellmansällskapet i Finland och medlem i Helsingfors Släktforskare osv. Då jag är mig själv kan jag ta lätta dansande steg som den älva jag drömmer om att jag är. Jag kan ganska fritt säga vad jag tycker. Faller jag omkull, eller säger något lite överraskande, så mister jag ingen prestige och har inte nödvändigtvis gjort bort mig för jag är anonym i den stunden, i det sammanhanget.

Som historiker vet jag att de sociala rum där människor får vara sig själva har vidgats på ett betydelsefullt sätt först då litteratur, teater, caféer och föreningar, eller associationer som de först kallades i Sverige-Finland, blev vanliga och tillgängliga för nästan vemsomhelst. Det kunde betyda enormt mycket för människor att gå med i de första nykterhetsorganisationerna, inte så mycket på grund av föreningens ändamål som för att man var där som medborgare, inte som far, son eller hattmakare.

Medborgarinstituten är naturligtvis modernare, sociala rum av samma slag. De är också annorlunda än  föreningar. För inom föreningar uppstår för det mesta konstellationer där vissa människor har makten och andra följer dem, mer eller mindre blint och gör en massa grovjobb. I en skola är man i viss mån skyddad för maktmänniskor,  starka affektioner och ett arbete som blir mer slitsamt än man hade tänkt sig. Inom den fria bildningen råder också i de här avseendena en större frihet än inom den formaliserade skolvärlden.

Vidden och bredden av de människor man möter på kurser och evenemang på Arbis är också större än i någon förening, på en arbetsplats eller inom släkt och familj. Jag tycker att jag är allra mest mig själv i oväntade möten med människor som har samma intressen som jag. Sådana möten blir det gott om på Arbis. Här skall jag citera en rad till ur enkäten. Enligt kunden är Arbis: ”Ett svenskt rum i staden där jag träffar gamla bekanta och får nya, blir bekräftad i min identitet, kan utveckla mig på olika områden för en överkomlig penning och där också människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.”

Åsa Stenvall har, i sin senaste bok,  Ta plats , talat om att skapa sig ett ”frirum” genom att skriva, t.ex. dagbok. Ju djärvare man skriver, desto mer upptäcker man av sig själv, och när man skriver, först för sig själv och senare kanske för andra, så får och bör man vara den man är. Någon annan kan, under tidiga morgnar i naturen eller sena kvällar vid t.ex. en vävstol eller en frimärkssamling, skapa sig ett rum, där man får vara sig själv. Det intressanta med frirummen på Arbis är att där är man inte ensam och inte heller i en parasocial situation med sin publik, som man är på Facebook eller som författare eller bloggskrivaren . Man möts på riktigt i en dialog. Man vänder insidan ut och är sig själv tillsammans med andra, och lär sig och utvecklas på just det sättet.

Jag är glad över att det i enkäten fanns ett utrymme för fria kommentarer. Det finns så mycket som inte kan poängsättas på en skala från ett till fem, uttryckas i emojier  eller klämmas in i färggranna figurer i ett elektroniskt instrument för åsiktsbildning.

Det finns så mycket som vi måste och vi har så många stereotypa uppfattningar om hur folk är och borde vara. Det är viktigt att komma ihåg, att också låta människor vara som de är.   

Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis

De små tingens lycka

När man öppnar ögonen och ser världen utan ett lager av måsten i sinnet…

Jag pratade häromdagen med en kollega om hur man ska uppehålla känslan av nyfikenhet och förnyelse när man lär ut en så urgammal disciplin som yoga. Jag undervisar i meditation och teknikens rötter kan spåras i texter från innan vår tideräknings början. Till saken hör att man ju vill förbli traditionen trogen, även om jag är något mer modern i min stil än min egen lärare, som var en indisk munk vars hela vardag styrdes av uråldriga rutiner.

Den lösning jag kom att tänka på var att det är de små sakerna som avgör. Som med så mycket i livet. Jag läste för en tid sen en bok som heter “Myths of happiness” (“Myter om lycka”) av en forskare i positiv psykologi som heter Sonja Lyubomirsky. I den berättar hon bl.a. hur det i empirisk forskning har visat sig att det ofta inte är de stora sakerna i livet som avgör hur lyckliga vi är – människor blir t.ex. ofta förvånade av att märka att de snabbt vänjer sig med en förändring i livet som de tänkte skulle bringa dem stor lycka: efter en tid känns ett nytt jobb ungefär likadant som det tidigare och det nya hemmet behöver snart dammsugas det också.

Det här därför att när man undersöker vad vi människor går och tänker på om dagarna så är det oftast de små sakerna: vad vi ska äta idag eller att en kollega sade något roligt på ett möte eller att det var en himla tur att nästa buss dök upp så snabbt när man missade den tidigare. Lyubomirsky gör poängen att vi därför ofta springer efter fel saker för att hitta lyckan, vi tror att den kommer i formen av en stor förändring eller ett stort inköp. Det må låta som en kliché men det kan faktiskt vara mycket viktigare att stanna upp och lyssna på fågelsången på vägen till arbetet.

Och likadant är det med meditationen jag lär ut. Jag har lärt ut samma teknik i ett och ett halvt decennium, men det är de små variationerna i varje lektion som gör det intressant. Ofta är lektionerna ganska stillsamma sessioner, sällan är det väldigt mycket diskussion, så de små variationerna kan handla om miner, om huruvida eleverna ser intresserade ut eller trötta på att höra mig föreläsa om hur fantastisk meditationen är, men förstås också en oväntad kommentar – som från den medicinstuderande häromveckan som mätte sin puls under meditationen och konstaterade att den sjönk.

För att inte skriva mera om den märkliga lycka som väcks inuti när tankarna slutar springa efter de stora händelserna och tystnar och lämnar rum för de små nyanserna, inandningen som möter utandningen, stillsamheten i andningspausen och axlarna som plötsligt slappnar av och ramlar ner från öronen dit man tydligen i dagens stress hade dragit upp dem. Och efteråt när man öppnar ögonen och ser världen utan ett lager av måsten i sinnet och inser att skiftningarna i ljuset utanför fönstret är så vackra nu på våren även om det snöar där ute just när jag skriver det här.

Jan Rundt, timlärare och teamledare för kontorstjänster vid Helsingfors arbis

Skärmen skymmer sikten

På ett möte frågade en kollega oss alla i teamet vad vi behöver för att klara av kommande veckor och månader. Det fanns en lista med ord att välja bland. Mitt svar var hopp: hopp om att vi snart ska få umgås normalt igen med familj och vänner, hopp om att vi snart ska få träffa kolleger och samarbetspartner på riktigt och hopp om att få finnas till för och se varje studerande i ett riktigt klassrum.

Vi talar om allt nytt vi lärt oss under den här tiden på distans. Och visst har vi fått vara innovativa och också hittat nya sätt att ses, hålla möten och undervisa. Vi har inte ställt in, utan ställt om. Men vi kommer inte ifrån det faktum att vi har en skärm mellan oss, en skärm som i värsta fall gapar tom och enbart visar två initialer eller ett anonymt G för gäst.

Att en del studerande väljer att inte ha kameran på kan ha flera olika förklaringar och som jag ser det är huvudsaken att de verkligen kommer till lektionen. Men som lärare går ju undervisning ut på en dialog, ett utbyte och för mig känns det jobbigt att inte kunna se dem jag talar med. Jag känner en osäkerhet som jag inte känt på länge och blir påmind om hur mycket den direkta responsen i form av ögonkontakt och kroppsspråk verkligen betytt för helheten och planeringen. Jag har kunnat läsa av och anpassa innehållet och vid behov byta spår när jag märkt att något t.ex. är för svårt eller när vi alla behövt en paus.

Det är svårare att läsa av genom skärmen, speciellt en tom skärm. Men bortom dålig sikt anar jag ändå en misströstan och uppgivenhet som jag inte kan komma åt. Och jag känner mig handfallen. Ändå måste jag tro och hoppas att det här är övergående, att vi får komma tillbaka till en vardag av mänskliga möten. Jag hoppas då att jag minns den här stunden och vårdar varje ögonblick av fysisk närvaro.

En kollega sa häromdagen att vi nu om någonsin behöver mer humor. Och det är sant. Det gör gott att skratta tillsammans och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet. Just nu behöver vi alla livlinor vi kan få för att hålla ut och inte förlora hoppet.

Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i nordiska språk vid Helsingfors arbis

Handen minns

Foto: Jonas Tana

I rummet står en kvinna och kviltar ett lapptäcke. Täcket är vitt som molnen med blåa stänka av himlen. Det är ett arbete som blev på hälft för en alltför tidigt bortgången kurskamrat. Det som en kvinna påbörjat slutförs nu av vännerna. Händelsen utspelar sig på Helsingfors arbis, i ett rum på den fria bildningens fält. Täcket som får sin form av skickliga händers behandling kommer att leva kvar efter sin skapare. I varje lapp, i varje stygn finns minnen av Riitta.

I handens verk finns en källa till människans nyfikenhet och kreativitet. Ta i, känn på, vänd, vrid, och använd i ett kretslopp där bearbetning är en del av vägen. Vi skapar med utgångspunkt i lust och behov. Hantverket inom den fria bildningen präglas inte av strikta prestationskrav med en hägrande examen som slutmål. Den utbildning vi erbjuder behöver ofta skräddarsys på plats enligt kursdeltagarnas behov då deltagarnas grundkunskaper ofta varierar.

Vår uppgift, i dag och i framtiden, är att vara tillgängliga för alla och att inspirera till att våga prova på något nytt och vidareutveckla sina färdigheter. Vi skall upprätthålla hantverkskunskaper och lära ut tekniker samtidigt som vi ska ge alla en möjlighet att träffas i en gemenskap och att lära sig av varandra. Utöver veckovisa kursträffar erbjuds verkstäder där man kan droppa in när man har ett behov av hjälp, eller helt enkelt behöver använda redskap och maskiner som kanske inte längre finns i alla hem. Vi vill vara den platsen till vilken man kan komma om den egna kunskapen inte räcker till. Hos oss får man dessutom verktyg för att se föremålen på ett hållbart sätt, det vill säga genom att vårda och reparera som ett alternativ till att konsumera.

För tillfället avvaktar vi och väntar på möjligheten att öppna upp verkstäderna igen. Men en del av hantverkskurserna går faktiskt på distans: smycken skapas och gitarrer slipas där hemma under handledning av Arbis lärare som nu kommer hem till dig virtuellt. Omställningen har krävt kreativitet i undervisningsarrangemangen och en nyfikenhet på den digitala utrustning som står till förfogande. Vågar man släppa greppet om verkstadsträffarna och mötas virtuellt? Vår uppgift är fortsättningsvis att erbjuda utbildning och meningsfulla hobbyverksamheter som bidrar till hållbara samhällen genom att skapa välmående också i exceptionella tider. Att skapa med händerna utvecklar våra motoriska, estetiska och kognitiva förmågor. Att göra det tillsammans med andra ger ett socialt mervärde, i bästa fall får vi hantverksvänner för livet, i det verkliga och i det virtuella. Hantverket är och kommer alltid att vara en kulturbärare. Handen minns.

Ps. Årets hantverksteknik är hemmavänlig, nämligen stoppning och lagning.

Pia Nybom, biträdande rektor, Helsingfors arbis

Feierabend

Nu är det dags att ta feierabend och varva ner
Foto Fredrika Biström

Ett av mina favoritord på tyska är Feierabend. Också i listor med de bästa tyska orden brukar ordet nästan alltid finnas med.  Det består av två delar ”Feier” (fest) och ”Abend” (kväll). Något firande är det ändå inte fråga om – ordet översätts bäst som ”slutet på arbetsdagen”. Det används dagligen bland kolleger som en avskedsfras och önskan om en trevlig kväll då man avslutat jobbet och går hem för dagen.

Ordet säger kanske också något om den tyska arbetskulturen. Även om tyskarna anses vara hårt arbetande, flitiga och pliktmedvetna  återspeglar det inte hela bilden. Visst finns det ju också de som gärna tar sig en Feierabendbierchen (en liten öl efter arbetsdagens slut)  då och då.

I dag känns det bättre än på länge att få önska Schönen Feierabend. Arbis hösttermin har tagit slut. En termin som också hos oss har präglats av osäkerhet och krävt nya lösningar och flexibilitet. På slutrakan, under den sista terminsveckan var vi dessutom tvungna att övergå till distansundervisning. Trots att jag är minst sagt jävig här så vågar jag påstå att vi alla klarat oss med äran i behåll. Såväl kursdeltagare, lärare som övrig personal. Hela hösten har jag mer än någonsin tidigare känt hur viktigt det är att  ställen som Arbis finns. I ett läge där mycket har satts på undantag och vi alla har varit tvungna att begränsa våra liv har Arbis ändå klarat sig bra. Farhågorna om att folk inte skulle komma på kurs besannades inte. Det har tvärtom tydligt visat sig att Arbis behövs. 

Men nu alltså: Schönen Feierabend! Vi ses i januari.

Anna Långstedt–Jungar, planeringsansvarig språklärare vid Helsingfors arbis

Arbis korridorer har tömts i väntan på den nya terminen
Foto Fredrika Biström

Äntligen fortbildning

Finns det något bättre än fortbildning? Ja, nej det beror på. Får jag gå på sådant som intresserar så säger jag nej, alltså det finns inget bättre än fortbildning. I slutet av förra veckan hade jag igen en fortbildning som var super. Två dagar tillsammans med andra likasinnade och få göra något med händerna samtidigt som jag får nya kunskaper, idéer, vänner och jag får se hur undervisningen går till på andra platser.

Tidigt på torsdag morgon körde jag iväg till Tervakoski. Jag googlade adressen vart jag skulle köra och så bar det iväg. Med mig hade jag två stora Ikeakassar fyllda av små ämbar, askar, plasthandskar och allt möjligt annat som jag kunde behöva. Jag skulle på kurs och lära mig färga tyg och garn med reaktivfärger. För säkert hundra år sedan har jag gjort något liknande så det var på tiden att jag fick fräscha upp mina rostade kunskaper lite.

Läraren började med en liten föreläsning om hur färger reagerar med varandra och vilka material man kan använda och så berättade hon lite hur man börjar och till sist visade hon lite exempel på tyg och garn hon hade färgat.

Sedan var det vår tur att sätta igång. Svårast var det ju att bestämma sig för vad man skulle börja med. Tyg var det jag ville börja med så jag bad lite om råd och hjälp och så kunde jag sätta igång att blanda färger och leka med dem. Små tygbitar efter varandra satte jag färg på med olika metoder. Vad det skulle bli av dessa hade jag ingen aning om eftersom de skulle vara i färgbad i 24 timmar och när man färgar kan man aldrig vara säker på slutresultatet.

Dagen gick hastigt och så bar det hemåt igen full av nya idéer om vad jag skulle göra nästa dag. Jag grävde i mina tygförråd och mina garnlager. Jag hade inte tänkt färga garn men när jag under dagen såg andra färga så bestämde jag mig också för att prova den tekniken. Jag hittade gamla tyg som jag skulle försöka färga och jag hittade bomullsgarn från marktiden, med andra ord från 1900-talet. Det var inte så farligt med dessa gamla tyg och garn om färgningen inte skulle lyckas.

Följande dag igen full fräs på från början till slut och det blev tyg och garn färgade så mycket som jag hann. På kvällen när jag kom hem gjorde jag ännu efterbehandling på mina färgade tyger och garn.

Hela veckoslutet ägnade jag mig ännu åt att både efterbehandla och planera vad jag till nästa skall färga och överhuvudtaget processa och bearbeta tankarna kring hela kursen, vad jag lärt mig och om jag kan göra något på annat sätt, hur jag skulle kunna göra för att minimera allt eventuellt klottande med färger osv.

När jag hade fått allt efterarbete gjort med mina tyger och garn och satt mig ner för att beundra dem, kom jag fram till att garnet som jag inte alls hade tänkt färga blev enligt min smak bäst med färger och mönster. Tygen blev nog också bra men på några av dem tänker jag ännu göra lite förbättringar och färga lite om så tror jag att de blir ännu bättre.

Att jag älskar att gå på fortbildning. Aldrig är man fullärd. Om den tanken kommer på en så är det redan farligt. Nu väntar jag och ser redan fram emot följande fortbildning.

Beatrice Blomster, planeringsansvarig lärare i hantverk vid Helsingfors arbis

Vårt behov av berättelser

Arbis bibliotek har åter öppnat för höstterminen (liksom det övriga Arbis) efter vårens nedstängning av verksamheten p.g.a. koronapandemin. Det var en vårtermin, som i sin olikhet från tidigare vårar kanske endast går att jämföra med hur det var under krigstiden. I tidningsspalterna har det gjorts intressanta jämförelser med tiden för 80 år sedan och det är säkert inte långsökt alls trots att olika saker stod på spel då och nu. ”Undantagstiden” har varit unik: det har samlats in berättelser om perioden för eftervärlden, firats fester på nya sätt, skrivits dagbok i både text och bild och det har redan börjat utkomma skönlitteratur som påverkats av isolationen. Vi kommer (och bör säkert) inte glömma denna tid i första taget, fastän vi gör mycket för att gå vidare och ofta omedvetet (eller medvetet) glömmer det som hände igår.

Något jag märkte i mitt arbete efter stängningen av biblioteket var hur viktig litteraturen och läsningen är för välbefinnandet, detta kan låta banalt, men självklarheter märks kanske först när deras existens äventyras. Att läsandet främjar mycket hos människan är långtifrån en nyhet, men i dagens snuttifierade och teknikgenomsyrade samhälle är det som om detta alltid upptäcks på nytt. Utöver Arbis bibliotek stängde som bekant också de allmänna biblioteken, så att endast e- och ljudböckerna var tillgängliga: detta var en helt unik situation i vårt lands historia. Ifall detta skulle ha pågått länge, hade det haft förödande konsekvenser på lång sikt. Det var tur att någonting återstod, men man kan konstatera att alla inte kunde ta till sig e- och ljudböcker, det var och är även en generationsfråga och om att lära sig använda tekniska redskap. Saken blev inte bättre av att de e- och ljudböcker som fanns var på tok för fåtaliga för att det skulle ha täckt behovet. Jag fick e-post från speciellt äldre kunder som var i behov av litteratur för att hålla modet uppe och hänvisade till äldre svensk skönlitteratur som finns gratis på nätet, t.ex. den fina Litteraturbanken i Sverige.   

Det är tydligt ett behov av verklighetsflykt som gör berättelserna viktiga i kristider: vare sig det är fråga om romaner, sagor, filmer får de en annan vikt i tillvaron än vid s.a.s. normal tid. Detta är inte oväntat. Om man ytterligare vill jämföra koronavårens undantagstid med ca åttio år tillbaka utgavs det många romaner i Finland under krigsåren; papper hörde till de få varor som inte ransonerades. Många har säkert sett eller har hemma dessa pappersryggade romaner med tjockt papper, stansade med järnnitar, vars rost kanske brett ut sig på papperet.

I en värld med allt fler berättelser behövs biblioteken mer än någonsin som ordnare och förvaltare av en begriplig helhet: både under kristid och när det är ”normal tid”. Detta är viktigt för den enskilda människans välmående.

Johan Lindberg, bibliotekarie vid Helsingfors arbis

Hur mår du?

Jag började rutinmässigt ett mejl med ett ”Hur mår ni?”. Så slog det mig att frågan inte just nu kan användas som vanligt. Jag kan inte fråga ”hur går det” i största allmänhet. Det är inte givet att det går bra. Jag fortsatte därför med att säga ”Hoppas att ni är friska” och frågade sedan hur familjen står ut med isoleringen under coronaepidemin.

Jag uttryckte mig plötsligt så som man gjorde ”förr i tiden”. Jag tänker då speciellt på brev från medlet av 1800-talet, som jag läste en del av då jag forskade i välgörenhet. De breven inleddes med ängsliga förfrågningar om hur den eller den mådde, och fortsatte med långa rapporter om olika familjemedlemmars hälsotillstånd. Till slut var det en lång liturgi med förhoppningar om att hälsan skulle stå alla bi. ”Hostar Viktor ännu lika illa? Får farmor alls någon sömn på nätterna för all benvärken? Sköt om er och kom ihåg att dricka brunn emellanåt”, kunde det heta. 

Jag irriterade mig, då som ung, på att brevskrivarna inte kom till sak. Jag sökte febrilt efter upplysningar om hur personerna eventuellt hjälpte de fattiga. Visst hittade jag  guldkorn. Småningom förstod jag att allt tal om sjukdomar och hälsa också var viktigt. Det var inte alls givet, före penicillinet kom till, att man klarade sig från en lunginflammation. Hosta kunde innebära ett livslångt  lidande och en ofta lönlös kamp mot tuberkulos eller ”kräfta”. En aspekt av att hjälpa de fattiga och sjuka var faktiskt en, primitiv, önskan om att därmed själv undgå det onda.  Givmildheten ökade av att man levde i ständig osäkerhet om hur det skulle gå för en själv och andra. 

 ”Hur mår du?” ”Tack bra, hur mår du själv då”, har det ofta låtit på seminarier och fester där jag har rört mig. Först tredje gången den första frågan ställs ger jag möjligen ett ärligt svar. För jag är ju  finlandssvensk och väluppfostrad och vet att hålla mitt för mig själv och att ta det försiktigt på begynnande fester.  I vissa situationer tränger sig ändå det dagliga livets verklighet snabbare än så igenom de kulturella konventionerna. Jag förstod, så snabbt som jag skrivit ned mitt ”hur mår du”  att det inte är självklart att jag kan skicka ett julkort om ett knappt år. Det gäller att bry sig genast och på riktigt.

Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis

En hushållslärares tankar

Fredagen den 13 mars var ingen bra dag. På eftermiddagen meddelade Helsingfors borgmästare att arbetarinstituten avslutar sin undervisning för att skydda riskgrupperna. I sig ett förståeligt beslut, men dock en chock. Några dagar tidigare hade vi haft en härlig kurs med underbara kursdeltagare. Kursen hette Grekisk mat till Abbatoner och stämningen var på topp. Vi lagade mat, sjöng och åt alla tillsammans i äkta tavernaanda.

Känslorna beslutet väckte var både chock och sorg. Ett abrupt slut på terminen gjorde att allt kändes oavslutat och jag kände en stor sorg över att inte få träffa mina elever och kolleger igen och inte få säga adjö.

Nu har det gått några veckor och vi börjar alla vänja oss vid situationen. Fortfarande känns det lite overkligt men nu gäller det att anpassa sig till det inskränkta liv vi lever nu. I och med att också många restauranger stänger, blir maten som vi lagar hemma ännu viktigare.

För oss som är friska gäller det att laga näringsriktig mat men nu när situationen är lite deprimerande skall vi också ibland unna oss något dekadent, kanske det är tid att baka en läcker chokladkaka? Eftersom vi skall undvika att gå till butiken i onödan, lönar det sig att ha en inköpslista med när du besöker butiken. Kanske du till och med gör en veckomeny som underlättar att veta vad du kommer att behöva under veckan. Vi skall gärna köpa lite mera än vanligt när vi går till butiken så att besöken blir färre, men samtidigt bara sådana ingredienser som vi sedan äter upp. Mat som kastas bort är inte till nytta för någon. Kom också ihåg att detta är en ypperlig tid att kolla igenom vad som finns i frysen och använda det.

För er som har insjuknat, var snälla mot er själva. Ät sådant som ni tycker om och kan få ner. Kalla rätter och drycker fungerar ibland bättre än varma. Kom ihåg och dricka tillräckligt och sköt om er. Jag hoppas vi alla ses på Arbis i höst.

Hälsningar, Tove

Tove Lindqvist jobbar som hushållslärare vid Helsingfors arbis

Olivbröd och tavernastämning i Arbis undervisningskök