Att lära av sina misstag

Det är lätt och lockande att ge andra goda råd. Gör så här, gör inte så. Det gäller allt från de egna barnen till goda vänner. För att inte tala om mer flyktigt bekanta. Och medbilister, andra hundägare…listan är lång. Att uppfostra, att peka på fel, det känns…tillfredsställande. På något sätt är det lättare att se vad andra gör fel än att se sina egna brister. Och om det gäller något där jag själv har slagit huvudet i väggen känns det ibland oemotståndligt lockande att komma med varnade exempel. Det där kommer inte att sluta bra. Det där går inte. Så här gör man. Förresten, gör som jag säger, inte som jag gör. Någonstans i en avlägsen framtid finns utopin, där folk inte längre gör fel, vi förekommer våra brister och alla är snälla. 

Jag borde veta bättre. Människan lär av sina misstag. En grundtanke i allt bildningsarbete jag tror på handlar om att lära genom att göra. Learning by doing. Det gäller i högsta grad också misstagen. Det hjälper inte att läsa om livet i en bok. Det hjälper sällan att bli förmanad. Det måste levas, upplevas. Jag vill ju själv sällan ha råd från andra. Jag vill göra själv. Precis som den där envisa treåringen. Inte ens om jag är vilse i en främmande stad har jag lätt för att gå fram till vem som helt på gatan och fråga om vägen. Jag går hellre fel, och lär mig så småningom hur jag skall svänga för att hamna rätt. Det är kanske lite extremt, det medges. Där finns en fin balans mellan att klara själv och att våga be om hjälp. att inse att vi behöver varandra. Men, det är ämne för ett annat blogginlägg. nu handlar det om det inre behovet att förändra världen, rätta alla fel, och rätta alla som har fel.

Att ändra på andra

Ändå tycker jag att jag blivit lite bättre med åren. Åtminstone i vissa avseenden. Jag minns ännu med rodnadens röda kinder hur jag var övertygad om att jag visste hur några av mina flickvänner borde göra för att vara bra, vara rätt. Ändra lite här och lite där. Tänka på ett annat sätt… Idéen att så där direkt påverka en annan människa har jag gett upp. Det går ju bara inte.

Men, med åldern kommer nya utmaningar för den inre världsförbättraren. Alla dessa saker som är fel, de blir allt mer uppenbara med tidens gång. Och låt oss vara ärliga här. Det finns ju en hel del som är fel i världen idag. Att låta det gå, att erkänna alltings ofullkomlighet, det är något att sträva efter, tror jag. Världen, och vi, är ofullkomliga. Just detta är en viktig del av vår existens. Det är också en orsak att gå upp på morgonen, att se sig själv i spegeln, att fortsätta jobbet.

Att ändra på sig själv

Det betyder inte att ge upp fajten, eller se åt andra hållet. Eller? Ett sätt att vända på steken är ju förstås att börja med sig själv. Hur tolerant är jag? Vilka fördomar bär jag på, medvetna och omedvetna? Lever jag som jag lär? En viss mängd navelskåderi är nog av godo. Om inte för något annat så för att bli påmind om att vi alla har dessa fel och brister. Att det är något vi delar med alla andra.

Det är minst lika svårt att få bukt med saker i mig själv som jag inte tycker om. Det är lättare att peka finger, och det är lättare att räkna upp egna brister, än att göra något åt dem. En del är kanske fast i min personlighet, andra är mer eller mindre djupt rotade vanor. Och jo, att ens se bristerna är en förutsättning för att kunna börja göra något åt dem. Det är också frustrerande att känna att jag inte alltid kan leva upp till mina ideal, min självbild, eller min uppfattning om hur saker ”bör vara”.

Hur hanterar du såna frågor? 

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya normala

Att äta frukost med främlingar

Varje vardagsmorgon klockan åtta loggar jag numera in i appen ClubHouse. Det är dags för frukostsnacket. En halvtimme finlandssvenska samtal. Men vänta, hur gick det här till? Historien får sin början i mars, då ClubHouse växer snabbt i Finland. Vad är det då? Det är en ny social medieplattform som enbart använder ljud. Beteckningen social audio introduceras för en större publik. Rum öppnas för diskussioner om allt mellan himmel och jord, över en stor del av klotet. Vid en tidpunkt öppnas ungeför 300.000 rum/dag. Appen är global, och det hörs. Språken som talas är oräkneliga. Kvalitén på samtalen är varierande. För att inte tala om tonfallet och stämningen. I Finland öppnas mängder av också rum, och klubbar. De flesta, förstås på finska. Men inte alla. Via klubbhuset Svenskfinland börjar vi, inspirerade av det finska ”Good morning Finland” och svenska frukostrum köra finlandssvensk frukost. I början lite sökande, osäkert. Att samtala med främmande människor, varje dag, på nätet. Det kan väl inte vara kul?

Jo, det kan det.
Nu har nyhetens behag övergått i vardag. Vi är ett litet gäng som samlas nästan varje morgon för ett fritt samtal. Vi känner inte varandra från förr. Vi har hittills bara träffats virtuellt. De flesta är finlandssvenskar.

Naturligtvis spelar Coronan in. Nedstängning och isolering in absurdum sliter på nerverna och på orken. När ett nytt socialt medium presenterar sig i sådana ögonblick är förutsättningarna att slå igenom extra goda. Vi utvecklade ett offentligt finlandssvenskt rum som snabbt kom att bli en naturlig del av vardagen. Diskussionen flödar om allt möjligt, utan att spåra ur. Jo, det går faktiskt ännu att samtala med varandra, också om svåra saker, utan att bli högröd i ansiktet och börja bete sig illa. Jag tror det är något med rösten. Att du är där som dig själv, i realtid. Ingenting sparas, allt sker i ögonblicket, för att sedan försvinna.

Sedan kom sommaren, och det blev paus. Andra saker kom i fokus, och jag undrade om det hela var över. Om vi tröttnat och gått vidare. Denna vecka har vi satt igång igen. Veckans tema har varit normalitet. Vad är normalt, vem är normal. Och vad förstår vi med begreppet normal.
Jag har upptäckt att det är ett bra sätt att börja dagen. Hjärnan kommer igång, tanken kommer igång. Bara att höra andra människor en stund och delta i ett samtal ger en liten kick, varje gång. Det händer att vi tystnar, tappar tråden, talar i mun på varandra. Det händer att någon dominerar samtalet. Ibland skrattar vi så vi nästan kiknar. Emellanåt hör jag en riktigt tankeväckande reflektion. Allt detta sker spontant. Det kommer om det kommer. Hittills har ClubHouse fungerat så som jag alltid har tyckt att sociala medier skall fungera. Det vill säga att de är just sociala.

Det skadar inte heller att det känns nytt. Jag har alltid dragits till nya saker, jag vet inte varför. Kanske för att de innehåller ett löfte, kanske för att mycket i vår tid handlar om förväntan. Att bakom hörnet väntar den där förlösande insikten, och allting förklaras.

Som tur är kommer den aldrig, och sökandet fortsätter. Liksom samtalen.

Nu har vi talat om att träffas på kafé i Helsingfors och fortsätta samtalet där, in real life, när restriktionerna någon gång lättar. Kanske blir det början på en ny och lång vänskap.

Johanni bloggar om varför det är som det är och blir som det blir

Livet som prestation

Photo by  Abhishek Yadav on  Scopio

Det kan bli stressigt, det där med att lära sig varje dag. Jag menar, det känns som en prestation. Lite som något du skall klara av, och bocka av. När diskussionen om en spannlista senast var aktuell kände jag på samma sätt. I sig kan jag tycka det är en god idé att emellanåt göra ett slags mellanbokslut över livet. Att då och då sitta ner och tänka efter vad man egentligen gör av det. Är det detta jag vill, eller har jag bara hamnat här? Är det jag som bestämmer över mitt liv, eller är jag en viljelös nickedocka i livets malström? Att tänka på vad jag vill göra, vad jag lägtar efter, det är en nyttig övning. Om detta sedan förs in på en lista över saker jag vill göra innan jag dör tror jag lätt det blir fel. Det blir att bocka av listan med målet att hinna kruxa för alla, innan man dör. Och då är det själva avbockandet som dominerar, inte sakerna på listan. Plus att det väl sen när listan är avklarad inte finns mycket mer att göra. Nej, hellre då en slags kaotisk balans.

Det finns mycket jag vill göra, se, uppleva. Det finns mycket jag vill lära mig. Men inte som prestation. Utan för sakens egen skull. För att jag är nyfiken, hungrig, olärd. Att hålla den inre listan levande och glödande är sedan en balansakt. Inte minst för att jag lätt blir bekväm av mig, och mycket av allt detta handlar om att gå bortom det tryggt bekväma. Det handlar om att utmana den egna gränsen. Våga ta risken.

Kanske är det också därför jag har så svårt med attgöra-listor. Jag gör dem ofta, och de blir evighetslånga, men jag slutar alltid använda dem efter en tid.Det slår mig att vår tid ökar på denna stress. Jag tänker på hur tv-serierna ersatt filmtittandet. Om jag tar en paus från en serie dröjer det inte länge förrän jag får en påminnelse i min epost om att titta klart på XX. Eller så kommer ett automatmail som påstår att eftersom jag tittade på YY kommer jag nog att gilla serien QQ. Ja, du förstår. Livet har blivit ett flöde.

Sommaren kan erbjuda en paus i flödet. Och det kan kännas lika viktigt att inte göra något alls som att ha en lång attgöralista. Att vara medvetet oproduktiv. Att bara tänka en stund. Det kräver lite övning, och lite envishet. Hjärnan och kroppen är inställd på en ström av intryck, rörelse och aktivitet. Ibland kan jag känna mig som en liten spelfigur som hoppar från klippa till klippa i ett oändligt plattformsspel. Förr eller senare trillar man. Och då gör det ont.

Att lära sig är en både medveten och omedveten handling. Lärande kräver ofta en ansträngning, och lite tålamod. Det kräver alltid tid, om det skall bli bra. En alltför intensiv vardag gör lärandet svårare. Den som är uppe i varv springer lätt för fort. Om du har en lång lista leder otåligheten till att du slarvar, och lärandet blir ytligt. Det fastnar inte på djupet, och åstadkommer ingen förändring. Allt ordentligt lärande innehåller förändring.

Jag tror också att flödestillvaron är koncentrationens fiende. Nu för tiden har jag ofta svårt att koncentrera mig, att gå in i en process. Hjärnan bläddrar så snabbt vidare, tänker på nästa sak. Och nästa. Ja, du förstår. Visserligen leder detta till att jag får många saker gjorda, men fråga mig inte vad jag gjorde igår. För att inte tala om förra veckan.

Här sitter jag då nu i min bubbla. Trivs ganska bra. Men misstänker att det finns en hel värld därute som jag inte ser skymten av. Hur gör du? Kan du bolla med båda sakerna? Lever du med attgöra-listor och/eller spannlistor? Gör de dig stressade eller ger de dig en känsla av att du har kontroll? Har du kontroll?

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Båtdrömmar

Som ett löfte ligger den där.

Solen skiner över måndag morgon och jag får för mig att gå ut på en förmiddagspromenad. Det har blivit många sådana de senaste månaderna. Jag har blivit en promenerande människa. Jag tänker en stund på att ta fram cykeln och göra den i ordning för säsongen. Men det är något med lugnet i gångarten som fascinerar. Tanken får ro, kroppen njuter alldeles uppenbart. 

Eftersom jag bor på en ö är det naturligt att gå längs stränderna. Den senaste tiden har jag oftast gått förbi den ena av småbåtshamnarna. Jag har märkt hur alltfler båtar sätts i sjön, ett säkert vårtecken. Nu kluckar vågorna mot många skrov, och det klinkar muntert i masterna av den loja vinden. Måsar flyger förbi med sitt karakteristiska skränande. Där och då drabbas jag av det igen.

Båtdrömmen.

Att flyta iväg

Jag ser dessa flytande möjligheter och minns några av de båtar jag varit ombord på. Och förstås, några av de resor jag varit med om. De är inte särskilt många, och jag minns rätt fragmentariskt. Men jag minns. Och i minnet ser jag resor, hamnar, samtal, människor. Jag ser ögonblick, och det vackra i att vara på väg. Däremot ser jag inte långtråkigheten, konflikterna, det trånga och blöta. Jag ser inte konflikterna eller min frustration. Minnet har tonat ner dem och förstärkt färgerna i solnedgångarna, doften av strand och land i hamnarna, middagar i lampljusets sken.

Kanske gör minnet alltid så. Väljer ut, komponerar ihop, klipper bort.

Den lockande tanken

När jag tänker på båt är det detta jag ser. Och som många andra drömmar är det tanken som lockar mest. Själva idén om en båt drar i mig. Inte så mycket alla kostnader, allt jobb, eller all logistik.

Minnen från olika resor smälter ihop till en enda lång, och spännande, färd. I den typen av berättelse är det resan i sig som betyder allt, destinationen är sekundär. Det är rörelsen, att vara närvarande i ögonblicket, fokus och skärpa. Det är också att ge sig hän, släppa taget och sluta grubbla. Så det är många saker på en gång. Jag tror det oftast är på våren som båtdrömmarna kommer. En ny årstid, nya möjligheter. Tanken på förändring och på upplevelser. Efter den långa nedstängningen känns det kanske lite extra lockande. Det är ett löfte som inte låter sig fångas in så lätt. Det är också en obestämd känsla i kroppen, lite som ett pirr. Det påminner om förälskelse och ett domnat ben i lika grad.

Om båtar kunde berätta

Jag går förbi dessa rader av flytande drömmar och undrar vad de har varit med om. Vilka berättelser som fastnat i deras skrov. Det är en skön känsla som ger tankarna fritt utlopp. Jag kan känna saltstänk och vinden som drar i seglen. Jag kan känna hur vi glider genom vattnet, detta mytiska element. Sedan går jag vidare.

Jag är inte riktigt säker på vilka drömmar som är värda att följas upp, och vilka som passar bäst i drömvärlden. Jag kommer att tänka på uttrycket chosefri tour battles, välj dina strider. Kanske är det lite samma sak med drömmar. 

Löftesrikt namn…

Jag stannar på stranden

Kanske finns det två sorters människor. De som gör slag i saken och de som blir kvar på stranden. Eller, kanske finns det en tredje sort. Sådana som reser i tanken.

 Jag sitter på hamnbistron Telakka och försöker få ihop mina diverse infall. Solen värmer och jag känner att det är dags att bryta upp. Dags att fortsätta promenaden.

Johanni

Känner att han lär sig hela tiden och varje dag. Ibland utan att ens tänka på det.

Problemet med min bakgård

Är det klokt att bygga i havet?

Telefonen ringer. Det är en reporter från YLE som undrar om jag har tid och lust att svara på några frågor. Saken gäller utbyggnaden av Drumsö med tusentals nya bostäder, arbetsplatser och ett IKEA. Om du varit på Drumsö i västra Helsingfors vet du att ön är ganska fullt utbyggd som den är. Från att ha varit en avlägsen och isolerad ö med sommarvillor och bad för borgerligheten är Drumsö sedan länge en del av staden, om än inte i dess absoluta mitt. Med metron kom dessutom allting så mycket närmare. De nyare delarna av ön, Hallonnäs, har sett en intensiv utveckling de senaste tjugo åren. Mängder av nya hus har vuxit fram, äldre kontorslokaler har rivits eller byggts om. I dagsläget bor det cirka 24.000 människor på ön, och andelen finlandssvenskar är större här än i många andra stadsdelar.

Tak över huvudet

Huvudstadsregionen fortsätter att växa och staden söker kontinuerligt efter nya platser att bygga bostäder. Det är en utmaning då hela staden ligger på en vid det här laget ganska smal udde. Lösningen har i många fall varit att bygga ut i havet, genom landfyllning. Busholmen, alldeles granne med Drumsö, är det senaste exemplet.

För tillfället pågår utvecklandet av flera ganska kontroversiella byggnadsplaner. Malms flygfält är ett, landfyllningen runt Björkholmen/Enåsen på Drumsö är ett annat.

Det finns många på ön som motsätter sig planerna. Drumsösällskapet för en aktiv kampanj mot stadens planerare. Argumenten är att maritim miljö kommer att ta skada, landskapet förändras drastiskt, och att en så stor tillökning av antalet invånare ökar belastningen på närmiljön och på infrastrukturen.

Jobbiga Nimby

Jag förstår oron, och jag delar den. Därför ställer jag gärna upp på en intervju. Inför samtalet funderar jag igenom vad jag egentligen tycker, och vad jag kan stå för. Jag vet att jag inte vill se ett till IKEA här, då vi har ett ganska nära i Esbo redan. Jag vet att jag inte vill se havet fyllas ut. Men frågan är mer komplicerad än så. En av de saker som känns besvärligt i sammanhanget är tanken på NIMBY. Du vet, inte på min bakgård. Å ena sidan tycker jag att människor måste ha någonstans att bo, och att det är alltför dyrt för alltför många att hitta en dräglig bostad i Helsingfors idag. Å andra sidan tycker jag det borde finnas bättre platser att bygga på än ut i havet. Jag inser att staden växer, och att det alltid kommer att finnas motstånd mot förändringar i någons närområde. Jag menar, det är lätt att säga bygg någon annanstans.

Bortskämda treåringar

Jag tycker NIMBY är besvärligt för jag vill ju inte gärna se mig själv som den där bakåtsträvande nej-sägaren. Det är inte konstruktivt att bara säga nej. Jag känner mig lite som en bortskämd treåring varje gång. Samtidigt försöker jag fundera på vid vilka tillfällen det faktiskt är befogat att höja sin röst, att säga ifrån. Våra motiv är eventuellt alltid också färgade av ett visst egenintresse. Jag kan intala mig själv att jag tänker på naturen, på det allmännas bästa, och jag kan ibland tro på mig själv. Men i ärlighetens namn vill jag inte ha hit en massa mer folk. Det känns trångt nog som det är. Och där sitter jag sedan gränsle på staketet och vet inte åt vilket håll jag skall hoppa.  

Förstår du mitt bryderi?

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir

Mattkantens skarpa gräns

Det gäller att orka. En liten stund till. Snart så känns det lättare. Bättre. Någon sade en gång att djur, som till exempel hundar, inte har något tidsbegrepp. De kan inte skilja på en timme och fem timmar.  Allting sker nu, och följs av ett nytt nu. Själv ville jag länge leva i nuet. I ögonblicket. Jag tyckte om tanken på Carpe diem, att fånga dagen. 

Det gällde att vara närvarande. Se, uppleva och dela med sig, låta sinnesintrycken flöda in. Det där låter finare och mer medkännande än det i själva verket är. Jag tror inte det går att vara på plats hela tiden. Och jag tror att om jag försöker blir det lätt en fråga om att prestera. Att visa för mig själv och andra hur bra jag kan det.

Mattan under fötterna

Det rycker undan mattan från själva idéen. Försök bara se dig själv i spegeln alltför långe. Något konstigt händer och du kan plötsligt bli rädd för den andre. Den som stirrar tillbaks.

Jag menar inte detta abstrakt, utan mycket konkret. För mycket sådant blir lätt navelskåderi. Eller, som det också hette en gång (var det på 80-talet?): cocooning. Många av oss har stängt av resten av världen, slutat planera framåt då allt ändå är så osäkert. Jag tycker det känns ovant och lite skrämmande att gå på stan, ta en metro, befinna mig i samma utrymme som många andra.

Att åka in till centrum av Helsingfors känns som att företa en expedition, eller ett besök i utlandet. För några dagar sedan var jag inne på kontoret för första gången på mycket länge. Det kändes främmande, ljuset från lysrören kalla, hela stället på något konstigt sätt dammigt (fast det var städat och fint). En glåmig känsla kom över mig. Jag vill inte hit.

När det inte känns kul

Jag har inget emot att jobba, men just kontoret kändes inget kul.

Och även om jobb inte har kul i arbetsbeskrivningen märkte jag hur bekvämt mitt liv blivit under pandemin. Ett annat slags lugn, en annan slags närvaro.

Fragment av minnesbilder från tider som studerande, eller frilansare med hemmet som bas. En konkret manifestation av att en annan värld är möjlig.

Kan det vara så enkelt som att det sitter i väggarna? Att utrymmet jag spenderar mycket tid i färgas av min närvaro, mina tankar, min stress, min flow? 

Flytande tid

Jag kommer distinkt ihåg hur rutiner, klockslag, kalender på väggen och schemalagda arbetspass gav stadga åt mina dagar, kändes lugnande. Nu flyter allt i en enda ström. Jag får lika mycket gjort, i viss mån mer, men på ett helt annat sätt. Jag är lika trött efter långa arbetsdagar som före pandemin. Jag väntar på att smittotalen skall gå ner, att bli vaccinerad. Jag väntar på sommaren. Samtidigt vill jag inte att något av det här skall komma alltför fort, för det innebär också slutet på något annat.

Och rent generellt är det något konstigt med nutiden. Den går fortare. Därför orkar jag. En liten stund känns inte som något problem. Tillvaron har blivit annorlunda. Men det går bra att navigera också i dessa farvatten.

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir. 

Kom nångång då våren

Våren väntar runt hörnet, eller?

Efter varje vinter som varit kall och snörik kommer samma fråga. Blir det takatalvi i år? Och ofta så kommer den, liksom ett brev på posten. Igår föll snön igen över Helsingfors, över spirande vårblommor och kvittrande fåglar. Det kan kännas som en förolämpning. Är det inte slut med kyla snart? Nu måste det väl ändå vara vår?

Kanske är en del av vår frustration sprungen ur det enkla faktum att vi inte rår på naturen. Vi har under de senaste decennierna blivit vana med att kunna styra och ställa. Det är vi som är herre på täppan. Det är vi som bestämmer. Och så kommer vädret och ställer till det. Det är en brutal påminnelse om vår egen litenhet i universum. Dessutom är det kallt och eländigt efter en lång vinter då kroppen hungrar efter värme och spirande grönska. Väder är också en tacksam ventil för andra frustrationer. Det är skönt att få utlopp för sin ilska på något som inte ger svar på tal. Alla har en åsikt, men ingen av oss kan göra något åt det. Och vädret ändras ju hela tiden, så alltid går det att knota åt något.

Likadant är det med vargen. Den påminner om att vi inte har total dominans, ännu. Likt sin urtida frände den sabeltandade tigern väcker den en djup, djurisk skräck hos många. Men till skillnad från vädret har vi möjlighet att bestämma över vargen, om den skall leva eller dö.Vargdebatten väcker alltid ilskna insändarskribenter till liv, och argumenten är alltid desamma. 

När jag nu ser ut genom fönstret har den kalla nordan blåst bort snöflingorna. Nu är det inte längre vitt på marken, nu är det iskallt ute, och i lägenheten, av den hårda vinden.

Veckan fortsätter och dagar följer på varandra. Efteråt är det svårt att minnas vad som hänt. Det är som ett oavbrutet flöde utan synligt slut. För tiden går fortare nu, det är obestridligt. Färre saker fastnar i minnet, färre saker sticker ut. Är det då en enda transportsträcka? Nej, inte riktigt. Det är bara lite svårare att fånga nuet. Det virvlar förbi, just utom räckhåll.

Men, tänker jag, bara våren och värmer kommer blir allt annorlunda.

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Växer din klokhet?

Hur blir vi klokare, och blir vi det?

Blir du klokare med åren? Blir jag? Är det så att erfarenhet och kunskap ackumuleras, eller glömmer vi lika mycket (eller rentav mer) än vi lär oss nytt? Jag läste någonstans att vår förmåga att glömma är en befrielse som gör livet uthärdligt. Kanske är det så. Jag vet att jag glömmer saker, hela tiden. Det sker omedvetet, där som en bakgrundsprocess någonstans. Och det jag har glömt vet jag inte att jag har glömt. Frågan om kunskap samlas på hög i oss är knepig, då mycket i vårt samhälle bygger på tanken om ackumulering. Tanken känns tilltalande, men behöver ju inte alls vara sann bara för det. Det tycks råda en slags konsensus om att vi blir smartare, vi ökar vårt materiella välstånd med tiden och våra investeringar förväntas förränta sig. Det känns ofta som att vi lever i ett tillstånd av att vara på väg. Vi kan tala stort och fint om livet som en cirkel, om cirkulär ekonomi och så. Jag tror det är lättare sagt än gjort att på ett djupare plan tänka så om tillvaron.

En kurva som pekar uppåt

Tanken på tillväxt ligger inbäddad i vårt samhällssystem. Vi ska hela tiden bli bättre, effektivare, snabbare. Vi ska förnya oss, men samtidigt finnas kvar som oss själva. Det är livet som ett projekt, med ständiga delmål och en uppdaterad målbeskrivning. Vi kommer aldrig fram till målet, men vi skall alltid fortsätta att sträva mot det. Den tekniska utvecklingen ger vid handen att vi hela tiden lär oss mer som ras, att vi klarar av mer, vi förstår mer. 

Paradoxalt är det kanske så att när vi talar om jordens ändliga resurser så är vi inne i samma sorts tankespår. Tanken på det linjära. Det finns en början och ett slut. Det är på ett sätt lättare att ta till sig då vi som levande organismer en dag skall dö. Och döden är slutet. Slutet för oss som individer. Det vi består av, materian, försvinner inte. Det övergår till något annat. Vi är en del av ett kretslopp som vi inte riktigt kan omfatta. det är svårt att tänka bort sig själv. Tanken att det jag lär mig samlas på hög tilltalar också mitt samlarsinne. Jag vill ju gärna känna att alla mina ansträngningar ger utdelning. Att jag i slutet av dagen är klokare, smartare, insiktsfullare. På samma gång retar jag mig till vansinne på den amerikanska maximen att man skall nå sin fulla potential. Det finns något nattsvart hemskt i den tankegångens slutpunkt. Allt som skall maximeras, toppen på pyramiden, allt som är mätbart. Livet som prestation.

Hur många procent klokare är du idag?

Samtidigt är visdom och klokhet infernaliskt svåra att mäta, även om vi skulle vilja. Det är ju inte som att räkna hur många steg man tar per dag, vad man väger, eller vad ens vilopuls ligger på. Så hur ska vi veta om vi faktiskt blir klokare? Om vi bara har vår egen självuppfattning att bygga på blir det svårt. Att samla prestationer är inte heller meningsfullt, då klokhet inte är en paketerbar enhet. 

Kanske är frågan fel ställd. Om klokhet inte går att mäta, eller det inte går att få några meningsfulla och jämförbara mätresultat, kanske klokheten är sitt eget värde. Den behöver inte kunna mätas, då den inte skall jämföras eller säljas. Kanske är visdom något ogreppbart som vi har i olika utsträckning genom livet, och som inte låter sig fångas. 

Lyckan som guppar

Jag tänker att det finns flera sådana element i mitt liv som inte låter sig fångas i siffror. Lycka är ett bra exempel. Jag är hellre lycklig än olycklig, men jag kan inte mäta graden av lycka. Det är heller inget permanent tillstånd, utan det guppar hela tiden upp och ner. Om det sedan är ett kretslopp, eller mera ett kaotiskt hoppande hit och dit på lyckoskalan vet jag inte riktigt. Kanske är också idéen om kretslopp mest ett sätt för oss att försöka göra något som är svårt att greppa till något som går att se, föreställa sig. Det, tror jag, ligger djupt inbäddat i oss. Vår tendens att se mönster, skapa bilder, hantera genom att kontextualisera. Det vi kan sätta ord på, eller formulera i en bild, känns mindre skrämmande, och mer hanterbar.

Hur tänker förresten du kring visdom, klokhet och allt sånt? Berätta!