10: Nästan men inte riktigt

Nu är det slut. 

Detta ät det tionde och sista blogginlägget på Livslärd. Tionde därför att Bildningsalliansen fyller just 10 år under 2023. Sista därför att vi nu avslutar och arkiverar bloggen.

Det har varit tio spännande år. Nu är det slut.

Men varför ville vi i tiderna starta en blogg då?

Det hela började ganska anspråkslöst. Bloggar var en het grej ännu år 2012-2013. Det var en slags andra våg i bloggvärlden, och många nya bloggar såg dagens ljus. Kommer du ihåg bloggen Andetag som startade i april 2013? Det gör jag. En blogg om vardagstro och söndagstvivel. Ett gäng människor som delade på en plattform. Den inspirerade. Om de kunde, så kan väl vi. Och vilken synlighet de fick! Just så där som vi också ville synas. 

Sagt och gjort, ett mail till Hufvudstadsbladet senare var vi på väg på möte med dem. Mötet gick bra, de var positiva. Jovisst, vi fick gärna ha blogg hos dem, inga problem. De höll då just på med att bygga ut en bloggemenskap och såg gärna fler röster i den skaran. En del av inläggen skulle dessutom publiceras i papperstidningen, vilket kändes bra. Det skulle ge oss mer synlighet för fri bildning på ett lite annorlunda sätt!

Så gick det också. Under åren syntes vi ofta i bladet, vilket jag är tacksam för. Men, nu går jag händelserna i förväg. Vi hade alltså just fått grönt ljus, och Bildningsalliansen var nygrundad. Vi hade idéer, en plattform, ett namn för vår blogg, och arbetslust.

Återstod att hitta skribenter och bygga ihop ett koncept.

Vi tänkte så här: vad om några av oss som jobbar inom den fria bildningen skulle lätta lite på förlåten och ge en glimt av vår vardag? Det vi jobbar med är inte alltid så lätt att förklara, det vet alla som har försökt. Verksamheten låter sig inte fångas in med ett par ord. Det är väldigt högt i tak, och vårt fält är samtidigt väldigt brett. Vissa skulle säga spretigt. Efter några korta och intensiva idésprutarmöten publicerade vi det första inlägget den 7 november 2013. Rubriken? ”Jag är fi-fi-filifjonka.”

Under årens lopp kom nya skribenter till, några tog paus eller slutade. Oftast var vi ungefär 9 stycken som skrev, från hela svenskfinland. Ett par gånger hade vi möjlighet att dra ihop hela gänget för en utvecklings- och planeringspaus. Vi funderade på teman, på hur var och en ville profilera sig, hur vi skulle kunna stöda och hjälpa varandra.

Diskussionerna var minst lika givande som slutresultatet. Det är, trots allt, inte så ofta man har möjlighet och tid att prata om varför man gör det man gör, vad som känns viktigt, svårt, roligt med jobbet, osv. Jag skulle vilja påstå att när det fungerade som bäst levde vi som vi lärde. 

Och så var det det där med rubriken. Vadå nästan men inte riktigt? Det har blivit ett bevingat uttryck hos oss. Vi känner ofta att vi vill mycket, men att vi sällan når ända fram. Att vi kommer nästan i mål. Nästan, men inte riktigt. Så även med den här bloggen. När inläggen började sina och många av våra flitigaste bloggare inte riktigt orkade längre började vi prata om att avrunda och knyta ihop säcken. När jag tittade på statistiken såg jag att vi hade en bit över 900 inlägg. Jag såg för mig hur vi skulle nå upp till 1000 inlägg innan vi stängde butiken. Men, alas, vi orkade inte hela vägen hem. Så du får nöja dig med 931 stycken. Och oss emellan – det är inte fy skam det heller! 

Tack för att du har läst oss under dessa år!

Bloggen är nu arkiverad, det finns gott om bra texter att återbesöka. Och, om du hittar några pärlor, dela dem gärna på sociala medier! Välkommen att botanisera!

-Johanni

Avslutningsångest

Detta är det nionde blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien arkiveras bloggen.

Om några dagar slutar vi publicera inlägg i den här bloggen.

Efter 10 år och över 900 inlägg är det dags att sluta uppdatera och i stället arkivera hela alltihopa. Det känns…konstigt. 

Jag är en sån som har lättare för att starta än för att avsluta saker. Att brainstorma, planera, utveckla, det är min kopp té. Att sammanfatta, knyta ihop säcken, släcka lamporna och låsa dörren, inte lika mycket.

De senaste veckorna har jag haft nån slags avslutningsångest. Ska det faktiskt? Men vi ville ju… Och det där blev ogjort…

Det heter ju att man blir institutionaliserad som fånge, boende på servicehem och/eller långtidssjuk. Att begränsningarna, de fasta rutinerna flyttar in i en och till slut skapar en trygghetskänsla, en hanterbar värld som gör dig fri genom att låsa in dig. 

Jag tänkte inte när vi började blogga 2013 att man också kan fastna i det. Att det är lättare att fortsätta som förut, trots att omständigheterna, orken och publiken försvunnit, eller åtminstone minskat och förändrats. Men det är en av sakerna att hantera vid en nedläggning. Att inte ta det här som ett misslyckande, utan kunna se att det hade ett värde, och det hade sin tid. 

Vad är det för andra saker som gör avslut svåra? De känns definitiva. Jag har aldrig förstått filmregissörer som säger att de avslutar sin karriär, bara för att efter några år glatt fortsätta som vanligt. När det är slut är det väl slut? Eller?

För mig är sånt här mera svartvitt. Mera slutgiltigt. Och därför ett svårare beslut att fatta. Så länge något är oavslutat kan det fortsätta. Man behöver inte göra bokslut och gå vidare. Fatta nya beslut. Börja om.

Samtidigt är det klart att inget fortsätter för evigt. Du måste avsluta saker för att kunna påbörja andra, annars blir ekvationen omöjlig. Jag är en ständig tidsoptimist, säger hellre ja än nej, för säkerhets skull. Det är ofta en bra egenskap att ha, sådana människor behövs. Men det är inte alltid bra. Att kunna avsluta, säga nej, begränsa och skära ner är minst lika viktiga förmågor. Det skulle jag behöva bli bättre på. Jag har länge längtat efter en kurs (eller något motsvarande) i konsten att säga nej. Om du har några tips tar jag gärna emot dem!

Vi hade en massa idéer när Livslärd startade.  Vi ville väl inte förändra världen, men vi ville mycket annat. En hel del texter blev det. Många tankar. Nu är det spännande att botanisera bland dem, hitta sådant som glömts bort, eller som kanske försvann lite i flödet när de kom ut.

Johanni

Lyckan, kunskapen och lärandet

Detta är det åttonde blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien arkiveras bloggen.

Jag kommer ihåg en diskussion som fördes mellan europeiska folkbildare i början av 2000-talet. Ett begrepp, eller försök till branding, hade just dykt upp. Det ena och det andra fick en ny etikett klistrad på sig.  ”The Joy of Learning”. Lyckan att lära.

Själva påståendet kändes lite provocerande. Lär vi oss för att det är roligt? Fram till dess hade jag inte reflekterat hemskt mycket över lärandet, trots att jag jobbade med det varje dag. Om någon skulle ha frågat mig hade jag antagligen kommit med nyttoargument.

Som tonåring var jag aktiv i studentrörelsen, först i elevkåren, senare i SECO, Svenska Elevers CentralOrganisation. Vi körde med gamla goda ”kunskap är makt”. Jag har ännu kvar klistermärket någonstans. Det såg klatschigt ut. Det var kunskapen som var det viktiga, inte själva processen att lära. Kanske är det rentav dags att damma av det begreppet igen? Ibland känns nutiden ganska mörk, och full av mina-känslor-av-hur-det-är-betyder-mer-än-din-kunskap. Men jag hamnar in på ett sidospår. Tillbaks till min ungdoms fajter (vi sloddes bland annat mot betyg i skolan, och mot lärarlösa lektioner).

Kunskap är makt

Jag tror inte vi var de enda som tänkte så. Inlärning har länge setts som ett redskap, en metod för att uppnå vissa mål. Fokus låg hela tiden på slutprodukten, själva ”kunskapen”. Ibland kunde sakinnehållet diskuteras, eller ifrågasättas, som när det gällde historia, samhällskunskap eller religion. Man kunde lära sig fel saker, bli indoktrinerad. Då skulle man fatta fel beslut, ta in på fel väg. Idag ligger det något lite rörande över denna naivitet. Tanken att det finns raka sanningar, enkla rätt och fel. Kanske var det enda sättet att hantera det kaos som universum är. En del hanterar sin ångest genom religion, en del genom naturvetenskaperna. Det finns förklaringar, recept, någon som vet. Kunskap är makt. Kan makten ha fel?

Jag var rätt säker på mig själv på den tiden.

Jag trodde ännu på att om folk bara lär sig hur det ligger till så kommer de automatiskt att inse att jag har rätt, och göra som jag säger.

Nu vet jag lite bättre.

Jag känner instinktivt att lärande är en krävande process, något som kräver ansträngning och koncentration. Jag tror inte på snabba lösningar, enkla recept på svåra eller komplexa situationer. Jag tror inte att lärande i sig automatiskt leder till ett bättre liv, ett jobb, förklaringar på livets mysterier. Att leva är att tvivla.

Vad har allt det att göra med glädje?

Jag tänker så här: Jag lär mig fortfarande, på skolbänken såväl som utanför läroanstaltens skyddande hägn. Med undantag av tentandet, som fortfarande känns svettigt, nervöst och lite obehagligt upptäckte jag något.

Att skratta hela vägen till tentamen

Det var roligt. Roligt att lära sig. Att få nya färdigheter, och att applicera dem.

Jag minns inte grundskolan eller gymnasiet som särskilt lustfyllda år. Universitetet kändes i början som lite förbryllande, det fanns så mycket liv att leva, att studierna inte gjorde något större intryck på mig.

Idag njuter jag av att bita i akademiska utmaningar. Jag tycker om att testa mina gränser, utveckla tankegångar, debattera. Jag kan sätta det mesta i relation till mina egna erfarenheter, och tycker att jag blir rikare av att delta. Så för mig har lärande blivit lustfyllt, till en del. Fortfarande kommer det dagar av tvivel, stress, motvilja att öppna boken. Men lika ofta, eller oftare, känner jag en slags bubblande glädje. Det ger mig energi.

Samma energi och glädje går att hitta i många av de blogginlägg som vi publicerat här under åren, gräv lite i arkiven så kommer du att se!

Jag vet inte om de som kom upp med sloganen ”Lyckan att lära” menade just det här, eller om de bara ville skapa positiva vibbar runt begreppet lärande. Kunde man tänka sig ytterligare en variant? Kunskap är kul? Det känns som om den stackars kunskapen också behöver lite pepp idag, eller vad tycker du?

Själv tycker jag idag att själva processen är viktigare än något slutmål. Lärandet tar aldrig slut. Lärandet håller oss vid liv. Lärandet utmanar, och tvingar oss att se oss själva, och andra.

Det är ganska häftigt, faktiskt.

Johanni Larjanko

Det där med Europa

Jag jobbade med EU-frågor i femton år innan jag började på Bildningsforum i augusti 2012 (som blev Bildningsalliansen 2013). Under den tiden lärde jag mig mycket om Europa, en del om EU, och en del om Finland. Även om jag inte i första hand skulle marknadsföra EU som sådant, utan arbeta för ökat samarbete mellan folkbildare i Europa så blev rollen tudelad. Efter att ha varit så mycket i Bryssel och suttit med på så många möten färgades mitt synsätt. Jag blev EU-påverkad. Detta trots att jag är (eller kanske var) en eu-skeptiker. Detta trots att utbildning är en nationell kompetens där EU har mycket litet at säga till om. Detta trots att de flesta organisationer är nationella och jobbar för att utveckla sitt eget lands utbildningssystem. Att sitta med nånstans, se och märka allt engagemang, delta i diskussioner, vara med och bygga upp något, det påverkar en. Att byta arbetsmiljö till Finland och mer specifikt svenskfinland var lite av en kulturchock. Naturligtvis kändes det ibland som att åka i gräddfilen, vi talade om stora övergripande och ganska abstrakta idéer. För det stora flertalet folkbildare är vardagen betydligt konkretare. En viktig del är alltjämt intressebevakningen, i första hand handlar det då om att säkra finansieringen. Det är mycket tal om pengar, arbetsmöjligheter, anställningstrygghet, grundfinansiering, statens ansvar. Även på EU-nivå kommer frågan om pengar nästan alltid upp.

Att byta perspektiv har varit roligt och nyttigt. Det nationella arbetet är så mycket konkretare. Och det finns mycket att göra. Samtidigt kan det kännas frustrerande med ett mer begränsat perspektiv och ett långsammare tempo. För visst, saker händer inte fort i EU, men det är ändå en känsla av fart kring utvecklingen. Så är det inte nu. Det är en fördel när nedskärningar och försämringar hotar. Systemet är trögt, det vänder långsamt, och tur är det. Samtidigt kräver det en annan sorts tålamod.

När man som jag dessutom är intresserad av ny teknik, sociala medier och IT-samhällets möjligheter blir det extra tydligt. Vi har så länge talat om potentialen, men jag har sett rätt lite av den i praktiken. Likadant med folkbildningen. Vi använder en retorik som inte alltid motsvaras av vardagen. Det finns ett glapp, som kunde bli en bra utgångspunkt för en kritisk självgranskning. Om vi inte vore så upptagna av att försvara oss mot hot utifrån, verkliga och uppfattade. Om vi inte hela tiden sprang efter utvecklingen och försökte minimera skadorna. Min dröm är att vi skulle forma och påverka samhället och dess inriktning. I den bästa av världar skulle den entusiasm och framåtanda som jag stött på i så många EU-sammanhang fusioneras med den verklighet som vi befinner oss i på skolorna och i cirklarna runt om i svenskfinland. Är det för mycket begärt?

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Tisdag 8 mars 2022

Dagens melodi

Kära dagbok.

Jag knäpper på kassettspelaren och gräver i lådan. Hittar ett gammalt band med REM. Du vet den där med Shiny Happy People och Losing my religion. Tittar ut genom fönstret på snöovädret. Riktigt än är våren inte här, så mycket är uppenbart. Jag håller tillbaka en impuls att öppna TikTok för lite mera doomscrolling. Det blir lätt för mycket av kriget om man inte ser upp.

En bensinkedja skickar mig epost med ett erbjudande om billig biltvätt. Bara idag, kvinnodagen till ära. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ser kopplingen. Istället går jag igenom några av alla mina öppna flikar i webbläsaren. Fortsätter fylla i en applikation om ett par kompetensmärken. Funderar på några ords betydelser, och hur jag skall svara.

Letar efter nyheter att skicka ut i våra nyhetsflöden. Försöker fokusera, och hålla tankarna borta från kriget, och osäkerheten.

Kommer på att jag vill dokumentera hur vintern kom åter och tar ett foto genom fönstret som jag skickar ut i vår familjechatt. Sätter sedan samma bild på Instagram, tycker den är bra (det är samma bild som illustrerar denna text).

Sedan kommer Losing my religion, och det är nostalgiskt. Minns plötsligt människor, samtal, sådant som var viktigt i mitt liv på nittiotalet. Det är en konstig känsla. I think I thought I saw you try. But that was just a dream.

Försjunker i tankar en stund. De är mjuka och böjliga. Vill inte riktigt fångas, men retas gärna, just bortom räckhåll.

Drömmer om att anmäla mig till kursen i kreativt skrivande på Västra Nylands Folkhögskola. Ser på min till synes oändliga att-göra-lista och vill helst gå ut i köket för en kopp té och slutet på Karin Erlandssons Hem.

Vissa dagar är sådana.

Det är svårt att veta i vilken ände jag skall börja. Jag saknar kompass och styrfart. Har du det nånsin så? Hur gör du då?

Plogbilen kör förbi, sprider en ring av salt efter sig. Det kommer inte hunden att må så bra av. Saltet fräter tassdynorna. Måste undvika de gatorna.

Löser dagens Wordle, den var inte alltför svår. Det har snabbt blivit en daglig vana.

Tänker att nu måste jag ändå.

Så jag går ut i köket och knäpper på vattenkokaren.

När jag nästa gång lyfter blicken från skärmen har mörkret tagit över. Trots att vi går mot ljusare tider och dagarna är påtagligt längre känns det som om dagarna går väldigt fort. Det är morgon, klick, så är det sent på kvällen.

Ute fortsätter vita flingor att virvla. Dagens uppgifter är avklarade, eller framflyttade till imorgon.

Några enstaka bilar pilar förbi på vägen där nere. En nästan tom buss kör in mot centrum.

Jag tänker att det får räcka så för idag.

Njutningens tid

Tid att tänka. Tid att njuta. Varför är så mycket av tillvaron vara prestationer? När ska jag lära mig att bara njuta? Vad är det som ska till för att jag ska ändra mina vanor, ändra mina prioriteringar och bli bättre på att finnas i ögonblicket?

Alltid dessa frågor. Sällan några svar. Så blir det när jag har ett par ögonblick över. Normalt fylls dagens alla timmar på ett eller annat sätt. När julen kommer närmare och ledigheten väntar bakom hörnet känns det ibland som att de sista veckorna är en lång transportsträcka, något att klara av, att orka hålla ut. Kanske känner du igen dig.

Ja, det kan kännas som att åtgärdslistan är oändlig och aldrig tar slut. Så fort en eller flera saker är avklarade, väntar nya. Även ledigheten skall gärna delas in i moduler, och bockas av från en liknande lista. Men det tar ju aldrig slut!

Kroppen tveksam

Jag gör, för andra gången i år, en uppföljning av hur min kropp mår. Under fem dagar har jag en mätare på mig dag och natt. Den mäter puls, återhämtning, belastning, sömn och flera andra saker. Nu har vi haft genomgång av resultaten. Resultaten blev inte riktigt vad jag hoppats på.

Jag har för mycket stress i vardagen, och på helgen. Jag rör mig för lite, tränar för lite, och kroppen får inte tillräckligt med tid, kärlek eller utrymme för att återhämta sig. Det är frustrerande, för jag tyckte ändå att det var en ganska normal och bra period som mätningen genomfördes under. Jag tänkte att nu borde det också synas i värdena.

Och visst hade jag lite bättre resultat än i början av året. Men ändå. Jag ligger under de värden jag vill ligga på, och jag ligger lägre än jag trodde. Uppenbarligen är det så att jag inte lyssnar på vad min kropp försöker säga. Jag måste alltså lära mig att bli mer lyhörd, och jag måste fundera över mina prioriteringar. Annars riskerar jag att köra rätt in i väggen. Och det är inte roligt.

Det är lätt att hamna i en intensiv spiral. Det hektiska tempot blir det vanliga. Jag har intalat mig själv att jag nog klarar av det. Att jag till exempel bra kan göra flera saker samtidigt.

Så lätt det är att lura sig själv.

Återhämtning som prestation

Visst försökte Anki se de positiva i mätningsresultaten. Hon talade om långsiktighet och baby steps. Att jag fick lite bättre siffror än förra gången. Det låter ju bra. Genom att fokusera på vad som har gått åt rätt håll ville hon få mig att inse processens gång, och takt. Inte bara stirra på siffrorna utan se riktningen.
Men sen är det den där inre självbilden. Den som jag inte får att överensstämma med resultaten. Och resultaten ljuger inte. Alltså måste det vara jag som gör det.

För livet är ju ingen prestation. Inget man ”klarar av”. Det egna välmåendet, och därmed livslusten, och orken, går inte att trolla fram, eller bocka av från en lista.

Så nu går jag

Att stänga datorn och bestämma att arbetsdagen är slut, att promenera hem istället för att ta metron, att öppna en bok och stänga ute resten, att beställa tid hos massören, det är sånt som finns högst upp på min önskelista till jul.

Vad önskar du dig?

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir

Att lära av sina misstag

Det är lätt och lockande att ge andra goda råd. Gör så här, gör inte så. Det gäller allt från de egna barnen till goda vänner. För att inte tala om mer flyktigt bekanta. Och medbilister, andra hundägare…listan är lång. Att uppfostra, att peka på fel, det känns…tillfredsställande. På något sätt är det lättare att se vad andra gör fel än att se sina egna brister. Och om det gäller något där jag själv har slagit huvudet i väggen känns det ibland oemotståndligt lockande att komma med varnade exempel. Det där kommer inte att sluta bra. Det där går inte. Så här gör man. Förresten, gör som jag säger, inte som jag gör. Någonstans i en avlägsen framtid finns utopin, där folk inte längre gör fel, vi förekommer våra brister och alla är snälla. 

Jag borde veta bättre. Människan lär av sina misstag. En grundtanke i allt bildningsarbete jag tror på handlar om att lära genom att göra. Learning by doing. Det gäller i högsta grad också misstagen. Det hjälper inte att läsa om livet i en bok. Det hjälper sällan att bli förmanad. Det måste levas, upplevas. Jag vill ju själv sällan ha råd från andra. Jag vill göra själv. Precis som den där envisa treåringen. Inte ens om jag är vilse i en främmande stad har jag lätt för att gå fram till vem som helt på gatan och fråga om vägen. Jag går hellre fel, och lär mig så småningom hur jag skall svänga för att hamna rätt. Det är kanske lite extremt, det medges. Där finns en fin balans mellan att klara själv och att våga be om hjälp. att inse att vi behöver varandra. Men, det är ämne för ett annat blogginlägg. nu handlar det om det inre behovet att förändra världen, rätta alla fel, och rätta alla som har fel.

Att ändra på andra

Ändå tycker jag att jag blivit lite bättre med åren. Åtminstone i vissa avseenden. Jag minns ännu med rodnadens röda kinder hur jag var övertygad om att jag visste hur några av mina flickvänner borde göra för att vara bra, vara rätt. Ändra lite här och lite där. Tänka på ett annat sätt… Idéen att så där direkt påverka en annan människa har jag gett upp. Det går ju bara inte.

Men, med åldern kommer nya utmaningar för den inre världsförbättraren. Alla dessa saker som är fel, de blir allt mer uppenbara med tidens gång. Och låt oss vara ärliga här. Det finns ju en hel del som är fel i världen idag. Att låta det gå, att erkänna alltings ofullkomlighet, det är något att sträva efter, tror jag. Världen, och vi, är ofullkomliga. Just detta är en viktig del av vår existens. Det är också en orsak att gå upp på morgonen, att se sig själv i spegeln, att fortsätta jobbet.

Att ändra på sig själv

Det betyder inte att ge upp fajten, eller se åt andra hållet. Eller? Ett sätt att vända på steken är ju förstås att börja med sig själv. Hur tolerant är jag? Vilka fördomar bär jag på, medvetna och omedvetna? Lever jag som jag lär? En viss mängd navelskåderi är nog av godo. Om inte för något annat så för att bli påmind om att vi alla har dessa fel och brister. Att det är något vi delar med alla andra.

Det är minst lika svårt att få bukt med saker i mig själv som jag inte tycker om. Det är lättare att peka finger, och det är lättare att räkna upp egna brister, än att göra något åt dem. En del är kanske fast i min personlighet, andra är mer eller mindre djupt rotade vanor. Och jo, att ens se bristerna är en förutsättning för att kunna börja göra något åt dem. Det är också frustrerande att känna att jag inte alltid kan leva upp till mina ideal, min självbild, eller min uppfattning om hur saker ”bör vara”.

Hur hanterar du såna frågor? 

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya normala

Att äta frukost med främlingar

Varje vardagsmorgon klockan åtta loggar jag numera in i appen ClubHouse. Det är dags för frukostsnacket. En halvtimme finlandssvenska samtal. Men vänta, hur gick det här till? Historien får sin början i mars, då ClubHouse växer snabbt i Finland. Vad är det då? Det är en ny social medieplattform som enbart använder ljud. Beteckningen social audio introduceras för en större publik. Rum öppnas för diskussioner om allt mellan himmel och jord, över en stor del av klotet. Vid en tidpunkt öppnas ungeför 300.000 rum/dag. Appen är global, och det hörs. Språken som talas är oräkneliga. Kvalitén på samtalen är varierande. För att inte tala om tonfallet och stämningen. I Finland öppnas mängder av också rum, och klubbar. De flesta, förstås på finska. Men inte alla. Via klubbhuset Svenskfinland börjar vi, inspirerade av det finska ”Good morning Finland” och svenska frukostrum köra finlandssvensk frukost. I början lite sökande, osäkert. Att samtala med främmande människor, varje dag, på nätet. Det kan väl inte vara kul?

Jo, det kan det.
Nu har nyhetens behag övergått i vardag. Vi är ett litet gäng som samlas nästan varje morgon för ett fritt samtal. Vi känner inte varandra från förr. Vi har hittills bara träffats virtuellt. De flesta är finlandssvenskar.

Naturligtvis spelar Coronan in. Nedstängning och isolering in absurdum sliter på nerverna och på orken. När ett nytt socialt medium presenterar sig i sådana ögonblick är förutsättningarna att slå igenom extra goda. Vi utvecklade ett offentligt finlandssvenskt rum som snabbt kom att bli en naturlig del av vardagen. Diskussionen flödar om allt möjligt, utan att spåra ur. Jo, det går faktiskt ännu att samtala med varandra, också om svåra saker, utan att bli högröd i ansiktet och börja bete sig illa. Jag tror det är något med rösten. Att du är där som dig själv, i realtid. Ingenting sparas, allt sker i ögonblicket, för att sedan försvinna.

Sedan kom sommaren, och det blev paus. Andra saker kom i fokus, och jag undrade om det hela var över. Om vi tröttnat och gått vidare. Denna vecka har vi satt igång igen. Veckans tema har varit normalitet. Vad är normalt, vem är normal. Och vad förstår vi med begreppet normal.
Jag har upptäckt att det är ett bra sätt att börja dagen. Hjärnan kommer igång, tanken kommer igång. Bara att höra andra människor en stund och delta i ett samtal ger en liten kick, varje gång. Det händer att vi tystnar, tappar tråden, talar i mun på varandra. Det händer att någon dominerar samtalet. Ibland skrattar vi så vi nästan kiknar. Emellanåt hör jag en riktigt tankeväckande reflektion. Allt detta sker spontant. Det kommer om det kommer. Hittills har ClubHouse fungerat så som jag alltid har tyckt att sociala medier skall fungera. Det vill säga att de är just sociala.

Det skadar inte heller att det känns nytt. Jag har alltid dragits till nya saker, jag vet inte varför. Kanske för att de innehåller ett löfte, kanske för att mycket i vår tid handlar om förväntan. Att bakom hörnet väntar den där förlösande insikten, och allting förklaras.

Som tur är kommer den aldrig, och sökandet fortsätter. Liksom samtalen.

Nu har vi talat om att träffas på kafé i Helsingfors och fortsätta samtalet där, in real life, när restriktionerna någon gång lättar. Kanske blir det början på en ny och lång vänskap.

Johanni bloggar om varför det är som det är och blir som det blir