Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s