En syrisk jul

Jag har redan länge lekt med tanken att kristendomen inte par preference är en västerländsk religion, även om vi etnocentriskt nog har fokuserat på dess västliga historia. Mycket mer spännande kan det tyckas att bekanta sig med afrikanska, asiatiska eller varför inte orientaliska varianter. Ta nu till exempel ܥܕܬܐ ܣܘܪܝܝܬܐ  ܬܪܝܨܬ ܫܘܒܚܐ‏ eller med västlig skrift den syrisk-ortodoxa kyrkan, med rötter ända från biblisk tid i församlingen i Antiochia.

I julevangeliet som läses upp i våra kyrkor och i andra offentliga rum, finns också Syrien med. Lukas skriver i inledningen ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.” (Luk. 2:1-2)

 

 

Nu käbblar historikerna om tidpunkten var år 6 e.Kr. eller tidigare, och om det alls fanns någon skattskrivning. Åtminstone genomfördes stora och mödosamma folkräkningar, som tog flera år vid denna tidsperiod. Syrien var en del av det romerska imperiet, som hade fullt upp att hålla koll på sina invånare – ingen lätt uppgift med dåtida färdmedel och teknik.

Syrien kommer så mycket närmare om vi med några penseldrag målar upp den syrisk-ortodoxa kyrkan idag. Av ett par miljoner kristna syrianer (kallas även assyrier) bor minst 80.000 i Sverige. I Sverige finns även en folkhögskola, Botkyrka folkhögskola som bl.a. upprätthåller Sankt Ignatios andliga akademi där präster och lekmän utbildas.

Just den här julen tänker jag på allt vad syrierna fått utstå under året som gått, oavsett religion och politisk ideologi. Vad vi nu kan se är utplåningen i dagens Syrien en vulkanisk kraft som syns i en historiskt massiv flyttrörelse vars lidandesväg inte på långt när verkar ta slut, inte så länge ISIS härjar på i regionen.

Syrien har också en lång och obruten historia inom kristenheten. Framstående kyrkofäder och tänkare, såsom Efraim Syriern, Johannes av Damaskus och Dionysius Areopagiten, som hade stor betydelse under tidig kyrkohistoria, bildar ett andligt arv som hotas av närapå total utplåning i de krigshärjade regionerna.

Jag slås av tanken, att den syriska förstörelsen inte bara gäller hus och byggnader, den gäller framför allt trasiga människoliv och kulturarv av olika slag. Därför är kampen för ett människovärdigt liv, för fred och försoning, en kamp som inte får upphöra i Syrien eller på alla andra ställen där ondskan sprider förödelse. Det här är julevangelium AD 2015.

Björn Wallén

 

 

Provokationens janusansikte

Janus är en av den romerska mytologins dubbelbottnade gudagestalter. Wikipedia beskriver honom såhär: Han öppnar och stänger himlaljusets portar och avbildas därför med två ansikten, ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Tvetydiga Janus har även tillskrivits förrädiska egenskaper.

Att blicka in i framtiden och se tillbaka är också ett vanligt pedagogiskt trick för att övertyga åhöraren att den här föreläsaren är seriös. Lägg ännu till en dos provokation så är publiken definitivt förvillad och förtjust, bländad av de smarta retoriska dragen.

Janus väcktes till liv i mina tankar när jag lyssnade på futuristen Niko Herlin i samband med Västra Nylands Folkhögskolas 110-årsjubileum nyligen. Herlin byggde upp sin föreläsning eller show med ett mycket interaktivt grepp, så att de närvarande ungdomarna och lite äldre kände sig indragna i rummet. Nu skulle Janus blicka in i himlaljusets portar, öppna framtidernas många valbara dörrar.

Under första halvan av showen fick jag kämpa med kluvna frågor: Är det här eget tankegods eller lånade konsultklichéer? Uttryck för ungdomlig framtidstro som mina egna fördomar vill bromsa?

Och sedan andra halvan: provokationerna…

Här kommer några provocerande citat som läsaren får dra sina egna slutsatser om:

Holakratin är på frammarsch, jobbandet blir självstyrt, utan chefer och jobbtitlar…

Robotiken gör att allt intelligent arbete kommer att försvinna inom 20 år…

Ett ojämlikt arbetsliv är rättvist, eftersom vi alla är olika…

Jobb och fritid blandas upp, och arbetstidslagstiftning är en svordom om 20 år…

 

Säga vad man vill, visst fick Niko Herlin igång maskineriet hos sin publik. Kanske är det en yrkesskada hos mig, att jag inte kunde köpa alla påståenden. Eller kanske insikten kommer krypande in under skinnet om att jag har blivit en konservativ nostalgiker som fastnat i folkhögskolans ärofyllda historia…kan någon öppna himlaljusets portar för mig?

Björn Wallén

Det sjätte språket

I min arbetsvardag på en mångkulturell folkhögskola får man verkligen användning för alla språkkunskaper. Själva skolan är trespråkig (engelska, svenska, finska, i den ordningen) och det går ju naturligt att hoppa mellan språken i olika small talk-situationer under dagen.

Tyskan har jag också haft viss nytta av, och är än idag glad över att ha hållit liv i de språkkunskaperna efter studenten. Under studierna vid Helsingfors uni gick jag en grundkurs i swahili med tanke på en resa till Kenya och Tanzania för gradun som blev färdig år 1985. Det var trettio år sedan, men visst finns en del fraser kvar i minnet, och dessa har jag använt på Lärkkulla med afrikanska studerande.

Nu är det dags för ett nytt språkligt äventyr, det sjätte språket: ryska. Ingå medborgarinstitut erbjöd passligt en nybörjarkurs, och i september började ett tiotal förväntansfulla och bildningssugna vuxna på kursen. Gruppen var ganska heterogen både ålders- och kunskapsmässigt, från oerfarna ungdomar till deltagare som jobbat med ryssar och t.o.m. bott i Ryssland.

Hur har kursen gått såhär långt? Nå, inledningsvis kan jag säga att det är bra att utmana sin hjärna, som tvingas arbeta och använda hela sin kapacitet för att man ska hänga med på timmarna. Varje gång har jag känt mig glad och stimulerad efteråt…men det är för tidigt att säga om jag verkligen lärt mig något som kommer att fastna för en längre tid.

Ryskan bjuder på tuggmotstånd för en nybörjare – här några exempel på frågor som sysselsatt mig:

• Hur lära sig det krångliga kyrilliska alfabetet med 31 bokstäver där bara en del är desamma som vi är vana med, resten är sk. falska vänner och helt egna ryska bokstäver?
• På vilket sätt håller jag reda på substantivens genus: maskulinum, femininum och neutrum?
• Och hur i all världen skall man förstå rysk slang som inte ens andra ryssar alltid begriper?

Min lärstrategi för ryskans del har tillsvidare varit att omedelbart använda de fraser och uttryck som fastnat i minnet. Jag känner mig privilegierad som har möjlighet att skicka iväg små testballonger med försök till small talk på ryska, i matkön under lunchen, i mötet med kursledare eller när någon rysk studerande kommer in i kansliet. Ibland får jag ett leende till svar, följt av en obegriplig fras som gör att jag måste slå över till engelskan. Si och så, nitsjivo, alltså med framgångarna hittills.

Den finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén, som till fullo behärskar det ryska språket och som alltid skriver intressanta reportage från grannen i öster, kommer i sin bok De är inte kloka de där ryssarna med många lärorika iakttagelser. En är att Västs kunskaper om Ryssland är mycket större än själva förståelsen. Därav bokens milt ironiska rubrik: ”Ju mer man läser in sig på Ryssland, desto mer brydd och förvirrad blir man” konstaterar Laurén.

Att bli förbryllad, förvirrad av ett land som är så nära men ändå så annorlunda. Kanske här finns ytterligare en motivationshöjande faktor att lära sig ryska. Genom att lära sig grunderna i ryska lär man sig inse hur litet man vet, men ändå tillräckligt för att visa litet vardaglig respekt i de spännande mänskliga möten som ännu väntar bakom hörnet.

Björn Wallén

 

Innan gryningen

Jag har förmånen att jobba på en arbetsplats där det hörs musik nästan oavbrutet, överallt. Någon kanske tycker det är enerverande med pianoklink i biblioteket, häftiga riff och trumdunk i bandrummet, solosång i kapellet. Men inte jag – för tänk vilken glädje för ungdomarna att få studera sin passion nästan 24/7…

Just denna onsdag morgon har vi musikmässa i Lärkkullas kapell. Anton spelar Blott en dag – på sitt dragspel. Lotta och Maryelle har valt ut en lämplig låt som de övat flitigt på i förväg.

Jag vill även bidra till musiktalkot i mässan. En stor del av deltagarna är kursgäster i kursen Socialt stöd vid plötsliga dödsfall. Inte helt lätt att välja ut något att sjunga och kompa på gitarr. En ledtråd: prästen Ann-Sofi kommer att tala om tröst.

Då får jag en idé: Millenniepsalmen. Stark poetisk text av Ylva Eggehorn, musik av Benny Andersson. Om du inte hört den, kolla på YouTube med titeln ‘Innan gryningen’. Orden är dessutom drabbande, dagsaktuella:

”Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner. Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin. Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår. Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag. Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.”

Björn Wallén

Livet börjar vid 40

En av mina föreläsningar den här hösten heter Livet börjar vid 40. Jag börjar med ett citat från min essäbok från 2011, Utifrån & Inifrån (Svenska folkskolans vänner, volym 191) där en essä behandlar temat utgående från livserfarenhet:

”Erfarenheter törstar man efter i ungdomen. Sedan blir det fråga om att bära sina erfarenheter” (träffsäker aforism av Vilhelm Ekelund).

Just så! När man uppnått fyra decennier har ungdomens hunger blandats av krismedvetenhet och ansvarstyngd. Samtidigt vägrar jag att godta att ett jämnt årtal skulle per magisk automatik innebära en livskris. Kriserna kommer oombedda, när de vill.

Därefter lättar jag upp stämningen med litet humoristiska och självironiska citat – här ett axplock:

”Fyrtio år är ungdomens ålderdom, femtio år är ålderdomens ungdom” (Victor Hugo, fransk författare, insikt från 1800-talet som träffar ganska rätt..)

”Hon: Jag närmar mig de fyrtio. Han: Från vilket håll?” (Groucho Marx, en av de berömda amerikanska filmkomikerna..)

”Fyrtio år är en förfärlig ålder. Det är då vi blir det vi är.” (utbrister den franska författaren Charles Péguy, hmm…ligger det något i det?)

”Vid fyrtio har en man stadgat sig. Han har mer förfining, charm, värme – och pengar.”  (replik ur en film med Mae West, känd skådespelerska)

 

 

Citaten visar på olika förhållningssätt till det här med ålder – för en något förfärligt, för en annan bara en siffra. I en diskussion med en grupp östnyländska ord- och jordbrukare, som kallar sig för Lärkkulla-gruppen, berättade de flesta att de har få minnen från 40-årsåldern – det mesta var jobb-familj-vardag. De som hunnit bli pensionärer hade däremot vitt skilda erfarenheter av pensioneringen, en del upplevde att de hann med så mycket mer, medan jordbrukarna unisont utbrast: Vadå, vilken pensionering? För jordbrukare finns ingen pensionsålder!

Vilken erfarenhet har du av att fylla 40, i fall att du gjort det? Vilka erfarenheter är det som bär eller tynger dig?

Björn Wallén, 40++

Asylvass analys

Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck hade i söndagens tidning (HBl 13.9) en skarpsynt essä som kritiskt nagelfar retorik och emotioner i flyktingdebatten. Talet om ”flyktingströmmar” för tankarna till ”…människor som passivt och viljelöst förs av en anonym och obeveklig kraft i en riktning de inte kan påverka. Detta är helt enkelt inte överensstämmande med sanningen.”

I söndagens välgörenhetskonsert (YLE 1) för flyktingarna var stämningen andäktig och varm, på ett finsktypiskt mollbetonat sätt. I talen betonades de medmänskliga aspekterna, och vikten av att se, bemöta och lyssna till varje flyktings egen historia. Här var det inte tal om opersonliga flyktingströmmar, och kvällen blev en kanal för den stora välvilja som många finländare hyser just nu för de anländande flyktingarna.

Sonck varnar i sin essä för att det nu brinnande medlidandet för flyktingarna löper risk att likt en förälskelse snabbt ta slut, och att medlidandet ”..har en tydlig tendens att objektifiera den man lider med.” Då handlar historierna mest om vad JAG eller ORGANISATIONEN gör, vilket inte leder till någon upprättelse eller beständig lösning av flyktingens traumatiska problematik. Då spelar vi även rasisterna i händerna, och dessa utnyttjar läget genom att skapa nya synonymer: ”offer” blir ”bidragstagare”, ”välfärdsflykting” blir ”parasit”, enligt Sonck.

Flera folkhögskolor har i detta nu beredskap att fungera som flyktingförläggningar; drygt ett 20-tal skolor har visat sitt intresse efter en förfrågan från Migrationsverket i somras. Varför inte, folkhögskolorna har många pusselbitar som faller på plats: utrymmen, internat och möjligheter att anställa personal. Personalfrågan är kanske den mest krävande, då det gäller ett mycket krävande uppdrag.

Slutsatser? Se varje flykting som ett subjekt, med en egen historia. Börja med att lyssna till den berättelsen. Medkänslan kan vara en konstruktiv kraft, bara den kombineras med medvetenhet och sunt bondförnuft. Och sist men inte minst, prata inte yvigt om INVANDRARE och INTEGRATION, utan låt de inflyttade skapa sin egen integrationshistoria utan stämplande epitet.

På min institution har vi inte flyktingar som studerande, däremot nog personer som kommit till Finland från alla världsdelar: Kina, Ryssland, Estland, USA, Brasilien och Kongo för att nämna några av de 27 länderna. Var och en har kommit till folkakademin för att lära sig mer om språk och musik, och på köpet kommer gemenskap, vänner för livet. Varje människa är en spännande berättelse, och vi är skapta att dela varandras berättelser: i mot- och medgångar, nöd och lust.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Björn Wallén

Dialog på djupet

Det var under ett nordiskt möte i Dorpat, Estland, då det sade klick. Vi hade suttit med ett gäng danska kolleger och snackat dansk EU- och inrikespolitik. Var och varannan politiker hette Rasmussen, så det var en aning krävande att hålla koll på läget.

Efter ett långt snack kände min finska kollega och jag att vi behövde andas och tala på de tvenne inhemska språken. Ett välkommet avbrott under en intensiv konferens.

Vari bestod ”klicket”? Det uppstod inte genom ord, även om vi hade mycket att samtala om och många gemensamma referensramar inom folkbildningen. Det jag syftar på uppstod i det omedelbara, det intuitiva bortom språk och ord. Helt plötsligt var vi vänner som känt varandra ett helt liv, även om vi nu träffades för första gången.

Det var så vi möttes med Seppo.

Vi talade ofta om dialogens betydelse inom folkbildningen och demokratin och från första stund kunde vi uppleva det dialogiska där i Dorpat för 16 år sedan. A beginning of a wonderful friendship.

Dialog är inte att man lär sig via teori, fraseologi, boklig kunskap. Dialog uppstår när ett Jag möter ett Du på ett djupare, intuitivt plan. Dialog är bildning som uppstår inifrån. Egentligen skapas all bildning genom samtal, yttre och inre dialog.

Dialog uppstår oavsett olika bakgrunder. Det enda som krävs är vidsynthet och öppenhet från båda parter. Han, en landsbygdspojke från de finskösterbottniska slätterna, och jag en Helsingforsbördig finlandssvensk, fick erfara detta i Dorpat.

Det var så många upplevde Seppo; i hans sällskap blev världen alltid litet större, rymligare.

(Seppo Niemelä in memoriam 1946-2015. En nekrolog finns i dagens papperstidning av Hbl).

Björn Wallén

 

Det sanna Finland

En liten Facebook-uppdatering satte igång en snöbollseffekt, nej en tsunami av protester. Kanske var det nyhetstorkan i juli som gav upphov till en så stark reaktion. Eller kunde man tänka sig att den där folkliga ryggmärgsreflexen fanns djupare, som en stark underström i det som formar våra kulturella och nationella identiteter?

Solen gassar, och folk dras till medborgartorget för att delta i Manifestationen. Ja, det är ju skillnad mellan en demonstration och en manifestation. Det sades att den  förra samlar folk för att uttrycka åsikter MOT något, medan den senare vill mobilisera folk till att uttrycka sig FÖR en sak. Men både NEJ- och JA-sidan behöver kommunicera i en vital demokrati.

Har på känn att dialog och kommunikation är en bristvara, trots alla gammel- och nymediers massiva svallvågor. På vägen till torget ser jag riksdagen inpackad i höga byggbarrikader, och hinner tänka att det möjligen finns en symbolik i att barrikaderna står runt det finska stenparlamentet. Barrikader kan ju både betyda att stänga in eller öppna upp, vara ghetto eller frirum för opinioner.

På torget står ett folkhav bildligen på barrikaderna för ett mångkulturellt Finland. Solen är inte det enda som värmer idag. När jag kommer till torget talar Eva Biaudet på svenska om vikten av att kämpa för mänsklig värdighet och kulturell mångfald i vår republik, och hennes taltur möts inte av burop utan av en applådåska.

Ju närmare scenen man kom, desto högre temperatur på engagemanget. När sannfinnen Matias Turkkila äntrade scenen, möttes han av rungande slagord och burop som överröstade hela performancen. Jag stod cirka fem meter ifrån scenen då, och kände blandade känslor. Turkkila sade att han inte gillar rasismen i samhället, att den är motbjudande. Så varför inte lyssna först, och sedan utvärdera talet?

Moralisk indignation är en känsla som behöver gå två steg längre: från känslomässig reaktion till handlande aktion, och därifrån ännu till långsiktigt förebyggande proaktivitet. Rasismen utrotas inte genom att människors reaktioner krockar. Den utplånas inte heller av enskilda handlingar. För att komma till roten med problemet måste man jobba proaktivt och uthålligt.

Börja med småbarnsfostran i hemmen och på dagisar. Fortsätt uthålligt i grundskolans klassrum, och inom olika inkluderande fritidsaktiviteter för barn och unga. Bland vuxna behövs reell inkludering och mångfald inom arbetslivets olika branscher, annars upprätthåller vi ett segregerande system. OIika föreningar och kurser som erbjuds inom den fria bildningen kan också fungera som kanaler till ett öppet och demokratiskt samhälle.

En bekant till mig, biskop Irja Askolas uttalande fick rungande applåder: Nu måste vi börja diskutera på riktigt och samtidigt möta våra rädslor. Och just här fick jag en insikt – i stället för att tala om dialog, praktisera den med alla du möter. Möt dina fördomar och rädslor, utmana dina inre demoner som simmar där djupt under ryggmärgsreflexen.

Det började med en FB-uppdatering, som samlade folket på torget. Träffade på torget en Lärkkulla-alumn som ursprungligen kommit från Nepal, vi log mot varandra i tyst samförstånd och hann även utbyta några tankar. Självklart att Finland är mångkulturellt. Den som förnekar detta förnekar realiteterna, det sanna Finland.

Björn Wallén

Några julivisor

Här några visor från det juliga livet. För visst är livet härligt och juligt så här i julitider?

Nu har vi ljus, här i vårt hus

juli är kommen, hopptralallallaa

barnen med spring, vimsar omkring, vimsar omkring

Rönnen står så grön och grann på tomten,

rönnen står så grön och grann på tomten

Tralalaalalalalalaalalalalalaalalalalla!

 

Stackars tomten. Inte kan det vara lätt att bli påstådd på det lilla viset! Vi får försöka med lätt julistämning i stugan, för att lätta litet på stämningen och på tomtens börda:

Nu tändas tusen juliljus

vid kvällens mörka rund

då tusen, tusen ledlampor

får lysa för John Blund

Nå inte blev stämningen något lättare. Suck, snart blir kvällarna kyliga och sena, då vägen hem var mycket lång. Tur att vi ändå får fira juli – och augusti –  i hela 31 dagar!

Vad hände se´n, efter juli? Visan har svaret också på detta:

Nu är det juli igen, nu är det juli igen,

och juli varar till augusti.

Men det är inte sant, det är intressant

för däremellan kommer rötmånad,

nej, kräftskivan!

Slutligen ett litet julitips: prova att sjunga julivisorna under kräftskivan, det lättar upp stämningen. GOD JULI!

Björn Wallén

Flitfällor

”Var flitig som en myra, så får du aldrig fyra” lydde ett mantra som jag lärde mig som ung skolgosse. Sensmoralen i påståendet är att genom flitigt skolarbete kan man undvika att bli underkänd. Samma sensmoral kunde sedan med lätthet överföras till andra uppgifter senare i livet.

 

Vår nyligen tillträdda regering har genast i början aviserat att finländarna måste jobba längre, närmare bestämt 100 timmar längre per år. Grovt taget gör det med åtta timmars arbetsdag att 2,5 veckor jobb läggs till i arbetslängd i myrstacken.

Men här gör man sig skyldig till en synvilla: arbetstidens förlängning ger inte automatiskt en ökad produktivitet. Allt har med fliten att göra, det kanske inte lyckas att upprätthålla en hög arbetstakt inom alla jobb. Många balanserar redan på gränsen till utmattning.

Läser lämpligt inför sommaren Tomas Sjödins bok ”Det händer när du vilar” i vilken han påpekar att vi håller på att glömma bort vilans betydelse. Vilan är inte händelselös, passiv eller improduktiv. Snarare handlar det om, menar Sjödin, att vi behöver tempoväxlingar i allt vi gör och är.

Tempoväxlingar under en arbetsdag eller en ledig dag? Testa det, för att undvika att falla i någon av flitfällorna. Vila i aktiviteten, synbart mödolöst, och du upptäcker glädjen i att få mycket gjort.

Björn Wallén