Vilka kurser ska Medis ordna?

Med jämna mellanrum blossar det upp debatt om hurdana kurser Medborgarinstiutet i Mariehamn ska ha. Medis, som vi säger till vardags, är Ålands största skola, med runt 5000 kursdeltagare årligen och senaste år drygt 9000 genomförda lektioner i kurser av olika slag. Det finns korta kurser och långa kurser av alla de slag under huvudrubrikerna Allmänna ämnen, Data, Språk, Musik, Hälsa & friskvård, Dans, Matlagning, Konst, Textil och hantverk och Övriga praktiska kurser.

Medis uppdrag är enligt lagen ”att erbjuda vuxna medborgare möjligheter till allmänbildande utbildning och en meningsfylld sysselsättning på fritiden i så nära anslutning till hemorten som möjligt”, vilket betyder att det bara är fantasin som sätter gränser. Ingen vet någonsin på förhand vilka kurser som förverkligas – det är kursdeltagarna som bestämmer det genom vilka kurser de väljer att anmäla sig till.

När det då med jämna mellanrum blir fråga om att Medis ska få minskade anslag eller någon ifrågasätter vilka lokaler Medis ska husera i blossar debatten upp och säkert som Amen i kyrkan kommer det fram åsikter om hur mycket onödiga kurser Medis ordnar. För tio år sedan när landsbygdskommunerna ifrågasatte sina ekonomiska bidrag till Medis var det flera kommunpolitiker som tyckte att Medis nog var bra, men det skulle bara få finnas ”nyttiga” kurser. Då var man enig om att motion och friskvård var ”bra” kurser. Det var nyttigt. Det var också nyttigt att lära sig engelska och även IT-kurserna var nyttiga. Men resten var inget att ha. I alla fall skulle man inte få använda skattemedel för alla dessa onyttiga kurser.

Nu är det dags igen. Nu har det blivit debatt om vårt anslag från Landskapsregeringen som plötsligt minskats med 30 procent. I diskussioner på Facebook och i insändare för skribenter nu fram att Medis inte borde ordna motions- och friskvårdskurser. (Det som för tio år sedan var det enda nyttiga vi skulle få hålla på med!) Nej, nu konkurrerar vi med de privata aktörer som på senare tid har poppat upp i stor omfattning. Kritikerna erbjuder också generöst sina spartips. Sådana enkla saker som odling av örter behöver man inte gå kurs i, det finns filmer på Youtube som man kan lära sig av. Efter några år i kör kan man det där så sådana kurser behövs inte heller. Och så vidare…

Det är intressant hur olika man kan se på saker och ting. För oss på Medis är det ett faktum att de privata aktörer som vuxit fram med inriktning på till exempel zumba eller yoga har kunnat göra det för att Medis först har introducerat fenomenet och genom åren arbetat upp en ivrig grupp av utövare som bara vill ha mera. Personer som börjat gå på kurs i yoga har så småningom har utbildat sig till instruktörer och startat egen verksamhet. Det är inget som vi klagar över, vi tycker det är fantastiskt att Medis kan bidra till att utveckla utbudet av fritidsaktiviteter på Åland, både i vår egen regi och i andras. 

I sanningens namn ska sägas att kritikerna inte är många. Det är en handfull som givit uttryck för sådana åsikter. De som vill ha kvar Medis i nuvarande form och som kräver att Landskapsregeringens stöd inte ska minskas är många fler. I den namninsamling som pågår har över 500 underskrifter redan kommit in, dels på vanliga papperslistor och dels på nätet. På nätinsamlingen har de flesta skrivit kommentarer som beskriver hur nyttig och värdefull de upplever att den fria bildning som Medis erbjuder är. Där kan vi som jobbar på Medis hämta inspiration, uppmuntran och stöd för att glatt kunna arbeta vidare med den verksamhet som vi vet att är oerhört viktig för det åländska samhället både i stort och i smått.

Siv Ekström

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?

Mår du bra?

Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och igår kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.

Det hela började när vi snubblade över WHOs definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i Psykisk-, Fysisk- och Social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade?. Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?

Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting piloter som bäst. Där faller man tillbaka på att nästan 30% av åttondeklassister bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.

Ett annat EU projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exklusion. Igen kommer vi tillbaka till WHOs definition om välmående.

Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju t.ex alla sina tränare, familjer, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att var fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.

Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.

Folkbildningens öppna samtal

Folkbildningens och den fria bildningens roll i samhället diskuteras allt mera. Två goda exempel är Catharina von Shoultz viktiga text här på vår blogg och Siv Sandbergs kolumn i ÅU (8.6.2017) om vård- och landskapsreformen som en ”gigantisk folkbildningsutmaning”. I den senare argumenterar Sandberg för att den pågående reformens komplexitet skapar ett behov av folkbildande insatser för att medborgarna skall förstå de stora samhällsomvandlingar som de genomlever. Sandberg skriver:

”Vård- och landskapsreformen innehåller en folkbildningsutmaning av gigantiska mått. Jag använder det gammaldags ordet ”folkbildning” av en anledning. Den största utmaningen handlar nämligen inte om att producera information, utan om att skingra oro. […] Ett centralt element i den gamla folkbildningstanken är att lära sig saker tillsammans och att låta olika erfarenheter mötas. I tidigare stora samhällsförändringar har frivilligorganisationer, fackföreningar och politiska partier axlat ett ansvar för att anpassa medborgarna till det nya. Kollektiv och studiecirklar låter inte särskilt 2017, men det kan hända att det är precis det som krävs.”

Sandbergs poäng är viktig och korrekt om den begränsar sig till frågan om hur statsmakten bäst informerar om den pågående vård- och landskapsreformen. För att informationsgången skall lyckas, och medborgarnas ”oro” stillas, kan säkert den traditionella folkbildningens studiecirklar fungera som medborgartillvända redskap för att begripliggöra reformernas konsekvenser i vardagen. Och som Sandberg riktigt påpekar kan informationsvideor inte ersätta vårt behov av att någon faktiskt svarar på våra oroliga frågor om framtiden.

Sandbergs kolumn är ett bra exempel på idén om folkbildning som ett instrument för upplysning och informationsspridning. Den här uppfattningen är inte felaktig och folkbildningen har genom historien ofta varit ett redskap för statsmakten, både på gott och ont. Men upplysningstanken får inte göra att vi glömmer en annan aspekt – nämligen, att folkbildningstanken också har självständig och potentiellt samhällsomstörtande kraft. Vi får syn på den här aspekten genom att granska Sandbergs påpekande om det centrala elementet i folkbildningstanken, det vill säga att vi lär oss saker tillsammans.

Vad innebär det att lära sig saker tillsammans? Vi kan tänka oss att detta enbart innebär att vi tillsammans studerar olika ämnen. Vi kan till exempel ha en studiecirkel i fysik för att lära oss om förhållandet mellan orsak och verkan i naturen. På samma sätt kan vi också ordna en studiecirkel om vårdreformen där deltagarna, exempelvis, lär sig om följdriktigheten i att vissa hälsocentraler bevaras medan andra försvinner. Att vi studerar dessa processer tillsammans kan vara trevligt, men det är inte nödvändigt – det finns inget som hindrar någon från att på egen hand studera orsaksförhållanden i naturen eller samhällsreformernas logik.

Men folkbildningstanken inrymmer också idén om ett internt förhållande mellan vad vi lär oss och att vi lär oss detta tillsammans. Ett klassiskt exempel är den anda av öppenhet som finns i vissa av Platons dialoger – en diskussionsanda som innebär att deltagarna i själva samtalet kommer fram till hur exempelvis ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås. Sokrates roll i samtalet är inte att upplysa eller informera de andra om vad den korrekta uppfattningen är, utan snarare att fungera som en av deltagarna i dialogen vars produkt är vårt gemensamma svar på frågan om hur ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås.[1] I det här fallet är alltså det gemensamma sökandet en oskiljbar del av den kunskap vi kommer fram till.

Vi har en tendens att uppmärksamma folkbildningstankens upplysningsaspekt framom dess sokratiska anda. Den främsta orsaken är kanske att folkbildningsfrågan ofta diskuteras i relation till samhällsgrupper som vi anser vara problematiska. Hela projektet att i stor skala bilda ”folket” föddes också i mångt och mycket ur samhällselitens behov av att göra den arbetande befolkningen till goda medborgare. Liksom för hundra år sedan är det även idag inte de som pratar om behovet av folkbildning som anser sig sakna bildning. Snarare är det alltid någon annan som borde bildas till de rätta tänkesätten och värderingarna, eller för att överhuvudtaget känna till hur det ligger till här i världen. Det finns därmed en uppenbar risk att vi maskerar våra egna, ofta ideologiska, uppfattningar om samhällets väl och ve som en bildningsfråga, som om alla nog skulle hålla med oss om det inte vore för deras låga bildningsnivå. I sådana fall är förstås folkbildningstanken inget annat än ett maktredskap.

Folkbildningstankens sokratiska anda har, så vitt jag vet, aldrig varit särdeles populär bland någon ideologisk eller politisk rörelse. Orsaken är förstås att det verkligt öppna samtalet är okontrollerbart. Eftersom våra uppfattningar formas i själva dialogen, kommer vi inte på förhand att veta vart diskussionen för oss. Och att vår förståelse skapas i dialogen är rena mardrömmen för varje kollektiv rörelse – för hur kan man då nånsin vara säker på att dialogens produkt inte är ”fel” uppfattning? Det ligger därmed i sakens natur att det verkligt öppna samtalet kommer att framstå som oanvändbart och riskfyllt för ideologiska och politiska rörelser.

Sandberg har rätt i att vård- och landskapsreformen är en folkbildningsutmaning. Men den folkbildning som behövs är inte bara den upplysande sorten, utan också folkbildningens sokratiska och demokratiska ådra. Frågan är bara om statsmakten alls är intresserad av att uppmuntra eller finansiellt stöda denna sida av folkbildningstanken. I sådana fall måste makthavarna också acceptera att folkbildningens studiecirklar kanske gör att medborgarna börjar förstå vård- och landsskapsreformen på ett för dem ofördelaktigt sätt. Om vi verkligen inbjuder till folkbildning finns det inget som garanterar att medborgarna blir upplysta och anpassar sig till det nya – risken finns att vi genom öppna samtal kommer fram till att reformen är ett förfelat projekt som alla borde göra sitt yttersta för att bekämpa.

[1] Det finns dock många exempel i dialogerna där Sokrates tvärtom har rollen av auktoritet.

Fri!

Jag arbetar som lärare inom den fria bildningen. Fri – ett ord med positiva associationer för de flesta, men vad betyder det i utbildningssammanhang? Vad gör oss friare än de andra? Fri bildning kallades tidigare folkbildning och har sina rötter i jämlikhetens ideal. Alla människor har rätt att utvecklas och utbilda sig, oberoende av ekonomi och social ställning. Rätten till bildning är en grundläggande rättighet. Men förstås finns här också ett samhällsekonomiskt intresse. Ju högre bildningsnivå invånarna i ett samhälle har, desto framgångsrikare är samhället. Vi har i Norden varit en föregångare inom folkbildningen och det är säkert en bidragande orsak till den välfärd många förknippar med de nordiska länderna.

Med tiden har den allmänbildande folkbildningen alltmer övergått till specialiserad yrkes- och annan examensinriktad och behörighetsgivande utbildning med betyg och resultatinriktad evaluering. Idag har alla i Finland möjlighet att studera och att få den examen som behövs för ett framgångsrikt arbetsliv i den bransch man önskar, bara vilja och engagemang finns. Det är bra. Men det har också lett till att utbildning har blivit ett styrverktyg för de beslutande i samhället. Genom att tilldela resurser till vissa utbildningar och inte till andra kan man påverka samhällsutvecklingen och därmed styra utbildningen och de som ska utbildas i önskad riktning.

Inom den fria bildningen håller vi oss kvar vid idealet att bildning i sig själv har ett ändamål, att den inte enbart får sitt värde via den mätbara nytta den ger det omkringliggande samhället. I lagen om fritt bildningsarbete formuleras vårt syfte så här:
”Det fria bildningsarbetet syftar till att utifrån principen om livslångt lärande främja individens mångsidiga utveckling och förmåga att fungera i samhället samt främja förverkligandet av demokrati, jämlikhet och mångfald i det finländska samhället.”

Det låter bra, men stöter vid resurstilldelningen ofta på oförståelse eftersom vår verksamhet är svår att mäta med konventionella metoder. Vi använder oss inte av sifferbetyg, våra utbildningar är inte behörighetsgivande. Hur kan man då veta om vi är värda de resurser samhället satsar på oss, hur kan man veta om vi är till nytta? Vi lever i effektivitetens tidevarv, där tid är pengar. Ett folkhögskoleår, som inte leder till en examen som möjliggör direkt inträde i arbetslivet, kan då anses var slöseri med både tid och pengar. Vi som arbetar i den fria bildningen ser ändå dagligen frukterna av vårt arbete. Vi ser människor som utvecklas och mår bra. Och får göra det i egen takt. Att ges tid att tänka efter och mogna är något av en lyxvara idag. Ändå är det just tiden och lugnet som i många fall är det som behövs för att få en människa att öppna upp och hitta sin väg. Vi vill inte pressa på en utveckling, utan tror att den kommer när individen är färdig för det. Vi tror på allas inneboende möjligheter.

Många oroar sig idag för vilsna utslagna ungdomar, för invandrare som inte hittat sitt sammanhang, för äldre som tappat livslusten. Det här är grupper vi tror och vet att vi inom fria bildningen kan hjälpa att hitta sin väg, ändå ser vi hur man från statligt håll rigoröst skär ner också på våra resurser. Resurser som man sedan tvingas sätta på nödåtgärder, som hade kunnat undvikas med förebyggande arbete. Inom fria bildningen har vi färdiga strukturer, fastigheter och en engagerad och motiverad personal som med små medel kan åstadkomma mycket. Varför inte bygga vidare på det? Men kanske är det ordet fri som är det provocerande i ett samhälle där kontroll står högt i kurs?

Idéer och pengar på entrepenad

Nyligen hade Hbl (2.3) ett helt uppslag om gräsrotsfinansiering (eng. crowdfunding). Idag (7.3) skall jag föreläsa om gräsrotsfinansiering och tanketalko (eng. crowdsourcing) på Vasa arbis med SFV Bildning (Svenska studiecentralen) och Bildningsalliansen som arrangörer. Här kommer några funderingar från föreläsningen, och till slut ett upprop.
I den anglosaxiska världen och i Sverige har fenomenet vuxit lavinartat jämfört med Finland – varför?
Ett svar är att USA och England har en mer liberal syn på att vara entrepenör på webben, och förstås att den kritiska massan är så mycket större gällande webbnärvaro, nätverk, idéer osv. Men även i vårt grannland Sverige har det hänt en hel del de senaste åren. Här kommer en liten lista på populära sajter både i Sverige och USA:
www.polstjarna.se
www.fundedbyme.se
www.crowdculture.se
www.kickstarter.com
www.indiegogo.com
Ett annat svar är att Finland har en lag om penninginsamlingar som kräver både förhandstillstånd av polismyndighet och motprestationer för de donerade pengarna. Husis nämner Senja Larsen som försökte med gräsrotsfinansiering för läroboken Senja opettaa sinulle ruotsia, vilket stoppades, och Radio Helsinki som ville insamla en frivillig kollekt för att lyssna på radiokanalen – stopp och belägg. När Radio Helsinki sedan startade en klubb där medlemmarna betalade för ett nyhetsbrev var det ok, så det gäller att inte ge upp.

I Finland har vi ett exempel på en sajt som varit föregångare – www.mesenaatti.me .

De vanligaste gräsrotsprojekten som lyckats få finansiering är artister som ger ut en platta, böcker som inte givits ut på traditionella förlag och diverse kulturprojekt. Kombinationen mediapersonligheter och framgångsrika finansieringsprojekt har funkat i Finland, medan man i stora Internetvärlden har kunnat poppa upp från nästan ingenstans, om bara idén har varit tillräckligt bra. Hbl nämner USA-bosatta finländaren Linda Liukas som överskred målet 10.000 dollar med råge (380.000 dollar) för en barnbok om datorprogrammering.

Hur är det i Svenskfinland? Här finns inga stora projekt på gång, bara några små gällande svenska för finskspråkiga. Kanske är det så att fondernas rikliga utdelningar skapar en mättnad som inte genererar nyskapande crowdprojekt? Här ser jag nog potential när det gäller folkbildningen och de finlandssvenska organisationerna. Därför lanserar jag nu idén till följande sajter:

http://www.hurrikan.fi En sajt för progressiva tanketalkon. På svenska. I Finland. Hurrin kan skapa en storm på webben!
http://www.pappabetalar.fi Gräsrotsfinansiering där redan en liten summa ur pappas börs blir något stort. Vad får pappa som motprestation? Det beror på projektet – lösningar finns.

Utmaningen nu är att ovanstående sajters domännamn varken är registrerade eller fyllda med kreativa crowdidéer. Kan du hjälpa mig? Är du intresserad av att vara med och hjärnstorma vidare?

Björn Wallén