Funderingar kring bokens väl och ve

Hej bästa läsare, jag har inte skrivit i bloggen Livslärd förut, så detta är min debut i detta sammanhang. Jag jobbar som bibliotekarie på Helsingfors arbis bibliotek och är dagligen i kontakt med böcker och läsare. Antingen behöver biblioteksbesökarna kursböcker till de ämnen de studerar på Arbis, eller så vill de läsa nyutkomna finlandssvenska böcker. Behoven kan vara mångskiftande: alltifrån ryska klassiker till kursböcker i språk, skärgårdsnavigation eller bokföring. Det är så det skall vara, annars är det inte ett mångsidigt bibliotek för alla.

Men att hålla ett bibliotek aktuellt och mångsidigt samt ställa boken högt i kurs är inte alltid lätt; boken, vare sig det är en roman eller facklitteratur, har inte längre den status som symbol för bildning som en gång i tiden. Bokförsäljningen minskar, de yngre generationerna läser mindre och dras istället till multimediala kunskapskällor på nätet eller sociala medier. Bland tonåringar och yngre vuxna är den fysiska boken inte längre en självklar del av det egna hemmets inredning. Sedan är det som bekant vanligt bland äldre att minska på sin boksamling vid t.ex. flytt till mindre lägenhet. Det är kanske vemodigt i sig, men ett fullt förståeligt handlande och beror på olika orsaker. Därför är det med blandade känslor som biblioteket tar emot donerade böcker. De slutar ofta i bokbytarhyllan, hur fina de än kan vara.   

En positiv sak bland det negativa är dock att läslusten, eller att lyssna på en bok istället för att läsa, inte har minskat. Däremot har intresset att ”äga” böcker på längre tid avtagit. Böckernas kretslopp blir kortare. En två år gammal finlandiaprisvinnande roman kan idag hittas på lopptorg eller i antikvariat. Det är väl inte fel att kvalitetslitteratur snabbt blir tillgänglig, men hur snabbt det kan gå gör en fundersam. Här har biblioteken en viktig roll i att tillgängliggöra de böcker läsarna inte längre vill ha i sin egen hylla.

Ljudboken har som bekant stigit i popularitet inom skönlitteraturen under senare tid. Om detta skall ses mot bakgrunden av att folk alltmer ryggar tillbaka för den fysiska romanen är svårt att säga. Ett som är säkert är att ljudboken ryms i mobilen och ger tid över till annat i vår ofta stressade tillvaro. Vi hinner med mer, men frågan är om vi läser på riktigt då vi lyssnar på en ljudbok? Hälften av bokupplevelsen, dvs. läsningen av texten och förståelsen av den, försvinner. Om man lite tillspetsar, kan t.ex. språkligt experimentella romaner i framtiden ha svårt i ljudboksbranschen för att de inte motsvarar publikens behov av berättelser? Det kan hända att de blir utanför det rampljus som de berättarvänliga romanerna får. De uppläsningsvänliga berättelserna har förvisso länge varit mer framgångsrika än de experimentella. Men kanske det mer är fråga om att kommer olika röster och texter kunna höras på jämlika grunder i framtiden?

Jag ställde följande fråga till mig själv inför denna text: Är boken som fysiskt föremål ett problem? Någon skulle kanske säga ”ja, ingen behöver ju böcker mer när de finns digitalt”, men jag säger nej. Det beror på vårt förhållningssätt till den. Klart är att vi emellanåt från bokhyllan måste gallra bort böcker som vi kanske inte längre har en nära relation till. Genom att ge den till en bokbytarhylla eller ett lopptorg hittar boken en ny läsare eller en kanske större gillare av just den boken. De fysiska böckerna har en lång livslängd, belastar miljön om de slängs alltför rikligt och givetvis är de den viktiga grunden för sina osäkra digitala motsvarigheter e- och ljudboken.

Vi skall vara pragmatiska med hanteringen av böcker och utan dåligt samvete kunna föra dem till sopåtervinning när så behövs, men vi skall också upprätthålla vår kunskap om dem, spara av dem och känna den historia de för vidare. De är också vår egen historia. 

Johan Lindberg

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Behöver vi lära allt idag?

Senaste sommar lärde jag mig att reparera en läckande trycktvätt med hjälp av YouTube. En enkel sökning gav mig en video med steg för steg instruktioner för hur gå till väga, var möjliga problemområden fanns och hur felen kunde repareras. Trycktvätten fick ingen garanti men blev som ny.

Detta fick mig att tänka på hur mycket undervisningen, eller lärandet, har ändrats under åren som gått. Jag hör till första kullen som gick grundskolan från början till slut i min hemstad. Min skoltid handlade om att läraren undervisade från katedern. Som elev var det min uppgift att följa med lektionen och förhoppningsvis komma ihåg vad som sades.

När jag kom till högstadiet hade vi kommit på detta med grupparbeten och hur man effektivast kunde gömma sig i gruppen. Väl i gymnasiet tog undervisningen ett steg tillbaka bakom katedern igen. ”Du behöver inte förstå detta. Det räcker att du kommer ihåg” uppmanade vår fysik lärare oss.

Hur många liknande undervisningssituationer finns fortfarande kvar i våra klassrum? Läraren lär ut och Eleven lär sig, så är ofta roll fördelning. Sändare och mottagare. Men håller detta synsätt längre? Vem gör jobbet när man lär sig nytt? Är det läraren som paketerar stoffet till något begripligt eller eleven som strukturerar informationen hen tagit del av till något som hen begriper? Svaret på den sista frågan ses kanske direkt i hur lektionernas upplägg är strukturerade.

Den kanske största utmaningen idag är att barnen lär sig och växer upp mitt i flödet, i en fantastisk miljö som pulserar av interaktivitet, samarbete, nyfikenhet, kaos osv. Mycket mera ”ny kunskap” skapas idag varje dag utanför klassrummets väggar än innanför dem. Eleverna hämtar denna ” nya kunskap” med sig in i klassrummet vilket är en rejäl utmaning för alla pedagoger. Denna utmaning kan vi inte fly från utan snarare behöver vi lära oss att ta vara på den, förfina och fördjupa insikter som denna ”kunskap” tillför undervisningen.

Många skolor svarar förtjänstfullt på denna nya utmaning. Memoriserade detaljkunskaper får ge vika för en färdighet att hitta kunskapen vid behov. Elevernas lärande utgår från de färdigheter som vi idag tror att vi behöver imorgon. Dessa färdigheter läggs in i sammanhang som är relevanta, motiverande och intressanta för den som lär sig. Nytänk och innovationer driver också utvecklingen för vårt lärande. Det krävs en del mod att våga medge som lärare att man inte kan eller ens förstår allting. Som tur kan man i såna lägen vända sig till YouTube för att få svar på det man inte ännu kan.

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?

Mår du bra?

Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och igår kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.

Det hela började när vi snubblade över WHOs definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i Psykisk-, Fysisk- och Social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade?. Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?

Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting piloter som bäst. Där faller man tillbaka på att nästan 30% av åttondeklassister bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.

Ett annat EU projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exklusion. Igen kommer vi tillbaka till WHOs definition om välmående.

Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju t.ex alla sina tränare, familjer, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att var fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.

Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.

Yrkesstolthet

”Ååhh. De här siffrorna måste vi ta med hem och visa för våra beslutsfattare”, sa svenskarna när jag presenterade det finländska skolsystemet och den finländska läroplanen för dem för några månader sedan. De explicita siffrorna handlade om de finländska lärarnas syn på sitt eget jobb. 90 procent uppgav att de är tillfredsställda med sitt jobb. Även om undersökningen har några år på nacken talar den ändå sitt tydliga språk: den finländska läraren trivs i klassrummet.

Under hösten har jag träffat flera grupper danskar och svenskar som velat höra mera om hur det finländska skolsystemet är uppbyggt – en hälsosam process att se vår läroplan och vårt skolsystem med andras ögon.

I veckan föreläste Sølvi Lillejord, professor och avdelningsdirektör vid Kunnskapssenteret for uddanning vid Norges forskningsråd, för finlandssvenska bildningsdirektörer och undervisningschefer som träffades på Utbildningsstyrelsen. Hon konstaterade bl.a. att lärarprofessionen är en ”riktig” profession i Finland och att en orsak till läraryrkets starka ställning i landet är forskningens starka roll i lärarutbildningen.

För några veckor sedan fick jag träffa blivande klasslärare som studerar vid Helsingfors universitet. Min primära uppgift var att inspirera dem till studier i modersmål och litteratur och jag började med att läsa läroplansgrunderna på nytt – bara för att komma igång. Plötsligt läste jag den med helt andra ögon än tidigare och kunde se min egen utveckling både som elev och lärare. I formuleringarna såg jag mina egna starka upplevelser av skoltiden – alla debatter i mitt gymnasieklassrum som kom att forma mig på många sätt, vårt teaterprojekt som resulterade i fler gräl än någonsin men som också visade sig vara den största upplevelsen under hela min gymnasietid. Jag såg mina egna elever. Jag såg lyckan över att se en egen text gå i tryck. Jag såg lyckan när hen med lässvårigheter hittade en bok som fängslade från början till slut. Jag såg de förlösande tårarna när skrivkrampen äntligen gav med sig. Och jag såg mina egna tårar när texter om tonårens vånda och utanförskap trängde sig djupt in i mig.

Ett välfungerande skolsystem är ett abstrakt begrepp och inte så lätt att definiera. Peter Vesterbacka, mannen bakom de arga fåglarna, jämförde vårt skolsystem med bl.a. Kina och Singapore under Framtidsdax 2018, en gemensam fortbildningsdag för 700 lärare mellan Karleby och Nykarleby. Tusenkonstnären Vesterbacka har lämnat fåglarna bakom sig men flyger fortfarande högt och sysslar numera med utbildning, planerar tunnlar och utbildar astronauter. Enligt honom har vi planetens bästa lärare och den bästa skolan. Det är en skola där man inte tar kål på initiativ och kreativitet. Skillnaden mellan våra gymnasister och andra är att hos oss får man tänka själv, menar han. Vi ska vara stolta över vad vi har, men aldrig nöjda. En strävan framåt måste finnas.

Hans tankar värmer en yrkeskår som visst är uppskattad av sin omgivning, men som sällan ser sig som framgångsskapare. Trots det skapas betydelsefulla möten och insikter varje dag, varje minut, i våra klassrum.

Ibland behöver vi hjälp utifrån för att inse det.

Här finns planetens bästa lärare. I Rantaroustin koulu utanför Uleåborg har den pedagpgiska tanken fått styra valet av möbler.

 

Kampen för boken

Sedan en tid tillbaka deltar vår skola i Hem och skola- kampanjen En kvart om dagen. Vi vuxna eller barnet själv ska läsa högt för varandra en kvart om dagen. Sen skriver vi ner det i vårt En kvart om dagen- häfte och räknar sidor, hur många blev det idag. Just nu läser vi Harry Potter som på många sätt är spännande och rolig, trollkarlar och slott med mystiska platser och människor är guld för en 8- åring. Ändå frågar 8- åringen om vi snart kan se filmerna.

Men 8-åringen är ändå för tillfället i det stora hela väldigt läsglad och har sugit åt sig Kalle Ankas pocket länge och trivs med texter, vilket är glädjande. Walt Disney och gänget har väckt läsivern hos detta barn och hjälpt knäcka koden en sommar då bokstäverna plötsligt blev meddelanden som förmedlade händelser och känslor. Samtidigt verkar forskning tyda på att det finns en stor risk att speciellt pojkars läsiver sjunker vid årskurs 5-6. Att finländska elever visar sämre resultat i läs- och skrivkunskaper år 2016 jämfört med 2011.
Och då till dilemmat, hur upprätthålla läsivern i en värld av skärmar? Hur ska jag förklara för mitt barn om bokens positiva effekter? Om hur jag ännu minns då min mamma läste Skurken i Muminhusets första sida En natt på höstkanten var det fullmåne. Dalen var tyst och inte en vindfläkt rörde havet? Om hur forskning visar på empati och kognitiv utveckling och fantasifullhet? Och dessutom då jag samtidigt själv så ofta sitter med min telefon i handen. Eller väljer en söndagsserie på arenan istället för att öppna min nya Ruiz Zafon som stirrar på mig från nattduksbordet. Hur håller vi fast vid en kvart om dagen också om fem år?

Det känns skönt att som förälder få skolans stöd i kampen för boken. Insatser har gjorts på många håll för att höja läsivern och bl.a. läsambassadörens slutrapport finns tillgängliga för den som vill få gratis experthjälp att utveckla skolans läs- och skrivkultur. Bokprat och lästips och bibliotek och fortbildning och ordkonst. Vår lärare brukar under skolloven dela ut läsbingo där det gäller att kryssa för när man läst en bok under granen, under täcket, med en mössa på, i bilen, för en vuxen osv.  Men är det svårare idag att få barn att tycka om böcker med alla skärmar runtom oss? Eller var det tidigare tv:n som tänktes konkurrera ut böckerna?

Vi vill ju ogärna pressa till läsning, och visst finns också boken på skärmarna, men jag hoppas vi kan stöda läsning även utanför skärmarna. Skärmtid kanske och sen lästid. Jag vill inte att vardagen ska bli en kamp för boken eller en kamp mellan pärmarna och skärmarna, men jag inser att det kommer att så bli. Förhoppningsvis blir kampen lätt och mera av en tidsplaneringsfråga, att hur mycket tid väljer vi för sport, hur mycket skärmtid och hur mycket vill vi spara för läsning. Kanske vi får tänka att ett starkt intresse nu just då läskoden har knäckts ger möjligheter att återgå till böcker senare, även om det blir en paus på några år där emellan. Att läsivern kan komma och gå och de läsminnen vi nu skapar under vår kvart om dagen sätter spår. Och att vi redan är inne i kampen för boken, åtminstone under en kvart om dagen.

Förändringar i vårt lärande

I dessa dagar sitter man i många företag, organisationer, föreningar och andra arbetsgemenskaper och drar upp riktlinjer och planerar för olika förändringar man står inför. Redan nu jobbar skolorna i vårt land föredömligt med att ta den nya läroplanen i bruk. Ett bra exempel var grunduppgiften hålls kvar men tillvägagångssättet ändras. 

Jag deltog senaste vecka i seminariet om digitalt lärande som anordnades av UBS. Ett exempel på var kommunerna och skolorna aktivt samarbetar kring förändring är t.ex tutor lärarna som har till uppgift att handleda och stöda sina kolleger på skolan så att alla kommer med, samarbetet inom skolan ökar, nya pedagogiska lösningar och metoder tas i bruk med mera. Tekniken är här med som en central komponent men det är ingenting mera än ett verktyg. Detta underströk Olli-Pekka Heinonen i sitt anförande. En dator i klassrummet är inget mera än en ny penna. Det är vad vi använder den till som gör skillnad. Under min tid på Nokia hade vi ett talesätt ”The device is King but content is King-Kong”. Det fungerar också här. Innehållet är det som skapar mervärde också när vi digitaliserar elevernas lärande.

Microsofts chef för lärande Anthony Salcito var helt inne på samma linje som Heinonen. Mycket pratas om teknologi, olika tjänster tas fram som alla ökar transparensen i lärandet men enligt honom är detta inte poängen med digitalisering av undervisningen. Vi lever just nu i den fjärde revolutionen i våra samhällen runt jorden. Globaliseringen gör att världen blir allt mera digital. Skolans och lärarens position och uppgift kvarstår ändå. Det är rollen som ändras. Idag lär vi oss betydligt mera utanför skolans väggar än i skolan. Det vi lär oss tar vi oss som elever med in i klassrummen. Detta faktum är en stor utmaning för pedagogerna. Rollen blir alltmer handledande. Fokuset skiftar mycket från detaljkunskap mot färdigheter och helheter. Att förstå samband, orsak och verkan mm. blir allt mera viktigt.

För skolledningen, från kommunala beslutsfattare och bildningsdirektörer neråt blir det därför allt viktigare att definiera visioner och sätta konkreta mål som går att omfatta och genomföra. Samarbetet mellan skolledningen, lärarna och hemmen är avgörande hur väl skolan lyckas i den förändring vi är mitt inne i. Visst skall skolan värna om våra traditioner och kulturella arv men samtidigt kan man inte undgå att poängtera vikten av de färdigheter som vi idag antar att det krävs i morgon. De innovationer som vi skapar idag är vardagen för våra elever i morgon.

Det ställs höga krav på ledare framöver.

Manpower Groups globala vd Jonas Prising ser några utmaningar och insikter som särskilt viktiga för chefer, rektorer, lärare, föräldrar oss alla.

  1. Skapa en lärandekultur och ta tillvara alla medarbetares om–världsspaning.
    ”Att som ledare hålla sig nyfiken och skapa en nyfikenhetskultur som genomsyrar företaget – det skapar nya idéer. Lyckas man skapa den här typen av struktur får man en konkurrensfördel som är enormt svår att kopiera, där man kan tillgodogöra sig nya idéer och skapa värden snabbare.”
  2. Learnability, förmågan att tillgodogöra sig nya kunskaper, blir avgörande.”Den mest betydelsefulla karriärfaktorn framöver blir vår förmåga att kunna ta till oss nya kunskaper och erfarenheter. Som individ väljer du företag där du får personlig och professionell utveckling och arbetsuppgifter som höjer din kompetens.”
  3. Arbetsgivare måste nu skapa kompetens, inte bara hitta den.”Hur vi bedriver undervisning i dag har inte förändrats på 60–70 år. Nu ändras det. Vi kommer att gå in och ut i utbildningsfaser. Inom organisationer behöver man kunna skapa sina egna talanger. Företag får en mycket större roll i medarbetares utbildning framöver.”
  4. Gigekonomin händer nu, med mer mixade anställningsformer. Bemanningsanställda och frilansar blandas med fast anställda. ”Särskilt yngre och äldre vill ha mer flexibilitet. Vi kommer inte att jobba i samma anställningsform hela livet. Nu behöver trygghetssystemen anpassas, för att följa med i den utvecklingen. Vi kommer också att arbeta mer flexibelt inom verksamheterna, där man går in och ut i team.”
  5. Kultur och vision är viktigare än någonsin. I snabb förändring blir en framåtblickande vision, och förmågan att kunna kommunicera den, ovärderlig. ”Ledare behöver mer än någonsin kunna ge en tydlig bild av var man är, vart man ska och också hur du som individ passar in i det här. Ledare ska få företaget att växa men har också ett mycket stort ansvar: etiskt, socialt och mot våra medarbetare.”