Juhos språkresa

Språkambassadörerna

”Om man pratar till en person på ett språk de förstår, ska de komma ihåg det. Om man pratar till dem på deras språk, ska det leda till deras hjärta.”
Nelson Mandela

En av mina största passioner är att lära mig främmande språk. Varför undrar ni? Att titta på filmer på andra språk och att läsa böcker på originalspråk är ett helt annat äventyr i jämförelse med att plöja igenom en översättning tolkad av en annan person. Oavsett hur lustigt det är att sjunga auf Deutsch med Rammstein, är ändå det bästa med språkkunskaper att kunna kommunicera med andra på deras eget språk. Det ger en helt enastående kontakt med människorna.

Men hur har jag blivit så passionerad av främmande språk?

Redan från tredje klassen när jag började läsa engelska har jag varit intresserad av olika språk och kulturell mångfald. Jag fick studera på ett internationellt högstadium och gymnasium vilket inspirerade mig enormt att åka på utbyte till USA. Det var en avgörande upplevelse. Efter gymnasiet och militärtjänsten började jag studera vid Hanken Svenska handelshögskolan. Hade jag inte varit på utbyte i gymnasiet skulle jag inte ha haft mod att börja studera på svenska som finskspråkig. Det är faktiskt här det riktiga språkäventyret börjar.

Det var februari 2021 när jag förenade mig med Språkambassadörerna, en organisation som inspirerar finska studerande att lära sig språk. Våren 2021 besökte jag 100 skolor från lågstadier till universitet runt om i Finland för att dela min egen språkberättelse och berätta om nyttor språkkunskaper medför. Jag lärde mig mycket genom dessa besök och jag uppmärksammade ett par återkommande trender och myter.

Inga genvägar

En och annan studerande har tänkt att det är för sent och de bästa dagarna att lära sig nya språk är förbi. ”Kanske jag grämer mig över att jag aldrig lärde mig den där svenskan medan tid var.” Jag har goda nyheter på den här punkten. En av de viktigaste ingredienserna som behövs för att lära sig språk är motivation. Den andra avgörande faktorn bakom språkinlärning är repetition. Fastän det inte finns genvägar, påstår jag att alla kan lära sig främmande språk oavsett om man är barn eller vuxen. Säkert påverkar genetiska faktorer och erfarenheter men så snart som motivationen samt omständigheterna är de rätta, börjar underbara saker att hända.

Ju fler språk, desto lättare

En fråga som togs upp regelbundet: hur gör man om man vill studera flera språk på samma gång? Blandar man inte ihop språken? Ja, det kan hända. När man använder språk i olika situationer med olika människor händer det naturligt. Personligen är jag av den åsikten att det absolut finns fler fördelar än nackdelar med att lära sig flera språk samtidigt. Låt oss ta tyska och svenska som exempel. Dessa två germanska språk har en hel del gemensamt vokabulärmässigt och därför har det svenska språket varit av enorm hjälp med att lära mig tyska. När man kan svenska, är det lättare att lära sig tyska. När man kan tyska, är det lättare att lära sig engelska. När man kan engelska, är det lättare att lära sig franska och listan är inte slut än.

Våga göra fel!

En av mina största uppgifter som språkambassadör är att berätta om hur man kan överkomma den paralyserande effekten av att våga göra misstag. Vi finländare brukar vara sådana att ifall man har en mening i huvudet och man inte är helt säker på om den är korrekt, säger man ingenting. Jag tror inte att det är rätt sätt att lära sig språk eller att lära sig någonting överhuvudtaget. Här säger jag inte att grammatik inte har någon betydelse. Grammatik är ju grunden för språkinlärning. Men har du provat lära dig japanska utan att göra några misstag? Inte jag heller. Våga prata fritt, våga göra misstag och grammatiken kommer att följa.

Juho Rasa

Skribenten är språkambassadör på Kielilähettiläät – Språkambassadörerna som lanserades april 2019. Skribenten är hemma från Tavastkyro, Birkaland och studerar ekonomi vid Hanken Svenska handelshögskolan och statsvetenskap vid Helsingfors universitet.

Välj operfekt

För några dagar sedan besökte jag en keramikkurs som jag väntat på så länge. Det var helt oväntat att kursen skulle bli av trots myndigheternas lockdown, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir glad att komma dit och terapeutiskt kladda ner mig i två timmar. Jag bokade datum redan i december med tanken att läget säkert blir bättre i mars. Nå, livet vet ju alltid bäst. Orsaken till så tidig planering — för mig som växte upp i en stor stad i Ryssland är det tidigt att planera ett hobbybesök fyra månader i förväg — var också att kursen var populär och platserna fylldes snabbt. Men det handlade också om att just denna kurs erbjöds på engelska , och det var det verkligen inte alla kurser som gjorde. Naturligtvis fanns det inte ett ord om möjligheten att gå kursen på svenska på deras webbsida, men som min mamma skulle säga i sådana fall: skåda inte en given häst i munnen. Då jag kom för att betala kursen försäkrade jag mig att mitt datum var detta som innehöll handledning på engelska.

Ett kallt välkomnande

Så kom dagen, och jag gick dit, öppnade dörren som ledde till studion och sa «Hello» till läraren och andra deltagare. Hon tittade förskräckt på mig (eller, så kändes det i alla fall) och fortsatte på finska med viktiga instruktioner: här kan du klä av dig, där tar du tofflor på och var redo att lyssna. Eller ungefär så, för jag kunde inte riktigt förstå allt. Jag tänkte att om jag fortsätter svara henne på engelska så kommer hon ihåg att det kan finnas icke-finskspråkiga deltagare på kursen den dagen. Det hjälpte inte och jag var tvungen att säga högt «Sorry, I don’t speak Finnish, so can you, please, repeat what was said in English». Där i stunden tänkte jag att det blir fiasko: jag kände mig redan ovälkommen och delvis ignorerad och dessutom, här kommer jag att förstöra deras harmoni med min begäran. Läraren slutade prata, kastade en blick på mig igen, sa torrt «okej» och fortsatte sedan på finska. Inte händer det första gången med dig, du klarar dig ändå, tänkte jag för mig själv.

Jag slutade försöka förstå vad hon sa och hann ångra att jag kommit dit minst tusen gånger innan jag hörde henne säga: «I talked to other participants and they think we can hold the course completely in English». Då lyste ett leende upp under mitt munskydd. Det kändes helt onödigt att de skulle göra så men jag blev så imponerad och tacksam över det här beslutet. Jag var inte lämnad utanför även om majoriteten talade finska och kanske skulle njuta mer om deras lärare pratade samma språk med dem. Läraren, som hade ganska stark accent och uttalade vissa ord lite konstigt på engelska, fick mig att inse vilken stor betydelse mod har när det gäller kommunikation och växelverkan. Hennes operfekta engelska var det mest perfekta språket i den stunden för mig. Hoppas jag att hon förstod det.

Vardagsvinster

Det påminde mig om mina egna klumpiga försök varje gång jag uttrycker mig på något annat språk än mitt modersmål. Att ta ett steg emot det som man undviker är ett sätt bygga bron över en avgrund fylld med rädsla, oförståelse, irritation, otrevnad. Det måste man orka göra väldigt ofta före det slutar paralysera en.

Jag talar svenska som mitt andra främmande språk och jag känner fortfarande en ständig oro över att göra det fel. Även om det är väldigt självklart för mig att min svenska är långt ifrån perfekt använder jag den så mycket som jag bara kan för att prata och sköta allt som går att skötas på svenska här i Nyland. Jag misslyckas då och då. Men jag trivs mycket mera ändå. För att förstå och bli förstådd, detta är viktigare än smidigt tal, fina uttryck och komplexa strukturer. Självständighet och samhörighet är mina vinster för att välja vara operfekt. Vad annat kan man inte vinna då?

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

Det rätta sättet att lära sig språk, finns det?

Grammatik, språkbad eller skrivande?

Mina första sju levnadsår omgavs jag hela tiden av åtminstone två språk; svenska hemma och danska på stan och bland vänner och bekanta.

I gymnasiet valde jag att gå humanistisk eller språklinje, som det hette då i Sverige. Förutom engelska hade jag franska, tyska och latin. Därutöver hade jag också finska, eftersom jag var finländsk medborgare och därmed hade rätt till så kallad hemspråksundervisning. På fritiden pratade jag ofta spanska med mina latinamerikanska vänner. Spanska hade jag lärt mig under mitt år som utbytesstudent i Sydamerika. En kort tid tog jag och en klasskompis också en kvällskurs i arabiska. Jag älskade att lära mig nya språk och gör det ännu idag.

Skolspråken lärde jag mig främst med hjälp av texter, grammatik- och stavningsregler och ordövningar. Till skillnad från många av mina skolkompisar, gillade jag grammatik.

Danskan och svenskan utgjorde som sagt en del av min levnadsmiljö under min tidiga barndom, varför grammatik och stavning inte alls var aktuellt. Jag förstår och talar således danska utan större problem, men skriver kanske inte så bra.

Jag har alltså badat och duschat i olika språk på olika sätt från späd ålder. Hur kom det sig då att jag inte kunde säga till min lärare i finska i gymnasiet ”Jag kan inte komma på timmen imorgon, eftersom jag har tid hos tandläkaren då.”? En lång men ändå relativt vanlig och användbar mening i skolvardagen. Var låg problemet?

Det kan till en del ha berott på att läraren var för inriktad på finsk grammatik och inte ansåg det vara relevant att bara prata vanlig finska på lektionerna.  Men två faktorer av avsevärt större betydelse var min brist på motivation och min mentala blockering.

De finländare jag stötte på i min ålder på Finlandsbåten och i Finland, uppfattade jag som totala töntar med noll koll på sin klädstil. Finländskhet och finska var inte det minsta coolt i min livsvärld när jag var barn och tonåring. Men det var bara halva sanningen om mina svårigheter med finskan.

Det största problemet var trots allt att halva min släkt, inklusive hela min familj, utom jag, pratade finska flytande. Med andra ord borde rimligtvis jag också göra det. Den lilla detaljen som skiljde mig ifrån alla de andra, var att jag aldrig fått det med någon modersmjölk, så som jag fått svenskan och danskan.  Lösningen kom efter att jag gått ut skolan och min frustration över att inte kunna finska blivit större än mina tankar om vad som inte var coolt.  Jag flyttade till min mormor i Kuopio för en höst. På något mirakulöst sätt lyckades jag hitta jobb där, och kunde stappla på finska dagtid och gå på kurser i Finnish for foreigners på kvällarna. För första gången i mitt liv kunde jag plötsligt föra vettiga samtal med min mormor! Min finska var långt ifrån perfekt, men barriären var bruten.

Varför blir vi många gånger då så arga och frustrerade på oss själva över att vi inte lyckas ta in och förstå det mesta av ett helt nytt språk genast? Vi säger att det är så mycket lättare då man är barn och ung att ta till sig ett nytt språk. Liksom min berättelse visar, är det inte alltid så enkelt då heller. Men orsaken till att barn och ungdomar oftast lär sig snabbt och smidigt, beror förmodligen på deras totala öppenhet för sin omgivning och de medföljande språken. Vi vuxna däremot snavar alltför ofta över vårt intellekt i vårt möte med omvärlden. Vi överanalyserar och tappar bort oss i våra teorier och tolkningar, istället för att gilla läget; att alla nya språk vi tar oss an kommer i just de former de kommer och de kräver en del upprepningar, tålamod och tid. Precis som när vi var små och lärde oss konsten att gå. Och prata.

Arga modersmålslärare?

”För den som hör att en ny språkpodd lanseras och genast tänker SAOL, en arg modersmålslärare och insändare om det förfallna svenska språket i dagens medier – vad säger ni till hen?

– Vi kör med devisen “upp till bevis”, säger Martina.

– Vi utesluter inte arga modelsmålslärare, säger Jenny.

– Var de inte de som drev igenom högertrafiken? inflikar Jens.”

Jag läser Svenska Yles artikel om den nya språkpodden med eftertänksamhet och gläds över valet av ämne! Språkpodden har redan i det inledande skedet lyckats fånga min uppmärksamhet, även om det just nu är reporterns formulering som jag fastnar för. Uttrycket ”arga modersmålslärare” snurrar nämligen i mitt huvud hela eftermiddagen. Är det så man uppfattar vårt skrå och vårt ämne?

Jag förstår av kontexten att det är ett medvetet val och ett något raljerande sätt att formulera sig, säkerligen skrivet med glimten i ögat. Men nidbilden borrar sig ändå in hos mig. Är jag en arg modersmålslärare? Är det så vi uppfattas när det handlar om språkriktighet? Säkerligen är vi arga, men faktiskt mera sällan på grund av röda understrykningar och bock i marginalen, vill jag påstå.  Vårt ämne är nämligen så väldigt mycket bredare, djupare och mer böljande. (Har ni för övrigt märkt hur vackert ordet ”böljande” är?)   

Modersmålslärare är inte språkpoliser, lika lite som språkvårdare är det. Språkvård idag handlar om så oerhört mycket mer än vad som är rätt och fel. I själva verket handlar det väldigt lite om rätt och fel. Visst har vi alla hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig …” och i en svunnen tid var modersmålslärarens roll annorlunda. Men på samma sätt som ett språk lever, andas och förändras, förändras också lärarrollen och ämnet. I ärlighetens namn trodde jag att bilden av yrket hade kommit längre än så här. Mycket får vi kämpa med när det handlar om att läsa och skriva, men ingen av oss vill odla en bild av oss som arga språkriktighetspoliser. Tvärtom är vi nog mycket ödmjuka inför språket och mera benägna att diskutera olika språkliga varianter och alternativa formuleringar. Sedan är det en helt annan diksussion att alla, oberoende av vilket yrke hen har, aktivt och medvetet får jobba med sitt språk.  

Modersmålslärarens klassrum ska vara ett rum som präglas av kärlek till språket och litteraturen. Där ska man hitta nya ord och låta språket bubbla. Där ska man få vila i det som andra skrivit och försiktigt locka fram sina egna formuleringar. Där, bland ord, texter och böcker ska det egna språket få växa och ta form. Det ska vara tillåtet att testa språkets gränser – för hur ska man annars lära sig?

Varför blev jag själv modersmålslärare? I ett klassrum i Karleby i medlet av 1980-talet gick det upp för mig att ämnet modersmål (som det hette på den tiden) handlar om mycket mer än subjekt och predikat. Det handlar om identitet, om att lyssna, läsa, tänka och förstå, om förmågan att uttrycka sig – det handlar om att formulera sig själv och vem man är med hjälp av språket och litteraturen.

Jag blev modersmålslärare därför att jag ville bejaka språket, inte för att förbjuda.

 Pamela Granskog är modersmålslärare som numera jobbar som undervisningsråd i modersmål och litteratur

PS. På tal om om att vara arg så var jag faktiskt oftare arg i klassrummet i egenskap av elev. Men det handlade om att vi hade så häftiga debatter i klassen. Som jag njöt! Sällan har jag lärt mig så mycket om argumentation som då.  Och podden ska ni lyssna på!

Engelska räcker inte!

Trista rubriker gällande språkinlärningen i våra skolor har duggat tätt i media under hösten.

Språk intresserar inte… — inga nya grupper i tyska och franska i höst (ÅU 27.8)

Englanti riittää (Tempus 04/19)

Sista spiken i kistan (HBL 16.9) säger språklärarförbundet om universitetens nya antagningskrav som inte beaktar språkstudier och varnar för att Finland står inför en språkkatastrof. Siffror visar att grupperna i gymnasiets korta lärokurs i främmande språk bara under hösten 2019 har krympt med 35–40 %  jämfört med året innan.

Den här utvecklingen går stick i stäv med kravet på globalisering och interkulturell förståelse och rimmar dessutom illa med de behov av mångsidiga språkkunskaper som näringslivet har (EK 13/12/2017).

Engelska är bra, men det räcker inte.  Även om vi själva skulle tala en god engelska är det inte sagt att vi därmed kan kommunicera med våra europeiska grannar. Andelen vuxna tyskar som bedömer att deras engelskkunskaper är mindre bra eller obefintliga uppgår till 57 procent och fransmän är sämst på engelska i hela EU.

Att börja läsa ett nytt språk öppnar upp en ny värld. Så här är det nämligen: Språk, kultur och identitet hör ihop. Språket speglar kulturen och ger oss vår identitet. Hur skall vi kunna tillgodogöra oss annat än den kultur som är engelskspråkig om vi inte kan andra språk än engelska? Amerikanska tv-serier i all ära, men vad händer med alla tyska, franska, italienska, spanska och ryska dito? För att inte tala om all musik, litteratur, konst, arkitektur och alla samhällsfenomen. Utan språk krymper intresset och förståelsen.

Utan språk blir världen fattigare.

Anna Långstedt-Jungar

P.S. Glädjande nog verkar språkens tillbakagång inte (ännu) ha drabbat Arbis. Den färskaste statistiken visar att andelen studerande i främmande språk är stabil.

Anna Långstedt-Jungar är planeringsansvarig lärare i främmande språk på Helsingfors arbis och undervisar själv i ryska och tyska.

Till översättarens lov

Översättning är inte lätt, nej. Smaklig måltid.

 

”Du kan väl översätta det här till svenska när du nu en gång talar svenska?” får man höra då och då. Och så översätter man efter bästa förmåga för man kan ju svenska. Men det är skillnad mellan att kunna svenska och att kunna översätta. De facto är skillnaden ganska stor.

I samband med Hugo Bergroth-sällskapets Språkvårdsdag 2018 på Hanaholmen fängslade prisbelönta Janina Orlov publiken med sitt nedslag i översättarens vardag. Själv översätter hon bl.a. Rosa Liksom och lyckas ge långa finska passager som bygger på allitteration en svensk språkdräkt som känns både äkta och naturlig. I tiderna hjälpte hennes make, barn- och ungdomsförfattaren Ulf Stark, henne ofta med besvärliga ord och uttryck. I en av Rosa Liksoms böcker stötte hon på en nyans av rött som varken var laxröd, cerise eller rosa. Till slut var det maken som gav henne den finurliga översättningen: fåtöljen var liksom röd.

Översättning är både en konst och en konstform. Översättningen är som allra bäst när den inte märks överhuvudtaget. Då känns texten genuin oberoende av på vilket språk man läser den. Däremot märker man direkt när översättningen inte fungerar, men alla gånger är det faktiskt inte översättarens fel. I veckan gick jag igenom en översättning och skrev in mina kommentarer i marginalen. ”Om det är problem med översättningen brukar det oftast tyda på att ursprungstexten också är dålig”, sa han som tog emot mina kommentarer. Och det har han sannerligen rätt i.

Under de senaste åren har jag jobbat med både översättare och översättningar. Jag har varit med om att rata texter som inte kunde publiceras på grund av att översättningen inte fungerade. Men jag har också sett både lag- och normtexter få en språkdräkt som gör texten begriplig. Jag har sett översättare som inte bara översätter texten utan som också upptäcker sakfel i ursprungstexten och som fungerar både som text- och språkvårdare i samband med översättningen. Jag har konstaterat att jag själv kan uttrycka mig i skrift på mitt eget modersmål, men jag är inte en professionell översättare. Det är skillnad på att skriva och att översätta.

Så ja, översättningen är en konst, en konst som gör att man blir ödmjuk inför språkets mångfald. Och nej, översättning är inte lätt. Det kunde också lunchgästerna på stadens sjukhus märka häromveckan. På finska serverades man ”kukkoa viinissä” medan de svenskspråkiga åt ”kuk i vin”. Nej. Översättning är sannerligen inte lätt.

 

Pamela Granskog är modersmålsläraren som numera jobbar på Utbildningsstyrelsen.

Mitt ansvar att byri på svensk

69 procent! Hela 69 procent av deltagarna i e2 Tutkimus undersökning kring inställningen till finsk- och svenskspråkiga vill lära sig bättre svenska, uppger forskare Jussi Westinen i samband med Justitieministeriets seminarium Hur ser Finlands språklandskap ut år 2030?

”Det är därför jag alltid talar svenska”, väser jag till bänkgrannen när jag får ögonen på siffrorna. Ja, visst har språkklimatet blivit hårdare och visst har den här regeringsperioden varit hård mot landets andra nationalspråk och visst ska vi jobba med de ungas inställning till språkkunskaper, såväl det andra inhemska språket  som främmande språk.

Men det oaktat visar en undersökning att 69 procent av de tillfrågade vill lära sig bättre svenska och 42 procent skulle gärna ha mera umgänge med svenskspråkiga! Mitt i all bedrövelse över språkklimatet lyser siffrorna upp. Men det innebär också att vi som talar svenska måste ta vårt ansvar: vi måste hjälpa dessa 69 procent att lära sig bättre svenska. Hur ska jag kunna kräva service på svenska om jag inte själv använder mitt språk offentligt? Både pensionerade rektorn och läromedelsförfattaren Pehr-Olof Rönnholm  och journalisten Sofie Grankull är inne på samma tankegångar i Hbl och ÖT. Vi måste använda vårt språk annars underminerar vi tvåspråkigheten i vårt land.

Jag försöker leva som jag lär. ”Det är första gången jag hör någon tala svenska på ett möte. Du måste fortsätta med det”, fick jag höra efter ett möte med arbetarskyddskommissionen. Killen som sålde en telefonladdare åt mig förra veckan ville övergå till finska. Jag log glatt och sa att det var ok, men undrade i samma veva om vi kunde göra så att han talar finska och jag svenska? ”Jo, du tala svenska bara. Min pappa är finlandssvensk men jag öva så lite”, sa han. Och så fortsatte han trots allt på svenska. Det var en strålande glad kille som sög i sig det beröm jag öste över hans språkanvändning när jag väl packat ner laddaren i väskan. Lite besvärligare var det ju dock hos tandläkaren som var lycklig över att för första gången på fem år få en patient som ville tala svenska. Dessvärre är ju inte tandläkarstolen det bästa utgångsläget om man vill få motparten att träna sin svenska, men vi löste det genom att jag gav tummen upp varje gång han fick en term rätt på svenska. För första gången önskade jag mig faktiskt fler hål i tänderna.

Jag behöver inte be om ursäkt för mitt språk. Det är både min rättighet – och min skyldighet – att använda det. Det är också min skyldighet att hela tiden vara pedagogiskt uppmuntrande när någon vill tala svenska. Aldrig någonsin får jag möta dem med höjda ögonbryn, snörpt mun eller sucka över bristfällig svenska.

Varje litet försök till svenska som någon av dessa 69 procent yttrar ska mötas med hurrarop och jubel, minst.

I barndomsstaden Karleby körde man i tiderna en kampanj för att få folket att använda svenska. Jo, ja pa faktiskt byri på svensk. Pa tu?

Exkluderande svenska rum?

För oss finlandssvenskar är begreppet Svenska rum något positivt. Det beskriver platser som fungerar med svenska som huvudspråk och där det går att tala svenska utan att behöva fundera på om den andra förstår eller känna att man är till besvär då man vill tala sitt modersmål. Det kan vara fråga om fysiska platser som t ex Luckorna runtom i Svenskfinland, svenska skolor eller svenska kulturinrättningar men också virtuella platser på nätet. Vi skapar också dagligen våra egna svenska rum då svenskspråkiga möts och pratar svenska med varandra. I de svenska rummen är vi svenskspråkiga i majoritet, vilket kan kännas ganska skönt i en omgivning där vi i övrigt är i minoritet och kan känna ett tryck att på olika sätt behöva rättfärdiga vår existens för en inte alltid så förstående omgivning.

För de flesta av oss är det självklart att man i ett svenskt rum ändå också får tala andra språk än svenska. Den finsk- eller engelskspråkiga är lika välkommen i rummet som den svenskspråkige och om de svenska språkkunskaperna inte räcker till tar man till det språk som fungerar bäst. Ett svenskt rum är inkluderande och inte enbart för svenskspråkiga.

Men. Finns det risk att begreppet Svenskt rum kan uppfattas annorlunda än så här? Att begreppet kan uppfattas direkt exkluderande för den som inte tillhör den svenskspråkiga minoriteten?
Skulle du känna dig manad att gå till ett ställe som explicit kallas ett Finskt rum, särskilt om du inte skulle vara så bra på finska? Eller skulle du känna att de genom att kalla det finskt vill betona att här har sedan inte svenska någon plats. Skulle du då snarare undvika stället?

Det som är avsett som något positivt kan få en helt motsatt effekt om vi inte är tydliga med vad vi avser. Vad betyder Svenska rum för dig?

Hoono soomi

Idag poängteras vikten av tvåspråkighet. I den finlandssvenska verkligheten vikten av att vara lika bra på finska som på svenska.

Det här är förstås bra. På ett sätt. Språkkunskap är alltid en rikedom. Med flera språk i bagaget är det inte bara lättare att kommunicera med många människor, forskningen visar också att kunskaper i olika språk öppnar upp för en förståelse av företeelser och problemställningar på ett såväl bredare som djupare plan. Vid vilken tidpunkt de här positiva följderna av språkkunskapen inträder har jag ändå inte hittat någon forskning kring. Är det då personen klarar att kommunicera fritt, då hen talar grammatikaliskt korrekt eller då också uttalet är perfekt?

Jag är rätt övertygad om att en god förståelse inte kräver ett tekniskt korrekt språk och inte heller hänger ihop med en eventuell brytning eller inte. Språk handlar om kommunikation människor emellan, det är ett verktyg för ett fungerande umgänge. Att tala två eller flera språk är alltså alla gånger en fördel i jämförelse med att tala bara ett.

Problematiskt blir det då vi börjar ställa krav på hur väl de andra språken ska talas för att det ska duga. Då vi börjar kräva perfekt grammatik och uttal för att språkkunskapen ska räknas. Då går vi i en fälla som begränsar både personen som talar som, kanske ännu värre, det hen vill föra fram eller arbeta för.

Den här inställningen tycker jag mig se i Svenskfinland, åtminstone i de södra delarna. De från födseln tvåspråkiga klarar sig förstås utan svårigheter och många andra har lärt sig finska så väl, att den finskspråkiga inte märker att de har svenska som modersmål. Det här verkar vara idealet vi eftersträvar för att så att säga bli tagna på allvar av den finskspråkiga majoriteten. Att det inte märks att vi egentligen har ett annat modersmål.

Men är det här ett krav språkmajoriteten ställer på oss eller är det vi själva som binder ris på vår rygg? Som själva förminskar oss? Eller är det skär realism för att kunna bli tagen på allvar och fungera i det finländska samhället?

Gärna kunde den här frågan debatteras mer. Särskilt angelägen blir den då vi nu får fler invandrare i vårt land. Människor som kommer hit som vuxna och därmed har det ytterst svårt att komma upp till perfekta språkkunskaper i finska eller svenska. Kommer de alltså inte att kunna bli fullvärdiga finländare för att de inte behärskar språket till fulländning? Trots att många av dem är högt utbildade och talar 5-6 andra språk och kommer att bidra till vårt lands välfärd på ett betydande sätt.
Jag undervisar invandrare i svenska och brukar alltid lyfta fram att det viktigaste är att våga prata, att inte vara rädd för att formerna inte alltid blir rätt. Språket är ett verktyg, som kan se ut på många olika sätt. Huvudsaken är att det fungerar som ett redskap för förståelse människor emellan.

Men hur gör jag själv? Varje gång jag ska tala finska i offentligheten oroar jag mig för just detta. Att formerna inte blir rätt. Att jag inte blir tagen på allvar för att jag talar ”fel”.

Har vi ett språkkomplex i vårt land? På båda språken?

När språken möts

Av Karin Ihalainen

Marknad i Pajala

-Så här låter det i Övertorneå när man pratar med varandra, sa min pappa en gång när han kom tillbaka till sommarstugan efter ett besök på bilverkstaden.  ”Kulikuli pryytarspetsi, kulikuli tändstifti”. Båda mina föräldrar hade vuxit upp på andra sidan språkgränsen. I deras hembyar talade man svenska eller bondska. ”Kulikuli” var för pappa obegriplig finska. Och att blanda svenska och finska väckte både skratt och irritation. Han brukade säga att tornedalsfinskan var enkel. Man lade bara till ett -i efter de svenska orden.

Åren gick och plötsligt hade pappa barnbarn i Finland. Jag hade flyttat hit och gift mig med en finne.

-Hur ska det nu gå, sade pappa oroligt. Måste vi skaffa tolk när barnbarnen kommer och hälsar på?

-Nä, svarade jag. Dina barnbarn kommer att prata svenska med dig.

Så började en medveten språkfostran i min familj. Vi fick rådet att vara konsekventa.

”Håll er till era egna modersmål i alla situationer.” ”Ett språk – en person.”

”Se till att barnen inte blir halvspråkiga.”

Med dessa råd ringande i våra öron såg vi till att våra barn inte blev halvspråkiga utan tvåspråkiga. Och att morfar aldrig behövde skaffa tolk för att förstå dem.

På samma sätt har jag jobbat vidare som språkfostrare i skolan. Målet att ge eleverna ett så fullständigt svenskt språk som möjligt. Men ibland blir jag lika irriterad som min pappa när jag hör dem blanda språken eller tala finska i det svenska rummet. Då hör jag inte vad de säger utan bara hur de pratar. Jag vägrar kommunikationen.

Det här kom jag att tänka på i somras när jag för första gången var på marknad i Pajala. Det är en folkfest som samlar tiotusentals människor. Jag shoppade ingenting utan strosade bara omkring mellan marknadsstånden och njöt av stämningen. Framförallt av pratet. För det jag lade märke till var att det i varje gathörn stod en grupp människor som samtalade på svenska, finska och tornedalsfinska – samtidigt. Diskussionerna var välvilliga och innehållet viktigt. Och skratten många.

Då slog det mig ännu en gång att där människor möts så möts också språk. Människorna är olika och språken är olika. Det som betyder något är att vi vill förstå varandra.

Därför ska jag avslöja vad mamman till den gråtande lillpojken på Sverigebåten gjorde då hennes son råkade i bråk med en jämnårig gosse i bollhavet. Han kom gråtande fram till henne och sa: ”Toi bita mun fingeri”.

Hon tröstade honom.