Ekologiskt kan försörja världen. Men vi kan göra mer och bättre.

Gästblogg av Nina Långstedt

Ekologiska livsmedel som är odlade och producerade i Europa är märkta med Europalövet, ett grönt löv med Europas tolv stjärnor. Det är en garanti för att produkten uppfyller alla krav för naturskydd, djurvälfärd, frihet från kemikalier, konstgödsel o.s.v. som man kommit överens om. Kraven är strikta och övervakas varje år och det är bra. Att välja ekologiskt är inte bara en fråga om ekologisk mat, att välja ekologiskt ger oss också rent vatten och stöder den naturliga mångfalden av växter och djur.

Jordhälsa, växtens hälsa, din hälsa

Här finns mera info om ekomärkning i Europa

Ekologiskt är bra, det är en tydlig certifiering som fungerar i alla Europas länder. Kraven för ekologiskt kunde ändå bli ännu strängare, med fokus på klimat och biodiversitet. Exempelvis kunde det finnas ett krav på att hålla jorden grön året om med en mångfald av växter, en åtgärd som är helt möjlig att genomföra och som skulle ha stor betydelse för klimatet.

Mat nära dig

Ibland har man fel, för inte så länge sen var vi rörande överens om att jorden var platt, vi hade fel då och vi har fel nu. Vi har trott att det enda sättet att försörja världen är genom att kontrollera naturen med kemikalier och genetiskt förändrade växter. Vi har fokuserat på stora skördar, räknade i ton/hektar utan att se till helheten; kvaliteten på näringsämnen, hållbarhet i den stora bilden, biodiversitet, hälsa. Vårt problem är inte att vi inte producerar tillräckligt, i tiotals år har problemet i största delen av västvärlden varit att vi konsumerar för mycket, med bland annat övervikt och andra välfärdssjukdomar som följd. Livsmedel värderas på börsen och fraktas runt jorden, stor, större, störst och billigast! Det låter som en paradox men det ser ut som att vi småningom kan få betala dyrt för vår billiga mat.

En åker full av ogräs?

I somras hade jag några grupper på besök på gården. Det var en sommar med mycket tistlar i ärtlandet och jag var inte särskilt stolt över att visa runt. Så började jag räkna, fastän skörden blev den halva, kunde vi skörda ärter till 200 000 portioner ärtsoppa på vår gård. Det måste räcka till, visst, speciellt som åkern också var en oas för så många andra småkryp och det jag kallar vildörter (ogräs). Som odlare får jag ofta frågan om hur vi ska kunna försörja världen om alla odlar ekologiskt? Det är en viktig fråga, vårt dagliga bröd är viktigt, förstås. Svaret är; jag ska inte försörja världen, det var aldrig meningen att det skulle bli så, jag ska bara vara en del av dem som producerar mat till det samhälle jag själv är en del av.

Ursprungligen publicerat på bloggen Sense of Humus i november 2020. Läs Ninas blogg här

Nina är jordbrukare, agrolog för länge sen, permakultur designer, sommarcafe-innehavare, skogsröjare, odlare, tyckare och tänkare som helt snöat in på jordhälsa och regenerativa odlingsmetoder.

Allt räknas

Bland det bästa du kan göra för din hälsa är att röra på dig. Det handlar inte bara om tuffa och långa träningspass utan snarare om en aktiv vardag. Små vardagssysslor, trappor i stället för hiss, korta promenader, pausgymnastik; allt räknas.

Vi lever i en värld där det är allt vanligare att vi sitter på jobbet i flera timmar, sitter på väg till och ifrån jobbet och ännu framför datorn eller teven under fritiden. Nya studier visar att all rörelse räknas, oavsett om du bara rör på dig ett par minuter. Det viktiga är inte intensiteten i träningen utan det att musklerna aktiveras.

Så om du sitter mycket ska du se till att resa dig upp från stolen minst en gång i halvtimmen, gärna ta några steg eller göra pausgympa. Och visst är det också bra med träningspass ett par gånger i veckan för muskelstyrkan och konditionen, men det räcker alltså inte om man sedan sitter resten av tiden.

Gör det enkelt!

Man behöver inte göra det så krångligt med gymnastikövningar. En effektiv och lätt rörelse är att resa sig upp från stolen och sätta sig ner igen så att man bara nuddar stolen och upprepar det 10 gånger. Gör man det flera gånger längs med dagen får man jättebra träning för både lår- och bakmusler.

Sitter man mycket är det också bra att komma ihåg att t.ex. rulla axlar och sträcka på ryggen. Vi som jobbar på Arbis har ett program för pausgymnastik som dyker upp på vår datorskärm en gång i halvtimmen och påminner oss om att sträcka på benen och aktivera muskler som annars är oanvända vid skrivbordet. Min väninna ställer en äggklocka att ringa efter 30 minuter när hon distansjobbar hemma. Så alltid behöver det inte vara den modernaste tekniken som gäller. Vad tror du skulle fungera för dig, vilka är dina bästa tips för en aktivare vardag?

En kort paus under lärarmötet och kreativiteten flödar igen. Kroppen och knoppen tackar!

Birgitta Lindberg, planeringsansvarig lärare i motion, hälsa och välmående vid Helsingfors arbis

Feel better, live more

Hör du också till dem som dagen D vaknar enligt invand rytm och med en suck av välbehag konstaterar att klockan inte alls är så mycket som du tror? Det gör i alla fall jag. Det ger en stor känsla av tillfredsställelse att kunna överväga om jag vill somna om eller utnyttja den extra timmen till något alldeles speciellt, något som jag inte brukar hinna med i vardagen. De senaste åren har jag valt det senare alternativet, så också i år. 

Och vad var då det speciella jag ägnade mig åt denna första vakna timme av vår nya tidsordning? Jo, jag unnade mig lyxen att börja morgonen med att läsa en bok. Det är annars det jag gör ”sen när jag har gjort allt annat”.

Att sova eller läsa – det är frågan.

Ur högen på mitt nattduksbord valde jag Hälsobalansen – 4 nycklar till ett bättre liv av den brittiska läkaren Rangan Chatterjee. Nycklarna är inga nya revolutionerande påfund utan det som vi säkert alla vet att är viktigt: vila, mat, rörelse och sömn. Men det är bara så nödvändigt att allt emellanåt bli påmind om de här grejerna. Och visst kommer han också med några nya intressanta aspekter, bland annat sambandet mellan kost och mental hälsa. Dessutom gillar jag hans jordnära förslag till hur vi med små enkla förändringar i vardagen kan uppnå en bättre balans både fysiskt och psykiskt.

Om han bara befann sig lite närmare vårt land skulle jag definitivt bjuda in honom att hålla en föreläsning hos oss. Och den föreläsningen skulle heta precis som hans podd: Feel better, live more.

Moa

A letter to the sea

I’m guilty of being a romantic; intrigued by and longing for the next bend in the road, the brow of a hill, the dunes beyond the headland and the lands at the end of the horizon. Of all that there is to explore in the world.

I’m enchanted by the possibilities of daybreak and the closing of light at the end of the day. I wonder what’s out there, what lands there are to marvel at, what people to learn from. What day will bring, what will be of night.

When I was a young boy I would listen to trains in the night thudding along the tracks near to my grandparents’ house in Durham on their journey the length of Britain. I’d imagine their precious mysterious cargo going to places and people whose names were unknown, unheard of and unpronounceable.

I’ve always wondered about the elusive, the other, the out there, the unattainable, the mysteries of the world, the then but not the now, the now of then, but not the now of now. But it means I can sometimes miss the moment.

Enter open water swimming, something I’ve done forever but whose impact I really feel as an adult.

At this time of year the water temperature at Hietaniemen ranta, a beach near my house in Helsinki, drops below 10 degrees.

I was there the other night swimming through photographs at sunset.

You watch your hand glide through the clear water, feel the silk of the water wrapping every pore, the chill gradually turning to raw heat on your skin.

When you’re seeking the undiscovered and the unknown, the untouchable and all the things that are great and powerful in the world, swimming in the sea at this time of year is your friend. You feel all those things.

After immersing yourself and breathing slowly you notice you’re in control; it’s an immediate feeling.

Emerging from the water there is overwhelming ecstasy, as the blood rushes back to your extremities. At that moment I feel that I can accomplish anything and every whisper from fluttering birch bark or shimmer of a leaf is so many more times intense than before going in.

Every sense is intensified and the colours of nature are more vivid and beautiful than ever before. I want to stroke the wispy bark of an old birch and play with the leaves between my fingers.

Every ripple on the sea’s surface is a silver thread in an intricate tapestry and every reflection is a door to the soul. A soul that has just been fulfilled by swimming.

Swimming for 15 minutes at this time of year in the sea feels like fully immersing yourself in something that is the other, in the great mysteries of the depth, the unknowable. The sea is the goods train in the night, a stranger’s flickering candle on an ashen grey Sunday. It’s the icebreaker on the horizon and the deserted bothie on Scotland’s west coast.

Swimming in the cold takes me out of my own head from what might be to what is now. Instead of contemplating what is out there – the beauty and endless possibilities of an unvisited land – there now grabs you in a cold but very tender embrace.

The sea she is not jagged or pointy, the hug is total and at once, like the embrace of a mother.

In the water you become part of that evasive unattainable other. You feel the might and the maybe. And the tomorrow becomes the today.

Swimming takes me far away from myself; from my own thoughts to just breathing, being, watching, listening. Feeling small and immersed by something mighty is a good way to put things in perspective.

It’s not just the sea, it’s the vast sky and the geese in autumn flight that remind you of your place in the world and your impermanence, your insignificance and the beauty and power of nature. A feeling I’m always chasing.

I feel like I’m emptying myself into the water and the water is numbing my urges and my longing for something more. It is so intense and encompassing that I can only think of the feeling of now. So overwhelming and full that I feel like I don’t need more. It’s the drug I’ve been longing for.

The cold water washes off the yearnings of my nature and places me in the painting I want to explore.

The beginning of the line for the mindfulness industry

You might have read the story last week about the enterprising Japanese commuter who sold his seat on one of Tokyo’s notoriously crowded trains. Every morning he begins his journey from the outer metropolitan area of the world’s largest city, meaning he is one of the very lucky ones frequently guaranteed a seat.

As we know, the world’s population is increasingly urban. Overpopulation and inadequate infrastructure make for horrible commutes, associated with increased risk of health problems, including anxiety, depression and psychosis.

If you’re commuting in Finland you get off very lightly.

Daily life in Tokyo looks like these photographs from Michael Wolf’s compression series but it’s a global phenomenon, so it’s not surprising to hear that last year Apple named mental wellness and mindfulness apps the number 1 global app trend.

These poor blighters in Japan are some of the prime targets of an industry which has far outstripped global economic growth in recent years, now said to be worth $4.2 trillion.

A lot has been written about McMindfulness and the false idea it spreads that you can manage the life as you currently live it if only you search inside to centre yourself in the present. Imagine being ‘present’ on a Tokyo commute, perhaps mulling over what it feels like to chew mindfully on a raisin.

The truth is that instead of staring into an app looking for calm as you’re rammed headfirst into a sweat-soaked carriage you’d be better trying to identify the external factors that make life so difficult and try to change your environment.

Of course, that’s a big challenge if your livelihood depends on your commute, but at least the Japanese have forest bathing whose practioners recognise the mental health costs of cheek-to-jowl urban living and a culture of long working hours.

Forest bathing, which is really about being passive in nature – or going to a forest with the fixed purpose of wandering without a fixed purpose – has been shown to reduce blood pressure, lower cortisol levels and improve concentration and memory. A chemical released by trees and plants, called phytoncides, was found to help the immune system.

And there are plenty of other actions that provide significant health benefits more inexpensively than a monthly wellness app subscription and much less screen time.

Research reported last week in the Guardian suggests that spending as little as 2 hours a week in nature has enormous health benefits, shown in how likely people are to report good health and life satisfaction.

Of those who spent little or no time in nature, a quarter reported poor health and almost half said they were not satisfied with their life. In contrast, just one-seventh of those who spent at least two hours in nature said their health was poor, while a third were not satisfied with their life.

Significantly, for people with limited access to nature nearby, the research found that it did not matter whether the two hours were spent in an urban park, beach, or woodlands.

Another piece of research from King’s College London published last year in BioScience showed that seeing trees, the sky and hearing birdsong in cities provided immediate and time-lasting mental wellbeing benefits.

We’re a country of well over half a million summer residences and surrounded by trees but it’s easy to get sucked in by your phone and forget the beautiful natural sights that surround us. Instead of planting my face into a mindfulness app or another self-mastery article I should spend more time looking out the window, or just go outside and walk with no fixed purpose.

Hur ser Din tarmflora ut?

Det är inne med tarmen, det är helt klart. När Tara Junker talade om tarmflorans betydelse för hälsan var auditoriet på Arbis fyllt till bristningsgränsen, framför allt av unga människor. Och det är inte så konstigt. Det finns mycket forskning som pekar på att tarmfloran påverkar en stor del av det som händer i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Det här tyckte jag för ett drygt år sedan att lät spännande – intresserad av mat som jag alltid har varit. Samtidigt har jag lidit av pollen- och husdjursallergi sedan början av 90-talet och stoppat i mig en icke oansenlig mängd antihistaminer under årens lopp. Jag tyckte mig alltså inte ha något att förlora på att testa en förändrad kost för att se om det hade någon effekt. Och hast du mir gesehen – som det hette i mitt barndomshem – symptomen avtog sakta men säkert redan efter några veckor. Och på sommaren mer eller mindre sov jag i ett gråbobuskage utan att märka det!

För tillfället äter jag ganska fritt men följer med hur det känns när pollenhalterna börjar öka igen och är beredd att vid behov återgå till min mera strikta diet. Som alltid i livet gäller det att prioritera, och just nu känns det för mig bra att välja en förändrad kost i stället för medicin.

Moa

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Min snarkofag

Jag har en snarkofag, jag har haft den i 4 år och den har ändrat mitt liv. Jag hoppas att alla andra som också behöver en sådan så fort som möjligt skaffar en. Snarkofag kallar jag den, men det är en CPAP-maskin jag har.

Den pumpar in luft i  mig via en ansiktsmask som jag spänner fast runt näsan min varje kväll innan jag börjar sova. Och oj så jag sover! Numera, annnat var det innan snarkofagen. Då sov varken jag eller min fru. Hon låg vaken och väntade på att jag skulle börja andas igen och jag trodde att jag sov fast jag egentligen inte gjorde det.

På morgnarna vaknade jag trött till väckarklockans gälla signal, på eftermiddagarna var jag dödtrött och slumrade till vid mitt arbetsbord. Jag trodde till en början att jag inte hade några problem med min sömn. Men min fru lyckades till slut övertala mig att genomgå ett test. Det visade sig att jag under testnattens värsta timme hade över 40 andningsstopp, de längsta nästan en minut långa. Det är ju nästan som att låta bli att andas. Då insåg också envisa jag att det var något fel med min nattsömn.

Jag hade trott att övervikt, dålig kondition och osunda levnadsvanor hörde ihop med sömnapné. Visserligen ökar dessa risken men vem som helst kan drabbas. 150000 personer lider av sömnapné i vårt land. De flesta är män i 50-års åldern men i princip kan vem som helst drabbas. Det handlar om att musklerna i svalget slappnar av då man sover och att luftvägarna då täpps till så att andningen försvåras. CPAP-maskinen, håller strupen fri så att andningen fungerar normalt utan uppehåll. Det här betyder att jag nu sover gott och vaknar pigg och utvilad, ofta  innan väckarklockan ens hunnit ringa. Och det bästa av allt är att även min fru börjat sova bättre då hon inte behöver vakta mig och mina andningslösa stunder.

Ta misstankar om sömnapné på allvar. Det är en allvarlig hälsorisk. Hjärtat arbetar på övertryck, hjärnan lider av syrebrist, man är trött och okonsentrerad och allt det här helt i onödan då det finns hjälp att få.

Ice swimming: fear and discomfort then elation

In one of my first jobs in Finland people laughed at me when I told them ice swimming was one of my hobbies. ”It’s for old people”, they chortled. Over the years Finns have looked at me shocked and exclaimed that I’m more Finnish than them.

A couple of years ago the BBC ran an article suggesting that sauna is the Finnish equivalent of the British pub. It’s true for me. These days I don’t spend nearly as much time in the pub in Finland as I did in the UK, but I’d say that sauna and ice swimming is the full alternative.

When I was an Erasmus student here, I wasn’t in the pub because it was prohibitively expensive. But for a handful of years now I’ve been at home in the ice-cold water after work and on weekends. I get a lot of the same social benefits of a pub, but with an adrenaline rush and elation (and no after-effects) that a pub simply can’t provide.

I always think ice-swimming is a little bit like task management; confronting a critical to-do item head on and later reaping the mind-clearing benefits of having tackled what weighed most heavily.

Like the walk that you must make gingerly from sauna to end of pier – feet sticking fast with every tread, there’s a fear and sense of reckoning, but once you’re done you stand there and feel anything is possible, as if no challenge is too great.

Ice-swimming is one way I break the winter darkness and it helps me feel closer to nature, riding with her as we creep through winds and across treacherous ice to the more humane pastures of spring.

När tar bekymren slut?

En vit sandstrand med vajande palmblad. Du ligger i solstolen, dricker en läskande dryck, kanske läser du en bok eller bara låter solen värma din kropp. Inte ett moln syns så långt ögat når. Allt är så himla gott. –Tänk om livet skulle vara så.

Då jag talar med mina vänner och bekanta, hör om deras vänners liv och läser om kändisars, låter det helt annorlunda. Det handlar mest om bekymmer.

Då barnen var små hade jag bråttom hela tiden. Arbetet skulle utföras så klart, men så skulle jag passa barnens dagistider, musikinstitutets lektioner, fotbolls- och teaterövningar mm. Jag fungerade som en taxichaufför på deltid kändes det som. Och frun gjorde samma sak. Det var henne man ibland träffade på byvägen när jag kom och hon for med ungarna.

Nu då barnen vuxit behöver jag inte göra det längre. Men det har kommit andra bekymmer. Klart att jag fortfarande tänker på hur barnen mår och hur de klarar sig. Men det har också kommit andra bekymmer. Oron för ens egna föräldrars välmående ökar för var dag som går. Då jag ringer dem och de inte svarar, vad har då hänt?

Och det är ju inte bara ens egna föräldrar, det är svärföräldrar, vänners föräldrar, släktingar osv.

Det tycks vara så att de personer som jag pratade blöjbyten med för 30 år sedan, nu vill tala om sina dementa föräldrar, om hjärnblödningar, förhöjda blodtryck, dosetter och annat som har med vardagen att göra. Ibland kan dessa diskussioner få rent av komiska drag. En fabulerande dementiker kan komma med de mest fantastiska historierna, som vida överträffar ens egen fantasi.

I lämpliga doser hänger jag med i samtalen om närståendes hälsa och ohälsa, men det finns en viss typ människor som inte tycks ha annat än bekymmer att tala om och alltid skall deras bekymmer vara större än ens egna. Jobbigt!

Det bekymmersfria livet är väl det man strävar efter med sitt dagliga slit. Men säg när kommer den dagen då man ligger på den vita sandstranden och har det skönt? Kanske bäst att inse att det är en orealistisk tanke och att livet fylls med bekymmer oberoende om man är rik eller fattig, man eller kvinna, ung eller gammal.

Det bekymmerslösa livet är en myt, endel är bara bättre på att dölja sina bekymmer än andra.

 

 

 

Puss på dig!

Kanske inte det mest hygieniska man kan tänka sig: en puss på munnen, när ettåriga Arvid och taxen Mimmi möts ute på gården? Men kanske ändå det mest hälsosamma?