Agenter i farten

Vi är ett femtiotal fria bildare som samlas på Nordens hus i Tammerfors. Fast egentligen är vi agenter, dock inte hemliga. Tvärtom ska vårt uppdrag synas så mycket som möjligt. Vi är nämligen förändringsagenter. Och vårt uppdrag är inget mindre än att i all sin enkelhet förändra världen. Simple, my dear Watson, som en viss litterär gestalt brukar säga.

Men vid närmare eftertanke är det kanske ändå inte så enkelt. Därför slår vi våra kloka huvuden ihop för att fundera: Hur ska vi gå tillväga för att sprida en värdehierarki som säkerställer att kommande generationer kan vara stolta över oss? Lite mera konkret handlar det om att bidra till att FN:s globala mål för 2030 uppnås.

Målen är förvisso högt ställda och många av dem är på en sådan nivå att de förefaller alltför långt ifrån vardagen inom den fria bildningen, för att vi ens skulle våga snusa på dem.

Eller kanske ändå inte? Jag fick idag höra hur ett medborgarinstitut i Österbotten via sina hantverkskurser främjat en hållbar utveckling både hos oss och i fattiga länder redan i många år: Institutet begåvas kontinuerligt med tygdonationer från olika håll och kursdeltagarna köper de tyg de behöver på sina kurser. Priset bestäms efter egen plånbok. För de pengar som kommer in köper man symaskiner som via en hjälporganisation landar i behövande händer i något fattigt land. En förträfflig idé, tycker jag.

I ett globalt perspektiv är det kanske bara en droppe i havet, men vi vet ju hur det är med många bäckar små, eller hur? Varje liten handling räknas i den ”stora berättelsen” som vi vill skriva och som handlar om fred, jämvikt mellan människan och naturen och om allas möjlighet att uppleva livet som betydelsefullt och värdefullt.

Moa, rektor på Helsingfors arbis

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Frustrerande möten med formaliteter

Jag sitter med i en del styrelser och arbetsgrupper med återkommande möten och helt olika ärenden som ventileras. Det varierar mellan allt från vårt husbolag, välgörenhet till professionella styrelse åtagande. Ibland leder jag ordet, ibland tar jag del av det som presenteras av andra. Allt för många gånger verkar det som att vi har möten för att komma överens om att vi behöver ha ett möte.

Jag försöker hålla mig väldigt pragmatisk och framtids fokuserad. Prutar gärna på formaliteter, principer och mötes tekniska element så länge alla är överens. Besluten över hur vi går vidare är det viktigaste i möten enligt mig. Min frustration kreverade härom dagen vid ett möte var beslut skulle fattas och stora satsningar skulle beslutas om. Vi kom inte vidare eftersom en del av de närvarande började läsa lagparagrafer under mötet och konstaterade att möteshandlingarna anlänt för sent för att mötet skulle vara lagligt. 14 dagar står det i lagen och styrelsen hade förvisso sänt ut handlingarna till alla som berörs endast 12 dagar innan mötet.

Det blev ett stort hallå, gormande och skrikande kors och tvärs. Mötet avbröts eftersom styrelsen inte vågade gå vidare enligt föredragningslistan.  De beslut som då fattades hotades med överklagan till rätten för att de innehöll formella fel. Principnissarna hotade åtala styrelsen hänvisande till att den bryter mot och inte bryr sig om lagen. Vi kom aldrig till beslut i sak utan stred om två dagar som saknades.

Mötet var ämnat som en del av förvecklingen av strategin som vi tillsammans har arbetat fram under en längre tid. Det finns ett större investeringsbehov, offerter har tagits emot och evaluerats och nu behövdes ett beslut för att gå vidare med avtal och mera exakt planer. Resultatet av allt detta blev att vi nu står inför en ny offert runda, fördröjningar och antagligen mycket dyrare offerter framöver.  Styrelsen funderar som bäst allvarligt om de mist förtroendet och borde avgå? Detta blev priset när principer och formaliteter kör över vad som är praktiskt och pragmatiskt. Vi hade ett möte för att förverkliga det som vi alla vill ha, som vi själva har planerat. Principnissarna hade inga konkreta bättringsförslag att komma med utan problemet var att möteshandlingarna kom två dagar för sent. Därför måste allt stoppas och nya möten förberedas.

Möten är bland de viktigaste vi har i vår vardag. Möten är inte enbart de officiella sammankomster var det finns en agenda och föredragning. De viktigaste möten är de möten var du och jag träffas och kommer överens om hur vi går vidare. Väldigt viktiga möten är också de gånger vi träffas bara för att umgås och ventilera vad vi ser omkring oss. Uppenbarligen finns det människor som inte delar min syn. Principer och formaliteter är viktigare än resultaten från möten. Vi förstår inte alla gånger vem har beslutit vad och när eftersom resultaten är mindre viktiga än formaliteterna. Kan det vara en del orsak till att framstegen i vårt demokratiska samhälle ofta verkar ta en väldigt lång tid eller att beslutsfattandet ter sig obegripligt?

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

God mat kräver smör och grädde

God mat kräver smör och grädde sade min mormor då hon stod vid spisen. Det gjorde hon ofta, stod vid spisen och sade, ja ni vet vad. Hon var ytterst skicklig på att laga mat. Allt hon gjorde smakade gott och mera än gott. Det märkliga var att hon inte behövde just några ingredienser. Det räckte med vad som råkade finnas i kylskåpet och vips hade hon trollat fram en härlig middag.

 

Jag försökte ibland fråga hur hon hade tillrätt maten. Men det var lönlöst att försöka få ut något redigt svar. Ta en näve salt, en liten näve peppar och så låter du det vara i ungnen tills det är färdigt, nu ser du när det är klart. Inte tal om några recept. Och kom ihåg smöret och grädden!

Idag talas det mycket om mat. Hälsosam mat, miljövänlig mat, etisk mat mm. Är begrepp man stöter på titt som tätt. Alltid är det inte så klart vad som är bra och vad som är dålig mat. Det handlar ju inte enbart om smaken nu längre

Sallad är hälsosamt, det finns mycket fibrer i sallad. Men det kräver en massa vatten för att odla sallad och vatten är en bristvara. Inte hos oss men i många andra länder. Kött är inte bra, inte fast det skulle vara riktigt gott. Köttproduktionen kräver både vatten och foder och producerar kopiösa mängder växthusgaser till på köpet. Världshaven börjar vara slutfiskade och fiskodlingarna förorenar våra havsvikar. –Så vad skall vi då äta?

Insekter sägs vara framtidens mat. Insekterna är rika på protein, de är både lätta och miljövänliga att odla. Och de lär smaka riktigt gott.

Odlarna är skeptiska, de vill hålla sig till de traditionella grödorna och kreaturen. Det är svårt det här med förändring. En bonde som jag hörde på radion sade att folk inte kommer att ändra sina matvanor och att det därför inte är lönt att börja uppföda gräshoppor. –Där tror jag att han har fel. Våra ungdomar har redan ändrat sina matvanor. De längtar inte, så som jag, efter mormors smörstekta strömmingar och gräddsåser. De äter redan nu vegemat och veganmat. Matkulturen har redan nu ändrats märkbart. Se bara på det brokiga utbudet av snabbmatsrestauranger i stadsbilden Det är inte enbart pizza och hamburgare som gäller nu längre.

Fundera och fantisera hur julborden ser ut då följande generationer bänkar sig kring borden. Skinkan har redan i många fall försvunnit. -Får det vara en portion gräshoppsrosolli?

Mormors grädde och smör är kanske ett minne blott som bara de äldsta kommer ihåg.

 

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?

AI AI AI

AI eller Artificial Intelligens har blivit till ett modernt nyckelord. Artificiell Intelligens kombinerat med maskinlärning öppnar Internets Eldorado för oss. Så ter det sig när man idag pratar med många nördar och datanissar runt om i världen. Men är det så, kan AI lösa alla våra problem?

Senaste vecka föreläste jag på den internationella konferensen SXSWedu (#sxswedu) och deltog i en rad intressanta diskussioner om skolan, lärandet, lärare, administration, innovation och också AI. Flera av de uppstart företagen som deltog i konferensen  påstod sig ha knäckt koden för hur man lär sig snabbare, effektivare och hur man kan personalisera inlärningen enskilt för varje elev. Med hjälp av AI kan de hålla koll exakt hur länge du läser en text, hur många gånger du räknar om ett tal, vilka sidor du besöker på internet och den vägen hålla koll på ditt lärande. Okej, det låter ju fint. ”På vilket sätt lär jag mig bättre eller snabbare genom att jag pluggar under luppen på en maskin”, frågade jag. ”Vill du ha en kopp kaffe” var vanligen svaret på den frågan.

Det här är just nu problemet med Artificiell Intelligens i skolan och undervisningen. Tekniskt sett finns det massor vi kan göra. Tekniken tillåter en allt mindre granularitet i data, mera exakt och mera informativt men vi har inte listat ut hur vi skall använda denna information. AI har, i mitt tycke, inte ännu funnit sin plats i undervisningen. Inom administrationen av skolan finns det massor med lösningar och möjligheter redan idag. I undervisnings situationen, själva lärandet, interaktionen eller mötet mellan lärare och elev är nog ännu svårt att ersätta med AI.

AI har helt fantastiska möjligheter inom vissa fakta drivna yrken. Diagnostisering inom medicin är ett bra exempel.  Detta är ett område med väldigt mycket data  och forskning att tillgå. Det är omöjligt, det tar helt enkelt för länge och är för komplicerat för en människohjärna att få en helhets bild av alla variabler som finns att tillgå. Det sagt så håller jag mig nog ändå tveksam till att mata in ina blodvärden i en maskin som spottar ut ett recept till svar till mig. Jag vill nog gärna se en människa, en läkare som  tolkar diagnosen till mig och förklarar vad som är fel och hur medicinen ifråga borde hjälpa.

Max Tegmark (professor i fysik vid MIT) har skrivit en mycket intressant bok som heter Life 3.0: Being Human in the age of artificial intelligence. Efter att han redogjort för alla möjligheter, begränsningar och utmaningar med AI pratar han också om ett stort problem som inte ännu har lösts. Vilken målsättning skall man definiera för AI? Per definition så kommer den artificiella intelligensen att göra allt den kan för att nå det uppställda målet.  Här står vi vid ett vägskäl.

a) skall vi låta AI definiera sina egna mål? AI kan då utveckla sig själv med allt den lär sig till att bli bättre och smartare hela tiden utan att människan beblandar sig med utvecklingen.

b) skall människan definiera målen för AI? Då begränsar vi möjligheterna för AI att bli så bra och effektivt som den annars skulle kunna bli. Människans intelligens och kreativitet är trots allt begränsat och AI när snabbt upp till vår kapacitet. Sen då?

Det kommer att vara svårt att välja rätt. Båda vägarna leder framåt, men vad finns bakom nästa kurva? Öppnas där ett fält av obeskrivliga möjligheter som människan aldrig sett tidigare eller är det en gammal trygg vy som inte är så märklig men som vi känner till från tidigare?

Vad tror du?

Presidentvalet = Idols ?

Vi går mot presidentval om några dagar. Hur går det? Har alla sin kandidat på det klara? Kampanjer genomförs som bäst runtomkring i landet på olika ställen. Det delas ut ämbare och kaffemuggar för att göra sig synlig. Samtidigt väljer man sina ord, säger det som folk vill höra framom det som folket behöver höra. Det sista man vill är att stöta sig med någon verkar det som.

Tiderna ändras och vi med dem. Med risk för att låta som en gammal gnällande gubbe så anser jag att det är synd att vårt demokratiska valsystem verkar bli en popularitetstävling på fel premisser. Ett presidentval borde ju gälla sakfrågor, visioner, framtid men det verkar som att vi är så influerade av Idols och Xfactor att det är därifrån som modellerna tas.

De flesta kandidaterna verkar driva sin profil genom att lyfta fram hur otroligt insatta de är i vår historia, gamla överenskommelser eller detaljer i olika artiklar som är skrivna i Bryssel. Bra så. Det är också ett effektivt sätt att framstå som en stor statsman och otroligt insatt person inom politiken. Det gäller bara att prata diffust, invecklat och fokusera på små invecklade detaljer så att gemene man faller av kärran innan man ens hunnit blinka.

President ämbetet i Finland är i särklass den viktigaste positionen som finns i vårt land. Må så vara att regeringen i praktiken styr vår vardag men presidenten har en oerhört viktig roll i att staka ut åt vilket håll vårt land skall gå. Ingen av kandidaterna pratar om visionerna för hur Finland skall se ut 2030 eller 2050 för den delen. Det skulle jag gärna lyssna till.

Varför är det viktigt att Finland har en klar och tydlig linje i sin politik? Hur ser denna linje ut i praktiken? Vad vill vi att Finland skall stå för och hur skall livet se ut för oss i vårt land på sikt? Ett visionerande och linjedragningar för framtiden borde i mitt tycke vara det centrala i kampanjerna.

Nu verkar det som att alla har mer eller mindre resignerat inför det faktum att president Sauli Niinistö med största sannolikhet vinner valet. Nils Torvalds vill ta oss till Nato och Paavo Väyrynen vill klänga sig fast vid Paasikivi-Kekkonen linjen. Några andra tydliga ställningstaganden finns kanske också, men de flesta av dem, också dessa tre ovannämnda blir väldigt luddiga och flummiga när man frågar dem vad Finland behöver på sikt. Var ligger Finlands framtid?

Vi har ett väldigt bra demokratiskt system med nio kandidater som med sin egen värdegrund och med sina egna personliga meriter försöker göra sig hörda och få din uppmärksamhet. Tyvärr drar vi inte nytta från av starka utgångsläge när våra kandidater inte vågar ha en egen linje utan väljer att buga diplomatiskt åt alla håll så att ingen skall känna sig kränkt, bli sårad eller träffad på ett obehagligt sätt.

Med den bas vi har (nio personer från åtta olika partier plus Väyrynens special arrangemang) är ett fint utgångsläge. I Ryssland och Kina behövs bara ett parti. I USA och Storbritannien har man två partier att välja mellan. Där är demokratin kanske snäppet bättre, inte mycket men litet mer demokratiskt i alla fall. Vår breda politiska bas utgör en fenomenal avstampsyta för demokratin. Det borde vi respektera och kräva mer av våra kandidater än att de gör själva valet till en version av Talent Finland.

Kom ihåg att rösta i valet. Det är DIN demokratiska rättighet och bara den som röstar har rätt att klaga efteråt.

Vart är vi på väg?

Överallt man går idag pratas det om digitalisering, IOT (Internet of Things), robotisering och följderna av denna teknologiska lavin som väller över oss. Vad kommer det egentligen att betyda? Kommer livet som vi känner att upphöra och övergå till ett dystopiskt science fiction scenario likt den vi ser på Netflix?

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman ”A brave new world” år 1932 som beskriver en värld var robotisering och IOT tagit över.  Boken klassas av vissa kritiker som en av de 100 bästa böcker genom tiderna. (… smak och tycke är så olika)  I boken tillverkar robotarna människor i konstgjorda livmoder och skolas till att tjäna sina herrar – maskinerna. Allas tankar och val finns lagrade i en central databas osv.  Hmm… är det detta skenario som vi menar med robotisering?

Ray Kurzweil är en futurolog som ägnat sitt liv att forska inom teknologi utveckling och framtiden. Läste en intervju med honom nyligen var han målade upp möjliga scenarion som vi har framför oss. Globalisering är ett tema som han pratar mycket om. Han förutspår att vi står framför en massiv digital folkvandring som raderar ut betydelsen av geografiska gränser och nationaliteter från kartan. Betydelsen av nationalitet kommer att minska och likasinnade grupper närmar sig varandra till abstrakta ideella digitala samhällen i molnet. Din nationalitet förlorar betydelse.  Dina val och intressen  gör dig medborgare i olika universella digitala grupper eller ”digitala nationer” var avstånd inte har någon betydelse. Detta riskerar omkullkasta hela det politiska etablissemang som råder över våra nationer idag. Intressant tanke, men är det realistiskt? Så där på riktigt.

Enligt Kurzweil ligger vi inom robotiken och nanoteknologi just nu inför ett brytningsskede, framför allt då inom medicin. Om 10-15 år är det tekniskt möjligt (om vi så vill) att vi har programmerbara mediciner och  nanoteknologi som har till uppgift att leta upp cancerceller i kroppen och förstöra dem utan att skada några andra celler. Det låter ju bra, det köper jag. Samtidigt frågar sig min paranoida hjärna om vi kan programmera mediciner så här exakt är det då inte möjligt att smuggla in nanoteknologi i min mat och den vägen styra också mina tankar och handlingar? En medicinsk hjärntvätt som programmeras av en robot utgående från data som sensorer har samlat upp från den omgivning jag befinner mig i både fysiskt och virtuellt.  Hujedamej vilken tanke.

Må så vara att vi står inför en stor teknologisk revolution som för med sig möjligheter som vi inte kan greppa. Via IOT vet olika livsmedelsproducenter när mitt kylskåp blir tomt, bilarna kör utan någon vid ratten,  redan nu har vi företag i Finland som har en dator som styrelsemedlem, våra lägenheter städar sig själva osv. Det som ändå blir avgörande i denna teknologiska revolution är vi människor.Accepterar vi de lösningar som tas fram? Har vi ett behov av dem? Massor är tekniskt möjligt idag men endast de lösningar som fyller ett behov eller löser ett problem är vi beredda att ta i bruk. Först när vi människor tar teknologin i bruk har den tekniska lösningen ett mervärde. Ända tills vi använder den är lösningen värdelös eller så är den en negativ belastning för utvecklarna. ”Consumer Acceptance” är något som vi människor aldrig kan ge över till robotiken eller IOT.

Våra datorer kan automatiskt prata med varandra och boka ett möte, med traktering och föredragningslistor. Det enda jag behöver göra är att delta. Detta gör jag ju då givetvis virtuellt för eftersom vi har så bra teknologi så behöver jag ju inte längre bryta upp mina rutiner, klä på mig och flytta på mig. Nu börjar tanken bli obekväm hos mig. Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att träffa människor, jag gillar att filosofera och spekulera, det händer att jag pratar en massa strunt med vänner över en kopp kaffe.  Allt det här gör jag för att det är trevligt och det leder absolut ingenstans. Därvidlag tycker jag att min dator är tråkigt sällskap för hen gör endast det som jag ber om. Inga känslor, inga nya intryck, inga dofter, inga skratt, inga tårar men massor med fakta, statistik, insyn i saker som jag inte hade en aning om. Snart behöver jag nog en robot eller nån teknologi för att besluta hur jag vill ha det :O

Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.