Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

En vecka i stenåldern

”Den här keramikbiten som jag nu håller i har legat här i sanden i flera tusen år och den senaste människan som hållit i den var en person som levde då. Här på denna plats för 4500 år sedan!” Det var en hisnande känsla! Det hela utspelade sig på Mediskursen Stenåldersmysterier på Åland i slutet av juli i år. Mitt senaste blogginlägg ”Det är aldrig för sent” handlade om förväntningarna på kursen och nu vet jag att det var precis så spännande och intressant som jag hela tiden har trott att det skulle vara. Vi var ett glatt och hårt arbetande gäng på 18 kursdeltagare som satt på knä där i Getaskogen och krafsade oss längre och längre ner i sanden med våra murslevar. Sanden hällde vi i ämbar för att sålla den i jakt på småfynd. De större fynden plockade vi upp vartefter de visade sig. Särskilt intressanta fynd visade vi genast för de båda kunniga och trevliga arkeologerna som ledde utgrävningen, Jan Fast och Janne Soisalo. De hade delat ut mini-grippåsar som vi skulle sätta fynden i. Snart blev det klart att det behövdes fler och större påsar, för fynden uppenbarade sig i rask takt.

–På andra ställen kan man få vara glad om man hittar den här mängden fynd på en hel vecka, utbrast Jan i slutet på den första dagen när han blickade ut över mängden med påsar som vi fyllt med fynd. 

Vi befann oss i en glänta i tallskogen någonstans vid Getabergens fot. Från landsvägen hade vi kört en bra bit på slingrande skogsvägar för att sedan ännu gå några hundra meter genom skogen till den lilla gläntan. Det var lätt att se varför stenåldersmäniskorna hade valt den här platsen att slå sig ner på. På den tiden var havsytan 35-40 högre än nu, så det här var då en sandstrand med bergväggar mot både norr och väster. Skyddat och fint läge. Jan och Janne mätte upp våra grävytor: en tio meter lång och en meter bred yta som korsades av en sju meter lång och en meter bred remsa. VI fick först gräva bort torven som täckte sanden och rada torvbitarna på sidan om. De skulle sparas för att vi skulle kunna återställa allt när vi var färdiga. Därefter var ordern att gräva ner tio centimeter djupt. Var och en fick en egen ruta att gräva, en gånger en meter stor. Fyndpåsarna märktes med rutans nummer och ”Lager 1”. Lager 2 innebar ytterligare tio centimeter ner och det sista lagret vi hann med var 30 centimeter ner i sanden. 

Mitt kanske mest spännande fynd hade formen av ett dricksglas. Den halva bottnen var det som jag först fick syn på i sanden. En bit med samma mönster låg en bit i från. Foto: Jan Fast.

Det vanligaste fynden var så kallade avslag, alltså vassa och spetsiga bilar av ”Ålandsflinta” som kunde användas till olika slags verktyg: knivar, skrapor, sylar och yxor. Keramikbitar var lite mer spännande att hitta, liksom benbitar och längre ner i sanden hasselnötsskal! Benbitarna kom från säl och fågel och vi hade turen att ha med arkeologistuderande Fanny Fagerholm som med örnblick identifierade benen fortare än man kunde blinka. Hon fick oftast stå vid sållen för att hjälpa till att sortera ut de små fynden som skramlade runt bland småsten och träbitar.

En liten biverkning, som det här sållandet innebar för mig, var att mer än en vecka efteråt försökte min hjärna ideligen automatiskt identifiera fynd i sand eller grus på marken var jag gick. 

Vi var alla eniga om att det här måste få en fortsättning nästa sommar. VI vill gräva djupare och vidare i Getasanden för att se mera än den smala strimma av boplatsen som våra grävschakt nu gav. Ålands museums provgrävningar på 1980-talet visar att den här boplatsen sträcker sig över ett stort område. Platsen var uppenbarligen bebodd i hundratals år och själva boplatsen flyttades söderut vartefter landhöjningen flyttade strandlinjen. Det skulle finns sysselsättning för åtskilliga arkeologer i åratal om någon fick för sig att gräva ut allt. Sådana ambitioner har vi nog inte, men planerna på mera utgrävningar nästa sommar har redan tagit fart. Vi återställde inte markytan utan täckte så att det ska gå snabbt att återuppta grävandet. Dessutom kommer vi då att frilägga en kvadratisk yta för att få ett större sammanhang. Någon gång under vintern blir det föreläsning om våra fynd bara Janne har hunnit putsa och ordna allt som vi fick fram.

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn

Det är aldrig för sent

En pojke hade förirrat sig ut i skogen och fick syn på några märkligt klädda människor. Han kikade fram bakom en trädstam och iakttog vad personerna hade för sig. De vuxna arbetade med något och barnen lekte. Det var spännande att läsa – jag var inte gammal, men det var boken. Det var min mammas hembygdsbok från hennes skoltid: ”Åland och ålänningarna”, som skrevs av Matts Dreijer på 1940-talet. Pojken hade förstås gjort en tidsresa och det han såg var en bronsåldersfamilj. Berättelsen tog tag i mig och jag är säker på att det var där och då som mitt intresse för arkeologi väcktes. När jag gick i gymnasiet drömde jag om att bli arkeolog, men en några år äldre tjej som studerade arkeologi avrådde mig bestämt från att ge mig in på den vägen. Det fanns inga som helst chanser att få jobb hemma på Åland, menade hon och det var ju sorgligt, men då blev jag klasslärare istället. Några år senare satsade Åland stort på sitt nybyggda museum med fina utställningar, enorma utrymmen och flera arkeologer i tjänst. 

Det var säkert bra att det gick som det gick, jag har älskat att undervisa och är inte alls missnöjd, men under hela livet har det där intresset funnits med mig: skönlitteratur, fornminnesinventeringens många kartor, dokumentärer på TV, promenader i byn över gravfälten i skogen och i våra betesmarker, ridturer genom ”gröpperna” det vill säga gropar och kullar som ännu finns kvar efter kalkbränning på 1500-talet, för att bara nämna några exempel.

Men, när Jan Fast för snart ett år sedan ringde mig på mitt nuvarande jobb som rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn pratade han ljuv musik i mina öron. Han ville ordna an arkeologisk utgrävning någonstans på Åland som en Mediskurs. Kursdeltagarna skulle få gräva på riktigt i en hel vecka under hans och Janne Soisalos ledning. Bara Ålands museum skulle vara med på noterna och det gick att få tillstånd att gräva så skulle det bli av. Han blev nog litet överraskad av mitt snabba ja och jag fick bråttom att räkna och kalkylera och fundera över om det var genomförbart. Men nu är det bara en och en halv månad kvar! Vi blir över 20 deltagare i olika åldrar och allt verkar ha fallit på plats.

Foto: Jenni Lucenius, antikvarie i arkeologi på Ålands museum. Här ska Mediskursen ”Stenåldersmysterier” gräva fram lämningar som legat orörda i sanden i tusentals år.

I Facebookgruppen som Jan har skapat har det lagts ut bilder från den otroligt vackra platsen på norra Åland där vi ska gräva. Två arkeologer från Ålands museum har besökt stället och filmat när de pillar loss avslag och keramikbitar ur en rotvälta på området. Han ger oss deltagare (javisst ska jag vara med själv och gräva!) tips på material att bekanta oss med på förhand och jag väntar ivrigt på att kunna sätta mig ner och läsa in mig på stenåldern och vad tidigare provgrävningar på platsen har fått fram. I slutet av april inleddes kursen med en föreläsning online med Jan där han berättade om stenåldern och hur man gör en utgrävning. Det var en riktig aptitretare.

Sista veckan i  juli blir det gräva av på en plats som på bilderna ser fridfull och vacker ut. Under lingonriset i sanden gömmer det sig orörda lämningar efter stenåldersmänniskornas liv för flera tusen år sedan. Och jag vet att det aldrig är för sent att få drömmar att gå i uppfyllelse!

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Nya tag i trädgården

Varje vår är det likadant. Ambitionerna och visionerna är det inga fel på, men tiden och krafterna brukar aldrig räcka till för allt. Nu känns det ändå som om förutsättningarna är bättre än på länge. Visst finns det ett par inneprojekt som borde göras färdiga först, men under de senaste dagarna har jag ändå åstadkommit ett och annat i trädgården.

I höstas byggde jag en stor odlingslåda. Ingen liten pallkrage, utan en riktig bjässe med tre gånger grövre väggar, tre gånger längre och högre och litet bredare också. Med skruvdragare, långa skruvar och vattenpass blev det en stadig låda som jag fyllde med jord och gödsel och lite till. Först täckte jag gräset med ett tjockt lager dagstidningar för att hindra ogräset från att komma upp. Sen grundade jag med kvistar och gammal halm från en dammig lada och fortsatte med flera skottkärrslass hästgödsel, ett lager gammalt ensilage ur en söndrig bal som en snäll bonde i byn lämpade av åt mig och sen överst några säckar jord. I halva lådan planterade jag sedan i november/december alla min vitlökar som jag hade glatt mig åt att kalasa på under vintern. Men eftersom utsädet var slut i alla affärer blev det sättlök av dem alla. De har grott varenda en tror jag och ståtar nu med ganska hög blast. Härligt med det fina gröna som sticker upp genom lagret av gammalt hö som jag täckte landet med i vintras.

Det finns virke till två lådor till, men så pass realistisk är jag ändå att jag inser att tiden inte räcker till nu. Vill jag ha något odlat får det bli andra bullar.

Så nu är det en variant av hügelbädd som gäller. Platsen för mina nyodlingar är inte så lämplig att gräva upp rabatter i så det får bli tidningspapper på marken, gamla och färska kvistar och grenar om varandra, ett tjockt lager av gammalt hö som vi städade bort ur hästhagen efter vintern, sedan brunnen hästgödsel och överst några säckar jord. Maskarna som kom med från dynghögen har i uppdrag att omvandla allt under ytan till ny fin jord. 

Sara Bäckmo inspirerar många till nya projekt i trädgården. .https://www.sarabackmo.se.

Uppe på bädden ska det planteras och sås både blommor och grönsaker. Har sett så fina bilder från Sara Bäckmos trädgårdar där squash, mangold och bondbönor samsas med malva och buskkrasse. Jag kan inte utlova bilder i samma klass till hösten – antagligen äter sniglarna upp mangolden och jordlopporna tar livet av squashen. Men i det här läget kan man ännu låta bli att tänka på sådant och istället visionera om kommande blomning och grön och frodig bladprakt.

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Efter Kvinnodagen

I år tyckte jag att åttonde mars gick lite väl spårlöst förbi. Men folkmusiklaget Kvinnfolk spelade i alla fall på måndagskvällen och högtidlighåll på det viset gruppens födelsedag som var den 8 mars 1979. Ja, vi spelade, men det var faktiskt inget brott mot coronareglerna. Vi var hela 12 stycken men vi höll ordentliga avstånd för vi spelade online på Zoom, var och en vid egen dator.

På Åland har det väckt en del uppmärksamhet att Landskapsregeringen har slopat den jämställdhetsbonus som man kom överens om 2017. Alla partier var då med på att premiera de partier som lyckades ställa upp kandidatlistor med hälften kvinnor, hälften män. Nu säger man att eftersom det lagting som valdes då inte alls blev jämställt, tvärtom lär det vara det minst jämställda parlamentet i Norden, så var bonusen ett misslyckande och ska bort.

Det är kanske inte så svårt att räkna ut att de partier som nu sitter i Landskapsregeringen var sådana partier som inte ökade den kvinnliga representationen på sina listor och därför inte fick någon bonus. Och kanske är det därför som man hoppar över ett led i tankekedjan när man förklarar hur misslyckad bonusen var. För vems fel är det att bonusen inte resulterade i ett mera jämställd lagting? Ja, inte är det väljarnas fel i alla fall. De kan bara rösta på dem som är uppställda och det är förstås klart att om det inte finns kvinnor på alla partiers listor kan inte resultatet bli särskilt jämställt. 

Häromkvällen sändes en tysk dokumentär i Kunskapskanalen som jag snubblade över när jag skulle byta kanal. Kvinnor som förändrar världen hette den och skildrade kvinnokampen i USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kvinnorna levde då under ett system som är helt främmande för oss i dag: en gift kvinna hade ingen position i samhället överhuvudtaget. Att hon inte fick rösta i val var bara en detalj. Hon var helt omyndigförklarad och kunde inte agera på egen hand på något sätt. Hade hon ett arbete så var det mannen som lyfte lönen. De kvinnor som då började kämpa för kvinnlig rösträtt hade sannerligen inte någon lätt uppgift. En av de ledande kvinnorna i den kampen citerades för vad hon sagt innan hon dog: hon hade kämpat för kvinnlig rösträtt i mer än 60 år och hon skulle dö utan att ha uppnått målet. Tur att ingen då visste att det skulle behövas flera generationer för att få till stånd verkliga förändringar i kvinnornas situation och inte ens efter 120 år skulle verklig jämställdhet vara ett faktum! Hur kan det få vara så svårt!? 

Stadigt motstånd mot den kvinnliga rösträttsrörelsen…

Om man jämför med USA för 120 år sedan är det förstås mycket bättre: jag får behålla min lön, jag får rösta i val och ställa upp i val. Ingen kan heller stoppa mig om jag vill starta en firma eller köpa ett hus. Men är det tillräckligt?

En av de flyktingar (en man) som har kommit till Åland de senaste åren förundrade sig över hur det kunde komma sig att det här fanns så många kvinnor i ledande positioner: stadsdirektören i Mariehamn är kvinna, polischefen var då en kvinna, lantrådet var kvinna och rektorn på Medis var en kvinna, ”Överallt är det bara kvinnor som bestämmer!?” Men jag ryckte åt mig ett par av de dagstidningar som vi regelbundet använde i undervisningen och bläddrade litet och hittade bilder på chefer ur näringslivet, från banker, försäkringsbolag och andra stora företag. Här har du männen, sa jag. Man kan fråga sig vem av alla de här som har mest makt. Och högsta lönen?

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Varken sportlov eller semester

Pippi Långstrump var så bekymrad över att hon inte hade något jullov. Eftersom hon inte gick i skolan fick hon inget lov och det var helt enkelt orättvist. När man är rektor har man inte heller något sportlov, men semesterdagar kan man ta ut när ingen är på plats i klassrum och korridorer. Idag är det tredje dagen av sportlovet/semestern och jag kan konstatera att det blev varken eller. För det första har all den vackra vita snön töat bort i raketfart. Den som var så välkommen efter flera tramsigt snöfattiga vintrar. Men så plötsligt var det för sent att njuta av det klara soliga vädret och de gnistrande vita fälten. Precis lagom till sportlovet! Så alla skolbarn som hade sett farm emot att tumla omkring i snön, skida och skrinna och njuta av det fina vädret fick tji. 

Här på Åland sammanföll det här med att smittspridningen plötsligt tog fart med besked. I fredags hade man hela 27 positiva test att skriva pressmeddelande om. Ofattbart! Var kom de ifrån? Redan på lördagen kom det mera smittfall och nya direktiv. Skolor och daghem drabbades liksom stadsstyrelsen och flera skolor och flera daghem. Över 650 personer sitter nu i karantän runt om på fasta Åland och gymnasiet, högskolan och fria bildningen är ålagda att gå över till distansundervisning efter sportlovet fram till och med den 11 mars.

På Medis har vi diskuterat riskerna för att det ska bli distansundervisning ända sedan hösten, men lika fullt reagerar man med överraskning när det väl händer. Det är inte så enkelt att styra om ett helt medborgarinstitut till distansundervisning. När det gäller språkkurser är steget inte så långt. Bara alla har dator och internet så kommer man nog ganska snabbt i gång på Zoom. Men hur gör man med vävning eller keramik? Har någon anmält sig till en kurs där man lär sig dreja vill man knappast sitta hemma vid köksbordet och kavla lera bara för att det också kan ge en keramikprodukt. Och drejskivorna finns alla i lokalen där kursen inte får bedrivas. Likadant är det med vävning. Vävstolarna står där de står och det är där man måste befinna sig för att det ska bli några mattor eller plädar eller vad det nu är som man håller på med. 

Medis konstlärare Lin Simons har hållit en och annan onlinekurs tidigare, långt innan någon visste vad en Coronapandemi kan innebära. Nu är hon i full färd med att ordna alla sina kurser på distans.  Kursdeltagarna får skaffa sig penslar och färger och sitta hemma medan Lin ger instruktioner via nätet och sen kan deltagarna fotografera sina alster och visa upp dem digitalt för att alla ska kunna diskutera på samma sätt som de gör i klassrummet på Medis. Det går att få att fungera!

Min egen kurs, Polkan går, som handlar om folkmusikspel på fiol försökte tappert med Zoomspel i våras, men visst var det lite ”torrsim” över det. För att kunna musicera tillsammans i realtid krävs nätverksförbindelser som är något i hästväg. Med vanligt bredband blir det en fördröjning som beror på att först ska ljudet färdas från mig till eleverna och när de då spelar med transporteras ljudet tillbaka till mig och jag får höra deras spel en liten stund senare. Det är omöjligt att spela ”tillsammans” om det upplevs som om de andra är några sekunder efter. Vi gjorde så att deltagarna stängde sina mikrofoner så det enda de kunde höra var mitt spel och så spelade de duett med mig. Jag hörde alltså inte någon annan än mig själv. Men jag såg i alla fall att alla de andra drog på sina stråkar. Alltid något.

Vi får förstås göra som för ett år sedan. Alla kurser som inte går att sköta via nätet får ställas in, kursavgifter betalas tillbaka. Det är viktigt att behålla perspektivet: det är en halv vårtermin som går åt skogen. Inte mer. Eller kanske mindre än så om vi har tur. Och sen, nästa termin, DÅ ska det väl bli som vanligt igen…?

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Kekkonen och jag

”Siv Ekström is related to Urho Kaleva Kekkonen” står det när jag kommer in på min sida på Geni. Min och min, jag är ju egentligen inte med där på riktigt, men någon gång när jag var nyfiken på något släktrelaterat registrerade jag mig på ett gratiskonto och lade upp ett litet släktträd på några generationer. Därför kommer det ibland mail om ”träffar” som jag har fått. Det vill säga när någon annan lägger upp släktträd och någon av våra förfäder är gemensamma. 

Jag var naturligtvis skeptisk till släktskapet med Kekkonen. Vad är det där för påhitt!? Det fanns en länk som skulle visa hur, så jag klickade på den och fick fram följande:

”Urho Kaleva Kekkonen is your third cousin thrice removed’s husband’s first cousin’s wife’s sister’s husband.”

Under detta kommer en figur där jag och min mamma finns i början av den skiss som visar hur det ligger till. ”14 släktingar” står i en ruta emellan oss och Sylvi Kekkonen. Så det är inte med Urho jag då är släkt utan med frun! Men redan den som läst den första ramsan noggrant inser ju att det här inte är fråga om relation=släkt utan mera relation=kontakt.

Min mammas mormors farfars mor hade nämligen en bror som hette Johannes. Hans dotterson fick en dotter som gifte sig med Edvin. Edvins farmor hade en son som gifte sig med Sylvi Kekkonens syster. Hängde du med i svängarna? Här gick vi först bakåt i flera generationer men sen bar det av mot nutiden igen och efter några hopp med giftermål hit och dit kom vi fram till Urho. Eller hans fru som hade en syster som var gift med…

Jag har gjort ett DNA-test i släktforskningssyfte på ett annat företag och ett är då säkert det här ”släktskapet” skulle inte kunna verifieras med hjälp av DNA. När släktforskarivern griper tag i en kanske det är lockande att bli exalterad över eventuella släktskap med någon känd eller mäktig person. Då kanske källkritiken får ledigt ett tag när man hittar sådana här ”relationer”. 

Lärdom nummer ett här är att inte gå igång på påståenden om att man är släkt med Harald Hårfager eller kung si och så. Det finns mycket ”fake news” på den fronten. Det kan man läsa om i en artikel som finns på nätet: Falska anor sprider sig snabbt.

Eftersom man inte behöver gå särskilt långt bakåt i tiden innan ens förfäder blir en enrom skara – du är en, dina föräldrar två, en generation bakåt till så är de fyra, sen åtta, 16, 32, 64 och så vidare. Efter dessa 6 generationer är det redan 126 personer vars DNA du har en blandning av. Två generationer ytterligare så är de 510 personer. De flesta av dem har syskon och barn och barnbarn så det blir ett otroligt nät av ”relations”. Många av dem har gift sig och brudarna och brudgummarna deras hade också syskon o.s.v. Man kan koppla ihop sig med nästan vem som helst om man har så där många att välja på.

Lägger man till kunskaperna från artikeln jag länkade till ovan, nämligen att det finns otroligt mycket förfalskade släktskap i historien så ska man nog vara ytterst skeptisk till sina påstått kungliga anor. Sörj inte dem, det är mycket mer spännande med alla de ”vanliga” människorna man härstammar ifrån, hurdant liv hade de? Hur gick det till när de flydde under stora ofreden, hur klarade sig den lilla 3-åriga pojken när båda hans föräldrar dog i spanska sjukan? (Det måste han ha gjort eftersom han är din farfars morfar.) Sådant kan man försöka ta reda på och lämna de (troligen) falska kunga-anorna därhän. 

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn

Ögongodis i november

Häromdagen hörde jag en utmärkt beskrivning av den här månaden: ”November är som en våt trasa som hänger mellan oktober och december.” I alla fall så som vädret just nu gestaltar sig. Min väderapp i mobilen visar bara regndroppar en hel vecka framåt! Visserligen har vi haft så mycket sol och vackert väder hittills den här hösten att det borde räcka och bli över, men det är ganska svårt att lagra den glada känsla som sådant väder ger. Det behövs inte många gråa dagar förrän svårmodet griper tag i oss. I alla fall i ganska många. För om jag ska vara ärlig så lider jag själv inte speciellt mycket av regn och grått väder. Jag brukar hävda att det finns så mycket vackert att titta på även i november så man behöver inte klaga även om det regnar några dagar. Det finns ju regnrockar och paraplyer… Möjligen kan jag gå med på att när det efter en längre grå period blir sol igen så kan jag känna en liten ilning av att ”är det så här fint det är med solsken, nu blir jag extra glad”, ungefär.

Bästa sättet för mig att njuta även av november är att rida ut i skogen på islandshäst. Jag har två stycken och brukar föröka få med en ridsugen väninna för att få båda hästar motionerade på samma gång. Det är också mycket roligare att vara två på turen i skogen och i sanningens namn är det också säkrare ifall något skulle hända. Vi red senast i förrgår och hade ovanligt mycket att tala om så vi kanske inte hann njuta så mycket av det vi såg, men det var fint i alla fall. Det finns alltså så otroligt mycket vackra färger i naturen  – till och med i november! På vissa ställen står det tätt med unga björkar i klungor. Deras tunna grenar har en lila ton som är väldigt fin. Det torra höga gräset vid vägrenen ger bruna, gula, ja oranga toner och till och med litet grönt kan man ännu urskilja. Inne i skogen är det så fint med den dova mörkgröna tallbarrsfärgen och den lite ljusare gröna granen. Något av det bästa är också hasselns eller andra buskars ljust gula eller gröna blad som ännu inte har ramlat på marken. Mot det mörka barrgröna ser de nästan ut som om de svävar. Mellan träden är marken täckt av löv och blad i alla färger, gula och bruna löv blandas med blåsippsbladen som är helt gröna och bara väntar på att få skicka upp blomstänglarna på våren.

Här inne i glasverandan med stora fönster mot öster ser de flesta krukväxterna lite ledsna ut, Någon borde ta sig an pelargonernas vissnade blommor och blad. Men en blomma har alldeles nyss börjat spruta ur sig vackra vita blommor med en lång ceriserosa pistill. Jag fick den i present av någon för bra länge sedan men först nu har jag kommit underfund med vad den heter! Tänk att detta ögongodis här i inne i värmen är en Novemberkaktus!

Novemberkaktus

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn

Morgondrama

Ett pålitligt hösttecken är att rådjursjakten är i gång. I september sitter jägarna i sina jakttorn och det blir lite extra spännande att rida ut på tur i skogen när man ser ett huvud sticka upp i något av tornen. Är det säkert att de ser skillnad på fuxfärgade islandshästar och rådjur i exalteringen över att kanske fälla ett djur? OK, vi har reflexvästar på oss och det är väl ett tecken som alla jägare förstår(?). Dessutom skjuter de inte in i skogen utan väntar att rådjuren kommer ut på åkrarna för då har de chans att få sikte på dem. 

I oktober börjar drevjakten. I vår by sker den på söndagarna och ska vi ut och rida då ringer vi bara till en av jägarna och får reda på i vilket hörn av byn de håller på. Som i går på söndagen. Då fick vi veta att de jagade längst norr i byn och efter lunchen skulle de hålla till i öster mot Lumparstranden. OK, vi valde stigar och vägar i söder och behövde inte bekymra oss varken om att störa jägarna eller hamna i fara.

På lördagsmorgonen hörde jag något som lät som om någon annan var i fara. Förargligt att stiga upp så tidigt som kvart före sex när det är lördag och det skulle finnas alla chanser till en sovmorgon. Men när det blir för tråkigt att ligga och försöka somna om är det lika bra att gå upp. Jag satte mig vid datorn och tänkte pyssla litet när jag blev varse konstiga ljud utifrån. Ett skri som av en mås följdes av skällanden och grymtningar som lät ömsom som en hund, ömsom som en gris. Det var förstås beckmörkt ute så det hjälpte inte så mycket att öppna dörren och sticka ut huvudet för att få en aning om vad det handlade om. Ljuden återkom med olika mellanrum. Kunde det vara ett rådjur? ”Brräääh” lät bekant – sådana utrop kan få en ovan att förskräckt springa in i sommarstugan en kväll i augusti, för det låter nästan som en människa i färd med att bli mördad. ”Men det är bara rådjur”, brukar jag förklara för gäster som ska sova i stugan. Men kan faktiskt rådjur skälla som hundar och grymta som grisar? Och vad är det där måsliknande ljudet som ylar till mellan grymtningarna? 

När det började ljusna beslöt sig min man för att gå ut och titta vad det kunde vara. Det dröjde inte länge innan han ringde mig med förklaringen och bad mig ringa grannarna snett över vägen. Det visade sig att ”måsen” var ett rådjurskid som fastnat mellan spjälorna i grannarnas staket. Kidet kunde inte komma varken framåt eller bakåt och klagade förstås högljutt, På en annan granntomt stod modern, dvs rådjursgeten, och ropade alla läten som hon kunde komma på. Hon sprang förskräckt längre bort när en människa visade sig, men fortsatte med sina rop. 

Jag väckte upp grannarna med mitt telefonsamtal, men de kom snabbt ut beväpnade med en hammare, slog loss ena staketspjälan och killingen rusade iväg som ett streck. Vi utgår ifrån att get och kid återförenades genast även om det inte gick att se, än mindre fånga på bild. Grannfrun hade tyckt sig skymta ett sår på sidan av det lilla kidet som säkert hade försökt att med alla krafter komma loss. 

Tänk vad kidet måste ha blivit förvånat av att plötsligt fastna i staketet – den där vägen hade det säkert slunkit igenom många gånger sedan i somras under de nattliga räderna i trädgårdarna i byn. 

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Terminsstart

Runt mitten av september är det bråda dagar på Medis i Mariehamn – och säkert också på alla andra arbetar- och medborgarinstitut. Vi startar vår undervisning senare än skolorna för att vi måste se till att kurserna får deltagare först: kurskatalogen kommer ut, vi ska ta emot anmälningar och sedan se vilka kurser som kan bli av och vilka som inte har samlat tillräckligt många deltagare för att få starta. Det är alltid lika spännande: vilka kurser blir fulltecknade, vilka nyheter har gått hem och är de gamla säkra korten fortfarande populära? 

I år fanns det några frågor till: kommer folk att vara återhållsamma med sina anmälningar p.g.a. Corona eller är det tvärtom så att efter vårterminens kursavbrott och ett halvår av ovanligt stillsamt liv är suget efter Medis kurser större än någonsin? 

Svaren är inte så enkla. Visst finns det kurser med färre anmälningar än vanligt – kanske kurser som samlar äldre personer eller andra kurser där man känner att man inte kan hålla avstånd. Men det finns också kurser som nu samlat fler deltagare än någonsin. Till exempel så har vi fulltecknat på varenda kurs i vävning på fasta Åland. Hela sex kurser med 10-12 deltagare, beroende på utrymmet, är fullsatta och på flera av dem är det väntelista. I flera andra kurser har vi färre deltagare än vanligt, men det är inte anmälningarna det är fel på, utan vi har varit tvungna att minska antalet deltagare eftersom vi ska hålla avstånd på 1-2 meter. Våra stora fina klassrum med plats för 20 eller 24 deltagare tar nu in bara hälften. 

Några danskurser har fått ställas in. Det går inte att hålla avstånd på ett vettigt sätt i vissa och det går inte att byta par som man gör i flera av de danser som vi hade tänkt lära ut. En populär gympakurs med 40 anmälningar kan inte ta fler än 20 just på grund av utrymmet. Var trollar man fram en större gympalokal i all hast!? Finurlig möblering med stolar i halvcirkel med gott avstånd både framåt och åt sidorna fyller upp hela stora salen och gör att körerna kan komma i gång med hela 35 deltagare. 

Körmöblering med Corona-avstånd

Visst gick det att hålla många kurser på distans i våras. Uppfinningsrikedomen var stor. Vi har väl alltid vetat att Mediskurserna fyller många behov, det är viktigt att träffa andra och göra saker tillsammans och därför när det förstås otroligt värdefullt att nu får köra i gång med närundervisning igen, att få sjunga tillsammans, att väva tillsammans och att lära sig ett nytt språk tillsammans.

Även om vi vet att det går att göra mycket roligt på distans också så håller vi nu tummarna för att det ska gå att fullfölja läsåret utan inskränkningar.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn.