När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Var är alla unga?

Flera år jobbade jag internationellt och småningom fann jag mig i mitt arbete allt mer på det nationella planet och framför allt med unga uppstart företag i Finland. I november 2015 sadlade jag om och mitt arbete tar mig idag runt omkring Svenskfinland.

Under denna tid har jag tagit del av en mängd olika aktiviteter som riktar sig mot organisationer, föreningar och förbund i Svenskfinland.  Det som slår mig är att vid de tillfällen jag tagit del av, och de många kvalitativa och informativa tillställningar som ordnas, är frånvaron av de unga i publiken märkbar.

Jag önskar vi hade en högre aktivitet och delaktighet bland de unga som vi omges av. Vi har många organisationer och föreningar idag som gör ett ypperligt arbete mot just dagens ungdomar. Det är absolut inget fel med en mogen publik men det som oroar mig är var alla unga är? Jag kan inte sätta mitt finger på problemet men det ter sig som att budskapet och möjligheterna som erbjuds inte når de unga idag eller så är de inte intresserade? Vad behöver de unga? Vad berör dem? Vad förväntar de sig? Vad krävs för att vi kan aktivera flera unga på svenska i Finland idag? Pratar vi fel språk i fel kanaler? Massor med frågor flyger omkring men tyvärr är det tunnsått med svar.

Vi har massa med förmågor, talanger, energi, insikter och åsikter bland de unga idag. Som mentor för just unga inom ramen för Suomen mentorit r.y.s verksamhet har jag fått  insyn i den fantastiska latenta kapacitet som de unga besitter. Det låter dramatiskt men för Svenskfinlands överlevnad och framtid ser jag det som synnerligen viktigt att vi når de unga i vårt samhälle idag,  att vi får dem aktiverade och intresserade. Många föreningar och organisationer gör ett jättebra jobb med detta redan nu. Svenskfinland har inte råd med ett ställningskrig mot det finska Finland. Genom samarbete över språkgränserna kan vi skapa nya möjligheter för vårt land.

Vi har vissa fördelar som vi kanske inte lyckas utnyttja på bästa sätt. Till exempel inom Norden har vi, via vårt språk och modersmål, ett försprång och samarbetet inom Norden är oftast enkelt, inspirerande och konstruktivt.  Vi har i skrivande stund huset fullt av vänner från hela Norden i vårt hus. Vi pratade kort om detta fenomen också med Norska, Danska och Svenska representanter över en kopp kaffe. De upplever samma problematik, trots att de unga kommunicerar bra på sitt eget modersmål så pratas det oftast engelska. Varför? Vårt språk är en extra resurs  som vi kunde och borde utnyttja bättre. Nationellt sätt betyder detta inte att vi skall anse oss speciella eller ha en översittande attityd. Samtidigt kan jag, och många andra med mig hålla med om hur enkelt det är för oss att byta till finska av pur artighet och lättja med våra vänner? Vad vi vinner på det vet jag inte. När allt kommer omkring kan alla i Finland svenska till nån mån.

Samarbete är nästan ett heligt begrepp för mig. Samarbete med också de unga är vad vi behöver mera av idag. Aktiviteten och engagemanget bland de finlandssvenska ungdomarna är i mitt tycke inte gott nog. Hur kan vi nå dem? Vad berör dem? Hur kan vi få dem att aktivt delta i Svenskfinland, det är frågan?

 

Nattligt besök

Redan i trappan upp till kaféet hör jag sången. Jag kan inte låta bli att nynna med även om jag inte riktigt kommer ihåg orden. Väl uppe stämmer jag in i refrängen – nu hänger också jag med. Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glad!

Men det är faktiskt inte några ungar som sjunger denna juliga trall utan idel glada seniordansare. De har just avslutat höstterminens sista dansträning och sitter nu runt ett långbord i kaféet och firar jul. Deras gemenskap gör mig glad inombords.

Vid ett annat bord sitter en grupp mammor och matar sina småttingar. De har säkert varit på familjerytmik. Inget fel på humöret där heller. Och vid ett tredje bord trängs en hel drös med herrar som skrattar högljutt. Gubbyoga gissar jag på.

Hon visar sen på fällan, ni aktar er för den, så får vi allesammans fira jul igen, sjunger seniordansarna medan jag köper min ostsemla. Min glada sinnesstämning fördunklas plötsligt av ett sting av skuldkänsla  – sången om musfamiljens jul får mig att minnas det besök jag härom natten hade i min frukostskål med müsli och yoghurt… Intet ont anande möttes jag en morgon av vita små tasspår som ledde från en grop i yoghurten över den svarta arbetsbänken in i ett hörn.

Nästa morgon fanns det inga spår mera, bara en mamma mus som inte själv hade förstått att akta sig för fällan.

Till all lycka känner inte seniordansarna till mina samvetskval utan konstaterar glatt att barna går till sängs, medan pappan håller vakt, och snart så snarkar allihop i schottistakt.

Moa

 

Filial i molnet

För många är det livsviktigt att gå på Arbis – nästan i bokstavlig bemärkelse. Det här är en sann historia som jag hörde för bara någon månad sedan. Jag kommer inte mera ihåg alla detaljer, men den handlar om en gammal dam, en mycket gammal dam. Hon hade levt ett rikt liv och hade nu förlikat sig vid tanken på att det snart var slut. Familjen hade samlats kring hennes säng för att ta farväl. Plötsligt skrynklar hon pannan och familjen undrar om hon har ont. Men nej, det har hon inte. Det är något annat som stör hennes sinnesfrid:

– Nu kan jag inte gå på Arbis mera, utbrister hon sorgset.

 

Visst blir man rörd!

Eller så kan man fundera som vår konstlärare gjorde:

– Kanske vi borde grunda en filial i molnet?

Moa

Biltyska?

Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.

Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.

Hans-Peter Holmstén

Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.

Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!

Moa

Det finns motkraft

CASE ONE. Shirley Morrison från Seattle ringer Världsbanken. Hon vill tala med någon riktig person som kunde berätta om Världsbankens syn på ekonomisk tillväxt.

Shirley är 92 år, hennes kompis Hinda Kipnis är 85. De är gamla och långsamma – men de är modiga, nyfikna och har humor. De skrattar gott tillsammans med den pensionerade professorn som kallt konstaterar att de kommer ganska sent, när de vill lära sig att förstå hur exponentiell tillväxt funkar. Men de ger sig inte. De reser till New York och får plats vid ett bord på den fashionabla tillställningen Wall Street Dinner. Precis när klubben för inbördes beundran är som mest upp i varv, tar sig Shirley fram till scenen och börjar ställa frågor. De två kärringarna blir snart utslängda.

Shirley och Hinda rotar i den globalt grundmurade tanken på konsumtionskultur och ekonomisk tillväxt. De ifrågasätter och vänder sig till olika specialister för att ställa frågor. Det resulterade i en norsk dokumentär, ”Ståltanter mot makten”, som nu också visats hos oss på yleFEM och kan ses på Arenan. De hör också båda till Seattles avdelning av Raging Grannies (ung. Rasande Mormödrarna el. tanterna), en förening för aktivister som tar ställning i frågor som rör fred, rättvisa och miljö.

CASE TWO. I Kreuzberg, Berlin finns en ny livsmedelsaffär, Original Unverpackt. Idén är att erbjuda varor utan förpackningar. Som förrivärlden alltså, men nu är det chic.

Original Unverpackt ser förpackningar som en av vår tids största utmaningar. Man citerar en artikel i tidningen die Welt: ”Den sjunde kontinenten finns i världshaven. Den är större än Indien och ännu outforskad. Den består av hundratals miljoner ton avfall, huvudsakligen plast.” Bara i Tyskland blir varje år 16 miljoner ton förpackningar till avfall. Så här vill man inte ha det längre.

Som kund gäller det att ha koll på vad som bjuds ut och hur man har tänkt få hem varorna. Det lönar sig kanske att titta runt ett varv först och komma på nytt när man funderat ut hur man ska göra. Som en av grundarna säger: ”de verkar inte skämmas längre för att komma med en tom spritflaska att köpa hem chiafrön i, eller en Pringles-box för spagettin”.

Många är medvetna om problemet med förpackningar, men har inget annat val än att köpa varor i engångsförpackningar. Nu har man ett alternativ i Berlin.

Seniorer på nätet

Som datalärare på Medis i Mariehamn har jag en hel del kurser för ”seniorer”, dvs äldre medborgare. I vår definition är det personer över 55 som är seniorer, så numera skulle jag själv också få gå på seniorkurser om jag hade tid. Våra seniorkurser hålls på dagtid, så i praktiken är det något högre medelålder på kurserna. Vi har seniorkurser i flera ämnen: gymnastik och vattengympa är populära, liksom ”Middagskonstnärerna” och andra konstkurser. Vi har faktiskt så mycket dagsverksamhet på Medis att det är svårt att hitta ett ledigt rum dagtid om det dyker upp ett sådant behov. Förutom seniorkurser sköter vi om landskapets undervisning i svenska för inflyttade – för närvarande hela fyra grupper som studerar på heltid.

Gymnastik och konst kanske alla inser att är en lämplig sysselsättning för pensionärer, men hur är det med datakurser? En 13-åring undrade en gång med äkta häpnad ”Va? 84 år och går på datakurs! Är det inte lite onödigt?” Jag fick tillfälle att förklara att det inte alls är onödigt. Det är tvärtemot väldigt nödvändigt. I dagens värld får man känna sig ordentligt utanför om man inte är inne i de digitala svängarna. På TV får man allt som oftast höra om hur man ska ”gå in på vår hemsida” för att läsa mera om det ämne som nyss avhandlats. Överallt ser man webbadresser flimra förbi, överallt talas det om e-post och dessutom om Facebook och Twitter och Instagram. Har man ingen aning om detta får man hela tiden påminnelser om att man är lite på sidan.

Mer och mer flyttas också viktig samhällsinformation över till ”nätet”. Ladda ner blanketter och läs mer på webben, är inte ovanliga uppmaningar. Folk som är yngre än 30-40 kan inte ens föreställa sig att någon inte är på nätet och beslut om information fattas därefter. För några år sedan drog Jomala kommun in sitt månatliga kommunblad som sändes till alla hushåll i kommunen. ”Nej, men man kan ladda ner det på nätet” hette det. Protesterna uteblev inte och det tog inte länge innan bladet var tillbaka i postlådorna.

Det finns flera lovvärda projekt för att inkludera de äldre i den digitala världen och ännu mera borde man göra. Det är faktiskt en demokratifråga! Det är illa att medborgar- och arbetarinstitut allt mera får se sina resurser krympas, för förutom allt annat bra och viktigt som instituten uträttar, är det viktigt att alla medborgare får en chans att komma med på informationssamhällets nya banor. Mera gratiskurser för äldre behövs. Och kom inte och säg att vuxna människor får betala sina fritidsaktiviteter själva. Om man annars har svårt att få pengarna att räcka till är inte datakurser det som prioriteras högst.

Siv Ekström

 

 

Depression och minnesstörningar

När jag korrekturläste höstens kursprogram, fastnade mina ögon på en föreläsning med rubriken ”Hur kan jag stödja mina gamla föräldrar?” Depression är det vanligaste hälsoproblemet hos äldre, stod det vidare. Mina tankar gick till min mamma.

På måndagen fyller hon 86 år. Om det är vackert väder tar jag henne till Hangö, hennes barndomsstad, som genom alla år förblivit rosenröd i hennes minne. Hennes barndoms Hangö hör till de få saker som hon ännu kommer ihåg, på detaljnivå till och med. I övrigt präglas hon av alzheimer.

– Sköter du mycket om din mamma? frågade en bekant av mig för inte så länge sedan. Jag märker att jag får en klump i halsen när jag ställs den frågan. Den innehåller redan antagandet att jag gör det. Och jag frågar mig genast, om jag gör tillräckligt. Jag anar på min mammas regelbundna fråga om när jag kommer igen, att hon gärna skulle se ännu mera av mig. Men hon förebrår mig inte. Det är jag själv som sätter in betydelsen i hennes ord utan att veta vad hon egentligen tänker och känner. Orden verkar nämligen inte mera ha samma betydelse för henne.

Jag funderar ofta om det är för att hålla kvar dagens förlopp som hon skriver upp allt vad hon äter. I dag frågade jag om hon brukar läsa listan på kvällen.

– Ja, det är som ett slags uppsats. Om det är något jag funderar på, kan jag titta efter.

Det gjorde mig inte så mycket klokare. Men det spelar ingen roll, det är inte mig det handlar om. Det handlar om henne, om hennes krympande värld.

Moa

Riktigt liv!

Daniel Jakobsson resonerar på Andetag-bloggen kring ”Skärmtid och helighet”. Intressant, om uppkoppling och pekskärmande bland kyrkfolk och föräldrar. Om vilken inverkan det eventuellt har på kvaliteten på det andliga livet på och föräldra-barnrelationen.

Jag tror att vi är många, jag räknar mig själv dit, som har en gnagande känsla kring rätt och fel i detta. Utan att veta. Möjligen försöker vi utveckla olika sätt att rättfärdiga vår myckna uppkoppling. Det tror jag vi gör rätt i, att vi försöker! Jag vet inte vem som skulle se slutet på det här ännu. Ett är säkert: svartvit och enkel är frågan inte. Enbart fel kan uppkoppling inte vara, så mycket tillför den. Den tillför nya kvaliteter till snart sagt alla delar av livet.

Fast bilden av den pekskärmande föräldern på barnets judoträning tilltalar mig nog inte. Jag bara tror att ”förrivärlden” var bättre, när barnen t.o.m. ensamma tog sig till sina aktiviteter och inte behövde skjutsas av en förälder som sen sitter vid ringside och pekskärmar. Men bilden är verklighet och den är möjlighet och jag vill inte säga att något är fel.

Hej, visst är det intressant att Wikipedia idag har en sida om ”Riktigt liv”! Dock inte på svenska, men t.ex. engelska och franska. Alltså ”In Real Life” (IRL), i motsats till en uppkopplad tillvaro. Tänk ändå att mänskligheten har kommit så långt (?) att det finns ett behov att förklara vad ett riktigt liv är!

Ganska…… häftigt! 🙂

H. Martin

Att lära gamla hundar sitta

”När man är så här gammal så tar det så länge att lära sig något nytt”. ”Det går inte att lära sig något nytt när man är gammal.” Och det vet ju alla att det inte går att lära gamla hundar sitta…

Eller som den äldre skolföreståndaren på ett av mina första jobb som klasslärare sade. ”Ja, när man är så här gammal som jag skulle man vara befriad från fortbildningsdagarna, för då kan man nog det här jobbet”. Jag sade ju ingenting förstås, men jag tänkte ”Oj,oj,  gubbe, dubbelt upp med fortbildning skulle du ha!”

Varför odlar vi den här myten om att det skulle vara besvärligt att lära sig nya saker när man blir äldre? Vi tjatar om det så mycket att de som fyllt 65 faktiskt börjar tro på det själva.

Man har faktiskt inte kunnat påvisa att åldern skulle ha någon större betydelse för minnet eller inlärningen. Däremot är äldre mycket snabbare att lära sig än yngre när det gäller ämnen där de har erfarenhet och kunskap. (professor Eero Ropo, Tavastehus)

Attityder har stor betydelse. Tror jag att det inte går så är det nog svårt. Tänk på Pippi Långstrump när någon frågade om hon kan spela trumpet. Det vet jag inte för jag har aldrig provat, svarade hon.

Intressant är också kvinnors och mäns olika sätt att se på hur man klarar av saker och ting. På en datakurs för seniorer en gång för flera år sedan var det en äldre kvinna som ofta utbrast, ”Nej, vad jag är dum i huvudet, det här går inte”. Jag försökte säga till henne att hon inte var dum utan bara ovan, men det tog hon inte fasta på utan fortsatte att kalla sig dum. Jag var på vippen att säga något om hur gubbar aldrig skulle säga på det viset, men jag hejdade mig, för jag visste ju inte hur de herrar som var med på kursen skulle ta ett sådant uttalande. Det tog inte länge förrän en av de äldre herremännen fick problem vid sin dator varpå han med myndig stämma utbrast ”Det var nu ett väldigt komplicerat program, det här!” Där fanns felet minsann inte hos honom utan i datorn framför honom. Han kunde med orubbad självkänsla vandra hem från kursen, nöjd med sin dag medan kvinnan ännu en gång hade fått bekräftat att hon var dum i huvudet, precis som hon vetat sedan tidigare…

Om man nu är kvinna utan det manliga kaxiga självförtroendet och dessutom börjar komma upp i åren är det väl nästan onödigt att gå på kurs, eller hur. Ingen chans att lära sig något nytt när man är dum i huvudet och dessutom gammal och trög!

Som tur är finns det många som trotsar denna sanning. Det är bara att komma in till Medis i Mariehamn, eller något annat arbetar- eller medborgarinstitut i landet, en vardagskväll och se sig omkring. Eller kom till Önningebymuseet där jag har fiolkurs på onsdagskvällarna, nybörjarkurs för vuxna. Där sitter det folk i alla åldrar och lär sig något helt nytt, till och med fastän de är gråhåriga några av dem. Fiol till på köpet, som alla ju vet att är SÅ svårt.

Siv Ekström