När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s