När kommer du hem?

Jag pratar med pappa i telefonen.

-När kommer du hem, frågar han som vanligt.

-Så snart gränserna öppnar, svarar jag som vanligt.

Det var så längesen vi sågs. Jag längtar hem. Till mina föräldar och till min släkt.

Och min pappa längtar efter mig.

Han har varit inlagd sjukhus men kommit hem igen. Han mår bra, säger han. Det är sol ute och mamma påtar i jorden. 
-Sen får hon ont i benen. Hon glömmer bort att hon inte är tjugofem längre.

Vi pratar om sjukhusvistelsen. Det var första gången som pappa fick åka iväg ensam. Mamma brukar alltid följa med honom men nu satte pandemin stopp för henne.
Inga besök. Helt utelämnad åt sjukvården.

-De vet inte hur man flyttar mig, berättar pappa. De har inte lärt sig använda en ’returner’. Ibland tappar de mig.

Det hugger till i mig. Jag har hört det förr och jag vet att det inte händer varje gång. Men det är ett minne som etsat sig kvar hos pappa.
En stark känsla av hjälplöshet då han varit förlamad och utelämnad åt andra. Och blivit felaktigt behandlad.

Livet förändrades i en handvändning efter pappas stroke. Först handlade det om liv eller död. Sedan om att lära sig leva på nytt. Att tro och hoppas på ett friskt liv men bittert inse att det som varit inte längre är. Att nöja sig med mindre. 
Att ge upp för att orka vidare.

Sommaren innan pappa fick sin stroke fick jag för mig att fotografera alla konstverk som han gjort. Träkonst var pappas stora hobby, hans terapi efter tuffa dagar som företagsledare inom stålindustrin. 
Han snidade, svarvade, målade. Han hämtade idéer överallt. Och han hade öga för det vackra.
Varje påsk gjorde han ’årets tupp’. En del alster behöll han själv men oftast delade han ut dem som presenter.

Jag fotade allt den där sommaren. Bar ut träföremålen i vackra, för pappa viktiga miljöer. Det var sommar, sol och vackra hantverk. Ibland var med när jag fotade. Vissa saker visade han själv upp på fotona.

Stroken kom efter bärplockningsveckan hösten därpå. Det var en chock för oss alla. Men medan pappa ännu låg kvar på sjukhuset skyndade jag mig att få fotoboken klar. Det kändes viktigt för mig att dokumentera vem min pappa är. 
Så att de som inte kände honom från förr  skulle bemöta honom rätt.

Jag tog boken med mig till sjukhuset. Den låg där på sängbordet så att alla kunde bläddra i den.

När han kom hem låg den på soffbordet.

Jag visste det inte då, men jag vet det nu. Den där sommaren var pappas sista sommar som träkonstnär. Det var hans sista sommar i barndomsbyn. Hans sista sommar som frisk.

Att bli bemött för den man är kan säkert vara temat för den här bloggen. Att bli rättvist behandlad. Det är en utmaning som vi alla får kämpa med.

När min pappa rullas ut i dagrummet så sitter han där man lämnar honom. I de kläder man iklätt honom.

Om han sitter där länge så blir han trött och somnar. Då hänger han med huvudet. Kanske rinner det saliv från den förlamade mungipan. Kanske har det drällt sylt på skjortan.
Då är det lätt hänt att han blir bemött på ett felaktigt sätt.
För att hans tal är långsammare kan det hända att man inte orkar lyssna.
Eller litar på hans omdöme.

Sånt gör ont.

På samma sätt är det förstås med dig och mig med. Vi vill ju bli mötta som de människor vi är. Inte för våra titlar, examen, hudfärg, religion eller utseende. Utan som de unika människor vi med våra tankar och känslor är.

Och då finns det inget annat som fungerar än det som pappa lärde mig redan som barn: 

Behandla andra som du vill att de behandlar dig!

 

 

 

Inte flicka, inte pojke – människa

Visst finns det tillfällen i mitt liv då jag har lidit av att vara flicka – söt flicka.

Till exempel på lågstadiet då pojkarna jagade mig och min syster hem från skolan. Då vi med gråten i halsen sprang genom skogen till andra sidan där vi bodde. Och när fröken som redde ut saken sa:

-Det är inget att bry sig om. Pojkarna gör bara så för att de tycker om er. Ni är så söta.

Jag ville inte bli jagad och jag ville inte vara söt. Därför var jag noga med att inte gå på streck i korridoren. Det var nämligen en annan sak som jag ogillade. Golvet var rutigt i min lågstadieskola och korridoren som ledde till matsalen var evinnerlig.

-Den som går på streck är söt, var det alltid någon i min klass som ropade när vi begav oss till matsalen.

Jag hade bråttom till matsalen men jag vred mina fötter horisontalt för att de inte i misstag skulle trampa mellan två rutor, dvs på ett streck.  Då skulle någon ha ropat:

-Karin är söt!

Och det hatade jag att höra.

Att vara fotbollsflicka var inte heller roligt. Jag tyckte om att spela, var snabb och kunde både dribbla och passa. Men det var bara min storebror som lät mig vara med och spela. På skolan var det otänkbart, flickor och pojkar spelade inte tillsammans.

Jag tyckte inte om att vara flicka på högstadiets kemilektioner heller. Där hade vi en lärare som gärna hjälpte flickorna att knyta förklädet. Jag tyckte inte om det sätt han hjälpte flickorna på.

Inte heller på restaurangskolan sommaren innan gymnasiet var det roligt att vara tjej. Där fanns en ung manlig elev som inte lät mig vara ifred. Han flirtade, kommenterade och råkade röra på mig när han gick förbi. En dag hade han kameran med sig och fotograferade mig. Jag visste inte vad han tänkte göra med bilderna och jag visste inte att det han gjorde var fel. Jag bara led och önskade att jag inte hade varit en söt flicka.

De här och många andra flickminnen väller fram när jag pratar med en kollega om en elev som bara vill leka med pojkar. Som inte vill använda klänning. Som inte vill vara flicka. Och som kallar sig för något annat än det hon heter.

Vi pratar om identitet och om rätten att få vara den man är. Om flickors rätt att vara pojkiga och pojkars rätt att vara flickiga. Om hur fel de där orden är och om hur viktigt det är att skolan ser Människan. Hur viktigt det är att vi som fostrar stärker det som finns inne i människan så att hen törs vara sig själv. Just sådan hen är. En flickig pojke eller en pojkig flicka. Orden är fel men tanken är rätt.

Visst finns det tillfällen under min uppväxt då jag har lidit av att vara flicka. Men jag har aldrig önskat att jag skulle vara pojke. Jag har njutit av att vara kvinna, hustru och mamma. För mig har det varit själva livet. Men jag ogillar ännu tillställningar som är ämnade enbart för män eller enbart för kvinnor. Jag förstår sällan vilket mervärde sådana ger. De bästa stunderna i mitt liv har jag delat med människor som sett mig sådan jag är.

Utan förutfattade meningar.

Utan könsroller.

Utan baktankar.

Som människa.

När oron växer

En av fördelarna med att vara rektor på en liten enhetsskola är att man har väldigt nära kontakt, väldigt länge med sina elever. Man får vara med på deras skolväg i minst tio år. 

Får se dem komma till förskolan, hand i hand med sina föräldrar.

Lite ängsliga.

Ganska stolta.

Med nya ryggsäckar och jättefina penaler.

Lär sig deras namn och då och då få förtroendet att höra deras berättelser. Vad de har gjort. Vad de har fått. Vad de gillar och vad de inte tycker om. 

Ibland tröstar man dem när de slagit sig.  Tvättar deras skrubbsår och sätter plåster på dem. Reder ut några bråk och står på deras sida när någon varit dum. 

Och alltid då och då, nästan varje dag, får man en liten kram. Små armar runt benen eller midjan. Ofta bakifrån, då man minst anar det.

Glada tillrop när man ses i skolhuset och ett blygt leende när man möts på varuhuset.

Under våra gemensamma skolår hinner eleverna tappa sina tänder (som packas in med pappershanddukar i skolväskan och skickas hem) och lära sig åka skridskor. De får bästisar och hamnar i slagsmål. Föräldrarna byter partners och bildar nya familjer. De får husdjur, nya halvsyskon och flyttar till annan adress. De skaffar hobbyer, lär sig spela instrument och kommer i målbrottet. De får finnar, fett hår och börjar lukta svett.

Och med åldern växer deras revir. För de flesta går det bra. De är starka och trygga. Vet vad de vill och får det stöd de behöver.

För några går det sämre. De klarar inte av alla val de ska göra. Allt ansvar de ska bära. De väljer fel och hamnar snett.

Då blir det bekymmer. Samtal. Elevvård. Samtal. Barnskydd. Polisen. Samtal.

Oron växer. Man vill så gärna hjälpa.

För man ser man ju fortfarande den lilla förskoleeleven i den där jobbiga tonåringen. Man minns deras skrubbsår och hur de rodnade när de skulle uppträda inför hela skolan. Man minns deras glädje och man minns deras kramar. Man vet hur mycket kapacitet de äger. Och man vet att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Och att de kan knyta sina egna skosnören.

När oron växer och det är svårt att hjälpa, då ser man inte en jobbig elev. Man ser en förskoleelev som blivit stor. En kär människa med en lång gemensam historia.

Och helst av skulle man då vilja ge tillbaka någon av alla de där kramarna som glatt en under gångna skoldagar. Man skulle vilja titta sina eleverna rakt in i hjärtat och säga så att de aldrig glömmer:

Jag tycker om dig.

Precis som du är.

Som du alltid har varit.

Var den du är. Det räcker.

Vart tar sanningen vägen?

Jag sitter i fostrande samtal med en elev från de lägre klasserna. Hen har tagits på bar gärning efter att ha stoppat kompisens mobil i sin egen väska. Vi pratar om det som har hänt men eleven blånekar.

-Nej, jag har inte gjort det.

-Jamen, dina kompisar såg ju att du gjorde det.

-Nej. De ljuger.

 

Vi söker de nya trumpinnarna. Ingen vet var de är. Eller fjärrkontrollen till stora teven. Bollen till fotbollsspelet.

Saker försvinner och när vi frågar var de är så får vi inga svar. Ingen har rört dem och ändå är de borta.

 

Någon skrapar bort bokstäver från skolans dörrar. Målar med lera på ytterväggarna. Kissar i papperskorgen eller fyller toaletten med tvållödder.

Vi försöker ta reda på vem den skyldiga är men lyckas sällan.

Jag känner mig hjälplös.

Vart har sanningen tagit vägen?

 

Jag växte upp övertygad om att det fanns någon som såg allt jag gjorde. Även mina tankar och innersta känslor.

Att ljuga var fel. Om man hade gjorde något tokigt så var det bättre att erkänna än att blåneka. Att inte stå för sina fel ansågs göra saken ännu värre.

Ärlighet var en dygd.

Jag minns tydligt hur pappa reagerade när han fick höra att vi kommit på ett sätt att åka buss billigare. Istället för att köpa tur och retur-biljett köpte vi enkelresa med övergångsbiljett, som vi använde för returresan. Övergångsbiljetten var jättebillig och tänkt som en tilläggsavgift för resor över flera zoner.

-Busschauffören vet ju inte varifrån vi kommit, förklarade vi för pappa.

-Det där är att ljuga, sa pappa. På samma sätt som att gå ut ur affären med varorna gömda under jackan. Kassörskan vet ju heller att du har något där.

-Ärlighet är att göra rätt även då ingen vet att man gör fel, undervisade pappa oss.

 

Idag verkar ärlighet inte stå så högt i kurs. Det som gäller är att rädda sitt eget skinn.

För stunden.

Och sedan skynda vidare som ingenting har hänt.

Det verkar vara barnens sätt att ta sig ut ur knipor men även världens mäktigaste människor ljuger sig skickligt till framgång. Utan att tveka så säger de ett och gör ett annat. Det finns presidenter som levererar 20 000 offentliga lögner men som ändå får 70 miljoner röster för omval.

Personligen tror jag att ärlighet varar väldigt långt. Inte så att man behöver fara runt och berätta sanningen överallt. Men så, att man ärlig mot sig själv (som om någon ser allt).

När jag söker efter sanningen i elevernas prat så brukar jag fråga så här:

-Om det snurrade en drönare ovanför dig hela tiden som filmade allt du gjorde och sade, skulle den filmen visa detsamma som du nyss berättade?

Godisregn ifrån himmelen

Många av mina vackraste minnen från barndomen är kantade av godis. Minnen som har fostrat mig, mina barn och även mina elever. För mig har godis blivit en del av en högre pedagogik.

Det är midsommarafton vid Gammelgården i Torsåker. Sommar. Pappa är ledig och hela familjen är tillsammans. Jag har en ny sommarklänning som mamma har sytt. Nya sandaler. Det är dans runt midsommarstången till spelemännens stråkmusik. Allt är väl. Jag har en stor godispåse i handen.

Eller tidig julaftonsmorgon i barndomens hemma. Det och ännu mörkt och jag och min syster väcker varandra med ett tyst ”god jul”. Det är spänning och förväntan i rummet. Vi smyger ner för att titta på julpyntet som kommit fram under natten. Men först böjer vi oss ned och plockar upp tomteburkarna som står nedanför sängen. Rödmålade kaffeburkar med filtluvor på. Dagen till ära är de fulla med godis. Med varsin burk hårt i famnen tassar vi tyst in i julfirandet.

Och påskaftonsmornarna när pappa har gömt påskäggen. Sällan några enkla äggjakter. Vi följer snören som han spänt upp runt om i huset. Eller så springer vi från ställe till ställe guidade av små brev som påskharen lämnat efter sig. Någon gång hittar vi en skrynklig karta med gömman markerad som ett kryss. Stunderna är fyllda av förväntan, lek och glädje. Och när vi till slut hittar de färgglada pappersäggen så är de fyllda med godis.

När jag själv blev mamma så överförde jag dessa starka barndomsminnen till mina barn. Jag månade om att ringa in de stora stunderna och att bygga upp en stämning av förväntan och glädje. Och jag kantade stunderna med godis. Jag ville att de skulle märkas och kännas. Och smaka.

I min roll som pedagog har jag också en stark tilltro till godis. Jag tror att den bästa pedagogiken handlar om att se människan, beröra hen och då och då bjuda på en godis. Godiset får gärna innehålla socker men det kan lika gärna vara en kort berättelse, en vacker sång eller ett spännande filmklipp. Det viktiga är att pedagogen har förberett en stund där eleven som människa står i fokus. Godiset är symbolen för en gåva som inte kräver något. Det är en stund som skapar stämning och väcker känslor. Något som etsar sig kvar i eleven och som ger hen minnen för livet.

För mig har Svenska gården i Lahtis varit något av ett livsverk. Den har inneburit år av strävan och hårt arbete. När verket var klart och gården invigdes så frågade en av lärarna vad eleverna skulle sjunga. Hennes förslag passade mitt i prick. Ännu ett vackert minne kantades av godis då eleverna på invigningen sjöng:

Godisregn ifrån himmelen, karameller och choklad.

Svenska dagen-marknad – vilken bra idé!

Bilden lånad från Tass och Vidar går på tivoli, del 1

Den här gången träffas vi alldeles på riktigt över en kopp kaffe. Peter bjuder på äppelkaka och jag på kaffe. Vi ska planera Svenska dagen och Svenska veckan i Lahtis. Peter är projektanställd som vår första Luckan-arbetare någonsin och i samband med Svenska veckan har vi tänkt lansera Luckan Lahtis.

Vi har så mycket att fira i år men planeringen går trögt. Pandemin ligger som en tung dimma framför oss och hindren verkar fler än möjligheterna.

-Vi måste ut, konstaterar vi båda efter en lång stund. Svenska dagen-festen måste ske utomhus, det är det enda trygga alternativet just nu.

Vi funderar hit och dit och plötsligt slår idén ner som en blixt från en klarblå himmel:

-Vi ska ordna Svenska dagen-marknad!

Nu blir det fart i oss: vad brukar det finnas på en marknad? Och hur synliggör vi svenskan där?

Peter kommer ihåg marknadsdagar från barndomen i Sundom. Han minns doften av korv och popcorn. Lyckohjulet och lotteriet. Jag ser framför mig marknadsstånden på marknaderna i norra Sverige. Plötsligt börjar vi drömma igen!

Ett par dagar senare samlas representanter från våra svenska föreningar och verksamheter i Lahtis till ett planeringsmöte. Alla tycker att idén är bra och vill vara med att förverkliga den.

Nöjda och belåtna konstaterar vi att pandemin fått oss att hitta nya vägar.

-Svenska dagen-marknad, vilken himla bra idé! Varför har vi inte kommit på det förr?

Peter tar genast itu med att boka utomhusscenen och tälten. Vi ivrar upp några föräldrar att musicera, några att baka och några att grilla korv. Föreningarna ordnar aktiviteter och vi hyr ut loppmarknadsbord. Eleverna får uppträda, alla får sjunga och några får dansa. Och de allra minsta får åka hästkärra efter 4H:s ponnyer. Det blir servering och försäljning, tipsrunda, rodeo, lyckohjul och många andra aktiviteter.

Under några sena eftermiddagstimmar den 6 november fylls grusplanen framför Svenska gården av människor i olika åldrar. Det hörs musik och skratt och det doftar korv, kaffe, glögg och popcorn.

Och det bästa av allt, alla får vara med och dela glädjen med oss!

Välkommen på Svenska dagen-marknad!

Nu behövs det cirkus

-Jag tycker att vi ställer till med cirkus, utbrister jag en dag i personalrummet.

Vi håller på med läsårsplanen och det vilar ett slags svårmod över hela situationen. Tiden är osäker och framtiden känns mörk. Alla gör sina uppgifter men vi skapar inte nytt. Det finns bara gamla idéer och just nu känns de tryggast.

För ingen vet hur det blir med någonting.

Trots ett långt sommarlov är många trötta redan vid skolstarten. Våra annars så kreativa och inspirerande planeringsmöten förvandlas till nödvändiga fåordiga arbetsmöten över nätet. Vi orkar inte planera för framtiden. Den pirrande glädje som jag brukar känna i början av varje nytt läsår infinner sig inte.

Jag är frustrerad och känner mig vilsen.

Vi gör ändå skolans evenemangskalender. Den består främst av trygga och säkra evenemang. Inga detaljer, inga vilda planer. Inga luftslott. Bara det obligatoriska som under alla omständigheter går att ordna, eller ställa in om så krävs.

Stämningen känns tung. Vi sitter alla i samma båt som börjat läka och vårt uppdrag har blivit att förbereda oss för oväder. Att snabbt reparera båten och se till att den håller även för nästa storm.

Uppfylld av denna tungsinthet utbrister jag alltså i personalrummet att vi borde ordna cirkus. Ute på gården, med elever som uppträder. Kanske ett stort tält. Popcorn. Musik. En clown och ballonger!

Idén är inte speciell. Alla skolor har väl någon gång ordnat cirkus. Vi med.

Men aldrig har cirkus känts viktigare än i år. Alla förberedelser, allt engagemang. Ett gemensamt mål som lyfter. En punkt som vi rör oss mot, med glädje, kreativitet och iver.

Vi behöver se bortom nuet och modigt blicka framåt.

Vi måste se ljuset i mörkret. Vi måste ingjuta hopp. 

Nu om någonsin behövs det cirkus.

Skolfarfar tar farväl

En lång och reslig gestalt vandrar stigen upp mot skolhuset. Snart hörs elevernas glada röster:

-Farfar!

-Skolfarfar!

Han håller upp sin hand och låter barnen hoppa.

-Give me five!

Barnen hoppar.

Farfar höjer handen högre upp. Och barnen hoppar ännu högre.

-Jag med! Allt fler barn kommer springande mot skolfarfar.

-Jag vill också försöka.

Skolfarfar låter dem hoppa. Sedan rufsar han om deras hår och frågar hur de mår?

Han skojar lite med dem. Småretas.

Skolfarfar är älskad på vår skola.

Det är han som hejar på eleverna i skidspåret, ser till att gossarna sköter sig i omklädningsrummet på simhallen, läser sagor, hjälper med matten. Berättar, skojar.

Och lyssnar.

Skolfarfar är så intresserad av allt vi håller på med på skolan. Han tycker att eleverna kan så mycket. Och han säger det:

-Ni kan så mycket sådant som jag inte alls kunde när jag var i er ålder.

Skolfarfar är en uppskattad gäst på våra fester. Med huvudet högre än alla andra skiljer han sig ur mängden. Han är glad. Vänlig. Humoristisk. Och varm. Både vuxna och barn kommer gärna fram och pratar med honom.

Skolfarfar ser med hjärtat. Han lägger märke till den som är ensam och utanför. Han finns där för den som som bäst behöver honom.

Och han läker alla sår. På riktigt. Skolfarfar är nämligen pensionerad barnläkare. Det gör inte så mycket att om skolsköterskan inte dyker upp varje vecka. Man kan lika gärna visa sina skråmor för skolfarfar. Honom kan man lita på. Han vet vad som ska göras.

Skolfarfar är inte bara viktig för eleverna. Han är viktig för lärarna också. För att han ser med hjärtat. För att han står på vår sida. För att han tycker att det jobb vi gör är viktigt. För att han bryr sig så mycket om oss att han under tio års tid punktligt dyker upp en dag i veckan på vår skola.

Tills den dagen kommer då han inte orkar längre.

Så har jag alltid tänkt. Skolfarfar kommer inte att orka för evigt. Och när den dagen kommer ska det vara lätt att ta farväl.

Vi har pratat om saken, kommit överens. Kramat om varandra och svalt ned gråten.

Nu har den tiden kommit. Nästa läsår kommer inte skolfarfar längre.

Han skriver ett avskedsbrev till elever och lärare. Där tackar han OSS för allt vi betytt för honom.

För den glädje VI gett honom.

Då förstår jag varför olika generationer ska vara tillsammans.

Vi behöver varandra.

Minnen som bär och ger kraft

-Karin, kan du komma och sikta, brukade min pappa då och då ropa till mig från hobbyrummet. Han höll på att snickra och behövde någon som kisade med ena ögat för att se när det var rakt. Eller jämt. Eller symmetriskt.

Pappa tyckte att jag var bra på att sikta och därför kom jag gärna när han bad mig. Jag trivdes i pappas hobbyrum. Ibland behövde han också hjälp med sandpapprandet. Det var jag också bra på och gjorde gärna.

Andra starka barndomsminnen med pappa är skidturerna över älven, promenaderna på bruket och båtturerna på sjön. Jag minns också ’tophatsen’ och ’suringarna’ från kiosken. Pappas favoriter som han bjöd på vid bilutflykterna på lördagkvällarna.

Min pappa har en stor plats i mina barndomsminnen. Ändå vet jag att han sällan var hemma. Han hade ett ansvarfullt och krävande jobb som gjorde att han arbetade långa dagar, reste land och rike runt och satt ofta i telefon när han var hemma. Jag och mina syskon fick dela pappa med många andra människor.

Minnena med pappa starka och bärande. Små vardagliga händelser som för alltid etsat sig in i mitt medvetande. Som gör att jag känner mig älskad och trygg.

Det har min pappa ibland haft svårt att förstå. Jag förmodar att han, som så många andra föräldrar, har dåligt samvete för hur han använde sin tid då jag växte upp.

Det här kommer jag att tänka på när jag tar del av elevernas kommentarer gällande distansundervisningen som för några dagar sedan avslutades i våra finländska grundskolor. En utvärdering som egentligen inte bara handlar om hur skolan lyckats distansundervisa utan även hur hemmen klarat av undantagstiden. För samtidigt som skolorna stängde dörrarna för kontaktundervisning så skickades många föräldrar hem på distansarbete. I all hast ställdes många familjer inför helt nya utmaningar. Hela familjer skulle arbeta hemifrån, på egna datorer, i lugn och ro, med jämna pauser, mat, vila och motion i lämpliga mått.

Familjer med små bostäder blev tvungna att skicka iväg något av barnen till morföräldrarna vilket ledde till  att hela familjen inte sågs under hela distansperioden. Andra möblerade om i bostaden och gjorde  arbetsrum i vardagsrummet, tvättstugan eller i garaget.

Samtidigt som föräldrarna skötte sina egna arbetsuppgifter hemifrån fungerade de som assistenter i barnens skolgång. De printade ut instruktioner, loggade in på nätsidor och möjliggjorde elevernas deltagande i videomöten. Och när kvällen kommer klädde de på sig och gick ut i naturen tillsammans.

Jag pratade under distansperioden med några av våra föräldrar i telefon. De gav uttryck för det jag redan anade. Jag följde ju samtidigt med hur min egen dotter jobbade hemifrån med två barn i famnen.

-Det är kaos här.

-Jag vet inte hur jag ska orka.

-Jag tar en dag i taget.

-Kan det här inte ta slut nu!

Många föräldrar kände sig bristfälliga. De hade inte lyckats såsom de skulle ha velat. Eller som de upplevde att någon annan förälder i klassen hade. De hade, precis som min pappa, dåligt samvete.

Men vad sade eleverna då? Hur upplevde de distansperioden?

De allra flesta tyckte att mera tid med egen familj varit det bästa. Att de hade varit mera utomhus och fått lika mycket hjälp av föräldrarna som lärarna i skolarbetet. Tillsammans hade de gjort slöjd- och konstuppgifter, satt upp fågelholkar och motionerat. Lagat mat och bakat.

Det här minnena kommer för alltid att bära.

Tänker jag och hoppas att det skulle gälla alla.

Alla.

Nu fattar jag varför

Ryktet sprider sig. Någonting är på gång, någonstans långt borta.
Det skrämmer men påverkar inte mig.
Inte ännu.
Rubrikerna blir allt fler. Faran kommer närmare. Hotbilden målas upp. Det kan drabba mig också.
Vi tar sportlov och tänker på annat. Åker skidor. Solar i varmare länder. Kopplar av.
Medan oron i världen sprider sig.
Och plötsligt är den här. Hotet har blivit verklighet.
Nu gäller det att söka skydd. Nu gäller det att lyda order.
Landets ledare träder fram. Med allvarlig uppsyn informerar de om införda restriktioner.
Som skärps dag för dag.
Inga stora folksamlingar.
Inga mindre folksamlingar.
Inga möten alls.
Skolorna stängs.
Föräldrar jobbar hemifrån.
Företag stängs. Restauranger stängs.
Gränser stängs.
Och militären drar ut på gatorna.
Folk uppmanas hålla sig hemma. Tillvaron krymper och det mesta känns tungt.
Ovissheten är plågsam. Ingen vet hur länge detta ska pågå.
Faran lurar bakom knuten. Alla är fiender. Även jag.

Då vaknar hoppet om en bättre framtid. En sommar utan hotbilder. Inget omvälvande men ens några veckor i sommarstugan. Långa soliga frukostar på bastuverandan. En promenad runt byn. Ett dopp i sjön. Och känslan av allt är bra. Som det alltid har varit. Som jag vill att det ska vara.

Om jag bara kunde så skulle jag genast packa en väska och fly till framtiden. Jag skulle vara beredd att vandra långa vägar för att nå dit. Tanken på en trygg och meningsfull tillvaro skulle bära mig över berg och kulle och leda mig framåt längs landsvägens gråa damm.

Nu fattar jag varför människor flyr.
På samma sätt som jag har de minnen av en tillvaro som kändes bekant, som var deras. De har sett hotet komma och de har skyddat sig, sin familj och sitt land. De har sett skolor stängas och sjukhus överbeläggas. De har varit rädda. De har gråtit. Och de har kämpat.
Men när tillräckligt många bomber har fallit. När hela landet är i ruiner. Då har hoppet tagit slut. Då har tanken på en bättre framtid tagit över. Tanken har fått vingar som bär dem. Då har de packat ned sina nödvändigheter, tagit farväl av nära och kära. Med tårar rinnande på kinderna har de börjat vandra mot framtiden.

Jag har inte gett upp hoppet om en bättre framtid.
Men nu fattar jag varför en del har.

Karin Ihalainen, rektor för Svenska skolan i Lahtis
som just nu jobbar febrilt för att distansundervisa elever i åk. 0-9