Till översättarens lov

Översättning är inte lätt, nej. Smaklig måltid.

 

”Du kan väl översätta det här till svenska när du nu en gång talar svenska?” får man höra då och då. Och så översätter man efter bästa förmåga för man kan ju svenska. Men det är skillnad mellan att kunna svenska och att kunna översätta. De facto är skillnaden ganska stor.

I samband med Hugo Bergroth-sällskapets Språkvårdsdag 2018 på Hanaholmen fängslade prisbelönta Janina Orlov publiken med sitt nedslag i översättarens vardag. Själv översätter hon bl.a. Rosa Liksom och lyckas ge långa finska passager som bygger på allitteration en svensk språkdräkt som känns både äkta och naturlig. I tiderna hjälpte hennes make, barn- och ungdomsförfattaren Ulf Stark, henne ofta med besvärliga ord och uttryck. I en av Rosa Liksoms böcker stötte hon på en nyans av rött som varken var laxröd, cerise eller rosa. Till slut var det maken som gav henne den finurliga översättningen: fåtöljen var liksom röd.

Översättning är både en konst och en konstform. Översättningen är som allra bäst när den inte märks överhuvudtaget. Då känns texten genuin oberoende av på vilket språk man läser den. Däremot märker man direkt när översättningen inte fungerar, men alla gånger är det faktiskt inte översättarens fel. I veckan gick jag igenom en översättning och skrev in mina kommentarer i marginalen. ”Om det är problem med översättningen brukar det oftast tyda på att ursprungstexten också är dålig”, sa han som tog emot mina kommentarer. Och det har han sannerligen rätt i.

Under de senaste åren har jag jobbat med både översättare och översättningar. Jag har varit med om att rata texter som inte kunde publiceras på grund av att översättningen inte fungerade. Men jag har också sett både lag- och normtexter få en språkdräkt som gör texten begriplig. Jag har sett översättare som inte bara översätter texten utan som också upptäcker sakfel i ursprungstexten och som fungerar både som text- och språkvårdare i samband med översättningen. Jag har konstaterat att jag själv kan uttrycka mig i skrift på mitt eget modersmål, men jag är inte en professionell översättare. Det är skillnad på att skriva och att översätta.

Så ja, översättningen är en konst, en konst som gör att man blir ödmjuk inför språkets mångfald. Och nej, översättning är inte lätt. Det kunde också lunchgästerna på stadens sjukhus märka häromveckan. På finska serverades man ”kukkoa viinissä” medan de svenskspråkiga åt ”kuk i vin”. Nej. Översättning är sannerligen inte lätt.

 

Pamela Granskog är modersmålsläraren som numera jobbar på Utbildningsstyrelsen.

Mitt ansvar att byri på svensk

69 procent! Hela 69 procent av deltagarna i e2 Tutkimus undersökning kring inställningen till finsk- och svenskspråkiga vill lära sig bättre svenska, uppger forskare Jussi Westinen i samband med Justitieministeriets seminarium Hur ser Finlands språklandskap ut år 2030?

”Det är därför jag alltid talar svenska”, väser jag till bänkgrannen när jag får ögonen på siffrorna. Ja, visst har språkklimatet blivit hårdare och visst har den här regeringsperioden varit hård mot landets andra nationalspråk och visst ska vi jobba med de ungas inställning till språkkunskaper, såväl det andra inhemska språket  som främmande språk.

Men det oaktat visar en undersökning att 69 procent av de tillfrågade vill lära sig bättre svenska och 42 procent skulle gärna ha mera umgänge med svenskspråkiga! Mitt i all bedrövelse över språkklimatet lyser siffrorna upp. Men det innebär också att vi som talar svenska måste ta vårt ansvar: vi måste hjälpa dessa 69 procent att lära sig bättre svenska. Hur ska jag kunna kräva service på svenska om jag inte själv använder mitt språk offentligt? Både pensionerade rektorn och läromedelsförfattaren Pehr-Olof Rönnholm  och journalisten Sofie Grankull är inne på samma tankegångar i Hbl och ÖT. Vi måste använda vårt språk annars underminerar vi tvåspråkigheten i vårt land.

Jag försöker leva som jag lär. ”Det är första gången jag hör någon tala svenska på ett möte. Du måste fortsätta med det”, fick jag höra efter ett möte med arbetarskyddskommissionen. Killen som sålde en telefonladdare åt mig förra veckan ville övergå till finska. Jag log glatt och sa att det var ok, men undrade i samma veva om vi kunde göra så att han talar finska och jag svenska? ”Jo, du tala svenska bara. Min pappa är finlandssvensk men jag öva så lite”, sa han. Och så fortsatte han trots allt på svenska. Det var en strålande glad kille som sög i sig det beröm jag öste över hans språkanvändning när jag väl packat ner laddaren i väskan. Lite besvärligare var det ju dock hos tandläkaren som var lycklig över att för första gången på fem år få en patient som ville tala svenska. Dessvärre är ju inte tandläkarstolen det bästa utgångsläget om man vill få motparten att träna sin svenska, men vi löste det genom att jag gav tummen upp varje gång han fick en term rätt på svenska. För första gången önskade jag mig faktiskt fler hål i tänderna.

Jag behöver inte be om ursäkt för mitt språk. Det är både min rättighet – och min skyldighet – att använda det. Det är också min skyldighet att hela tiden vara pedagogiskt uppmuntrande när någon vill tala svenska. Aldrig någonsin får jag möta dem med höjda ögonbryn, snörpt mun eller sucka över bristfällig svenska.

Varje litet försök till svenska som någon av dessa 69 procent yttrar ska mötas med hurrarop och jubel, minst.

I barndomsstaden Karleby körde man i tiderna en kampanj för att få folket att använda svenska. Jo, ja pa faktiskt byri på svensk. Pa tu?

En kopp kaffe

För några dagar sedan promenerade jag från ett möte på stan tillbaka mot kontoret. Det var en dålig dag. Jag hade en fruktansvärd öroninflammation, rejält ont och följaktligen på dåligt humör.  När jag gick promenerade upp längs med Esplanaden och tyckte synd om mig själv närmade jag mig Stockmann och beslöt mig för att ta en kaffe i hopp om att värken skulle lätta. Stockmann är ju som erkänt vårt tempel för konsumerande och kvalitativ service. Man stoltserar med kundbetjäning på topp på alla språk så det här skulle nog göra dagen bättre.  En kopp kaffe på detta anrika palats skulle säkert göra gott mot öronvärken.

När jag närmade mig Stockmann, vårt tempel för konsumtion i Finland fick jag tanken att en kopp kaffe skulle göra susen för min örvärk. Jag gick in på Starbucks, denna otroligt hippa kaffekedja var man specialiserat sig på att göra en enkel sak svårt. Jag ställde mig sist i den långa kön och väntade tålmodigt på min tur. Efter flera minuter var det egentligen min tur, nu värkte också kaffetanden.

-”En kopp svart kaffe, tack” beställde jag
-”Excuse me?” frågade ”Pauliina” bakom disken.
-”En kopp svart kaffe, tack” upprepade jag min beställning
-”Mä en puhu ruotsia” svarade ”Pauliina” då.

Tja, jag hade ont och var på dåligt humör, kom från ett möte som inte gick min väg… det var en sån där dag ni vet. Jag svarade ingenting utan bara log och satte mitt kreditkort i apparaten för att betala. Hon försökte på en knagglig tyska men jag bara fortsatte le och sa ingenting.

Till slut tröttnade Pauliina på mig, hittade bakom disken en kopp Capuccino och räckte mig den med orden ”tässä tää sun kahvi on”. Sedan gick hon bort innan jag hann protestera att det var onödigt mycket mjölk i min kopp med svart kaffe.

Gravöl

I dag håller vi gravöl för Arbis. I morgon finns vi inte mera. Fast nu överdriver jag stort. Visst finns vi kvar, det enda vi förlorar är vår självständighet. Sedan 1929 då stadens institut delades itu på språkliga grunder, har Arbis varit ett självständigt verk. Den eran går i morgon i graven. Då blir vi en liten, liten del av den enorma sektorn för fostran och utbildning med 13 000 anställda.

Mitt ordval avslöjar säkert att det är med en viss oro jag träder in i den nya eran, även om jag anser mig vara någorlunda bra på att svänga upp och ner på saker och ting. Men det är så mycket lättare om man själv får vara regissör. Då har man i alla fall haft något slags vision om vart man vill komma och varför. Att vara den marionett som ska iscensätta det som andra kloka har funderat ut, har under det gångna året inte alltid känts lätt.

Men visst finns det också positiva förtecken. Tillsammans med småbarnspedagogiken (dagisarna), den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen bildar vi en svensk servicehelhet och där tror jag uppriktigt på att vi kan hitta nya former – inte bara av samarbete utan av att arbeta tillsammans – för stadens invånare från 0 till 100 år.

Förändring innebär som bekant också möjligheter. Jag ser alltså med tillförsikt framtiden an, inte minst när jag just nu korrekturläser det fantastiska kursutbud som våra lärare har skapat och som håller på att bli en ny kurskatalog. En känsla av välbehag sprider sig i kroppen och jag känner mig stolt över det arbete Arbis gör.

Moa

Språkpolitikens moraliska fundament

Det är genom att ta de utsattas erfarenheter i beaktande som vi får syn på samhällets orättvisor. Detta faktum beror inte på tillfälligheter utan på den asymmetri som råder mellan olika perspektiv inom samhället. Den utsatte upplever oundvikligen samhällets ojämlikhet genom sina egna erfarenheter, medan de privilegierade kan, per definition, leva hela sitt liv utan att varken behöva se eller befatta sig med orättvisorna som drabbar de utsatta. Den här logiska poängen har en del uppenbara följder för praktiskt jämlikhetsarbete: en stad tillgänglig för alla måste utgå från den funktionshindrades erfarenheter, arbetet mot rasism måste utgå från hur det är att leva i vårt land som icke-vit. Kravet är också i grunden moraliskt: att negligera de utsattas erfarenheter innebär att vi negligerar den svagares behov av hjälp.

Den ovannämnda asymmetrin kan användas också för svenskan i Finland. Om vi skall skapa ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende, så måste vårt perspektiv utgå från erfarenheterna bland de enspråkigt svenska, vilket här inkluderar alla som inte klarar sig lika bra på båda språken. Orsaken är, som ovan, att det är med utgångspunkt i deras erfarenheter som vi får syn på vilka hinder som möter dem som försöker leva sitt liv på svenska i Finland. Den tvåspråkige upplever aldrig, i den mån som den faktiskt är tvåspråkig, några språkliga hinder. En språkpolitik på basis av finlandssvenskarnas tvåspråkighet innebär de facto att man utgår från den privilegierades erfarenheter av att vara svenskspråkig i Finland. Varje politik som syftar till språklig jämlikhet måste alltså ha de enspråkigas erfarenheter som sitt moraliska fundament. I samma anda är det på basis av de enspråkigas moraliska krav på jämlikhet som de svenska strukturerna i Finland har sitt existensberättigande.

Dessa självklara poänger försvinner ibland i debatten om tvåspråkighet. Orsaken är att man ofta blandar ihop individ- och strukturperspektiv. Utgående från ett individuellt perspektiv är det onekligen ett eftersträvansvärt mål att bli tvåspråkig i dagens Finland. Mängden arbeten du kan söka ökar exponentiellt och dörren till de högsta posterna inom näringslivet, politiken och kulturlivet öppnar sig enbart för den med perfekta finska kunskaper. Vill du nå toppen – bli tvåspråkig. Men samtidigt verkar då hela den svenska folkgruppen stå inför ett dilemma: skall våra barn få (de bästa) jobben eller skall de svenskspråkiga strukturerna bevaras?

Ur individens perspektiv är tvåspråkighet ett begripligt mål. Men det är motsägelsefullt att tänka sig att målet för den finländska språkpolitiken som sådan också skall vara tvåspråkighet. Detta betyder ju att man anser att den finlandssvenska minoriteten bara överlever om den inte längre är den sorts minoritet som den varit, dvs. delvis enspråkig. Det paradoxala villkoret för vår fortsatta existens är alltså att vi måste förändras i grunden. Att ha tvåspråkighet som mål inom språkpolitiken är det samma som att överge strävandet efter ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende.

Faktaresistensens bedräglighet

Varje år publicerar Språkrådet i Sverige en nyordslista. Orden som ingår i listan är inte nödvändigtvis helt nya, utan snarare handlar det om ord som ökat i användning och varit aktuella under året. Som sådan kan listan därför ses som språklig spegel för förändringar i människors beteende och tänkande – speciellt tydligt blir detta genom beskrivande ord som mobilzombie och Dylanman.

Faktaresistent är ett av de mest omtalade nyorden under senare år. Enligt listan är faktaresistens ett ”förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar mot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier.” Ordet faktaresistent är särskilt intressant eftersom det inte är specifikt för svenskan, till skillnad från det nya raggningsordet haffa, utan snarare uttrycker en trend inom hela västvärlden. Talande nog valde också Oxford Dictionaries det besläktade ordet postsanning (post-truth) till årets engelska ord för 2016.

Orden faktaresistent och postsanning betecknar onekligen högst verkliga samhälleliga fenomen. Paradigmatiska internationella exempel fås enkelt från de politiska kamperna om Brexit och det amerikanska presidentvalet. Med tanke på Trumpadministrationens senaste snack om ”alternativa fakta” är det inte heller svårt att hålla med ledaren för Oxford Dictionaries, Casper Grathwohl, som menar att postsanning kan bli ett av de ord som definierar vår tid.

Samtidigt finns det något ytterst bedrägligt med själva ordet faktaresistent. Problemet är att bruket av ordet ofta kan uttrycka samma problematiska attityd som själva ordet används för att beteckna. Att kalla någon för faktaresistent innebär samtidigt, om vi menar allvar, att vår diskussion med den så kallat faktaresistenta personen är avslutad. För varför skulle vi ens diskutera vidare med den som vägrar lyssna till fakta? Att kalla någon faktaresistent verkar alltså inbegripa risken att vi inträder samma sorts slutenhet inför vad andra människor har att säga som den faktaresistenta personen lider av. Till Språkrådets definition kunde alltså tilläggas att ordet faktaresistent också betecknar det demokratiska samtalets tragiska sammanbrott.

Grundrättigheter

I samband med jourreformen har det sagts att grundlagens innehåll alltid är en tolkningsfråga. Att tillämpningen av lagar kräver tolkning är förstås sant, men i jourreformsfrågan verkar man inte enbart ha omtolkat lagtexten utan också själva idén om grundrättigheter som grundlagen handlar om. Grundlagsutskottet valde nu, i kontrast till det tidigare Karlebybeslutet, att ställa två grundrättigheter mot varandra och ansåg att rätten till hälsa går före de språkliga rättigheterna. Men är inte själva idén med grundrättigheter att de inte kan spelas ut mot varandra? Om en rättighet anses vara grundläggande har den en självständig kraft som inte kan annulleras genom att en annan grundrättighet får företräde istället. Det kan alltså inte finnas någon fråga om vilken grundrättighet som borde väljas; om något är en grundläggande rättighet skall den alltid tryggas. Med grundlagsutskottets nya tolkningar kan man därför konstatera att rätten till hälsa fortfarande är grundläggande i Finland medan språket degraderats till en relativ rättighet.

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video  mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna.  Det blir dragigt och kallt  också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill.  Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.

En antologi som lämnar avtryck!

”Avtryck – dikter om allt och ingenting” kan du köpa i Arbis kansli eller skolornas kanslier. Boken kostar 20 euro.

På vårt köksbord ligger den färska diktantologin Avtryck – dikter om allt och ingenting. Med vett och vilja har jag lämnat den där – helt enkelt för att se hur barnen reagerar. Och det går som planerat: när sonens klasskompisar kommer in i vårt kök plockar de genast fram sin egen dikt och läser den för mig. Härligt! Det är inte varje dag 10-åriga killar läser dikter högt för varandra och för kompisens mamma!

Diktprojektet är ett samarbete mellan Helsingfors arbis och Hoplaxskolan. Under hösten har författaren Jolin Slotte åkt runt i skolorna och jobbat med att läsa och skriva dikter tillsammans med eleverna. Bildkonstlärare Jonas Grundvall har parallellt, tillsammans med en grupp elever, jobbat med illustrationer utgående från bokens teman: ögonblick, tecken, balans, riktining och puls.  Och slutresultatet är en inbunden, proffsigt layoutad bok med både klass- och individuella dikter.

Projektet initierades av Helsingfors arbis som ett led i institutets satsning att också nå ut till en yngre målgrupp. Målsättningen med projektet, som tar avstamp i den nya läroplanen, är att på ett kreativt sätt förmedla glädjen i att använda språket. Att skriva en text som når längre än katedern i klassrummet är både utmanande och inspirerande. Och glädjen över att se sin text i tryck ser jag i vårt kök när killarna stolt bläddrar fram till sina dikter.

Både föräldrar och lärare är imponerade av vad barnen producerat. ”Det här är ju en RIKTIG bok”, säger en mamma överraskat när hon får boken i sin hand. ”Eleverna har överträffat sig själva”, utbister en lärare när han läser igenom sina elevers dikter.

”Det här är det roligaste som vi har gjort i skolan”, säger en flicka i årskurs 2 efter avslutat diktprojekt. Och i samma ögonblick börjar hennes eget skrivhäfte fyllas med nya texter. Bättre betyg kan ett diktprojekt knappast få!

Samtidigt visar också projektet att det finns alla möjligheter till konstruktivt samarbete mellan den grundläggande utbildningen och den fria bildningen. Vi har mycket att lära oss av varandra och att ge varandra. Vi behöver bara skapa kontaktytor där vi kan mötas!

Mutakuonoja ja hurreja

Torsdagens morgonrusning kom och med ett skrikande behov av kaffe, steg också jag på spårvagn nummer 10 på Mannerheimvägen. Liksom alla andra drönare var jag på väg till mitt förvärv denna regnsjuke morgon. På morgonen är det ju en väldigt intim, om än tyst sådan, stämning i spårvagnen så jag fick ingen sittplats utan stod och gungade i gången på spårvagnen.

Vid nästa hållplats kliver en proper dam på, med päls och allt, och ser sig förargat omkring i spårvagnen. Killen med afrikanskt påbrå, som satt på en av de ensamma sätena,  stiger upp och säger på finska ”Olkaa hyvä istukaa tähän.” Damen fnyser åt honom att hon sätter sig då inte på hans plats!

Jag kunde ju inte  hålla mig så med ett leende sade jag på svenska till henne att nu skall frun inte vara otacksam. Flat blev jag som fick till svar ”Hyi helvetti. Ei tänne voi jäädä. Täällä on vain mutakuonoja ja hurreja”. Argt steg hon av vid nästa hållplats medan vi andra åkte vidare. Jag till mitt jobb och killen till Microsofts utrymmen för startup bolag.

Det händer ibland att man blir alldeles mållös, utan ord och konfunderad långt ner i själen. Vad gjorde killen för fel? Varför var damen så arg? Var jag för fräck? Varifrån kommer all denna ilska? Så som det ser ut så verkar det som att damen har glömt sin medicinering eller tagit fel burk denna morgon.

I början av veckan hade jag äran att få träffa vår europarlamentariker Nils Torvalds. Vi pratade om allt möjligt och givetvis är Brexit och Trump ett problem för Bryssel idag. Vi pratade också en del om högerextremism och populism utan att finna något egentligt svar. Han sade då att mycket av allt som händer och sker idag kommer från väldigt subjektiva och känslomässigt laddade tyckande var man upplever att man blivit felbehandlad / rånad på något som man anser vara ens eget. Det är oftast obildade hjärnor som inte har kapacitet till abstrakt tänkande som drar dessa förutfattade definitiva slutsatser. Sedan blir det som det blir. Denna morgon hade denna kille och jag antagligen berövat damen från en annars helt fantastisk dag. Hon blev tvungen att byta spårvagn och det dessutom i duggregn. Vi som hade stigit på före henne borde antagligen skämmas.

Så är det säkert. Jag vill ändå tro att ju bredare allmänbildning vi har och ju flera språk som vi kan kommunicera med desto bättre ställt har vi det i livet. Detta behövs för att förstå olikheter och till och med för att klara av besvärliga medpassagerare i en överfull spårvagn. Detta då oberoende om man är en mutakuono eller hurri.