Upp till kamp!

Om du i dag hade frågat mig vad Arbis rektors viktigaste uppgift är, skulle jag utan att tveka ha sagt att försvara svenskans ställning i Helsingfors. Så känns det just nu, det är det min tid och energi går åt till. Staden vill vara starkt tvåspråkig men samtidigt planerar man att centralisera alla förvaltnings- och stödtjänster till enorma enheter, där arbetsspråket officiellt är finska. Du kan säkert räkna ut vad det i praktiken skulle innebära för svenskans överlevnad.

Men än är slaget inte förlorat. Som den borne optimist jag är, tror jag starkt på att vi kommer fram till någon vettig lösning, för det finns faktiskt också stöd för svenskans ställning på flera håll i staden. Helt av sig själv går det ändå inte. Men jag måste väl bara inse att det är som en f.d. kollega konstaterade redan för några år sedan: Vår uppgift är helt enkelt att försvara svenskans ställning i staden så att den svenska servicen inte dör ut. Upp till kamp alltså!

Moa

När mensen blir ett språkligt hinder

Jag var nybliven tonåring och intagen på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby. Nästonsillerna skulle opereras. En vänlig sköterska gick igenom mitt allmänna hälsotillstånd med mig.

”Entäs kuukautiset?” frågade hon.

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Mitä se on?” frågade jag med runda ögon.

”Etkö tiedä mitä se on?” frågade hon förvånat.

Jag skakade på huvudet. Med mild röst började hon förklara kvinnokroppens utveckling och funktioner för mig. Efter en stund avbröt jag henne rodnande.

”Jo, nyt tiedän mitä tarkoitat”, sa jag så där skamset som man gör när man är nybliven tonåring och känner att man har gjort bort sig.

Som tonåring vågade jag inte kräva service på svenska. Jag staplade mig igenom barnsjukdomar på hennes lista – gissade vilt om jag haft än det ena, än det andra. Finska kunde jag, men facktermer som hänförde sig till sjukdomar stod utanför min begreppsvärld.

Förra veckan kom jag med stadens servicesedel till en privat tandklinik i centrum av Helsingfors. Tandkliniken ska ha en eloge för att de på nätet märkt ut vilka språk tandläkarna behärskade, så jag bokade tid hos en som talade svenska. Problemen uppstod när jag skulle fylla i blanketten med personuppgifter och uppgifter om mitt allmänna hälsotillstånd. Plötsligt var jag tonåring igen och omgiven av medicinska termer på ett främmande språk.

Damen bakom disken var förstående och beklagade att blanketten endast fanns på finska och engelska. Skylten på disken, som hälsade patienterna välkommen, fanns dessvärre inte heller på svenska, nej. Det beklagade hon också.

Jag kan flexa med mitt språk och har inga problem med att svara på svenska trots att min motpart talar finska. Redan det är ett steg mot en levande tvåspråkighet. Men på en punkt ger jag inte efter en tum. Det handlar om sjukvård. Insatserna är för höga för att man ska kunna slänga omkring sig medicinska termer, må vara att det handlar om vanliga barnsjukdomar, utan att ha en aning om vad de betyder. I teorin kan missförstånd som uppstår i dylika situationer få katastrofala följder.

Att tillhandahåll en svensk blankett med personuppgifter och sjukdomar handlar inte om resurser utan om vilja. Om man dessutom säljer tjänster till staden måste både viljan och sakkunskapen finnas.

Nu väntar jag på svar från megakliniken. De fick ett, om inte helt igenom vänligt, så åtminstone bestämt brev av mig. Jag vet exakt hurdant svar jag vill ha.

18 nya ålänningar skriver blogg

Nya ålänningar! Så heter den blogg som mina elever i svenska vid Medborgarinstitutet i Mariehamn har börjat skriva. Vi ville dels hitta ett sätt att skriva ”på riktigt”, det vill säga skriva för en bredare publik än bara mig. På samma gång får vi berätta om hur det är att i vuxen ålder flytta till ett annat land med ett annat språk.

Det är 18 studerande i klassen som studerar ”svenska för inflyttade” varje dag mellan halv nio och kvart över tre. Vi är två lärare som delar på undervisningen – det blir två och en halv dag var för min kollega Ann Westerlund och mig. Mina dagar är måndag och tisdag samt torsdag förmiddag. Eftersom dagarna är så långa är det ett bra påhitt, tycker jag. Sju timmar per dag är ganska tungt både för lärare och elever, så det är nog bra både för elever och lärare att få lite ombyte.

På höstpromenad i Mariehamn med uppgift att fotografera med iPadarna.
På höstpromenad i Mariehamn med uppgift att fotografera med iPadarna.

Vi läser och skriver, lyssnar och pratar och försöker på olika sätt tränga djupare in i svenska språket. Den här kursen är 20 veckor lång och är på A2-nivå. Nybörjarkursen heter A1 och ät tyvärr bara tio veckor lång. Det finns sedan ytterligare en kurs på nivå B1 som också är 20 veckor. Sedan förväntas eleverna klara sig själva. Nivåbeteckningarna är europeisk standard och beskriver hurdan nivå det är på svenskan. Eller vilket språk som helst, alltså. Det handlar om hur man kan göra sig förstådd och hur man läser och skriver.

Ta en titt på bloggen! Där finns bilder och texter av och om alla i klassen. Just nu har vi ett grupparbete på gång där det handlar om att beskriva sitt hemland. Det kommer snart flera texter där. Och vad vi sen ska jobba med, det får ni se längre fram!

Siv Ekström

Arbis lyfter fram små poeter i ny antologi

”Kan du läsa den igen?” utbrister en kille som just hört klassens gemensamma dikt ”Min fot är kanske mindre än din” för första gången. Jolin Slotte tar sats och läser den en gång till. Årskurs 2A i Munksnäs lyssnar andäktigt.

”Min fot är kanske mindre än din

men jag är superbra på att hoppa.

Min fot är kanske mindre än din,

men jag kan plocka saker med mina tår.

Min fot är kanske mindre än din,

men jag är världsbäst på att hjula.

 

Min fot är kanske mindre än din,

men jag kan hoppa med fötterna före i vattnet

och simma som en fisk.

Min fot är kanske mindre än din,

men jag kan spionera på vem som helst

och springa efter mina gerbiler.

 

Min fot är kanske mindre än din,

men jag kan stå på händerna,

vara riktigt lugn,

och äta så mycket jag vill.

 

Min fot är kanske mindre än din,

men jag kan spela på min padda,

rapa högre än någon annan,

och prutta äcklig lukt.

 

Min fot är kanske mindre än din,

men framför allt

är jag världsbäst

på att vara just jag.”

 

”Slutet var häftigt. Det gillade jag!” utbrister killen när Jolin är klar.

Det här är ett smakprov på en dikt som ingår i en diktantologi som ges ut i Hoplaxskolan i Helsingfors. Höstterminen 2016 initierade Helsingfors arbis ett diktprojekt för skolan. Slutprodukten är en diktantologi där alla elever i åk 1–6 ska medverka med en egen dikt. Boken blir omfattande – med enheter i Haga, Munksnäs, Kårböle och Sockenbacka handlar det om 350 elever. Grovjobbet i klasserna gör Arbis timlärare, författaren  Jolin Slotte. I samarbete med lärarna jobbar hon med dikter, både individuellt och i grupp, i varje klass. Boken inbjuder också till interaktion – läsaren får själv färglägga de bilder som bildkonstlärare Jonas Grundvall jobbar fram tillsammans med eleverna.

Diktantologin utkommer lagom till Finlands 99:e självständighetsdag. Projektet har fått understöd av Svenska Kulturfonden och Stiftelsen Tre smeder. Arbis och Holplaxskolan bidrar med lärarkostnaderna. Är man intresserad av antologin kan man kontakta pamela.granskog@arbis.hel.fi.

Medis behövs!

Det är måndag och jag har bara en halv timme kvar av arbetsdagen. Mina elever sitter och jobbar självständigt nu den sista lektionen, och jag ser på dem och blir alldeles varm av deras iver att tyda svenskan i den lättlästa tidning de har fått att bläddra i. Här sitter folk från till exempel Thailand, Rumänien, Syrien, Brasilien och Lettland, alla på fortsättningskursen i svenska på nivå A 2. Det är mycket som är svårt: uttalet, orden, grammatiken – för några kanske även bokstäverna. Vi har just börjat på kursen som ska vara 20 veckor lång. Den 19 januari tar kursen slut. Jag undrar hur mycket mera svenska de kommer att kunna då. Det ska bli intressant att följa deras väg.

I går var också en intressant dag på jobbet. På Medis har vi en tradition att starta höstens anmälningsdagar på en söndag. Från början var det ett sätt att försöka undvika att stadens växel helt brakar ihop när alla ivriga kursdeltagare kastar sig över sin telefon genast som klockan slår 14.00 eller när det nu är som det hela börjar. Även anmälningarna på webben brukar bli väldigt många på en och samma gång. Senare har vi också delat upp anmälningsstarten på tre dagar så att rusningen inte ska bli så stor. Första dagen fick man anmäla sig till kurser i Hälsa och friskvård, dans och data. Idag öppnades också ämnena Matlagning, konst, textil och hantverk samt ”övriga praktiska ämnen”. I morgon tisdag kommer även resten av ämnena med: Allmänna ämnen, språk, musik.

Igår på söndagen när rektorn kom till jobbet vid 12-tiden såg hon hur det redan satt några personer på trappan och väntade på att dörren skulle öppnas. Två timmar på förhand! Det var som när jag började på Medis för 15 år sedan: när jag kom på jobb då en och en halv timme före start var det kö längs med trottoaren och in på en tvärgata. Folk hade hopvikbara pallar med sig och satt och åt banan medan de väntade. Då blev jag riktigt rörd över engagemanget och tänkte: Vad häftigt att få jobba på ett ställe som är så viktigt för så många!

IMG_0613

Glada ålänningar i kön utanför Medis huvudingång augusti 2011.

Gång på gång får man se sådana tecken på hur viktigt medborgarinstitutet är för invånarna i en kommun. Folk berättar om hur de varit ensamma eller sjuka och hur de har sökt sig till Arbis eller Medis för att syssla med sitt intresse och för att få nya vänner. Eller om hur alla deras bekymmer är som bortblåsta när de sjunger i kören eller spelar i spelmanslaget. Hur ska man göra för att beslutsfattare i hela landet ska förstå att det inte är fiffigt att skära ner på anslagen till den fria bildningen. I Kaustby har man tydligen nu beslutat dra in gruppspelningen i folkmusik för barn, i Mariehamn har man höjt kursavgifterna år efter år tills de i vissa fall nu hindrar vissa människor från att delta. Också på andra ställen ökar sparkraven år för år.

Hur svårt kan det vara att förstå att om man försämrar möjligheterna till meningsfull fritidssysselsättning för både unga och äldre är det ingen besparing på lång sikt. Det kommer andra utgifter istället, man skapar problem istället för att spara pengar. Det sociala sammanhanget är viktigt, det är viktigt att lära sig nya saker och det är viktigt att göra saker tillsammans.

Siv Ekström

Bland ”peerona” och potatis

I somras började min 9-åring plötsligt tala dialekt. En kväll tappade han sin telefon i vårt sommarhus i Nedervetil.

”Ta upp den”, ropade jag.

”Ja fik e rei”, svarade han.

I och för sig var det inte så konstigt. Han har hört Karlebydialekten hela sitt liv även om vår vardag finns i Helsingfors och vårt interna språk är standardsvenska. Visst har han alltid lagt in ett dialektalt ord då och då, som ”hedee” och ”titii”. Men hela meningar har han inte använt sig av. Så jag blev lite ställd. Jag ville uppmuntra, men samtidigt inte göra så stor affär av det hela för att inte ta kål på det.

”Så bra”, sa jag till slut lite lamt.

Jag insåg snabbt att han hade gjort ett medvetet språkligt val. Med grannfamiljen samt mommo och moffa var det dialekt som gällde. Med mig var det standardsvenska, som han ibland kryddade med dialektala uttryck. Självfallet var inte allt helt korrekt, men i det stora hela kunde han både böjning och uttal. Jag frågade vilket språk han använde med kompisarna i simskolan i Nedervetil?

”Med simlärarna talar jag standardsvenska och med kompisarna dialekt. Med lekledarna talar jag också dialekt. De är lite bättre på dialekt än standardsvenska”, svarade han.

Dialekten är mitt första språk. Med den upptäckte jag världen, lärde mig tala, satte ord på mina känslor. Standardsvenska kom in via litteraturen i tidig ålder. I dag lever de båda i min vardag, båda lika viktiga för min språkliga identitet.

”Det låter så roligt när du talar dialekt”, sa en dialektlös väninna en gång. ”Jasså”, sa jag och log stelt. Jag minns hur min modersmålslärare i gymnasiet talade om att man aldrig fick skratta åt en dialekt. Först i vuxen ålder har jag förstått vad hon menade. Dialekten i sig är inte rolig. Vem ger sig rätten att skratta åt en annan människas språk?

På samma sätt hyser jag respekt för en vårdad standardsvenska. Vi behöver ett gemensamt språk oberoende av var vi växer upp. Vi behöver lärare som är språkliga förebilder. Vi behöver en skola som ställer krav på språket i klassrummet Vi behöver dialekttalande föräldrar som inser vikten av att läsa högt för sina barn på standardsvenska, i väldigt tidig ålder, för att standardsvenskan ska kännas bekväm och naturlig vid skolstarten. Vi behöver nämligen känna oss hemma i bägge språkvarianterna. Vi kan äta ”peerona” hemma i köket. Men vi ska veta att de flesta äter potatis.

Och sonen? Ja, han fortsätter på sin linje. Och bland får jag mig en släng.

”Nå höödu. Tack fö maate”, säger han när han släntrar iväg från matbordet hemma i Helsingfors.

 

Var är alla unga?

ung1medium

Flera år jobbade jag internationellt och småningom fann jag mig i mitt arbete allt mer på det nationella planet och framför allt med unga uppstart företag i Finland. I november 2015 sadlade jag om och mitt arbete tar mig idag runt omkring Svenskfinland.

Under denna tid har jag tagit del av en mängd olika aktiviteter som riktar sig mot organisationer, föreningar och förbund i Svenskfinland.  Det som slår mig är att vid de tillfällen jag tagit del av, och de många kvalitativa och informativa tillställningar som ordnas, är frånvaron av de unga i publiken märkbar.

Jag önskar vi hade en högre aktivitet och delaktighet bland de unga som vi omges av. Vi har många organisationer och föreningar idag som gör ett ypperligt arbete mot just dagens ungdomar. Det är absolut inget fel med en mogen publik men det som oroar mig är var alla unga är? Jag kan inte sätta mitt finger på problemet men det ter sig som att budskapet och möjligheterna som erbjuds inte når de unga idag eller så är de inte intresserade? Vad behöver de unga? Vad berör dem? Vad förväntar de sig? Vad krävs för att vi kan aktivera flera unga på svenska i Finland idag? Pratar vi fel språk i fel kanaler? Massor med frågor flyger omkring men tyvärr är det tunnsått med svar.

Vi har massa med förmågor, talanger, energi, insikter och åsikter bland de unga idag. Som mentor för just unga inom ramen för Suomen mentorit r.y.s verksamhet har jag fått  insyn i den fantastiska latenta kapacitet som de unga besitter. Det låter dramatiskt men för Svenskfinlands överlevnad och framtid ser jag det som synnerligen viktigt att vi når de unga i vårt samhälle idag,  att vi får dem aktiverade och intresserade. Många föreningar och organisationer gör ett jättebra jobb med detta redan nu. Svenskfinland har inte råd med ett ställningskrig mot det finska Finland. Genom samarbete över språkgränserna kan vi skapa nya möjligheter för vårt land.

Vi har vissa fördelar som vi kanske inte lyckas utnyttja på bästa sätt. Till exempel inom Norden har vi, via vårt språk och modersmål, ett försprång och samarbetet inom Norden är oftast enkelt, inspirerande och konstruktivt.  Vi har i skrivande stund huset fullt av vänner från hela Norden i vårt hus. Vi pratade kort om detta fenomen också med Norska, Danska och Svenska representanter över en kopp kaffe. De upplever samma problematik, trots att de unga kommunicerar bra på sitt eget modersmål så pratas det oftast engelska. Varför? Vårt språk är en extra resurs  som vi kunde och borde utnyttja bättre. Nationellt sätt betyder detta inte att vi skall anse oss speciella eller ha en översittande attityd. Samtidigt kan jag, och många andra med mig hålla med om hur enkelt det är för oss att byta till finska av pur artighet och lättja med våra vänner? Vad vi vinner på det vet jag inte. När allt kommer omkring kan alla i Finland svenska till nån mån.

Samarbete är nästan ett heligt begrepp för mig. Samarbete med också de unga är vad vi behöver mera av idag. Aktiviteten och engagemanget bland de finlandssvenska ungdomarna är i mitt tycke inte gott nog. Hur kan vi nå dem? Vad berör dem? Hur kan vi få dem att aktivt delta i Svenskfinland, det är frågan?

 

Brukar du göra nr 1?

  • Vad tänker du på om jag säger ett?
  • Att göra nummer ett.

Jag var som ett levande frågetecken. Tänk att jag har lyckats leva så här länge utan att ha hört det uttrycket, än mindre själv använt det. En snabb rundfrågning bland mina arbiskolleger gav vid handen att jag tydligen var den enda som undgått denna omskrivning av toalettbestyr.

En variant av nr 1
En variant av nr 1

 

Till all lycka har jag ändå alltid lyckats få mina behov uträttade, kanske för att jag har en hel del andra omskrivningar på lager. Till mina favoriter hör Ursäkta, jag måste ringa min bror i Borgå. Det brukar lätta upp stämningen och dessutom få konversationen i gång, i synnerhet om jag släpper uttrycket bland bekanta som tror sig känna till mina familjeförhållanden. En gång var min mamma också i sällskapet och efter min sorti lär hon ha blivit utfrågad om sin son som de närvarande aldrig hade hört talas om. Hon förstod om möjligt ännu mindre än de.

I allmänhet brukar jag därför ha som princip att tala klarspråk, ge raka budskap utan omskrivningar som kan missförstås. Det är orättvist att sätta ansvaret för att förstå på mottagaren. Tänk bara på min en bekant som klagade på att det var kallt i sovrummet, då hon egentligen ville att hennes man skulle krama om henne. Han gick naturligtvis och skruvade upp värmen. Först en tid senare under uppslitande skilsmässodiskussioner framgick det vad hon egentligen hade menat. Men det var så dags då.

Nå, det behöver ju inte alltid handla om så här drastiska saker. Också i vardagen kunde vi säkert undvika irritationsmoment genom att inte ta för givet att omgivningen förstår våra underliggande tankar. Därför ska jag också nu berätta varför jag ställde den inledande frågan: Temat den här månaden är – just det – ett. Häng kvar på vår blogg så får du tre gånger i veckan veta vad ett betyder för de andra bloggarna!

Moa

 

 

 

 

 

 

Svenska slängpussar

För flera år sedan fattade jag ett beslut – alltid svenska. Alltid uppmuntra när någon försöker, aldrig ge upp, aldrig bli ilsken. Och ifall motparten inte kan svenska frågar jag alltid om det är möjligt att vi kommunicerar på olika språk – hen på finska och jag på svenska. Det fungerar så gott som alltid.

Men det ska sägas att det finns flera ställen som levererar. Jag är imponerad av Helsingfors stad. Från löneräknare till jurister och sekreterare – alla har försökt svara på svenska. Ibland beklagar de att det går lite knaggligt, men det är så sällan de får öva. Och jag ler, uppmuntrar och berömmer.

Häromdagen satt jag på ett möte med representanter från flera olika verk inom staden. Efteråt vände sig en av mötesdeltagarna till mig. ”Det är första gången under alla mina år i staden som jag hör någon tala svenska på ett möte. Det är bra. Du ska fortsätta med det”, säger han.

Jag tackar och fortsätter.

En annan instans som levererar är Helsingforspolisen. Tidsbristen leder till att jag en vacker höstmorgon felparkerar utanför polishuset i Böle. En polis lutar sig mot dörrkarmen när jag kommer in för att förnya passet.

– Haluatko tienata 60 euroa? frågar han.

– Åhhh, har jag parkerat fel? kvittrar jag med oskyldiga ögon.

– Mmm.

– Var ska jag parkera och var får jag pass? frågar jag.

– Radiogatan fyra och pass du får her, säger han.

Han får en slängpuss som tack. Väl framme vid passdisken säger killen bakom glasrutan att hans svenska är dålig, men att jag kan tala svenska och han finska. Så gör vi. Efter en stund säger han: ”Det blir fyrtioåtta euro. Du hämta den på R-kiosken.” Jag tackar och berömmer. ”Ha en pra veckoslut”, ropar han efter mig när jag går.

Han får flera slängpussar.

Nu tänker jag inleda kampanjen Svenska slängpussar. Är du med?

 

Biltyska?

Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.

Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.

Hans-Peter Holmstén

Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.

Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!

Moa