Det där med Europa

Jag jobbade med EU-frågor i femton år innan jag började på Bildningsforum i augusti 2012 (som blev Bildningsalliansen 2013). Under den tiden lärde jag mig mycket om Europa, en del om EU, och en del om Finland. Även om jag inte i första hand skulle marknadsföra EU som sådant, utan arbeta för ökat samarbete mellan folkbildare i Europa så blev rollen tudelad. Efter att ha varit så mycket i Bryssel och suttit med på så många möten färgades mitt synsätt. Jag blev EU-påverkad. Detta trots att jag är (eller kanske var) en eu-skeptiker. Detta trots att utbildning är en nationell kompetens där EU har mycket litet at säga till om. Detta trots att de flesta organisationer är nationella och jobbar för att utveckla sitt eget lands utbildningssystem. Att sitta med nånstans, se och märka allt engagemang, delta i diskussioner, vara med och bygga upp något, det påverkar en. Att byta arbetsmiljö till Finland och mer specifikt svenskfinland var lite av en kulturchock. Naturligtvis kändes det ibland som att åka i gräddfilen, vi talade om stora övergripande och ganska abstrakta idéer. För det stora flertalet folkbildare är vardagen betydligt konkretare. En viktig del är alltjämt intressebevakningen, i första hand handlar det då om att säkra finansieringen. Det är mycket tal om pengar, arbetsmöjligheter, anställningstrygghet, grundfinansiering, statens ansvar. Även på EU-nivå kommer frågan om pengar nästan alltid upp.

Att byta perspektiv har varit roligt och nyttigt. Det nationella arbetet är så mycket konkretare. Och det finns mycket att göra. Samtidigt kan det kännas frustrerande med ett mer begränsat perspektiv och ett långsammare tempo. För visst, saker händer inte fort i EU, men det är ändå en känsla av fart kring utvecklingen. Så är det inte nu. Det är en fördel när nedskärningar och försämringar hotar. Systemet är trögt, det vänder långsamt, och tur är det. Samtidigt kräver det en annan sorts tålamod.

När man som jag dessutom är intresserad av ny teknik, sociala medier och IT-samhällets möjligheter blir det extra tydligt. Vi har så länge talat om potentialen, men jag har sett rätt lite av den i praktiken. Likadant med folkbildningen. Vi använder en retorik som inte alltid motsvaras av vardagen. Det finns ett glapp, som kunde bli en bra utgångspunkt för en kritisk självgranskning. Om vi inte vore så upptagna av att försvara oss mot hot utifrån, verkliga och uppfattade. Om vi inte hela tiden sprang efter utvecklingen och försökte minimera skadorna. Min dröm är att vi skulle forma och påverka samhället och dess inriktning. I den bästa av världar skulle den entusiasm och framåtanda som jag stött på i så många EU-sammanhang fusioneras med den verklighet som vi befinner oss i på skolorna och i cirklarna runt om i svenskfinland. Är det för mycket begärt?

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt,  kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

 

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.

Presidentvalet = Idols ?

Vi går mot presidentval om några dagar. Hur går det? Har alla sin kandidat på det klara? Kampanjer genomförs som bäst runtomkring i landet på olika ställen. Det delas ut ämbare och kaffemuggar för att göra sig synlig. Samtidigt väljer man sina ord, säger det som folk vill höra framom det som folket behöver höra. Det sista man vill är att stöta sig med någon verkar det som.

Tiderna ändras och vi med dem. Med risk för att låta som en gammal gnällande gubbe så anser jag att det är synd att vårt demokratiska valsystem verkar bli en popularitetstävling på fel premisser. Ett presidentval borde ju gälla sakfrågor, visioner, framtid men det verkar som att vi är så influerade av Idols och Xfactor att det är därifrån som modellerna tas.

De flesta kandidaterna verkar driva sin profil genom att lyfta fram hur otroligt insatta de är i vår historia, gamla överenskommelser eller detaljer i olika artiklar som är skrivna i Bryssel. Bra så. Det är också ett effektivt sätt att framstå som en stor statsman och otroligt insatt person inom politiken. Det gäller bara att prata diffust, invecklat och fokusera på små invecklade detaljer så att gemene man faller av kärran innan man ens hunnit blinka.

President ämbetet i Finland är i särklass den viktigaste positionen som finns i vårt land. Må så vara att regeringen i praktiken styr vår vardag men presidenten har en oerhört viktig roll i att staka ut åt vilket håll vårt land skall gå. Ingen av kandidaterna pratar om visionerna för hur Finland skall se ut 2030 eller 2050 för den delen. Det skulle jag gärna lyssna till.

Varför är det viktigt att Finland har en klar och tydlig linje i sin politik? Hur ser denna linje ut i praktiken? Vad vill vi att Finland skall stå för och hur skall livet se ut för oss i vårt land på sikt? Ett visionerande och linjedragningar för framtiden borde i mitt tycke vara det centrala i kampanjerna.

Nu verkar det som att alla har mer eller mindre resignerat inför det faktum att president Sauli Niinistö med största sannolikhet vinner valet. Nils Torvalds vill ta oss till Nato och Paavo Väyrynen vill klänga sig fast vid Paasikivi-Kekkonen linjen. Några andra tydliga ställningstaganden finns kanske också, men de flesta av dem, också dessa tre ovannämnda blir väldigt luddiga och flummiga när man frågar dem vad Finland behöver på sikt. Var ligger Finlands framtid?

Vi har ett väldigt bra demokratiskt system med nio kandidater som med sin egen värdegrund och med sina egna personliga meriter försöker göra sig hörda och få din uppmärksamhet. Tyvärr drar vi inte nytta från av starka utgångsläge när våra kandidater inte vågar ha en egen linje utan väljer att buga diplomatiskt åt alla håll så att ingen skall känna sig kränkt, bli sårad eller träffad på ett obehagligt sätt.

Med den bas vi har (nio personer från åtta olika partier plus Väyrynens special arrangemang) är ett fint utgångsläge. I Ryssland och Kina behövs bara ett parti. I USA och Storbritannien har man två partier att välja mellan. Där är demokratin kanske snäppet bättre, inte mycket men litet mer demokratiskt i alla fall. Vår breda politiska bas utgör en fenomenal avstampsyta för demokratin. Det borde vi respektera och kräva mer av våra kandidater än att de gör själva valet till en version av Talent Finland.

Kom ihåg att rösta i valet. Det är DIN demokratiska rättighet och bara den som röstar har rätt att klaga efteråt.

Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Språkpolitikens moraliska fundament

Det är genom att ta de utsattas erfarenheter i beaktande som vi får syn på samhällets orättvisor. Detta faktum beror inte på tillfälligheter utan på den asymmetri som råder mellan olika perspektiv inom samhället. Den utsatte upplever oundvikligen samhällets ojämlikhet genom sina egna erfarenheter, medan de privilegierade kan, per definition, leva hela sitt liv utan att varken behöva se eller befatta sig med orättvisorna som drabbar de utsatta. Den här logiska poängen har en del uppenbara följder för praktiskt jämlikhetsarbete: en stad tillgänglig för alla måste utgå från den funktionshindrades erfarenheter, arbetet mot rasism måste utgå från hur det är att leva i vårt land som icke-vit. Kravet är också i grunden moraliskt: att negligera de utsattas erfarenheter innebär att vi negligerar den svagares behov av hjälp.

Den ovannämnda asymmetrin kan användas också för svenskan i Finland. Om vi skall skapa ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende, så måste vårt perspektiv utgå från erfarenheterna bland de enspråkigt svenska, vilket här inkluderar alla som inte klarar sig lika bra på båda språken. Orsaken är, som ovan, att det är med utgångspunkt i deras erfarenheter som vi får syn på vilka hinder som möter dem som försöker leva sitt liv på svenska i Finland. Den tvåspråkige upplever aldrig, i den mån som den faktiskt är tvåspråkig, några språkliga hinder. En språkpolitik på basis av finlandssvenskarnas tvåspråkighet innebär de facto att man utgår från den privilegierades erfarenheter av att vara svenskspråkig i Finland. Varje politik som syftar till språklig jämlikhet måste alltså ha de enspråkigas erfarenheter som sitt moraliska fundament. I samma anda är det på basis av de enspråkigas moraliska krav på jämlikhet som de svenska strukturerna i Finland har sitt existensberättigande.

Dessa självklara poänger försvinner ibland i debatten om tvåspråkighet. Orsaken är att man ofta blandar ihop individ- och strukturperspektiv. Utgående från ett individuellt perspektiv är det onekligen ett eftersträvansvärt mål att bli tvåspråkig i dagens Finland. Mängden arbeten du kan söka ökar exponentiellt och dörren till de högsta posterna inom näringslivet, politiken och kulturlivet öppnar sig enbart för den med perfekta finska kunskaper. Vill du nå toppen – bli tvåspråkig. Men samtidigt verkar då hela den svenska folkgruppen stå inför ett dilemma: skall våra barn få (de bästa) jobben eller skall de svenskspråkiga strukturerna bevaras?

Ur individens perspektiv är tvåspråkighet ett begripligt mål. Men det är motsägelsefullt att tänka sig att målet för den finländska språkpolitiken som sådan också skall vara tvåspråkighet. Detta betyder ju att man anser att den finlandssvenska minoriteten bara överlever om den inte längre är den sorts minoritet som den varit, dvs. delvis enspråkig. Det paradoxala villkoret för vår fortsatta existens är alltså att vi måste förändras i grunden. Att ha tvåspråkighet som mål inom språkpolitiken är det samma som att överge strävandet efter ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende.

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video  mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna.  Det blir dragigt och kallt  också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill.  Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.

Anno Domini 2016

Detta blir det sista inlägget för min del i år. Jag hade hoppats kunna skriva om julfrid, julstämning, pyssel och traditioner. Just nu är det svårt att samla tankarna kring julfirandet. För mycket oroligheter, ovissheter och osäkerhet rusar runt i knoppen på mig.

Anno domini 2016 gjorde sitt bästa för att komma med i historie böckerna. Under året som gick fick vi ta del av Brexit, Trumps triumfer och 19.12 både avrättningen av den ryska ambassadören Karlov i Turkiet liksom terrorattacken i Berlin. Samtidigt värms vår planet upp snabbare än tidigare och det är endast Trump som vet att detta är ett skämt som alla vetenskapsmän runt jorden hittat på.  Det blev litet onödigt negativt så här inför jul. Litet svårt att hitta rätt julstämning.

Här i Finland ville Anno Domini 2016 också göra inrikespolitisk historia. Studeranden och hela utbildningssidan har fått sig en fruktansvärd smäll. Inbesparingar genomförs som det inte finns några logiska argument för. Visst är det kris i statskassan men skall vi verkligen skära bort vår utveckling? När vi sparar på ungdomar och utbildning så sparar vi bort Finlands framtid. Detta har till och med professor Alf Rehn rutit till om med ett mycket färggrant språk. Paradoxalt så det enda som steg till ytan var svordomar som en professor tar sig till, inte innehållet i vad han sade eller varför han tvingades ta till dessa kraftuttryck.

Svenskfinland har under året som gått utsatts för än den ena än den andra misshandeln. Allting kulminerade väl kring jourreformen om Vasa sjukhus. Att vår regering ”täcks” göra något liknande är jag lika förvånad över som Mats Nylund. Tusentals av oss skrev ett personligt brev till president Sauli Niinistö. Vårt  sista halmstrå vi hoppades på för att han inte skulle stadfästa lagförslaget om jourreformen. Det hjälpte inte heller utan riksdagen gav oss en smäll till.

Vår regering har också valt att ha en egen tolkning av vår heliga grundlag, det enda rättesnöret som borde knyta ihop allt i vårt land. Frågan kvarstår om vi kan lita på att den håller längre? Inte ens justitiekanslerns uppmaningar och rekommendationer tas längre i beaktande. Jag undrar om det inte trots allt skulle vara bra att ha en jurist med i regeringen. Det verkar litet som att en truckförare som justitieminister inte riktigt fyller måttet.

Soppan kring Talvivaara och Terrafame blev allt grumligare efter att staten beviljade 100M€ pengar för verksamheten. Härifrån hyvlades en halv miljon till statsministerns släktingar vilket ledde till en nyhetshärva utan like. Pressfriheten fick sig en rejäl törn när premiärministern försökte tysta ner Yle. Ämbetsmän inom Yle valde att följa premiärministerns linje och ändrade fakta i reportage som gjordes. Reportrarna fick nog och sade upp sig. Under året som gick verkar det som att vi omdefinierade betydelsen av opartisk journalistik.

Så mot denna dystra och mörka bakgrund skall vi då fira jul. Lägenheten jag bor i är under stamrörsbyte så vi bor i en tillfällig lägenhet som inte känns som ”hemma”. Följaktligen har min familj valt att fira jul tillsammans med vår dotter i Berlin. Det började utmanande med ett meddelande från henne sent härom kvällen att hon är säker och oskadd. Med sina vänner besökte de julmarknaden i Friedrichshein samtidigt som långtradaren plöjde in bland oskyldiga människor i Charlottenburg. Få se vilken stämning och vilka säkerhetspådrag som Berlin bjuder på under julen.

Det blev ett otroligt tråkigt och pessimistiskt inlägg denna gång. Långt ifrån vad jag önskar att den var. 2016 verkar bli ett verkligt bottennapp men det det kan bara bli bättre härifrån.

God Jul och i hopp om ett mycket bättre nytt år 2017!

Inte enhetskultur – men flerstämmighet. Inte ankdamm – men fri horisont

Någon menar att det finns en enhetskultur i Svenskfinland, eller att det funnits en sådan och att vi nu håller på att förlora den. För mig framstår begreppet enhetskultur som ganska svårhanterligt och föga uppbyggande. ”Enhetskultur” andas för mycket likriktning. Ja, man kan vidhålla att det finns ett gemensamt finlandssvenskt standardspråk och en gemensam historisk bakgrund, främst genom relationen till Sverige och Norden, vilket håller oss samman, liksom vår numerära minoritetsposition i Finland. Men det finns också mycket som skiljer finlandssvenskarna åt.  Vi växer i stort sett in i en grupptillhörighet inom minoriteten – men grupperna och differenserna är många. Vi kommer från familjer av olika ekonomisk och socialt kulturell bakgrund – precis som i det finländska samhället i stort. I de flesta finlandssvenska familjer finns ingen ”pappa som betalar”. Den bild som fortsättningsvis odlas av oss finlandssvenskar är falsk och vi gör inte nog för att döda den myten. Det hör till myternas väsen att de är svåra att avliva. Som jag ser det bejakar vi inte vår mångfald på ett konstruktivt sätt, trots att det sägs att just bland oss är det ”högt i tak”. Det finns något motstridigt och undanglidande i detta förhållningssätt.

Det skulle behövas en injektion av något nytt, inspirerande och positivt för att förena oss, ett slags stolthet över just mångfalden. Jag talar om attityd. Glädjande nog tycker jag mig skönja en nyvaknande synlighet när det gäller de ”finlandssvenska språken”, dialekterna. Inte minst inom sång, musik och litteratur. Men vi behöver också majoritetens stöd. Skulle vi långt mera, på finskt håll, behöva lyfta fram båda språkgruppernas gemensamma erfarenheter från landets olika utvecklingsskeden? Vilka skall kunna kämpa för svenskan på nationell nivå? Lagstiftarna, rikspolitikerna, är självklart viktiga. Grundlagen ger oss idag goda förutsättningar. Svenska Finlands folkting? En och annan tankesmedja? Kan man ta tag i språkfrågorna på ett förnyande sätt?

Vad är det som håller ihop oss finlandssvenskar – i den mån vi upplever att vi har gemensamma mål och intressen? Språket, ja! Men därutöver? Utbildningen, grundskolan – och inte minst även mindre skolor på landsbygden, i skärgården, i byar och kyrkbyar, skolor som ger den finlandssvenska regionen fortsatt liv. Det är också våra gymnasier, yrkesinstitut, yrkeshögskolor och universitet – och det fria bildningsarbetet. Men det handlar också om lokal dagspress och annan media som stöder människornas identitet – och sköter viss intressebevakning. Det handlar också om en del finlandssvenska evenemang inom idrott, sång och musik, hembygdsfrågor och annan kultur, inte minst handlar det även om regionala teaterhus, som vi kan identifiera oss med. Och det handlar om fonderna som gett stöd till så mycket av allt detta, inte minst till tredje sektorns aktörer.

Mycket av det här, som är vår gemensamma botten, är hotat idag. De mindre skolorna är i fara runt om i bygderna. Den högre utbildningarna pressas. Lokala tidningar dras in. Utvecklingen följer den allmänna tendensen i samhället, ja, men den slår hårt mot minoriteter, där det finns så litet att ”ta av” så att säga. Vågar någon satsa tvärtom? Jag läste någonstans att i östra Nyland vill man gå mot strömmen och bevara de små grundskolor som ännu finns kvar, för att locka nya invånare och behålla dem som bor där. Det – det är att tänka nytt i det här läget! Man gläds över sådana nyheter!

Vi behöver en positivare attityd, framförhållning, vi behöver samla mentala resurser – inte stanna kvar i interna grupptänkanden utan blicka utåt och skapa nytt tillsammans med andra. Inte enhetskultur – hellre någon form av polyfoni.

 

Mentala nedskärningar när skolor stängs

Någonstans handlar det om något mycket mera än att enskilda skolor stängs. Någonstans handlar det om förändringar som går djupare. Det handlar också om den enskildas förutsättningar att välja var man bor – eller var man har möjlighet att slå rot med familj och barn. Vill du kanske helst bo ute på landet? På grund av närhet till naturen, på grund av lugnet, på grund av livskvaliteter som du själv sätter pris på. Sjöar, hav, skogar, stränder, ängar, byar – vi vill väl gärna ha dem nära. Svenskfinland ÄR i princip allt detta, ett vackert kustlandskap som vi befolkningsmässigt förefaller ta allt sämre hand om.

I boendemiljöerna önskar vi ha det som vi till vardags behöver;  barndagvård, skola, bibliotek, hälsovård, dagligvaror, fritidsverksamhet, församlingstjänster. Det är självfallet inte möjligt att upprätthålla allt detta i varje vrå av geografiskt vida kommuner. Men det leder till att familjer flyttar från glesbygden till tätorter, senast då skolan dras in, och pusslet med barnens skolgång och vardag blir alltför betungande.  Vill vi i kommunerna, vill vi i Svenskfinland ha det så? Ju flera funktioner som läggs ned, desto svårare blir det att återskapa förutsättningar för levande landsbygd.

I min egen (sammanslagna) hemkommun, Raseborg, diskuteras för tillfället nedläggningen av sju skolor, både svensk- och finskspråkiga. Och nu handlar det alltså inte om mindre byar längre, de är redan stängda, utan om kyrkbyar och tidigare kommuncentra, bl.a. Svartå, Snappertuna, Bromarv och Pojo kyrkby. Det är marknadsföringsmässigt kortsynt. Det handlar trots allt om en av dessa fantastiska kommuner som förefaller ha allt: historiska stadsmiljöer, kyrkbyar, brukssamhällen, landsbygd, hav, sjöar, öar, skogar, berg och dalar. För att kunna locka inflyttare borde man inte tära på mångfalden – när det gäller boendemiljöer – längre. Att stänga flera skolor nu, det är att skära inte enbart ekonomiskt utan även mentalt i människornas beredskap att bo kvar.

Tredje sektorn kan visserligen ta över en del samhällsansvar, har det visat sig. Men kommunerna ansvarar för utbildningen – och (tills vidare) för hälsovården. Jag får en otäck känsla av att man i nya sammanslagna kommuner enbart, eller helst, ser till den nya storkommunens enskilda sektorer, ex, utbildning, som ett särstående problem (eftersom man budgeterar sektorvis) och glömmer att se de enskilda samhällenas sammantagna starka sidor, det som samfällt kunde hjälpa byarna framåt. Vilka bitar måste sparas för att en by skall kunna utvecklas, inte enbart överleva? Vilka bitar stöder bäst varandra? Man kan tacka medborgarrörelser och eldsjälar för mycket – men ett samhälle kan inte lita på att eldsjälarna fortsättningsvis finns – och att de orkar ta fortgående samhällsansvar. Oerhört mycket uträttar föreningar och aktionsgrupper idag, inte minst i Svenskfinland, världens föreningstätaste medborgarsamhälle. Men just nu är det lätt att se med oro på Svenskfinlands landsbygd och dess framtid.

 

 

Dagspressens kris i Svenskfinland

Dagspressen i Svenskfinland befinner sig i kris. Den största dagstidningen på svenska i Finland har en sjunkande upplaga och gör mångmiljonförluster år efter år. Flertalet garvade nyhetsjournalister har sagt upp sig. Dessa frågor uppmärksammades igår i programmet Spotlight på Yle Fem. Krisens följder är ännu oklara, men troligen kommer vi att se förändringar både i form och i innehåll. Exempelvis spekulerade den före detta redaktionschefen för HBL, Markus West, om att nyhetsjournalistiken flyttar bort från papperstidningen, och KSF Medias VD, Barbro Teir, verkade öppna för rätt omfattande förändringar i utgivningsformatet då hon bedyrade att papperstidningen nog kommer ut ”i någon form” även i framtiden.

Det som jag främst funderade på efter Spotlight var Wests kommentar om nyhetsjournalistiken. Enligt hans formulering flyttar nyhetsjournalistiken ut från dagstidningen i framtiden, men jag undrar om detta inte redan skett i rätt stor omfattning. I alla fall har det skett om vi avser den nyhetsjournalistik som bedrivs av dagstidningen, i detta fall HBL:s, egen personal. Slå till exempel upp s. 6-7 i dagens HBL (2.3) och vi har två sidor fulla med nyhetsjournalistik som inte skrivits av HBL:s egna journalister. Förvisso finns nyhetsjournalistiken fortfarande med, men den är en inköpt produkt från nyhetsbyråer som FNB och TT. Det finns säkert goda skäl till att använda notisbyråer, och det vore förstås ineffektivt om varje dagstidning skulle producera varje notis och reportage själva. Men samtidigt finns det också omfattande risker med att helt och hållet utlokalisera nyhetsjournalistiken. Den ena är rent affärsmässig: varför skall jag köpa just denna dagstidning om så gott som samma texter finns att läsa även hos andra som också köpt nyhetsbyråernas produkter? För dem som läser flera finlandssvenska dagstidningar är detta en oundviklig fråga. Och desto fler icke-exklusiva nyheter tidningen trycker, desto mindre blir marginalnyttan för läsaren att köpa tidningen.

Det finns också ett innehållsmässigt problem med nyhetsbyråerna. Slå upp samma sidor i dagens HBL, och du har både längre och kortare nyhetstexter som enbart är signerade med den anonyma akronymen FNB. Denna praxis, som inte verkar vara lika vanlig för t.ex. TT, kan invagga oss i illusionen att nyhetsrapporteringen, till skillnad från mera analytiska reportage, är resultatet enbart av världshändelserna själva och inte av journalistens arbete. Tyvärr är denna uppfattning inte alls ovanlig. Angående medias framtid frågade sig Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh i höstas i årsmagasinet Konstsam: ”Hur länge finns behovet kvar att någon för min räkning sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag?”. Vid tidpunkten väckte uttalandet mycket debatt och detta med rätta; det uttrycker en förenklad syn på journalistens uppdrag. Uppfattningen bygger väsentligen på idén att ’det som sker’ redan är etablerat innan journalistens jobb kommer igång. Roten till en sådan uppfattning hittas troligtvis i en vanlig villfarelse om begrepp som ’händelse’ och ’faktum’. Denna villfarelse innebär att man tror att fakta och händelser är en undersöknings utgångspunkter när de snarare borde förstås som dess slutsatser. Filosofen Arthur Danto uppmärksammade detta genom kalla ett faktum för ’data under en beskrivning’. I enlighet med denna poäng kan man därför säga att journalisten aldrig startar från skeenden som de enbart behöver sovra bland och sammanfatta i en rapport. Antingen startar de från data, exempelvis olika utsagor, som de själva måste analysera innebörden av, eller så startar de från färdiga beskrivningar av skeenden som de måste granska kritiskt.

I snacket om dagspressens kris är en viktig fråga ofta frånvarande; förtroendet för läsarna. Ofta får jag intrycket av att mediehusens ledning i Svenskfinland inte riktigt litar på att läsarna varken vet vad kvalitativ journalistik är eller ens vill ha den. Istället försöker man, utan nämnvärd efterfrågan från läsarna, ständigt uppfinna nya och kostsamma digitala format som skall svara mot deras egna eller anlitade konsulters spekulationer om ’vart vi är på väg’. Framtidsoron har gjort dagspressen till en formlös kittel av experiment med osäker utgång. I sitt ’nytänkande’ är de också slående konforma: mera livsstilsjournalistik, mera digitala lösningar och satsningar på webb-tv och poddar. Det mest revolutionerande initiativet i finlandssvensk dagspress numera vore att starta en tidning som enbart satsar på att anställa tillräckligt många journalister och ge dem arbetsro för att skriva kvalitativ nyhetsjournalistik och analyser av politik, samhälle, kultur och ekonomi. Jag och många andra skulle genast köpa en prenumeration. Det tror dessvärre inte mediehusens ledare och detta utgör en väsentlig beståndsdel av dagspressens kris i Svenskfinland.