Mentala nedskärningar när skolor stängs

WP_20160319_20_47_50_Pro

Någonstans handlar det om något mycket mera än att enskilda skolor stängs. Någonstans handlar det om förändringar som går djupare. Det handlar också om den enskildas förutsättningar att välja var man bor – eller var man har möjlighet att slå rot med familj och barn. Vill du kanske helst bo ute på landet? På grund av närhet till naturen, på grund av lugnet, på grund av livskvaliteter som du själv sätter pris på. Sjöar, hav, skogar, stränder, ängar, byar – vi vill väl gärna ha dem nära. Svenskfinland ÄR i princip allt detta, ett vackert kustlandskap som vi befolkningsmässigt förefaller ta allt sämre hand om.

I boendemiljöerna önskar vi ha det som vi till vardags behöver;  barndagvård, skola, bibliotek, hälsovård, dagligvaror, fritidsverksamhet, församlingstjänster. Det är självfallet inte möjligt att upprätthålla allt detta i varje vrå av geografiskt vida kommuner. Men det leder till att familjer flyttar från glesbygden till tätorter, senast då skolan dras in, och pusslet med barnens skolgång och vardag blir alltför betungande.  Vill vi i kommunerna, vill vi i Svenskfinland ha det så? Ju flera funktioner som läggs ned, desto svårare blir det att återskapa förutsättningar för levande landsbygd.

I min egen (sammanslagna) hemkommun, Raseborg, diskuteras för tillfället nedläggningen av sju skolor, både svensk- och finskspråkiga. Och nu handlar det alltså inte om mindre byar längre, de är redan stängda, utan om kyrkbyar och tidigare kommuncentra, bl.a. Svartå, Snappertuna, Bromarv och Pojo kyrkby. Det är marknadsföringsmässigt kortsynt. Det handlar trots allt om en av dessa fantastiska kommuner som förefaller ha allt: historiska stadsmiljöer, kyrkbyar, brukssamhällen, landsbygd, hav, sjöar, öar, skogar, berg och dalar. För att kunna locka inflyttare borde man inte tära på mångfalden – när det gäller boendemiljöer – längre. Att stänga flera skolor nu, det är att skära inte enbart ekonomiskt utan även mentalt i människornas beredskap att bo kvar.

Tredje sektorn kan visserligen ta över en del samhällsansvar, har det visat sig. Men kommunerna ansvarar för utbildningen – och (tills vidare) för hälsovården. Jag får en otäck känsla av att man i nya sammanslagna kommuner enbart, eller helst, ser till den nya storkommunens enskilda sektorer, ex, utbildning, som ett särstående problem (eftersom man budgeterar sektorvis) och glömmer att se de enskilda samhällenas sammantagna starka sidor, det som samfällt kunde hjälpa byarna framåt. Vilka bitar måste sparas för att en by skall kunna utvecklas, inte enbart överleva? Vilka bitar stöder bäst varandra? Man kan tacka medborgarrörelser och eldsjälar för mycket – men ett samhälle kan inte lita på att eldsjälarna fortsättningsvis finns – och att de orkar ta fortgående samhällsansvar. Oerhört mycket uträttar föreningar och aktionsgrupper idag, inte minst i Svenskfinland, världens föreningstätaste medborgarsamhälle. Men just nu är det lätt att se med oro på Svenskfinlands landsbygd och dess framtid.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s