Lyckan, kunskapen och lärandet

Detta är det åttonde blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien arkiveras bloggen.

Jag kommer ihåg en diskussion som fördes mellan europeiska folkbildare i början av 2000-talet. Ett begrepp, eller försök till branding, hade just dykt upp. Det ena och det andra fick en ny etikett klistrad på sig.  ”The Joy of Learning”. Lyckan att lära.

Själva påståendet kändes lite provocerande. Lär vi oss för att det är roligt? Fram till dess hade jag inte reflekterat hemskt mycket över lärandet, trots att jag jobbade med det varje dag. Om någon skulle ha frågat mig hade jag antagligen kommit med nyttoargument.

Som tonåring var jag aktiv i studentrörelsen, först i elevkåren, senare i SECO, Svenska Elevers CentralOrganisation. Vi körde med gamla goda ”kunskap är makt”. Jag har ännu kvar klistermärket någonstans. Det såg klatschigt ut. Det var kunskapen som var det viktiga, inte själva processen att lära. Kanske är det rentav dags att damma av det begreppet igen? Ibland känns nutiden ganska mörk, och full av mina-känslor-av-hur-det-är-betyder-mer-än-din-kunskap. Men jag hamnar in på ett sidospår. Tillbaks till min ungdoms fajter (vi sloddes bland annat mot betyg i skolan, och mot lärarlösa lektioner).

Kunskap är makt

Jag tror inte vi var de enda som tänkte så. Inlärning har länge setts som ett redskap, en metod för att uppnå vissa mål. Fokus låg hela tiden på slutprodukten, själva ”kunskapen”. Ibland kunde sakinnehållet diskuteras, eller ifrågasättas, som när det gällde historia, samhällskunskap eller religion. Man kunde lära sig fel saker, bli indoktrinerad. Då skulle man fatta fel beslut, ta in på fel väg. Idag ligger det något lite rörande över denna naivitet. Tanken att det finns raka sanningar, enkla rätt och fel. Kanske var det enda sättet att hantera det kaos som universum är. En del hanterar sin ångest genom religion, en del genom naturvetenskaperna. Det finns förklaringar, recept, någon som vet. Kunskap är makt. Kan makten ha fel?

Jag var rätt säker på mig själv på den tiden.

Jag trodde ännu på att om folk bara lär sig hur det ligger till så kommer de automatiskt att inse att jag har rätt, och göra som jag säger.

Nu vet jag lite bättre.

Jag känner instinktivt att lärande är en krävande process, något som kräver ansträngning och koncentration. Jag tror inte på snabba lösningar, enkla recept på svåra eller komplexa situationer. Jag tror inte att lärande i sig automatiskt leder till ett bättre liv, ett jobb, förklaringar på livets mysterier. Att leva är att tvivla.

Vad har allt det att göra med glädje?

Jag tänker så här: Jag lär mig fortfarande, på skolbänken såväl som utanför läroanstaltens skyddande hägn. Med undantag av tentandet, som fortfarande känns svettigt, nervöst och lite obehagligt upptäckte jag något.

Att skratta hela vägen till tentamen

Det var roligt. Roligt att lära sig. Att få nya färdigheter, och att applicera dem.

Jag minns inte grundskolan eller gymnasiet som särskilt lustfyllda år. Universitetet kändes i början som lite förbryllande, det fanns så mycket liv att leva, att studierna inte gjorde något större intryck på mig.

Idag njuter jag av att bita i akademiska utmaningar. Jag tycker om att testa mina gränser, utveckla tankegångar, debattera. Jag kan sätta det mesta i relation till mina egna erfarenheter, och tycker att jag blir rikare av att delta. Så för mig har lärande blivit lustfyllt, till en del. Fortfarande kommer det dagar av tvivel, stress, motvilja att öppna boken. Men lika ofta, eller oftare, känner jag en slags bubblande glädje. Det ger mig energi.

Samma energi och glädje går att hitta i många av de blogginlägg som vi publicerat här under åren, gräv lite i arkiven så kommer du att se!

Jag vet inte om de som kom upp med sloganen ”Lyckan att lära” menade just det här, eller om de bara ville skapa positiva vibbar runt begreppet lärande. Kunde man tänka sig ytterligare en variant? Kunskap är kul? Det känns som om den stackars kunskapen också behöver lite pepp idag, eller vad tycker du?

Själv tycker jag idag att själva processen är viktigare än något slutmål. Lärandet tar aldrig slut. Lärandet håller oss vid liv. Lärandet utmanar, och tvingar oss att se oss själva, och andra.

Det är ganska häftigt, faktiskt.

Johanni Larjanko

Vi kan bättre!

Detta är det tredje blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.

Hon heter Fatema och bor i Bangladesh. Hon har jobbat i klädfabrik i 15 år. Kläderna säljs i Finland.

Hennes grundlön är 75 euro per månad. Med övertidsarbete kan hon komma upp i 160 euro. Hon har man och tre barn, det äldsta har gift sig och flyttat ut. Familjen bor i ett tio kvadratmeters rum, på sjätte våningen i ett höghus. Rummet hör till en trerummare som delas av två familjer. Efter arbetsdagen är det matinköp, matlagning och andra hushållsarbeten som gäller. Lite läxhjälp åt barnen. Fatema hinner vanligtvis lägga sig vid midnatt. 

De här glimtarna ur Fatemas liv ingår i en artikel i S-gruppens tidning Samarbete, nummer 3/2023. Artikeln handlar om företagets tillverkning av kläder i Bangladesh. S-gruppen har åtta s.k. partnerfabriker i Bangladesh. Tanken är att man i dem medverkar till att förbättra förhållandena för de anställda på olika sätt.

S-gruppen förtjänar all heder för artikeln om arbetet och förhållandena i Bangladesh. Den verkar ha en öppen och ärlig utgångspunkt, även om den är försiktig i sin kritik. 

Problematiken är inte enkel. 

Eller är den kanske ändå det?

Enligt artikeln flyttade S-gruppen en del av sin tillverkning till Bangladesh i början av 2000-talet. ”Hårdnande konkurrens”. ”Vi ville svara på förändringar på marknaden och erbjuda förmånligare kläder”. 

Hur blir det så här? Hur täcks vi i ett av världens rikaste länder låta tillverka våra kläder i ett av världens fattigaste och folktätaste länder? Kläder, som vi köper nästan mer som underhållningsprodukter än som nyttoartiklar? Var är skammen, när vi betalar minimalt för arbetet, tar hem produkterna, skruvar upp priset – som ändå presenteras som ”förmånligt” här – och räknar in försäljningsvinster som möjliggör fortsatt tillväxt och koncentrering av branschen?

Grundproblemet är väl ändå ganska enkelt: du och jag, vi orkar inte bry oss! Vi faller för den största annonsen, går till den största affären, väljer den där produkten som utseende- och prismässigt får oss att må lite bra en stund. Men vi släpper inte fram vår undermedvetna tanke, som knackar på och säger: hej, något är fel här, det finns ett etiskt problem med den där produkten! När jag köper den, är jag en del i kedjan mellan Fatemas 75 euros månadslön och den finska hypermarketens vinstmarginal.

”Om vi bara slutar köpa produkterna som tillverkas i ett låglöneland hjälper vi ingen, tvärtom, de blir ju utan jobb”. Argumentet är vanligt och det är svårrubbat.

S-kedjans hållbarhetspolicy klingar helt ok, som den beskrivs. Men fanns det verkligen inga alternativ till att börja med, när man valde att börja tillverka i ett låglöneland? Och när man nu väl är där, kunde inte utvecklingen gå snabbare, kunde inte kraftigare åtgärder vidtas? Och kunde kanske vår modekonsumtion triggas lite trögare, så att vi skulle hinna tänka på att vårt personliga beslut faktiskt kan ha betydelse?

Vi kan läsa, kanske resa, lära oss. Vi kan bli bättre!

Martin Näse

Martin bloggade på Livslärd 2018-2020

Lära för livet eller av livet

Detta är det andra blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.

”Ibland har jag känslan av att jag borde ha lärt mig mycket mera. Men jag tror – och hoppas – att många av de pusselbitar jag har fått med mig så småningom faller på plats. I dag är de kanske ännu lösa bitar av kunskap men en vacker dag omsätter jag dem förhoppningsvis i praktiken. Och först då kan jag på allvar säga att jag har lärt mig något.”

Det här skrev jag i en av mina bloggar i slutet av år 2016 då jag hade avslutat en tvåårig eMBA-utbildning. Det låter ju riktigt insiktsfullt, om jag får säga det själv så här sju år efteråt. För så är det nog överlag i livet – vi lär oss ständigt, ibland via konkreta studier, ibland via livet självt. Men vi lägger inte alltid märke till att vi faktiskt lärt oss något. Vi kör bara på utan att stanna upp och fundera på vad vi har lärt oss. Men nu är det ett perfekt tillfälle för mig att göra det, då jag tittar tillbaka på tio års bloggande på Livslärd. Frågan är alltså, vad har jag lärt mig under de här åren?

Massor! är min första tanke. Men är det faktiskt så? Handlar det kanske mera om att jag upplevt och gått igenom en massa, inte minst fortbildat mig. Men kan jag faktiskt bevisa att jag lärt mig något? Nåjo, visst finns det saker som jag peka på i mitt arbete till exempel, saker som jag inte mera behöver fråga någon annan om hur jag ska göra och säkerhet i utförande av vissa processer. Från olika fortbildningar kommer jag ihåg diverse fakta, också nya tillvägagångssätt och arbetsmetoder. Men det jag är ute efter är kanske frågan om jag har utvecklats, blivit visare. Den frågan är betydligt knepigare att besvara. Har jag idag en större förmåga att utgående från min kunskap och erfarenhet fatta de bästa besluten? Jag vill tro det, men jag kan inte bevisa det ens för mig själv.

En sak som inte direkt har förändrats, men nog fördjupats, är min kärlek till den fria bildningen. Jag älskar att höra kursdeltagare som berättar om hur viktigt Arbis är för dem, hur vi bidrar till deras välbefinnande och personliga utveckling. Jag glömmer till exempel aldrig den äldre man som med tårar i ögonen konstaterade att Arbis hade räddat hans liv, då hans fru hade gått bort. Han fyllde sina dagar med kurser och intog sin lunch i vårt kafé tills de matlagningskurser han gick på gav honom tillräckligt mod att själv börja kocka i större utsträckning.

Men det behöver inte handla om så drastiska händelser. Alla kursdeltagare har sina egna orsaker att söka sig till en kurs, och alla går härifrån med sin egen behållning i ryggsäcken. Det kan handla om en aha-upplevelse – aj ja, det är så här det hänger ihop, det förstod jag aldrig i skolan – en fysisk tillfredsställelse efter en motionskurs, stolthet över ett färdigställt alster i hantverk eller konst, uppfyllelse av en länge närd dröm att lära sig spela piano, en nyförvärvad säkerhet i den digitala världen, glädjen över att kunna laga nya maträtter eller över att klara sig i ett främmande land på landets språk.

Jag älskar också att se leende lärare komma in i lärarrummet, bubblande av den inspiration som de fått av de studerande och höra dem berätta vilken fantastisk grupp de just haft. Det fyller mig med värme och energi. I sådana stunder hyser jag inga tvivel över mitt yrkesval. Min uppgift är att möjliggöra allt detta, både för våra lärare och för våra studerande.

Det som också är en mycket aspekt, kanske viktigare idag än någonsin då en stor del av befolkning känner sig ensam, är det sammanhang som Arbis erbjuder och den gemenskap som det ger upphov till. I den gemenskap som föds kring ett gemensamt intresse föds också diskussioner som ger insikt i och förståelse för andra människors tänkesätt. När algoritmerna alltmera styr vår kommunikationssfär, är det nämligen sällan vi på djupet konfronteras med tänkesätt som inte går hand i hand med våra egna. Och det förstärker lätt uppdelningen av befolkningen i vi och de. Här ser jag att Arbis är en utmärkt plattform för att skapa en dialog och motverka polarisering och rasism. 

Moa Thors

Moa bloggade på Livslärd 2015-2022

Famo och språkets flärd

Min famo (uttalas med kort a och kort m) talade om att dra på sig jacketten eller ”sjaketten” när det drog kallt. Det lät onekligen pråligt i mina barnaöron, nästan ett slags cape eller glittrande mantel ur sagornas land. Med ”sjakett” avsåg hon däremot en vardaglig, hemstickad tröja, ett slags kofta med knapprad. Enligt SAOB eller Svenska Akademiens ordbok syftar det franska lånordet jackett på en ”till mansdräkten hörande livrock med framtill rundade skört”. Ordet har också en betydelse av ”åtsittande, kort fruntimmerskappa” eller ”kofta'”. Den senare betydelsen är hämtad från Sömnadsbok för svenska hem och året är 1915.

Farmor Signe Valdine (f. Visti) och farfar Hugo Herrman Kronholm som nyförlovade i Skolparken, Jakobstad. Våren 1940, i skarven mellan vinter- och fortsättningskriget.

Min famo Signe Valdine föddes på julafton 1911, notera samtidigheten med sömnadsboken från 1915. Hon levde till nästan 85, ett enkelt och strävsamt änkeliv efter en relativt tidigt avliden krigsveteran. Efter en kort karriär som tobaksängel på Strengbergs fabrik under krigsåren, förblev hon hemmafru och fostrade tre söner i familjens frontmannahus.

Det var något elegant och stiligt över famo. Också över hennes språk. Hon serverade ”sidäär” ur sina sirliga, lövtunna dricksglas. Inte ”siidär”, såsom de flesta av oss uttalar bubbeldrycken. Jag tyckte det var festligare med famos ”sidäär” i jämförelse med vår ”siidär”. Efter skoldagen satt jag i famos kök, drack denna ”sidäär”, bläddrade i högarna av Svensk damtidning. Här lärde jag mig allt som är värt att veta om kungligheter, om kungafamiljerna och prinsessbröllopen, om tiaror och swarowskikristaller. Famo liksom klädde sitt enkla kök med flärd. Och det satt i språket, också i uttalet.

Famo mötte mig i kvisten och frågade ”Kombe do heilt allena? med en sjungande, vojande ton på ”heilt”. Ja, jag cyklade alldeles själv till famo. Men att cykla ”helt allena” är något annat, liksom lite upphöjt försakande. SO eller Svensk ordbok beskriver ordet ”allena” med lågtyskt ursprung och belagt i svenskan så tidigt som 1430, som ålderdomligt förutom i vissa uttryck som ”allena saliggörande” och ”mol allena”. Det senare motsvarar Pedersöredialektens ”heilt allena”. Och finns det någon dikt av vår nationalskald som unga fortfarande känner till så är det ”All­ena var jag,/han kom allena;/förbi min bana/hans bana ledde”.

Vilka av mina ord klingar ålderdomliga och just flärdfulla i ungas öron, kan jag undra. Jag äger definitivt ingen jackett, på sin höjd en kofta.

Annette Kronholm, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola

______

På svenska.se hittas en ordens skattkammare, Svenska Akademiens tre ordböcker på ett bräde. SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok) och SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Alldeles gratis för den som vill botanisera i de svenska ordens stavning och böjning, i ordens histora och rötter, i ordens betydelse och fasta uttryck. Och mycket mer. De två första hittar du också som app på din telefon.

57 nerkopplade minuter

”Klockan visade tre minuter över åtta. I 57 fucking minuter satt jag tyst och stirrade framför mig, innan vi fick öppna provet”, berättar dottern när hon kommer hem efter sitt första studentexamensprov. Läskompetensprovet i modersmål och litteratur.

En riggad men tom skrivsal väntar på sina examinander.

Till saken hör att det behövs en del förberedelser och säkerhetskontroller innan de digitala studentexamensproven kör igång. Examinandernas datorer ska bootas, alltså avskärmas från nätet och kopplas upp mot en server. Skolans teknik provkörs och testas en sista gång. Därefter är det bara att sitta och vänta på att proven släpps vid niotiden.

Så där satt hon, dottern. Mycket ovan vid att göra inget. Bara sitta, titta, inte prata. Inte kunna plocka fram skärmen vid minsta lilla dötid. Att dessutom tomglo och vara nervös samtidigt, sitta och memorera stilmedel och textgenrer en sista gång gjorde inte precis att minutrarna gick snabbare.

Den lilla rutan är navelsträngen och bardisken, shoppingplatsen och köksbordet – platsen där vi hittar information, konsumerar, bokar tid, diskuterar och håller kontakt, sänder hjärtan och kramar. Berättar att vi är här och vi finns. ”Kilroy was here” var det visst någon som kluddade på vessaväggen i högstadiet på 1980-talet. Och ja också ”Tomppa/Kickan was here” blev fingeravtryck av att vi fanns. Våra förfäder vikingarna ristade runor i motsvarande syfte, hieroglyferna hade samma narrativa funktion. Vi fanns en gång, vi var här.

Att döda tid har fått en närmast gemensam innebörd. Vi plockar fram mobilen, kollar nyhetsflödet, scrollar Twitter, checkar mejlboxen, klickar på en Instahändelse och ser kompisen ta lätta danssteg till ”What a wonderful world” i repeat”, djupdyker i fruktansvärda bilder från sönderbombade gator i Mariupol, Kiev – ett enmånadsflöde av mardröm och verklighet. Jag känner mig för gammal för TikTok, men där är 30-sekundersvideon för lång för att fånga intresset.

57 fucking minuter är en lång tid för en nedkopplad 19-åring. En evighet. Den bilden stämmer till eftertanke, också för mig själv.

PS. Apropå de stundentskrivningar som pågår i dagarna och som idag är helt digitaliserade, så kastade jag mig själv in i de nya proven. På min 50-årsdag för två år sedan. De något stirriga intrycken efter proven av en student anno 1989, som knackade ner 6000 tecken på sex timmar kan du läsa om här: 1. provet i läskompetens och 2. provet i skrivkompetens.

Annette Kronholm, projektledare för Skrivande skola, modersmålslärare och skrivforskare

Av kärlek till språkvården

Terjärvpojken fick ut sin uppsats i skolan. Dessvärre var vitsordet 4 och gossen kunde inte dölja sin frustration.

”Säätan. Hä ä hä ända språtji ja kan!” utbrast han. (Må Terjärvborna ursäkta mina något bristfälliga insikter i deras dialekt). Den gamla anekdoten har jag återkommit till flera gånger under mitt yrkesverksamma liv eftersom det svenska språket alltid stått i centrum i mitt jobb. Hur kan vi bejaka den språkliga utvecklingen hos våra barn och unga? Kommer vårt språk att överleva?

Mikael Sjövall skriver i Hbl 12.1.2021 om språkvård, statiska finlandismer och ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland och han låter bland annat förstå att Institutet för de inhemska språken bestämt att det exempelvis heter badstrand och ställa in i stället för simstrand och inhibera.

Hur ofta har jag inte hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att det heter så här”! Lika många gånger har jag fått diskutera hur språket lever och förändras på precis samma sätt som samhället också förändras. Jag har också lärt mig att jag aldrig blir fullärd när det handlar om språk. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag inför språket och desto mer har jag att lära mig.

I mitt jobb får jag ofta ta ställning till vilka svenska begrepp vi ska använda när det handlar om utbildning på svenska i Finland. I det arbetet tar vi ställning till begrepp som används i Sverige och hur kontexten ser ut hos oss. Vilket begrepp passar in i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem? I vilken mån kan vi använda samma begrepp som i Sverige? I den diskussionen har Institutet för de inhemska språken varit en självskriven samarbetspart. Jag tyr mig ofta till dem, oberoende av om det handlar om längre översättningsprocesser med läroplansgrunder eller enskilda begrepp. Men jag har aldrig uppfattat institutets arbete som auktoritärt eller hört någon av språkvårdarna säga att de bestämmer över språket och att de vill att vi förkastar vissa ord, tvärtom.

Den beskrivning av språkvårdsarbetet som kolumnen målar upp påminner lite om andemeningen i uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att …”. Då snackar vi om språkliga pekpinnar, rätt och fel, svart och vitt. Vi kan skriva raljerande om orden och begreppen vi använder, men vi ska inte göra oss lustiga över en hel yrkeskår. För mig ter sig kolumnens bild av språkvård som ”mossig och föråldrad” och motsvarar inte mina egna erfarenheter av språkvård på svenska i Finland. Dagens språkvård uppfattar jag som en mångfacetterad diskussion där man för resonemang och kontextualiserar frågeställningar.

Språk och språkvård mår bra av diskussion och under de senaste veckorna har vi fått läsa rätt många artiklar om allt från nyord till språkfrågor som irriterar läsare. Det är positivt. Inom skolvärlden brottas vi med bristande intresse för läsning, vilket i förlängningen också innebär att språkkänslan försvagas. Vi får alltså fortsättningsvis jobba med Terjärvpojkens språkliga utveckling. Därför behöver vi visa att språket faktiskt är både intressant och viktigt och att det språk som används i våra medier har betydelse. Framför allt vi, i egenskap av publicister, frilansjournalister, lärare, språkvårdare, är viktiga språkliga förebilder. Och nej, vi har inte råd att fjärma oss från svenskan i Sverige. Men det innebär inte att vi ”utplånar kittet i vår kulturella särart” eller att vi idkar ett kulturellt självförakt, däremot ska det innebära att vi är medvetna språkbrukare. Vi behöver faktiskt veta vad som skiljer åt och förenar svenskan i Finland och Sverige. Jag har inga problem med krydda mitt språk med stundom (en favorit, faktiskt) och barnen går glada i hågen till simstranden. För mig handlar det inte om vilket begrepp jag använder, det viktiga är att jag vet när och hur jag använder det. Språkvård och medvetenhet om mina egna språkliga val är aldrig något lösryckt, utan bör ses i en kontext, i ett sammanhang.

För mig är språkvård en ständigt pågående diskussion där språket går i dialog med samhället, böljar fram och tillbaka, tänjer, kniper tag, växer och ger mig ramar för min egen språkliga utveckling.

Pamela Granskog uppskattar språkvårdarnas arbete

Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Livet som prestation

Det kan bli stressigt, det där med att lära sig varje dag. Jag menar, det känns som en prestation. Lite som något du skall klara av, och bocka av. När diskussionen om en spannlista senast var aktuell kände jag på samma sätt. I sig kan jag tycka det är en god idé att emellanåt göra ett slags mellanbokslut över livet. Att då och då sitta ner och tänka efter vad man egentligen gör av det. Är det detta jag vill, eller har jag bara hamnat här? Är det jag som bestämmer över mitt liv, eller är jag en viljelös nickedocka i livets malström? Att tänka på vad jag vill göra, vad jag lägtar efter, det är en nyttig övning. Om detta sedan förs in på en lista över saker jag vill göra innan jag dör tror jag lätt det blir fel. Det blir att bocka av listan med målet att hinna kruxa för alla, innan man dör. Och då är det själva avbockandet som dominerar, inte sakerna på listan. Plus att det väl sen när listan är avklarad inte finns mycket mer att göra. Nej, hellre då en slags kaotisk balans.

Det finns mycket jag vill göra, se, uppleva. Det finns mycket jag vill lära mig. Men inte som prestation. Utan för sakens egen skull. För att jag är nyfiken, hungrig, olärd. Att hålla den inre listan levande och glödande är sedan en balansakt. Inte minst för att jag lätt blir bekväm av mig, och mycket av allt detta handlar om att gå bortom det tryggt bekväma. Det handlar om att utmana den egna gränsen. Våga ta risken.

Kanske är det också därför jag har så svårt med attgöra-listor. Jag gör dem ofta, och de blir evighetslånga, men jag slutar alltid använda dem efter en tid.Det slår mig att vår tid ökar på denna stress. Jag tänker på hur tv-serierna ersatt filmtittandet. Om jag tar en paus från en serie dröjer det inte länge förrän jag får en påminnelse i min epost om att titta klart på XX. Eller så kommer ett automatmail som påstår att eftersom jag tittade på YY kommer jag nog att gilla serien QQ. Ja, du förstår. Livet har blivit ett flöde.

Sommaren kan erbjuda en paus i flödet. Och det kan kännas lika viktigt att inte göra något alls som att ha en lång attgöralista. Att vara medvetet oproduktiv. Att bara tänka en stund. Det kräver lite övning, och lite envishet. Hjärnan och kroppen är inställd på en ström av intryck, rörelse och aktivitet. Ibland kan jag känna mig som en liten spelfigur som hoppar från klippa till klippa i ett oändligt plattformsspel. Förr eller senare trillar man. Och då gör det ont.

Att lära sig är en både medveten och omedveten handling. Lärande kräver ofta en ansträngning, och lite tålamod. Det kräver alltid tid, om det skall bli bra. En alltför intensiv vardag gör lärandet svårare. Den som är uppe i varv springer lätt för fort. Om du har en lång lista leder otåligheten till att du slarvar, och lärandet blir ytligt. Det fastnar inte på djupet, och åstadkommer ingen förändring. Allt ordentligt lärande innehåller förändring.

Jag tror också att flödestillvaron är koncentrationens fiende. Nu för tiden har jag ofta svårt att koncentrera mig, att gå in i en process. Hjärnan bläddrar så snabbt vidare, tänker på nästa sak. Och nästa. Ja, du förstår. Visserligen leder detta till att jag får många saker gjorda, men fråga mig inte vad jag gjorde igår. För att inte tala om förra veckan.

Här sitter jag då nu i min bubbla. Trivs ganska bra. Men misstänker att det finns en hel värld därute som jag inte ser skymten av. Hur gör du? Kan du bolla med båda sakerna? Lever du med attgöra-listor och/eller spannlistor? Gör de dig stressade eller ger de dig en känsla av att du har kontroll? Har du kontroll?

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Konstig tid

Det där med tid är konstigt. Året byts ut, och vi talar om ett nytt år, och förra året. Som om tiden stannade vid sista december och paketerats in, för att börja på ny kula första januari. Kanske är det vårt sätt att hantera det obegripliga, tidens flöde. Som om det finns ett före och ett efter. I vissa fall är det ju verkligen så. Ta det här med snö till exempel. Plötsligt har vi fått snö i södra Finland, något jag och många andra gått och längtat efter länge. Den mörka tiden känns så mycket mörkare när snön inte finns där. I flera månader har det talats om detta från och till. Väderleksrapporterna har också utlovat snö flera gånger, utan att det kommit en enda flinga.

Vad händer då med all längtan, all frustration över den uteblivna snön? Nu har vi den ju, vi fick det vi längtat efter. Var längtan onödig, överflödig? Var det en del av processen som gjorde snöglädjen så mycket större?

Som vi tar för givet

Efter några dagar har snön blivit vardag, något vi tar för givet. Nästan som om den funnits där hela tiden. Kanske börjar vi då längta efter våren. En vinkel på det här är kopplingen mellan längtan och behovet av förändring. Det är möjligt att sånt här förstärks när vardagen påverkas så starkt som den gjort under pandemin. Behovet att det skall hända saker, att vi skall uppleva saker. Så mycket är stillastående. I en tid som präglas av snabbhet är detta ovant. 

Inget består

En annan sak som är konstig är att förstå att inget består. Snön kommer och går, det har vi vant oss vid. Men att människor försvinner, det är obegripligt. Min moster gick bort i höstas, och hon dyker fortfarande upp i mitt huvud då och då. Jag läser Juha Hurmes Niemi och får en konkret påminnelse om hur flyktigt allt är. Egentligen är du och jag, och nu, undantaget. Det är också omöjligt att omfatta. Det är så konstigt att det går inte ens att tänka på någon längre stund.

Vad vi har kvar

Det heter att det värdefullaste vi kan ge varandra är tid. Med ålder kanske den insikten fördjupas. Jag fyller år idag, och det brukade vara en stor händelse. Jag gillar presenter, lite fest, en tårta, vänner. Det har jag alltid gjort. Festdelen gillar jag fortfarande, de stigande åren mindre. En gång i tiden var 11 januari något att se fram emot, att lite längta efter. Ett välkommet avbrott i vardagen. I tonåren hade jag också bråttom att bli stor, vuxen. Varje år gjorde mig lite vuxnare.
I något skede svängde det där. Jag firar väl fortfarande, men inte med samma glöd, inte med samma längtan. Kanske har jag blivit mindre jag-centrerad. Om det nu är det det handlar om.

Osynlig växt

Jag vill gärna tro att jag blir visare med åren. Att jag lär mig, och förändras. Jag hör till dem som tror att lärandet är en långsam process. Det är lockande att tänka att i denna snabba tid kan också lärande optimeras, försnabbas. Det tror jag inte på. Gränssnittet kan förnyas och göras mer attraktivt, men kärnan, lärandet, är som när vi planterar ärtor i jorden och vattnar dem. Det tar tid för skotten att växa. Det växandet är svårt att få syn på. Vi kan se ett före och ett efter, men inte själva växandet. Lika lite som vi ser våra barn växa. Tills vi en dag märker att de förändrats, blivit vuxna. Så fort gick det. 

Imorgon kommer mera snö, lovar meteorologerna. 

Johanni

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.