Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Livet som prestation

Photo by  Abhishek Yadav on  Scopio

Det kan bli stressigt, det där med att lära sig varje dag. Jag menar, det känns som en prestation. Lite som något du skall klara av, och bocka av. När diskussionen om en spannlista senast var aktuell kände jag på samma sätt. I sig kan jag tycka det är en god idé att emellanåt göra ett slags mellanbokslut över livet. Att då och då sitta ner och tänka efter vad man egentligen gör av det. Är det detta jag vill, eller har jag bara hamnat här? Är det jag som bestämmer över mitt liv, eller är jag en viljelös nickedocka i livets malström? Att tänka på vad jag vill göra, vad jag lägtar efter, det är en nyttig övning. Om detta sedan förs in på en lista över saker jag vill göra innan jag dör tror jag lätt det blir fel. Det blir att bocka av listan med målet att hinna kruxa för alla, innan man dör. Och då är det själva avbockandet som dominerar, inte sakerna på listan. Plus att det väl sen när listan är avklarad inte finns mycket mer att göra. Nej, hellre då en slags kaotisk balans.

Det finns mycket jag vill göra, se, uppleva. Det finns mycket jag vill lära mig. Men inte som prestation. Utan för sakens egen skull. För att jag är nyfiken, hungrig, olärd. Att hålla den inre listan levande och glödande är sedan en balansakt. Inte minst för att jag lätt blir bekväm av mig, och mycket av allt detta handlar om att gå bortom det tryggt bekväma. Det handlar om att utmana den egna gränsen. Våga ta risken.

Kanske är det också därför jag har så svårt med attgöra-listor. Jag gör dem ofta, och de blir evighetslånga, men jag slutar alltid använda dem efter en tid.Det slår mig att vår tid ökar på denna stress. Jag tänker på hur tv-serierna ersatt filmtittandet. Om jag tar en paus från en serie dröjer det inte länge förrän jag får en påminnelse i min epost om att titta klart på XX. Eller så kommer ett automatmail som påstår att eftersom jag tittade på YY kommer jag nog att gilla serien QQ. Ja, du förstår. Livet har blivit ett flöde.

Sommaren kan erbjuda en paus i flödet. Och det kan kännas lika viktigt att inte göra något alls som att ha en lång attgöralista. Att vara medvetet oproduktiv. Att bara tänka en stund. Det kräver lite övning, och lite envishet. Hjärnan och kroppen är inställd på en ström av intryck, rörelse och aktivitet. Ibland kan jag känna mig som en liten spelfigur som hoppar från klippa till klippa i ett oändligt plattformsspel. Förr eller senare trillar man. Och då gör det ont.

Att lära sig är en både medveten och omedveten handling. Lärande kräver ofta en ansträngning, och lite tålamod. Det kräver alltid tid, om det skall bli bra. En alltför intensiv vardag gör lärandet svårare. Den som är uppe i varv springer lätt för fort. Om du har en lång lista leder otåligheten till att du slarvar, och lärandet blir ytligt. Det fastnar inte på djupet, och åstadkommer ingen förändring. Allt ordentligt lärande innehåller förändring.

Jag tror också att flödestillvaron är koncentrationens fiende. Nu för tiden har jag ofta svårt att koncentrera mig, att gå in i en process. Hjärnan bläddrar så snabbt vidare, tänker på nästa sak. Och nästa. Ja, du förstår. Visserligen leder detta till att jag får många saker gjorda, men fråga mig inte vad jag gjorde igår. För att inte tala om förra veckan.

Här sitter jag då nu i min bubbla. Trivs ganska bra. Men misstänker att det finns en hel värld därute som jag inte ser skymten av. Hur gör du? Kan du bolla med båda sakerna? Lever du med attgöra-listor och/eller spannlistor? Gör de dig stressade eller ger de dig en känsla av att du har kontroll? Har du kontroll?

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Konstig tid

Så kom snön.

Det där med tid är konstigt. Året byts ut, och vi talar om ett nytt år, och förra året. Som om tiden stannade vid sista december och paketerats in, för att börja på ny kula första januari. Kanske är det vårt sätt att hantera det obegripliga, tidens flöde. Som om det finns ett före och ett efter. I vissa fall är det ju verkligen så. Ta det här med snö till exempel. Plötsligt har vi fått snö i södra Finland, något jag och många andra gått och längtat efter länge. Den mörka tiden känns så mycket mörkare när snön inte finns där. I flera månader har det talats om detta från och till. Väderleksrapporterna har också utlovat snö flera gånger, utan att det kommit en enda flinga.

Vad händer då med all längtan, all frustration över den uteblivna snön? Nu har vi den ju, vi fick det vi längtat efter. Var längtan onödig, överflödig? Var det en del av processen som gjorde snöglädjen så mycket större?

Som vi tar för givet

Efter några dagar har snön blivit vardag, något vi tar för givet. Nästan som om den funnits där hela tiden. Kanske börjar vi då längta efter våren. En vinkel på det här är kopplingen mellan längtan och behovet av förändring. Det är möjligt att sånt här förstärks när vardagen påverkas så starkt som den gjort under pandemin. Behovet att det skall hända saker, att vi skall uppleva saker. Så mycket är stillastående. I en tid som präglas av snabbhet är detta ovant. 

Inget består

En annan sak som är konstig är att förstå att inget består. Snön kommer och går, det har vi vant oss vid. Men att människor försvinner, det är obegripligt. Min moster gick bort i höstas, och hon dyker fortfarande upp i mitt huvud då och då. Jag läser Juha Hurmes Niemi och får en konkret påminnelse om hur flyktigt allt är. Egentligen är du och jag, och nu, undantaget. Det är också omöjligt att omfatta. Det är så konstigt att det går inte ens att tänka på någon längre stund.

Vad vi har kvar

Det heter att det värdefullaste vi kan ge varandra är tid. Med ålder kanske den insikten fördjupas. Jag fyller år idag, och det brukade vara en stor händelse. Jag gillar presenter, lite fest, en tårta, vänner. Det har jag alltid gjort. Festdelen gillar jag fortfarande, de stigande åren mindre. En gång i tiden var 11 januari något att se fram emot, att lite längta efter. Ett välkommet avbrott i vardagen. I tonåren hade jag också bråttom att bli stor, vuxen. Varje år gjorde mig lite vuxnare.
I något skede svängde det där. Jag firar väl fortfarande, men inte med samma glöd, inte med samma längtan. Kanske har jag blivit mindre jag-centrerad. Om det nu är det det handlar om.

Osynlig växt

Jag vill gärna tro att jag blir visare med åren. Att jag lär mig, och förändras. Jag hör till dem som tror att lärandet är en långsam process. Det är lockande att tänka att i denna snabba tid kan också lärande optimeras, försnabbas. Det tror jag inte på. Gränssnittet kan förnyas och göras mer attraktivt, men kärnan, lärandet, är som när vi planterar ärtor i jorden och vattnar dem. Det tar tid för skotten att växa. Det växandet är svårt att få syn på. Vi kan se ett före och ett efter, men inte själva växandet. Lika lite som vi ser våra barn växa. Tills vi en dag märker att de förändrats, blivit vuxna. Så fort gick det. 

Imorgon kommer mera snö, lovar meteorologerna. 

Johanni

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

Den nordiska cirkeln

Pirjo Lahdenperä leder NVL:s forskarcirkel.
Pirjo Lahdenperä leder NVL:s forskarcirkel.

Hälsningar från Köpenhamn! Här sitter jag i ett hotellrum och skriver, uppfylld av den nordiska gemenskap som jag har upplevt idag och gläder mig åt att få fortsätta med i morgon.

Det är NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande som med stöd av Nordiska ministerrådet arrangerar den ”forskar-cirkel” som nu har sitt andra möte, denna gång i danska huvudstaden. Den första träffen var i Stockholm för drygt en månad sedan. Det handlar om ledarskap och inklusion under ledning av Pirjo Lahdenperä, professor emerita med lång erfarenhet av undervisningsfrågor, rektorsutbildning och studiecirkelmetodik. Forskarcirkel kallar hon det vi håller på med när vi delar med oss av våra erfarenheter och försöker komma underfund med hur saker och ting hänger ihop. Två från Norge, två från Danmark, två från Sverige, två från Finland, samt en från Island och en från Åland har idag suttit och lyssnat på cirkelkamraterna och själva berättat om sina tankar och erfarenheter. En av de två danska kvinnorna höll ett föredrag om dansk integration. Vi ska fortsätta med träffar i deltagarnas hemländer och då samtidigt lära oss om respektive lands inställning, lagar och kursupplägg med mera. Det danska inlägget var inte roligt att höra. I Danmark har man nu ett sådant politiskt klimat att när det gäller inklusion eller integrering så planeras inte så mycket utveckling utan snarare avveckling.
Det blir två besök i Finland: ett i Österbotten och ett på Åland nästa år. Det ska bli så trevligt att få visa de här nordiska kurskamraterna Medis och berätta om hur vi på Åland jobbar med undervisning i svenska för de inflyttade och mycket mer.

Att få träffa folk från de nordiska länderna och utbyta tankar och erfarenheter är otroligt värdefullt och inspirerande. Det är nu fredag morgon och ingen tid får gå till spillo. Vi börjar tidigt och jag ska hinna med frukost och 20 minuters promenad till Verdenskulturcentret som vi har som möteslokal.

Siv Ekström

Vi släpper inte taget

 

Vi släpper inte taget

Om du jobbar inom skolvärlden så har du redan mött dem. De finns överallt.

Förutom i min bloggtext. Här är de bara fiktiva.

Det är de olyckliga barnen.

De som en gång var små och söta och hade persikamjuka kinder. Som med öppna sinnen och ögon utforskade sin omgivning. Som blev älskade men samtidigt förkastade. Som lärde sig att allt som går sönder inte går att laga. Som berövades sin sanning och trygghet utan förmåga att själva kunna påverka.

Det är de trasiga barnen.

De som bemöter andra som de själva blivit bemötta. Som hellre söker kaos än lugn och som förhåller sig avvaktande till sin omgivning. De som är utåtagerande eller apatiska och som har låga tankar om sig själv. De som inte tror på en bättre framtid och som därför vägrar kämpa.

De som har svårt att koncentrera sig, låter läxorna bli ogjorda, bråkar med kompisar, bryter mot reglerna, har svårt att kommunicera, svårt att förlåta och svårt att glömma.

Det är de orättvist behandlade barnen.

Mina tre fiktiva elever heter Krille, Bettan, och Erik. De går i samma klass och har mycket gemensamt. De skulle lätt kunna vara bästisar.

Men det är de inte. För de förstår inte vad vänskap är.

Krille är lång och blond. Han har alltid moderna och snygga kläder på sig. Krille har svårt att få kompisar. Läxorna är alltid ogjorda och på lektionerna är det svårt att fokusera på skolarbetet. Krille bor med sin pappa och hans fjärde flickvän sedan föräldrarna skiljde sig för sju år sedan. Pappa jobbar skift och Krille måste ofta vara ensam hemma tills han lägger sig. Det finns ingen hemma som hjälper honom med läxorna. Krilles föräldrar är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan.

Bettan är kortare till växten, mörk och ganska humoristisk. Hon är duktig i idrott men blir ofta arg om hon inte vinner. Bettan har lätt för att lära sig men svårt att koncentrera sig. Friare uppgifter blir bara lek och spring. Bettan reagerar positivt på vänlighet men låser sig totalt om hon blir tillsagd på skarpen. Bettans föräldrar är skilda sedan många år tillbaka. De är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan. Bettan är rädd för sin mamma och vill inte längre träffa henne men eftersom föräldrarna har delad vårdnad så måste hon.

Erik är medellång och har ljust lockigt hår. Han ser ut som en docka. Erik kämpar jättehårt och under de perioder som pappa mår bättre så får han bra stöd i livet. Men så snart pappa blir sämre så orkar han inte ta hand om Erik längre. Då måste Erik flytta till mamma för en tid. Hos mamma pratar ingen svenska och Erik tycker att läsning och skrivning är tungt. Eriks föräldrar har en uppslitande skilsmässa bakom sig och de är fortfarande osams. De kommer mycket sällan samtidigt till skolan.

De här barnen bär på osynliga sår när de kommer till skolan. Men de känns i hela klassen. Det är inte konstigt att läraren ibland blir trött och frustrerad och känner sig väldigt otillräcklig. Det känns som att man provat allt och inte längre vet vad man ska ta sig till.

Då kan det vara klokt att tänka med hjärtat en stund.

För längst där inne vet vi att de här barnen behöver oss. Att vi finns här för dem. Att de kan lita på oss.

För vi släpper inte taget.

 

Karin Ihalainen

Språkörektor i Lahtis med många järn i elden. Utbildad klasslärare från Sverige som gjort hela sin yrkeskarriär i Finland. Läroboksförfattare, mamma och stolt mormor.

Ett veckoslut fyllt med spelglädje

Fiolspelande elever på kurs.
Intensiv koncentration på spelkurs med Arto Järvelä.

 

Jag har varit på kurs! Lördag – söndag i Åbo med goda vänner, en underbar lärare och fantastisk musik. Förutom alla de nya fina låtarna fick jag en sällsam upplevelse som jag vill berätta om.

Om man tillbringar ett veckoslut med att både på lördagen och söndagen på i det närmaste fulla arbetsdagar lära sig nya låtar på fiol så intensivt att man är färdig att somna sittande med fiolen under hakan och dessutom inte kunnat sova fulla nätter kan man ju misstänka att det blir tungt på jobbet sedan på måndagen. Hemresan från kursen skedde med kvällsfärjan från Åbo till Långnäs med hemkomst långt efter midnatt. Det blev bara fyra timmars sömn innan jag vaknade och gjorde mig klar för att åka på jobb. (Hur ska jag orka?)

Men döm om min förvåning när arbetsdagen blev en väldigt positiv upplevelse: pigg och alert med gott humör tog jag mig an olika arbetsuppgifter och gäspade knappt på hela dagen. Hem och äta middag och sedan vandra iväg till spelövningen md folkmusikgruppen Kvinnfolk. Även till det räckte krafterna och energin utan problem. 

Efter en lång och skön natt med nästan nio timmars sömn satt effekten i ännu hela tisdagen! Är det inte fantastiskt att det kan vara så efter en så intensiv urladdning under veckoslutet. Undrar om någon har gjort någon forskning på det – vad är det i kroppen som gör att musiken kan åstadkomma den här effekten? 

Beståndsdelarna var folkliga låtar ur arkiv och andra gömmor utlärda på gehör av Arto Järvelä. Fem melodier som vi alla blev väldigt förtjusta i. De var speciella, var och en med sina speciella särdrag och svårigheter. Bra låtar allihop. Dessutom  lärde vi oss andrastämmor till fyra av låtarna. Alla i gruppen utom en har varit med förut så jag spelade tillsammans med goda vänner. För mig betyder kursen dessutom att jag får tillfälle att vara elev och bara njuta av musiken vi gör tillsammans. Det här var den tionde kursen med Arto – ett veckoslut i november varje år, tio år i rad.

Det här var fri bildning det. Kursarrangören var ”Svenska bildningens vänner” en förening som arbetat med kultur i Åboland i många år. Ingen av oss som deltog var beordrade att spela utan det var intresse och lust som fick oss att åka iväg, bo på bed & breakfast och spela i två hela dagar. Vi behövde inte kursen för vårt arbetes skull, inget betyg delas ut. Belöningen är det som vi lärde oss och som vi upplevde, den personliga utveckling det innebär att lära sig något nytt och annorlunda, spelglädjen och gemenskapen i musiken. Inspirationen som föddes ledde till arbetsglädje och kraft. 

På samma sätt är det otaliga människor i det här landet som varje vecka utvecklar sig, gör saker tillsammans med andra, får nya vänner och upplever gemenskap genom att gå på kurs i det lokala arbetar- eller medborgarinstitutet. Hur någon kan komma på idén att minska det ekonomiska stödet till sådan verksamhet är för mig en gåta. Men de som vill det vet förstås inte bättre. De har säkert aldrig upplevt något i den här stilen och man ska alltså inte förarga sig över dem, utan mer tycka synd om dem. Kanske de borde få lite studiesedlar av julgubben?

Att resa till Kina – del 1

Om några dagar reser jag till Kina för första gången. Till ett enormt land, för stort för att vara sant.

Lika stort som Europa, Östeuropa medräknat. Staden där jag ska bo har tre gånger fler invånare än Finland, regionen har över tio gånger så många invånare, men vem har hört om Wuhan eller Hubei? Hela landets invånarantal går bara inte att greppa, miljarder är matematik, inte människor.

Genom staden flyter en flod som är fem gånger så lång som Finland. Den tömmer årligen ur sig fem gånger mera vatten än allt det som finns i De tusen sjöarnas land.

Min inre bild av Kina handlar om cyklande människomassor klädda i något slags uniform och konisk rishatt, Kinesiska muren, Peking och Himmelska fridens torg, konstiga hus, businesstäderna Shanghai och Hongkong med skyskrapor, berg, skog och sjöar, smutsig storindustri. I min föreställningsvärld om livet i det kolossala riket finns fattigdom, hårdför kommunism med angiveri, toppstyrning, makt och utnyttjande, lidande. Men också också bildning och kultur i tusentals år.

För en tid sedan träffade jag några kineser på besök i Finland och fick ställa lite frågor. Det väckte nya tankar och mera frågor. En ensidig bild av en giganation som massproducerar skräp börjar nyanseras. Nu försöker jag läsa på lite inför resan. Bilden håller på att vidgas. Frågorna blir allt fler.

Jag försöker föreställa mig det vanliga livet i Kina. Finns det småskaligt liv i det kolossala riket, hur ser det ut? Är det personligheter eller kloner, massorna som cyklar på gatorna? ”Can I do it my way” som Frank Sinatra sjunger, eller följer jag partiets väg? Är det elände – finns det lycka?

Jag kommer att se skolor på olika nivåer, träffa människor som jobbar i skolor och med skolor, se människor som går i skola, få vara hemma hos. Kommer jag att förstå vad jag ser med mitt sätt att se?

Kina vill idag sända horder av skolledare till Finland för att hitta framgångsfaktorerna bakom vår toppranking i utbildningsjämförelser. Men är vår toppranking egentligen en flopp, är den bara ett gott medeltal då vi är så få och så jämlika?

Kina favoriserar toppresterande och tillåter hård konkurrens och privat utbildning med skyhöga avgifter redan från förskolan uppåt. De är miljarder människor, de äger snart de mesta miljarderna pengar i världen och har ”råd” att låta lägre presterande slinka igenom och ändå få ut de flesta topparna. Om de ännu skapar ett jämlikt presterande utbildningssystem kommer de definitivt att ta över världen. Eller…?

Sådana tankar i detta skede. Få se vilka tankar som snurrar på om några veckor.


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på världens gång

Utöka din hjärnkapacitet!

Såg ett brittiskt TV-program som belyste olika medicinska fenomen och fastnade för ett av experimenten de gjorde. De samlade ihop 30 frivilliga och delade in dem i tre grupper. Idén med experimentet var att undersöka om olika aktiviteter hade olika inverkan på hjärnkapaciteten.

En grupp skulle börja ta långa promenader, en grupp skulle lösa korsord och sudoku och den tredje skulle börja teckna och måla med modell. Det var noga reglerat hur mycket tid de skulle ägna åt sin nya hobby (3 timmar per vecka) och alla grupper följdes av en expert. Vid starten testades alla med ett samma test och vid slutet av experimentet fick alla göra ett liknande test för att man skulle kunna se om det skett någon förändring.

Efter 60 dagar samlades sedan deltagarna och gjorde testet och spänningen var stor när resultaten kom fram. Det visade sig att den mentala kapaciteten hade förbättrats för alla, men allra bäst hade det gått för gruppen som tecknade och målade med levande modell, nakenmodell till och med. Alla hade burit ett armband under experimentperioden som avläste graden av fysisk aktivitet och även detta togs med i bedömningen. Slutsatsen formulerades ungefär så här: 

”Kombinera mentala utmaningar med större rörlighet så utökas din mentala kapacitet.”

De som målade hade också varit rörligare än vanligt: de tog sig till lokalen där de skulle måla, de stod och målade i tre timmar och själva målandet var också en fysisk aktivitet.

Det här experimentet sätter ord på det som vi som jobbar på medborgare- och arbetarinstitut intuitivt redan vet: att vår verksamhet gör susen för den allmänna folkhälsan. Inte bara motionskurserna alltså utan allt vi håller på med. Vi på Medis i Mariehamn har flera gånger fått höra att vi ordnar onödiga kurser, att bara vissa kurser som är ”nyttiga” skulle få ordnas med samhällsstöd och att det är fel att understöda vuxnas fritidsaktiviteter med samhällsmedel. Det här forskningsresultatet visar att alla skulle må bra av att ha en hobby som utmanar intellektet och med lite extra fysisk aktivitet blir det ännu bättre! Gå på kurser på ditt lokala Medis eller Arbis!

Siv Ekström

Vilka kurser ska Medis ordna?

Med jämna mellanrum blossar det upp debatt om hurdana kurser Medborgarinstiutet i Mariehamn ska ha. Medis, som vi säger till vardags, är Ålands största skola, med runt 5000 kursdeltagare årligen och senaste år drygt 9000 genomförda lektioner i kurser av olika slag. Det finns korta kurser och långa kurser av alla de slag under huvudrubrikerna Allmänna ämnen, Data, Språk, Musik, Hälsa & friskvård, Dans, Matlagning, Konst, Textil och hantverk och Övriga praktiska kurser.

Medis uppdrag är enligt lagen ”att erbjuda vuxna medborgare möjligheter till allmänbildande utbildning och en meningsfylld sysselsättning på fritiden i så nära anslutning till hemorten som möjligt”, vilket betyder att det bara är fantasin som sätter gränser. Ingen vet någonsin på förhand vilka kurser som förverkligas – det är kursdeltagarna som bestämmer det genom vilka kurser de väljer att anmäla sig till.

När det då med jämna mellanrum blir fråga om att Medis ska få minskade anslag eller någon ifrågasätter vilka lokaler Medis ska husera i blossar debatten upp och säkert som Amen i kyrkan kommer det fram åsikter om hur mycket onödiga kurser Medis ordnar. För tio år sedan när landsbygdskommunerna ifrågasatte sina ekonomiska bidrag till Medis var det flera kommunpolitiker som tyckte att Medis nog var bra, men det skulle bara få finnas ”nyttiga” kurser. Då var man enig om att motion och friskvård var ”bra” kurser. Det var nyttigt. Det var också nyttigt att lära sig engelska och även IT-kurserna var nyttiga. Men resten var inget att ha. I alla fall skulle man inte få använda skattemedel för alla dessa onyttiga kurser.

Nu är det dags igen. Nu har det blivit debatt om vårt anslag från Landskapsregeringen som plötsligt minskats med 30 procent. I diskussioner på Facebook och i insändare för skribenter nu fram att Medis inte borde ordna motions- och friskvårdskurser. (Det som för tio år sedan var det enda nyttiga vi skulle få hålla på med!) Nej, nu konkurrerar vi med de privata aktörer som på senare tid har poppat upp i stor omfattning. Kritikerna erbjuder också generöst sina spartips. Sådana enkla saker som odling av örter behöver man inte gå kurs i, det finns filmer på Youtube som man kan lära sig av. Efter några år i kör kan man det där så sådana kurser behövs inte heller. Och så vidare…

Det är intressant hur olika man kan se på saker och ting. För oss på Medis är det ett faktum att de privata aktörer som vuxit fram med inriktning på till exempel zumba eller yoga har kunnat göra det för att Medis först har introducerat fenomenet och genom åren arbetat upp en ivrig grupp av utövare som bara vill ha mera. Personer som börjat gå på kurs i yoga har så småningom har utbildat sig till instruktörer och startat egen verksamhet. Det är inget som vi klagar över, vi tycker det är fantastiskt att Medis kan bidra till att utveckla utbudet av fritidsaktiviteter på Åland, både i vår egen regi och i andras. 

I sanningens namn ska sägas att kritikerna inte är många. Det är en handfull som givit uttryck för sådana åsikter. De som vill ha kvar Medis i nuvarande form och som kräver att Landskapsregeringens stöd inte ska minskas är många fler. I den namninsamling som pågår har över 500 underskrifter redan kommit in, dels på vanliga papperslistor och dels på nätet. På nätinsamlingen har de flesta skrivit kommentarer som beskriver hur nyttig och värdefull de upplever att den fria bildning som Medis erbjuder är. Där kan vi som jobbar på Medis hämta inspiration, uppmuntran och stöd för att glatt kunna arbeta vidare med den verksamhet som vi vet att är oerhört viktig för det åländska samhället både i stort och i smått.

Siv Ekström