Av kärlek till språkvården

Terjärvpojken fick ut sin uppsats i skolan. Dessvärre var vitsordet 4 och gossen kunde inte dölja sin frustration.

”Säätan. Hä ä hä ända språtji ja kan!” utbrast han. (Må Terjärvborna ursäkta mina något bristfälliga insikter i deras dialekt). Den gamla anekdoten har jag återkommit till flera gånger under mitt yrkesverksamma liv eftersom det svenska språket alltid stått i centrum i mitt jobb. Hur kan vi bejaka den språkliga utvecklingen hos våra barn och unga? Kommer vårt språk att överleva?

Mikael Sjövall skriver i Hbl 12.1.2021 om språkvård, statiska finlandismer och ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland och han låter bland annat förstå att Institutet för de inhemska språken bestämt att det exempelvis heter badstrand och ställa in i stället för simstrand och inhibera.

Hur ofta har jag inte hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att det heter så här”! Lika många gånger har jag fått diskutera hur språket lever och förändras på precis samma sätt som samhället också förändras. Jag har också lärt mig att jag aldrig blir fullärd när det handlar om språk. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag inför språket och desto mer har jag att lära mig.

I mitt jobb får jag ofta ta ställning till vilka svenska begrepp vi ska använda när det handlar om utbildning på svenska i Finland. I det arbetet tar vi ställning till begrepp som används i Sverige och hur kontexten ser ut hos oss. Vilket begrepp passar in i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem? I vilken mån kan vi använda samma begrepp som i Sverige? I den diskussionen har Institutet för de inhemska språken varit en självskriven samarbetspart. Jag tyr mig ofta till dem, oberoende av om det handlar om längre översättningsprocesser med läroplansgrunder eller enskilda begrepp. Men jag har aldrig uppfattat institutets arbete som auktoritärt eller hört någon av språkvårdarna säga att de bestämmer över språket och att de vill att vi förkastar vissa ord, tvärtom.

Den beskrivning av språkvårdsarbetet som kolumnen målar upp påminner lite om andemeningen i uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att …”. Då snackar vi om språkliga pekpinnar, rätt och fel, svart och vitt. Vi kan skriva raljerande om orden och begreppen vi använder, men vi ska inte göra oss lustiga över en hel yrkeskår. För mig ter sig kolumnens bild av språkvård som ”mossig och föråldrad” och motsvarar inte mina egna erfarenheter av språkvård på svenska i Finland. Dagens språkvård uppfattar jag som en mångfacetterad diskussion där man för resonemang och kontextualiserar frågeställningar.

Språk och språkvård mår bra av diskussion och under de senaste veckorna har vi fått läsa rätt många artiklar om allt från nyord till språkfrågor som irriterar läsare. Det är positivt. Inom skolvärlden brottas vi med bristande intresse för läsning, vilket i förlängningen också innebär att språkkänslan försvagas. Vi får alltså fortsättningsvis jobba med Terjärvpojkens språkliga utveckling. Därför behöver vi visa att språket faktiskt är både intressant och viktigt och att det språk som används i våra medier har betydelse. Framför allt vi, i egenskap av publicister, frilansjournalister, lärare, språkvårdare, är viktiga språkliga förebilder. Och nej, vi har inte råd att fjärma oss från svenskan i Sverige. Men det innebär inte att vi ”utplånar kittet i vår kulturella särart” eller att vi idkar ett kulturellt självförakt, däremot ska det innebära att vi är medvetna språkbrukare. Vi behöver faktiskt veta vad som skiljer åt och förenar svenskan i Finland och Sverige. Jag har inga problem med krydda mitt språk med stundom (en favorit, faktiskt) och barnen går glada i hågen till simstranden. För mig handlar det inte om vilket begrepp jag använder, det viktiga är att jag vet när och hur jag använder det. Språkvård och medvetenhet om mina egna språkliga val är aldrig något lösryckt, utan bör ses i en kontext, i ett sammanhang.

För mig är språkvård en ständigt pågående diskussion där språket går i dialog med samhället, böljar fram och tillbaka, tänjer, kniper tag, växer och ger mig ramar för min egen språkliga utveckling.

Pamela Granskog uppskattar språkvårdarnas arbete

När våren inleds med ”voi v#**!%!n kevät”

Bättre en son inlåst på toan än tio i skogen?

Vi inledde året med en inrikes skidresa och väl hemma på trettondagen, efter en tillräckligt lång bilfärd, var det som vanligt tävling om vem som först hinner till toaletten. Sonen vann och drog hastigt igen dörren med en hård smäll. Maken och jag hörde hur dörren klickade till och insåg med ens vad som hänt.

Det är inte första gången dörren krånglar. För flera år sedan blev sonen inlåst på toaletten och husbolagets servicepersonal måste tillkallas. Låset reparerades och höll för trycket till 2021. Då var det dags igen. Ingen blev inlåst den gången emedan dörren varken kunde stängas ordentligt eller låsas. Corona-året ledde till brist på gäster och familjen klarade sig bra med en krånglande olåst toalettdörr. Men ändå var ett av makens nyårslöften att fixa toalettdörren. För på något vis känns det ändå mera bekvämt med en toadörr som både går att stänga och låsa. Men vi hann aldrig så långt. För nu var dörren både stängd och låst alltmedan en familjemedlem fanns på insidan och tre kissnödiga på utsidan. De tre på utsidan fick akut hjälp av husets övriga toaletter, men visst är det lite olustigt att gå mot ett veckoslut med ett barn inlåst på toan?

Sonen var egentligen på väg ut för att träffa några kompisar, men meddelade dem från toan att han var inlåst och därmed försenad. En av kompisarna lär ha ställt den mycket relevanta frågan: ”Hur är det möjligt? Du har ju varit inlåst där tidigare?”

Vi försökte skruva loss allt som gick att skruva från utsidan och sonen försökte det han kunde från insidan.

”Du har ju vatten i alla fall. Och luften räcker till”, tröstade vi medan vi höll på.

Inget hjälpte så till slut tillkallades låssmeden. En tystlåten man i 25-årsålden uppenbarade sig bakom vår ytterdörr och inledde sitt arbete. Efter 20 minuter yttrade han den första hela meningen när han sa att han måste gå ner till bilen för att hämta mer redskap. Borren gick het och sonen tyckte det luktade rök på insidan, men den fåordige låssmeden fortsatte ihärdigt sitt jobb. Efter 45 minuter hörde vi honom plötsligt utbrista ”moro!” och insåg att han stod öga mot öga med sonen.

”Paljon kiitoksia”, sa den lättade sonen när han kom ut.

Jag tror nästan att låssmeden log lite.

”När jag i ett skede hörde honom väsa `voi vittujen kevät´ på andra sidan dörren tänkte jag att det här nog blir en lång sittning”, viskade sonen när han lagt sig på sin egen säng för att pusta ut.

Riktigt så långt hann inte våren framskrida, men nu har vi i alla fall ett nytt lås, dessutom ett som är planerat för offentliga utrymmen.

”Jag lovar att dörren murknar innan det nya låset ger upp”, sa låssmeden när han gick.

Nu har vi avkrävt ett löfte av sonen att aldrig mera bli inburad, vare sig hemma eller på något annat ställe. Vad kalaset kostade tänker jag inte berätta, men vår familj kunde ha åkt slalom ytterligare tre dagar i Himos för hundralapparna. Å andra sidan får jag väl väga det mot en frigiven son och en toadörr som går att både stänga och låsa.

Pamela Granskog är inte bortskämd med låsta toalettdörrar

Utvalda

Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

En dietrik fest

Vi har ett dietrikt umgänge och en mångallergisk släkt.

Inför höstens familjefest våndades jag kring alla allergier och specialdieter. Vi har ett rätt dietrikt umgänge och och en mångallergisk släkt – och jag är oerhört medveten om att dylikt inte är att leka med.

Jag utgöt mig åt väninnan när jag plockade ut bacontärningar ur potatissalladen, laxbitar ur pastasalladen, försökte komma ihåg om där fanns baljväxter eller nötter, kollade att pastan var glutenfri, majonnäsen laktosfri och att kakan fungerade för veganer. Och så har vi själva festföremålet som helst äter bara kött, korv, fisk och potatis och aboslut inga grönsaker eller bär.

För att få en coronasäker fest hade vi delat i gästerna i tre olika grupper och noga angivit vilken tidpunkt som var aktuell. Det gällde bara att veta vilken salladsskål och kaka som skulle ställas fram vid vilken tidpunkt.

– Men tänk om du i stället hade bjudit gästerna enligt diet och allergi, förslog vänninan plötsligt.

Nästa gång vi bjuder till fest kör vi enligt det konceptet! Jag ser inbjudningskortet framför mig:

Välkomna att fira tillsammans med oss!

Vi bjuder in er enligt följande tidsschema:

Kl. 14-16 Veganer, vegetarianer, allergiker

Kl. 16-18 Gluten- och laktosintoleranta

Kl. 18-20 Övriga

Varmt välkomna!

Och alla med dålig mage så där i största allmänhet kanske stannar hemma?

Kakan uppe till höger fungerar för allergiker, nere till höger för glutenintoleranta. De till vänster är laktosfattiga och fungerar för alla. Kakan för veganer rymdes inte med på bilden. Och naturligtvis får alla äta av allt – om de vill och kan.