Av kärlek till språkvården

Terjärvpojken fick ut sin uppsats i skolan. Dessvärre var vitsordet 4 och gossen kunde inte dölja sin frustration.

”Säätan. Hä ä hä ända språtji ja kan!” utbrast han. (Må Terjärvborna ursäkta mina något bristfälliga insikter i deras dialekt). Den gamla anekdoten har jag återkommit till flera gånger under mitt yrkesverksamma liv eftersom det svenska språket alltid stått i centrum i mitt jobb. Hur kan vi bejaka den språkliga utvecklingen hos våra barn och unga? Kommer vårt språk att överleva?

Mikael Sjövall skriver i Hbl 12.1.2021 om språkvård, statiska finlandismer och ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland och han låter bland annat förstå att Institutet för de inhemska språken bestämt att det exempelvis heter badstrand och ställa in i stället för simstrand och inhibera.

Hur ofta har jag inte hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att det heter så här”! Lika många gånger har jag fått diskutera hur språket lever och förändras på precis samma sätt som samhället också förändras. Jag har också lärt mig att jag aldrig blir fullärd när det handlar om språk. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag inför språket och desto mer har jag att lära mig.

I mitt jobb får jag ofta ta ställning till vilka svenska begrepp vi ska använda när det handlar om utbildning på svenska i Finland. I det arbetet tar vi ställning till begrepp som används i Sverige och hur kontexten ser ut hos oss. Vilket begrepp passar in i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem? I vilken mån kan vi använda samma begrepp som i Sverige? I den diskussionen har Institutet för de inhemska språken varit en självskriven samarbetspart. Jag tyr mig ofta till dem, oberoende av om det handlar om längre översättningsprocesser med läroplansgrunder eller enskilda begrepp. Men jag har aldrig uppfattat institutets arbete som auktoritärt eller hört någon av språkvårdarna säga att de bestämmer över språket och att de vill att vi förkastar vissa ord, tvärtom.

Den beskrivning av språkvårdsarbetet som kolumnen målar upp påminner lite om andemeningen i uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att …”. Då snackar vi om språkliga pekpinnar, rätt och fel, svart och vitt. Vi kan skriva raljerande om orden och begreppen vi använder, men vi ska inte göra oss lustiga över en hel yrkeskår. För mig ter sig kolumnens bild av språkvård som ”mossig och föråldrad” och motsvarar inte mina egna erfarenheter av språkvård på svenska i Finland. Dagens språkvård uppfattar jag som en mångfacetterad diskussion där man för resonemang och kontextualiserar frågeställningar.

Språk och språkvård mår bra av diskussion och under de senaste veckorna har vi fått läsa rätt många artiklar om allt från nyord till språkfrågor som irriterar läsare. Det är positivt. Inom skolvärlden brottas vi med bristande intresse för läsning, vilket i förlängningen också innebär att språkkänslan försvagas. Vi får alltså fortsättningsvis jobba med Terjärvpojkens språkliga utveckling. Därför behöver vi visa att språket faktiskt är både intressant och viktigt och att det språk som används i våra medier har betydelse. Framför allt vi, i egenskap av publicister, frilansjournalister, lärare, språkvårdare, är viktiga språkliga förebilder. Och nej, vi har inte råd att fjärma oss från svenskan i Sverige. Men det innebär inte att vi ”utplånar kittet i vår kulturella särart” eller att vi idkar ett kulturellt självförakt, däremot ska det innebära att vi är medvetna språkbrukare. Vi behöver faktiskt veta vad som skiljer åt och förenar svenskan i Finland och Sverige. Jag har inga problem med krydda mitt språk med stundom (en favorit, faktiskt) och barnen går glada i hågen till simstranden. För mig handlar det inte om vilket begrepp jag använder, det viktiga är att jag vet när och hur jag använder det. Språkvård och medvetenhet om mina egna språkliga val är aldrig något lösryckt, utan bör ses i en kontext, i ett sammanhang.

För mig är språkvård en ständigt pågående diskussion där språket går i dialog med samhället, böljar fram och tillbaka, tänjer, kniper tag, växer och ger mig ramar för min egen språkliga utveckling.

Pamela Granskog uppskattar språkvårdarnas arbete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s