Snabba kickar och långsamma

Så kommer helgen och det suger lite i magen. Alltid när jag känner mig trött och urlakad är det samma sak. Jag ser godis för mina inre ögon. Chokladplattor, lösgodis, hallonsnören, skumgodis, färsk lakrits. Sinnebilden av dem lockar mer än eftersmaken. Om det inte är godis så hör jag bruset från en nyöppnad cokis. Svart bubblande kall dryck. Isbitar. Du vet vad jag menar. Vi är tillräckligt pavlovska på det sättet. 

Ingen sockerfylla

I båda fallen får jag en omedelbar kick (även om det heter att något sådant som sockerfylla inte finns). Och i båda fallen får jag nästan alltid en fadd eftersmak i munnen. Det är som ett kort rus och en därpå följande baksmälla. Nej, det här handlar inte om att moralisera. Det är mera en reflektion över mitt förhållande till godis, och hur det har förändrats de senaste åren. Jag menar baksmälla, det låter ju inte klokt, eller hur?

Nedbruten

Jag menar inte mental, jag menar helt konkret. Jag blir ännu tröttare än före intaget. Hur är det möjligt? Det är speciellt tydligt efter sockrad läskeblask. Är det något som kroppen behöver bryta ner och det gör mig trött? Nej, det kan det väl inte vara. Kanske är det ett sug efter mer, att kroppen signalerar att den behöver ytterligare boost. Ärligt talat så vet jag inte, men det är ofta denna reaktion i kroppen som nu för tiden får mig att gå förbi godishyllan och läskeblaskshyllorna. För de är många och fyller utrymmet hela vägen till butikskassan. Jag tänker på efteråt. 

Självständiga traditioner

I år har julpyntet kommit fram lite tidigare än vanligt. Antagligen som en reaktion på mörkret (är det extra mörkt i år?) och den fortsatta isoleringen. Julstjärnan i trä från Estland hänger i fönstret. En bukett granris står i tamburen. Och den gröna marmeladen har gjort entré. Visst är det ett konstigt godis? M kallar den äldre människors godis. Jag förknippar den med minnen från barndoms jular, så det ligger säkert något i hennes observation. I mitt SoMe-flöde frågar inflyttade svenskar var i Finland man får tag på skumtomtar, en annan jultradition för många. Om du frågar mig är skumtomtar ett…skumt påhitt. Men, kanske är det inte smaken i sig som är så märkvärdig, det är sammanhanget. Tänk bara på julbordet, mycket av det som hittas där är ganska ordinärt (åtminstone på vårt bord), men de förknippas med så mycket. Föräldrar, eller syskon, eller släktingar, eller barndom, ja du förstår vad jag menar.

Smakminnen

Detsamma gäller för godis. Smakminnen är starka och känns rent fysiskt i kroppen. Julen har (för mig) många specifika smaker som dyker upp i hjärnan (och får munnen att vattnas bara jag tänker på dem). Där har godiset en naturlig plats. Jag tror det har något att göra med att koppla av, koppla loss. Frihet, förknippat med njutning. Som en förberedelse på att gå i idé. Äta upp sig ordentligt, samla på ett lager som skall hålla länge. Den goda smaken av söt efterrätt eller chokladbit som pricken över i.

Så vill jag ha det i år också. Hur kommer du att göra?

Ta livet av julgubben?

Jag har problem. Med julgubben. Det började antagligen den gången vi hade två julgubbar och den ena av dem lekfullt dängde mig i huvudet med ett paket. Det råkade vara en skräpkorg av plåt. Jag hör fortfarande klangen som flöt ut i vardagsrummet (och mellan öronen på mig) när plåt slog mot trä.

Med åren försvann julgubben och ersattes av klappar som plötsligt befann sig under granen. Men så fick systern barn och vips var gubben där igen. I olika kläder spankulerade vi i tur och ordning in och ut genom dörren, allt för att förvirra de små liven. Men riktigt förvirrad blev jag det året syskonbarnen kom till mommo och moffa efter julhelgen. 28 december satt vi kring matbordet när det plötsligt ringde på dörren. Utanför stod en julgubbe och undrade om det fanns några snälla barn? Jag antar att grannarna var lika förvånade som jag själv över julgubben som irrade omkring några dagar efter att alla andra röda gubbar dragit iväg med släden.

Men så ville det sig inte bättre än att jag blev mamma. Och då blev problematiken min egen. Vilken gubbe skulle komma till oss? Vi löste problemen i samråd med vännerna som har barn i samma ålder. På eftermiddagen den 24.12 måste familjernas fäder alltid uträtta ärenden. Halvvägs möttes de och bytte kostym. År efter år. Nå väl, systemet fungerade ett par år, tills julen för något år sen.

”Din pappa var julgubbe hos oss”, hojtade deras 5-åring förtjust till min dotter när vi möttes under julbönen. Hälften av kyrkbesökarna det året visste exakt vems pappa som varit julgubbe hemma hos vem och med vilka kläder.

Efter den incidenten trodde jag att vi tagit livet av julgubben. Men icke. Sen dess har vi levt i tron att det är utklädda pappor som kommer med säckarna, men nånstans finns den riktiga gubben ändå. Och så kom fjolåret då barnens kusin sopade golvet med sin utstyrsel, slängde fram säckarna, brummade ett oigenkänneligt ”hou hou” och försvann runt hörnet. Förvirringen var total.

Efter höstens skolstart tänkte jag att det här med julgubben ger sig självt. Men icke. Häromdagen kom 7-åringen hem med uppspärrade ögon.

”Sture (biträdande rektor) sa att tomtarna synts i Haga!” utbrast hon lite skärrat. På kvällen var det svårt att somna. Tänk om den arma tomten stod bakom fönstret.

Nu har jag fått nog av julgubbsmasker, tidtabellsfixande på julafton och tomtar som häckar bakom fönstret. Jag tänker ta livet av julgubben. En gång för alla. Jag gör som syrran. Hemma vid köksbordet, en decemberkväll, förklarade hon och maken för sina gossar att det aldrig funnits nån julgubbe. Att det var påhitt från början till slut.

”Men vart har alla brev som vi skrivit till honom försvunnit?” undrade de häpna gossarna.

”Ner i mammas handväska”, förklarade hon utan större krusiduller.

Nu gäller det bara att hitta en lämplig handväska och hoppas på att tomten inte häckar bakom fönstret just den kvällen.

Eller så ringer jag barnens hou hou-kusin.

Efter att ha sett den julgubben är det inte så konstigt att dottern darrar vid tanken på att tomten häckar bakom hennes fönster.

Bland halmkronor och julmattor

Några veckor före jul tar jag fram julmattan. Mattan har min farmor vävt i tiderna. Föga anade hon, som var bosatt i Jolkka, Nedervetil, att mattan en dag skulle ligga på golvet i hennes sondotters hem i Helsingfors. Hon och jag fick aldrig träffas, men mattan är viktig för mig. Den påminner mig om min historia. Den påminner mig om alla dem som gått före mig.

Efter mattan tar jag ner julprydnader från vinden. Då ser jag pafflådan. Ovanpå den har mamma med sirlig handstil skrivit ”halmkrona”. Inuti finns en halmkrona som mamma har flätat åt mig. Varje år fyller jag den med juläpplen och låter den pryda vårt matssalsbord. Och plötsligt är den smärtsamma insikten där: nu finns halmkronan i samma kategori som julmattan. Den påminner mig om någon som gått före mig. I 40 dagar har mamma fattats oss, men när jag böjer mig ner vid halmkronan är det som om verkligheten hann ifatt mig. Det blir en jul utan mamma.

”Jaa flickor – kommer ni i framtiden att minnas hur jag brukade ställa till inför julen”, brukade mamma fråga när hon stökade på. Hon älskade att ställa i ordning, att bulla upp, att fixa, att pynta, att tända julbelysning. Vi döttrar hade inte alla gånger samma praktiska läggning och det visste hon. Därför kom frågan.

Så nu står jag där med halmkronan och mammas fråga ringande i mitt huvud. Minns jag? Ja, jag minns. Jag minns var tomtarna ska stå, hur stjärnan i köksfönstret spred ett varmt sken. Jag minns hur jullimporna smakade och hur mjuka lussekatterna var. Jag minns hur systern och jag tassade upp tidigt på julaftonsmorgonen för att väcka mamma och pappa med julmusik på piano. Jag minns juldagen då vår farbror med familj åt julmiddag hemma hos oss. Och framför allt minns jag glädjen att få sitta runt bordet med de närmaste.

Alla de små detaljerna gjorde min barndoms jular. Det fanns en trygghet i att veta hur det skulle bli, hur det skulle se ut. Nu bär jag traditionerna med mig och formar dem till mina.

När jag ställt fram halmkronan och mattan tar orken slut. Eftersom vi firar jul i mitt barndomshem tänker jag att alla små tomtar får vila på vinden i år. Nästa gång vi firar jul i Helsingfors vaknar de till liv. Men så kommer sonen in i köket. Han tittar förtjust på julmattan och julgardinerna. Så faller hans blick på fönsterbrädet som pryds av några krukväxter. ”Men mamma. Var är alla tomtarna, lucian och änglarna som ska stå där” frågar han oroligt? Då hör jag mammas röst inom mig.

”Jag hämtar dem”, svarar jag efter en stund. Och så går jag tillbaka upp på vinden.

Nu påminner också halmkronan om dem som gått före mig.

Anno Domini 2016

Detta blir det sista inlägget för min del i år. Jag hade hoppats kunna skriva om julfrid, julstämning, pyssel och traditioner. Just nu är det svårt att samla tankarna kring julfirandet. För mycket oroligheter, ovissheter och osäkerhet rusar runt i knoppen på mig.

Anno domini 2016 gjorde sitt bästa för att komma med i historie böckerna. Under året som gick fick vi ta del av Brexit, Trumps triumfer och 19.12 både avrättningen av den ryska ambassadören Karlov i Turkiet liksom terrorattacken i Berlin. Samtidigt värms vår planet upp snabbare än tidigare och det är endast Trump som vet att detta är ett skämt som alla vetenskapsmän runt jorden hittat på.  Det blev litet onödigt negativt så här inför jul. Litet svårt att hitta rätt julstämning.

Här i Finland ville Anno Domini 2016 också göra inrikespolitisk historia. Studeranden och hela utbildningssidan har fått sig en fruktansvärd smäll. Inbesparingar genomförs som det inte finns några logiska argument för. Visst är det kris i statskassan men skall vi verkligen skära bort vår utveckling? När vi sparar på ungdomar och utbildning så sparar vi bort Finlands framtid. Detta har till och med professor Alf Rehn rutit till om med ett mycket färggrant språk. Paradoxalt så det enda som steg till ytan var svordomar som en professor tar sig till, inte innehållet i vad han sade eller varför han tvingades ta till dessa kraftuttryck.

Svenskfinland har under året som gått utsatts för än den ena än den andra misshandeln. Allting kulminerade väl kring jourreformen om Vasa sjukhus. Att vår regering ”täcks” göra något liknande är jag lika förvånad över som Mats Nylund. Tusentals av oss skrev ett personligt brev till president Sauli Niinistö. Vårt  sista halmstrå vi hoppades på för att han inte skulle stadfästa lagförslaget om jourreformen. Det hjälpte inte heller utan riksdagen gav oss en smäll till.

Vår regering har också valt att ha en egen tolkning av vår heliga grundlag, det enda rättesnöret som borde knyta ihop allt i vårt land. Frågan kvarstår om vi kan lita på att den håller längre? Inte ens justitiekanslerns uppmaningar och rekommendationer tas längre i beaktande. Jag undrar om det inte trots allt skulle vara bra att ha en jurist med i regeringen. Det verkar litet som att en truckförare som justitieminister inte riktigt fyller måttet.

Soppan kring Talvivaara och Terrafame blev allt grumligare efter att staten beviljade 100M€ pengar för verksamheten. Härifrån hyvlades en halv miljon till statsministerns släktingar vilket ledde till en nyhetshärva utan like. Pressfriheten fick sig en rejäl törn när premiärministern försökte tysta ner Yle. Ämbetsmän inom Yle valde att följa premiärministerns linje och ändrade fakta i reportage som gjordes. Reportrarna fick nog och sade upp sig. Under året som gick verkar det som att vi omdefinierade betydelsen av opartisk journalistik.

Så mot denna dystra och mörka bakgrund skall vi då fira jul. Lägenheten jag bor i är under stamrörsbyte så vi bor i en tillfällig lägenhet som inte känns som ”hemma”. Följaktligen har min familj valt att fira jul tillsammans med vår dotter i Berlin. Det började utmanande med ett meddelande från henne sent härom kvällen att hon är säker och oskadd. Med sina vänner besökte de julmarknaden i Friedrichshein samtidigt som långtradaren plöjde in bland oskyldiga människor i Charlottenburg. Få se vilken stämning och vilka säkerhetspådrag som Berlin bjuder på under julen.

Det blev ett otroligt tråkigt och pessimistiskt inlägg denna gång. Långt ifrån vad jag önskar att den var. 2016 verkar bli ett verkligt bottennapp men det det kan bara bli bättre härifrån.

God Jul och i hopp om ett mycket bättre nytt år 2017!

Kossor och konstnärer

 

De senaste två åren har jag mer eller mindre flytt julen. I år ska jag fira den hemma. Och nu när det bara är en knapp vecka kvar ser jag på riktigt fram emot den. Jag har grävt fram och lappat min Nykarlebystjärna, cd-skivan med franska julsånger ackompanjerar mitt pysslande och ljusen i luciakronan lyser. Jag fick den gulliga trälucian för många år sen av en av mina trogna tyska grupper. Ofta tyckte jag att det kändes onödigt att få presenter till jul av ens kursdeltagare, men visst är det i dag trevligt att bli påmind om dem på det här sättet. Jag försöker dra mig till minnes vem som var i just den gruppen och jag känner ett stygn av saknad efter klassrummet och den tyska grammatiken.

I år har jag andligen förberett mig på den kommande högtiden genom att besöka diverse julmarknader; förra veckoslutet i München, under veckan i Helsingfors och nu i Mörby i Raseborg – alla är olika, men alla har sina speciella charm.

Glühwein är en obligatorisk ingrediens på varje tysk julmarknad. Men tro inte att den serveras i engångsmuggar! Nej, här är det hållbar utveckling och porslin som gäller. För att man inte ska fara iväg med muggarna betalar man en pant, som man naturligtvis får tillbaka då man återlämnar muggen. Eller så väljer man att behålla muggen som minne…

Från konstnärernas julmarknad i Schwabingen …

…till Mörby julmarknads livskonstnärer:

Muuu och God Jul!

Moa

Visste du…

…att man drömmer om en vit jul också i shoppingcentren i Sydafrika? Inte för att jag tror att någon gör det på riktigt. En kolumnist i den stora dagstidningen Cape Argus ondgör sig de facto över fenomenet. Kanske inte just längtan efter den vita julen utan den kommersiella: ”The sound systems in shopping malls still belt out songs like ‘Jingle Bells and I’m dreaming of a white Christmas’, which is definitely out of place in modern Africa – none of which has much to do with the original reason for celebrating Christmas.”

Julen syns trots allt i mycket mindre utsträckning än hos oss. Åtminstone har jag inte snubblat över mer än ett par Coca-Cola-julgubbar och ett par glada ungdomar med Rudolf med röda mulen-diadem. Och det känns skönt. Att säga att jag flyr julen låter lite väl drastiskt, men det är nog det det handlar om. Julen är förknippad med så många minnen som ännu gör ont att konfronteras med.

Här på andra sidan jordklotet finns det ingenting som påminner om gångna jular. Aldrig tidigare har jag till exempel ägnat juldagsmorgonen till att samla, rensa, tillreda och äta havssniglar. Eller annandagen till att åka berg- och dalbana i en landrover på fotojakt efter lejon och giraffer.

Redan under studietiden hörde jag bekanta höja den sydafrikanska naturen till skyarna. Men tanken på att besöka ett land med den tidens segregeringspolitik kändes totalt omöjlig. Nu har det gått drygt 20 år sedan apartheid avskaffades och allmän rösträtt infördes. Även om situationen har förbättrats är livet inte ännu rosenrött för alla – kåkstäderna finns kvar och vittnar om de problem som det sydafrikanska samhället har att tampas med.

Som språkmänniska fascineras jag av landets mångspråkighet. Här finns elva officiella språk. De fyra mest talade är zulu, xhosa, afrikaans och engelska. Landets nio provinser måste i officiella sammanhang använda minst två av de elva officiella språken. I Kapstadsprovinsen Western Cape har man gått in för tre: engelska, afrikaans och xhosa. I stadsbilden syns det såtillvida att en del affärer skyltar på ett eller två av de här språken. Trespråkiga har jag inte ännu lyckats bonga. Jag antar att affärsinnehavaren själv bestämmer.

Men varningar av olika slag är trespråkiga, till och med inofficiella som den här med varning för hunden:

Skolan mitt i byn – till julfesten kom precis alla!

Det är julen 1957. Jag är fem år, skall fylla sex och bor i en folkskola på landet. Mamma är där den enda läraren och övar in Topelius´ Fågel blå (eller kanske var det Sanningens pärla, eller Den tappade kängan) med eleverna inför julfesten. Jag skall få börja skolan till hösten, ett år tidigare än tänkt, eftersom jag suttit tyst vid dörren in till klassrummet och tjuvlyssnat på undervisningen i ett par år redan. Det är mycket tristare att sitta där än att få vara med inne i klassrummet resonerar jag själv, och av allt att döma även andra. Men ännu får jag inte vara med i skådespelet. Topelius själv skall ha kallat sina barnpjäser för ”lekar”. Han betraktade teaterstyckena som pedagogiska verktyg, barnen lär sig inlevelse och övar sin fantasi med hjälp av dem. De fyller alltså samma funktion som leken! Så sant!

Jag minns allt arbete som föregick julfesterna. Val av pjäs, psalmer och sånger, rollbesättningen var inte lätt – och så var det den viktiga jultablån med Josef och Maria, en riktig krubba med riktig halm, en docka i halmen, herdar, änglar och tre vise män. Granen skulle in och prydas, den var inte liten, det var högt i tak i byggnaden. Kakelugnarna skulle eldas. Jag minns dofterna! Godispåsen med pepparkakor och några ”Fazers blandande” skulle ordnas till varje skolbarn.

Tillverkningen av scenografi och kläder för tablå och pjäs var det mest arbetsdryga – och mest fascinerande för mig att följa med. Inga hastverk! Pappa engagerades och byggde en stomme, ett ribbverk, för ett manshögt kyrkfönster med mönster som ur en glasmålning, allt efter mammas ritningar och instruktioner. Tunna silkespapper i de vackraste, djupaste färger limmades över. Jag minns min häpnad när lamporna tändes bakom. Publiken som satt andäktigt suckande! Vackert! Sångerna och psalmerna ackompanjerades på tramporgel, piano fanns inte i salen.

När programmet var över dansades ringlekar och mitt i allt detta kom julgubben in genom dörren, vojande sig över trötta renar och en förfärlig brådska. Alla tystnade när stampandet av den knotiga käppen hördes. Jag trodde benhårt på julgubben ända fram till denna jul. Han var ju samma tomte som kommit hem till oss på själva julafton varje år. Självklart fanns han – tills jag alltså nu upptäckte skarven mellan ansiktsmasken (som förresten var gjord av något slag av tunt gummi och ganska rörlig och därför rätt verklighetstrogen) och skinnmössan och såg den riktiga skäggstubben därunder. Jag kände igen honom och genomskådade allt på sekunden. Det var Sjöberg – byns postiljon! Jag blev stum! Besvikelsen var total. Julgubben var en eländig bluff.

Det här var några år innan tv´n hade lagt beslag på folks tid därute på landet. Det var ungefär samtidigt som de första telefonerna installerades. Skolans julfest var något man väntade på i byn. Att se barnen glada, att höra dem sjunga ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” och ”Nu tändas tusen juleljus” – det hörde julen till! Och DET är ju inte mindre viktigt idag!

Kerstin Romberg

 

 

 

Extrema jular?

Lars Monsen heter han. Han är norsk-samisk folkhögskolelärare, författare och äventyrare. Då handlar det om vinterkyla, glaciärer, vita fjällvidder och andra ödemarker ”orörda av mänskohand”. Hans utrustning för härbärge är ett vindskydd och sovsäck, inte tält, inte alltid. Och han ”reser”, d.v.s. skidar, ensam. Han går ”på tur” och stannar i veckor, ibland månader i sträck. Han har enligt uppgift firat många ensamma jular under sitt vindskydd. Man tänker ”Snusmumrik”, en solitär överlevare, men den här mumriken finns alltså i verkligheten. I ett program jag såg på tv anslöt sig trots allt hans flickvän till honom inför en julafton. De dekorerade en av granarna på fjällsluttningen med levande ljus, tände en lägereld i snödrivan och drack sin glögg – och jo, det blev ”bra tv”. Det såg t.o.m. riktigt mysigt ut, där under stjärnhimlen.

En av mina vänner beslöt sig faktiskt häromåret att fira jul i ensamhet. Så hon meddelade sina närmaste, d.v.s. barn och barnbarn, om detta. Hon skulle tända ljus, äta gott, ligga i soffan och läsa bra böcker och möjligen dricka litet vin. Helt ensam. Hon föreföll nöjd och beslutsam – ville göra en annorlunda jul och inte känna av jäkt och stress. Jag tänkte att så kan man göra, om man väljer det själv, men för mig vore det ganska otänkbart. Möjligen, jag säger möjligen, skulle jag klara av att vara ensam på julen, men jag är mycket osäker angående det – och jag skulle aldrig medvetet planera så. Alltför många i min närhet har gått bort. Jag vill gärna möta dem som finns här.

Lars Monsen konstaterar att i december går vi som bor här i Norden ”på sparlåga”, lite som djuren ute i skogar och på fjäll. Vi ”lägger oss i lä” och väntar på ljusare och varmare tider. ”Om bara några veckor kan man känna hur dagarna tinar upp själen”, tillägger han. Han talar om den fina blå skymningen som råder vintern igenom och som man trots allt kan njuta av. Blått skymningsljus finner man förvisso där det finns snö och frost – och det är onekligen vackert. I skrivande stund är det ändå ett ganska grafitgrått och becksvart mörker som råder här i södra delarna av vårt eget land. Så mycket större orsak att tända lyktorna och ljusen, lyssna till musiken, vara tillsammans! Jag citerar här en för mig viktig ”stämningsskapare”, nämligen Nils Ferlins dikt Maria, som skickligt avslutas med julevangeliets egna ord:

Ej skrämdes jag stort av herdarna,
men gråa konungar tre,
de snörde min strupe till ångest
för guld och för aloe.

Så vänliga var deras ögon,
av hån fanns inte ett grand.
Dock grep jag i stallets dunkel
min makes valkiga hand.

En dröm som jag haft kom för mig,
en syn, en förvirrande stor,
att jag skalv som i häftig feber
fast jag var en så lycklig mor.

Kan lycka lysa till smärta
och glädje brista i gråt?
Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt.

(N.Ferlin, ur Med många kulörta lyktor, 1944)

Kerstin Romberg

Lutfisken i blöt!

Idag, den nionde december, är det Anna-dagen. Snart är det väl bortglömt, men länge var detta en viktig dag när det gällde att hålla reda på om man var rätt i tidtabellen med julförberedelserna. På Anna-dagen var det dags att lägga lutfisken i blöt och då skulle man också provsmaka julölet som man förstås bryggt själv. På Anna-dagen skulle man också börja tänka på jultvätt och julbak och dessutom påbörja ljusstöpningen.

Med så mycket som skulle fixas och förberedas till jul var det säkert ganska praktiskt med en tidtabell färdigt uträknad och klar. Vi har ”utvecklat” det där med julstressen i modern tid. Nu ska allt vara färdigt redan till första advent. Om det var tungt och arbetsamt förr så är det stressigt idag att plocka fram julprydnader och hänga upp julgardiner och få allt perfekt redan till lillajul. Men en viktig skillnad jämfört med ”förr i världen” är att den långa arbetsfyllda förberedelsetiden då avslutades med vila. Lugn och ro och i det närmaste semester. Ända till Tjugondag Knut den 13 januari fick man ta det lugnt och kalasa med släkt och med grannar. Djuren i fähuset skulle ju ha sin föda och korna skulle mjölkas men i övrigt var det lågsäsong på arbetsfronten.

Tro, hopp och kärlek – jultradition från Jakobstad

 

Nuförtiden dröjer det inte många dagar efter julafton så ska julen städas ut och livet återgå till den sedvanliga vardagsstressen. Hemma hos oss försöker vi hålla kvar julstämningen så länge som möjligt efter jul. Julgranen står inne till Tjugondag Knut och mysfaktorn är så hög att stressen inte riktigt får fotfäste. Under advent har vi visserligen ljusstakar i fönstren, men familjeklenoderna Tro, hopp och kärlek sätter far i huset upp dagen före julafton, precis som hans far gjorde i Jakobstad. Det är bara tillåtet med en hastig koll att lamporna verkligen lyser. Först nästa morgon ska de lysa där de hänger. Det är samma med julgranen. Den kläs kvällen före julafton och på julaftonsmorgonen är det premiärtändning och DÅ vet man att det är jul.

Fridfull december!

Siv Ekström

Nattligt besök

Redan i trappan upp till kaféet hör jag sången. Jag kan inte låta bli att nynna med även om jag inte riktigt kommer ihåg orden. Väl uppe stämmer jag in i refrängen – nu hänger också jag med. Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glad!

Men det är faktiskt inte några ungar som sjunger denna juliga trall utan idel glada seniordansare. De har just avslutat höstterminens sista dansträning och sitter nu runt ett långbord i kaféet och firar jul. Deras gemenskap gör mig glad inombords.

Vid ett annat bord sitter en grupp mammor och matar sina småttingar. De har säkert varit på familjerytmik. Inget fel på humöret där heller. Och vid ett tredje bord trängs en hel drös med herrar som skrattar högljutt. Gubbyoga gissar jag på.

Hon visar sen på fällan, ni aktar er för den, så får vi allesammans fira jul igen, sjunger seniordansarna medan jag köper min ostsemla. Min glada sinnesstämning fördunklas plötsligt av ett sting av skuldkänsla  – sången om musfamiljens jul får mig att minnas det besök jag härom natten hade i min frukostskål med müsli och yoghurt… Intet ont anande möttes jag en morgon av vita små tasspår som ledde från en grop i yoghurten över den svarta arbetsbänken in i ett hörn.

Nästa morgon fanns det inga spår mera, bara en mamma mus som inte själv hade förstått att akta sig för fällan.

Till all lycka känner inte seniordansarna till mina samvetskval utan konstaterar glatt att barna går till sängs, medan pappan håller vakt, och snart så snarkar allihop i schottistakt.

Moa