För några år sedan var jag på bilresa i Italien. Vi stannade till på en bensinstation för att tanka och som vanligt tänkte jag att jag skulle få sköta det mesta själv. Men då jag ställde mig vid bensinpumpen dök det upp en kille som frågade vad jag ville ha. Han påbörjade tankningen och tvättade sedan mina bilrutor. Allt under trevligt småprat, även om jag med min mycket begränsade italienska inte kunde mycket mer än nicka och se glad ut. För det blev jag. Det personliga bemötandet gjorde att jag med ett leende på läpparna satte mig vid ratten för att fortsätta färden.
I mitt arbete som lärare för invandrare har jag mycket kontakt med olika myndigheter, men också serviceinrättningar av olika slag, då mina elever behöver hjälp och råd. I vår allt mer digitaliserade värld förväntas det att kunder kan ta till sig information och sköta de flesta av sina ärenden via nätet. Gärna med så lite mänsklig kontakt som möjligt, eftersom den ju kostar så mycket mer. Sägs det. Men hur gör då en person som har svårt med våra bokstäver, kanske för att hen lärt sig läsa och skriva med annat alfabet, inte ännu är så duktig på våra nationalspråk och inte har datorvana? Om hen har tur har hen någon att vända sig till. Någon som har tid att hjälpa till, på egen eller arbetstid. Det är åtskilliga timmar jag tillbringat letandes på olika webbsidor, översättandes och förklarandes – ofta i frågor som kan vara väldigt personliga och på områden som jag inte har någon expertis inom. Jag har suttit många timmar i telefonköer med elever väntandes bredvid mig för att utreda frågor nätet trots allt inte ger svar på eller som är så svåra att leta fram att också jag som van daglig nätanvändare inte hittar. För de personer jag hälper känns det inte alltid så bekvämt att måsta dela sin personliga ekonomi och hälsobekymmer med mig, men utan hjälp kommer de inte vidare och riskerar att bli utan den service de såväl behöver som har rätt till.
Tiden som går för att sköta uppgifter som egentligen borde skötas av berörd instans betalar min arbetsgivare eller ofta jag själv med min fritid. Jag frågar mig då om det här sättet att spara på personal och flytta allt till nätet för kunden själv att sköta som så många myndigheter och servicebolag sysslar med, helhetsekonomiskt kan vara särskilt effektivt? För att inte tala om den mänskliga dimensionen.
Vi intalas att tro att servicen blir så mycket bättre och snabbare – men för vem? För kunden som servicen ju finns till för eller ändå mer för den som har uppgiften att ge service? Också digitaliseringen kostar mycket och att tro att vi bara betalar för utvecklingen nu och sedan när allt är klart – som om en sådan stund klart kunde definieras – kommer att spara massor är mer än lovligt blåögt. Att så inte sker kommer IT-industrin nog att se till. I budgetbehandlingen i min kommun t ex framkom att man vill inrätta flera nya tjänster inom IT-sidan för att digitaliseringen så kräver, medan några höjningar av barnträdgårdslärarnas löner inte rymdes med. Skorrar illa.
Dags att se över våra prioriteringar i ett läge där människor mår allt sämre och marginaliseringen och polariseringen ökar? Vi behöver mer mänskliga kontakter, inte mindre. Verkar som de förstår det bättre i Italien.
Catharina von Schoultz
Arbetar med integration på svenska vid Borgå folkakademi
Livslärd 