Det är föräldrarnas fel

Två dagar öppet hus. -En massa trängsel, osäkerhet, framtidstankar och när får vi gå hem-frågor?

Grundskolornas 9:or besöker yrkesskolan Prakticum för att bekanta sig med yrkesutbildningen. För de flesta är det bortkastad tid eftersom de kommer att välja gymnasiestudier framom yrkes dito. De väljer 3 års pluggande framom att göra något konkret, få ett yrke, göra det de på riktigt vill göra. 3 år är en lång tid för en tonåring.

Jag brukar säga till ungdomarna att tänk på hur ni gör på en restaurang, också på ”Mäkkäri”, om man nu kan kalla det för restaurang. Ni väljer det ni tycker om, det ni vill ha. Hatar ni nuggetar eller kåldolmar så väljer ni inte sådana från menyn. -Nu gäller det 3 års studier. Inte tänker ni väl välja att vantrivas i 3 långa år, då ni kan välja att trivas?

Men alltför många väljer det för sig själv sämre alternativet, gymnasiet.

Jo, gymnasiet är bra. Det är toppenbra, men främst för dem tycker om att lära sig genom att läsa, skriva och räkna, i stora mått dessutom. Alla är inte sådana. För dem som är mera praktiskt lagda, som efter 9 år i grundskolan är skoltrötta och utleda, finns det bättre alternativ. Det här förstår man i Österbotten, men inte i Nyland. Här skall alla bli studenter.

En 15-åring vet vad den vill, ofta alltför tydligt. Varför väljer hen då att göra något den egentligen inte vill, och i 3 långa år dessutom? –Jo, mamma och pappa bestämmer. De vet vad som är bäst för deras barn. -Om du skall bli något är det gymnasiet som gäller. Slut på diskussionen. Du väljer fyra stycken gymnasier i den gemensamma elevintagningen, därmed basta!

Följden kan vara 3 års, till och med fler års ständigt tandagnissel och gräl. –Du måste vakna i tid! –Har du gjort dina läxor? –Nu måste du skärpa dig! – Jag orkar inte längre, vad skall jag ta mig till!?

Det är en vardag som ingen familj mår bra av. Och ofta är den självförvållad.

Jag hoppas att alla föräldrar tar en uppriktig diskussion med sina barn Gärna redan ett par år innan de skall välja fortsatt skolgång efter högstadiet. Lyssna på era ungdomar, låt dem reflektera över vad de vill, gör det själv också. Upplys dem om att det inte är deras kompisars val som skall avgöra och inte ert eget heller. Det skall vara ett gemensamt beslut som är noga överlagt. Det handlar ju om hela tre år av er allas framtid. För en tonåring är tre år en inte så liten oändlighet. Och hör och häpna, man kan faktiskt fortsätta studera efter avslutad yrkesskola.

Om ni inte tror mig, kom då på ett besök till Prakticum eller någon annan yrkesskola. Då får ni också veta att man kan bli student från en yrkesskola också.

Förändringar i vårt lärande

I dessa dagar sitter man i många företag, organisationer, föreningar och andra arbetsgemenskaper och drar upp riktlinjer och planerar för olika förändringar man står inför. Redan nu jobbar skolorna i vårt land föredömligt med att ta den nya läroplanen i bruk. Ett bra exempel var grunduppgiften hålls kvar men tillvägagångssättet ändras. 

Jag deltog senaste vecka i seminariet om digitalt lärande som anordnades av UBS. Ett exempel på var kommunerna och skolorna aktivt samarbetar kring förändring är t.ex tutor lärarna som har till uppgift att handleda och stöda sina kolleger på skolan så att alla kommer med, samarbetet inom skolan ökar, nya pedagogiska lösningar och metoder tas i bruk med mera. Tekniken är här med som en central komponent men det är ingenting mera än ett verktyg. Detta underströk Olli-Pekka Heinonen i sitt anförande. En dator i klassrummet är inget mera än en ny penna. Det är vad vi använder den till som gör skillnad. Under min tid på Nokia hade vi ett talesätt ”The device is King but content is King-Kong”. Det fungerar också här. Innehållet är det som skapar mervärde också när vi digitaliserar elevernas lärande.

Microsofts chef för lärande Anthony Salcito var helt inne på samma linje som Heinonen. Mycket pratas om teknologi, olika tjänster tas fram som alla ökar transparensen i lärandet men enligt honom är detta inte poängen med digitalisering av undervisningen. Vi lever just nu i den fjärde revolutionen i våra samhällen runt jorden. Globaliseringen gör att världen blir allt mera digital. Skolans och lärarens position och uppgift kvarstår ändå. Det är rollen som ändras. Idag lär vi oss betydligt mera utanför skolans väggar än i skolan. Det vi lär oss tar vi oss som elever med in i klassrummen. Detta faktum är en stor utmaning för pedagogerna. Rollen blir alltmer handledande. Fokuset skiftar mycket från detaljkunskap mot färdigheter och helheter. Att förstå samband, orsak och verkan mm. blir allt mera viktigt.

För skolledningen, från kommunala beslutsfattare och bildningsdirektörer neråt blir det därför allt viktigare att definiera visioner och sätta konkreta mål som går att omfatta och genomföra. Samarbetet mellan skolledningen, lärarna och hemmen är avgörande hur väl skolan lyckas i den förändring vi är mitt inne i. Visst skall skolan värna om våra traditioner och kulturella arv men samtidigt kan man inte undgå att poängtera vikten av de färdigheter som vi idag antar att det krävs i morgon. De innovationer som vi skapar idag är vardagen för våra elever i morgon.

Det ställs höga krav på ledare framöver.

Manpower Groups globala vd Jonas Prising ser några utmaningar och insikter som särskilt viktiga för chefer, rektorer, lärare, föräldrar oss alla.

  1. Skapa en lärandekultur och ta tillvara alla medarbetares om–världsspaning.
    ”Att som ledare hålla sig nyfiken och skapa en nyfikenhetskultur som genomsyrar företaget – det skapar nya idéer. Lyckas man skapa den här typen av struktur får man en konkurrensfördel som är enormt svår att kopiera, där man kan tillgodogöra sig nya idéer och skapa värden snabbare.”
  2. Learnability, förmågan att tillgodogöra sig nya kunskaper, blir avgörande.”Den mest betydelsefulla karriärfaktorn framöver blir vår förmåga att kunna ta till oss nya kunskaper och erfarenheter. Som individ väljer du företag där du får personlig och professionell utveckling och arbetsuppgifter som höjer din kompetens.”
  3. Arbetsgivare måste nu skapa kompetens, inte bara hitta den.”Hur vi bedriver undervisning i dag har inte förändrats på 60–70 år. Nu ändras det. Vi kommer att gå in och ut i utbildningsfaser. Inom organisationer behöver man kunna skapa sina egna talanger. Företag får en mycket större roll i medarbetares utbildning framöver.”
  4. Gigekonomin händer nu, med mer mixade anställningsformer. Bemanningsanställda och frilansar blandas med fast anställda. ”Särskilt yngre och äldre vill ha mer flexibilitet. Vi kommer inte att jobba i samma anställningsform hela livet. Nu behöver trygghetssystemen anpassas, för att följa med i den utvecklingen. Vi kommer också att arbeta mer flexibelt inom verksamheterna, där man går in och ut i team.”
  5. Kultur och vision är viktigare än någonsin. I snabb förändring blir en framåtblickande vision, och förmågan att kunna kommunicera den, ovärderlig. ”Ledare behöver mer än någonsin kunna ge en tydlig bild av var man är, vart man ska och också hur du som individ passar in i det här. Ledare ska få företaget att växa men har också ett mycket stort ansvar: etiskt, socialt och mot våra medarbetare.”

Att tänka tar tid

Jag har länge föreställt mig att smarta, kloka människor tänker väldigt snabbt. De har en oerhörd kapacitet att se komplexa samband och har djuptgående insikter om allt.  Hen fattar vad det handlar om på en gång och tar blixt snabbt itu med nästa fråga medan jag ännu idisslar på min tanke. Starka personligheter har ofta en förmåga att  servera oss oövervägda uttalanden som definitiva sanningar som vi omfattar utan att tänka desto mera på det.

När allting omkring oss rör sig i allt snabbare takt och vi blir duschade av mera och mera information hela tiden blir det en rejäl utmaning att intellektuellt ta ställning och hitta tid för att tänka efter. Mera information bygger upp större helheter och plötsligt står vi inför enorma komplexa väl argumenterade lösningar och utmaningar som vi inte alla gånger kan greppa. För att komma vidare litar vi oss då på vår magkänsla. Vi fattar många beslut på stående fot för vi har inte tid eller tålamod att stanna upp och tänka efter.

Många gånger har jag varit i situationer var jag känt att jag varit tvungen att komma upp med ett klokt och konstruktivt beslut eller åsikt i någon fråga. Snabbt, snabbt, snabbt har varit det viktiga. Impulsivt hostar jag fram en åsikt eller insikt som jag då blir tvungen att bullra ut i en bestämd ton som en definitiv sanning, för jag har helt enkelt inte argumenten på plats. Vi förlitar oss på att bara vi är bestämda i vår åsikt så upplevs vi som smarta och intelligenta. Detta trots att vi inte tänkt igenom frågan ordentligt. Vi har inte analyserat den, samlat fakta, sett och vridit på alla aspekter för att komma till en genomtänkt klok slutsats. Många gånger kör vi bara på med hjälp av magkänslan vi har just då.

Varför är det så här? Att tänka är både tungt, smärtsamt, svårt och kräver massor med tid och energi. Människan är av naturen lat  och det är kanske denna lättja som är drivkraften bakom alla innovationer vi har. När vi är innovativa så handlar det många gånger egentligen om att vi tänker igenom, hur kan jag göra detta på ett enklare sätt?

När allt kommer omkring så är vi väldigt beroende av vad andra tänker om oss eller hur vi upplevs. Ofta är detta viktigare än att vi tar oss tid att tänka efter.

Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.

Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Hur lär vi oss 2030? Om artificiell intelligens och andra megatrender

Under det innovativa Dare to learn – evenemanget i Kabelfabriken, Helsingfors, där studerande stått för allt från planering till implementering lanserades i veckan en framtidsforskningsrapport om lärandet 2030. En expertpanel tog ställning till antagen om hur lärandet och undervisningen ser ut då vi går in i år 2030, hur megatrender som globalisering, digitalisering, artificiell intelligens och också klimatförändringen kommer att forma lärandet.

Vi kommer att tampas med frågor kring integritet och datasekretess och etik. Men vi kommer å andra sidan att ha tillgång till robotar i lärandet i det fysiska rummet och tillgång till gemensamma läroplattformer som är öppna för alla intresserade runtom i världen. Tänk att läsa en kurs i arkitektur hemma i ditt vardagsrum i Finland samtidigt som du med din lärogrupp tackvare tekniken vandrar på kinesiska muren.

Dels ser det ut som att vi går mot en individualiserad läroprocess där individen står i fokus vad gäller substans, takt och metoder. Men å andra sidan växer gemenskapen inom små grupper och vi kommer att se en framtid inom det kollektiva lärandet som är en kommande stor trend. Redan nu stärker vi det fenomenbaserade kollektiva lärandet och the collective mind. Istället för erkännande i form av en examen eller studiepoäng från en viss läroanstalt går vi in för t.ex open badge- former av erkännande.

Hur går det då med närundervisningen, funderade bildningsdirektörerna idag på nätverksmötet jag satt i när rapporten presenterades. Kan det bli en konkurrensfördel att erbjuda närundervisning i en den artificiella intelligensens era? Att ha riktiga lärare som handleder.

Kommer 2030 att föra med sig slutet för den traditionella skolan i dess nuvarande form och istället karaktäriseras av till skolan inköpta topplärare som alla är egenföretagare? I rapporten ses det som ett möjligt scenario att vi går från offentliga skolor till inköpta lärare, då blir det en större konkurrens som gör att lärarna måste vässa sin kunskap och kunna sälja sina tjänster. Någon bildningsdirektör fnyste och tyckte att rapporten känns lite som SOTE-reformen för bildningssektorn, att vi privatiserar hela det som idag sköts av det offentliga.

Ett intressant mervärde i rapporten var att panelisterna tagit ställning dels till antagandenas sannolikhet, hur sannolikt är det t.ex. att vi år 2030 inte mera har lärare utan robotar som sköter undervisningen men även tagit ställning till hur önskvärt ett sådant scenario är. Och dessa två gick ofta isär. Det att vi med stor sannolikhet har robotar som sköter undervisningen sågs av många som sannolikt- men inte vidare önskvärt.

Det skulle ha varit riktigt intressant att gå på djupet i lärandet för 2030, hur ser det ut för de olika stadierna, vad ser vi för skillnader där? Gäller dessa scenarion även vuxenutbildningen? Är det sannolikt att det blir regional skillnader i ett land, kommer vi t.ex att ha närundervisning i större metropoler medan experterna på digital kompetens sitter på landsbygden? Hur såg sammansättningen av panelisterna ut, var de väldigt förändringspositiva eller mera reaktiva till sina sinnen?

Som i all framtidsforskning är detta spekulationer och olika scenarion, vi kan inte veta. Men det vi kan göra är att vara lyhörda och öppna speciellt för våra elevers och studerandes tankar eftersom de med stor sannolikhet vet betydligt mera om hur lärandet kommer att se ut år 2030 med tanke på megatrenderna. De är födda i en global, digital värld där lärandet är en pågående utvecklingsprocess och de kommer inte att vara rädda för förändring. De kommer att stå steget före och det är bara att hänga med.

Att få och ge positiv feedback

Feedback är något som ibland är svårt att komma över. Vi är bra på att vara kritiska och klaga men att ge eller få positiv feedback är mera sällsynt. Positiv feedback är något som vi har fokuserat på nu under våren.

Under mars och april har SFV genomfört ett pilotprojekt i vissa utvalda skolor i Svenskfinland genom att möjliggöra en tjänst var eleverna fick ge positiv feedback eller konstruktiv respons till varandra. Mightifier är ett finskt startup företag som är en del av inkubatorn xEdu i Helsingfors. Som inkubator för startup företag fokuserar sig xEdu på just undervisning och lösningar för utbildningen.

Enligt ett par år gammal OECD rapport upplever barnen att över 50% av eleverna aldrig får en positiv återkoppling i skolan och nästan 80% upplever skoldagen som stressande. Denna rapport ger tyvärr bara ett globalt sammandrag. Utan fakta på hand är mitt antagande att Finlands siffror är betydligt mera smickrande än detta. Hursomhelst, skrämmande läsning och all orsak till eftertanke för alla oss som har med barn, undervisning och utbildning att göra.

Efter att jag tagit del av en presentation, hört mig för om erfarenheter och feedback ville jag pilotera detta på svenska i våra klasser. Vi möjliggjorde en översättning av tjänsten och 8 skolor svarade på vårt upprop och 13 lärare i åk 5-6 i dessa skolor har under två månader använt tjänsten som ett komplement i sin normala undervisning. Tjänsten är helt digital och stöder delvis de digitala ambitioner som skolorna har.

Såhär går det till. Eleverna loggar in med en personlig sträckkod på sin iPad eller android tablett. Bland 10 fördefinierade styrkor väljer elever en eller två som hen till en slumpmässigt utvald klasskompis skall ge positiv feedback. Ingen ironi, inga fräckheter, inga trakasserier… allt detta är strängt förbjudet. Läraren har koll på alla kommentarer som publiceras så ingen mobbning eller annat är möjligt.

Responsen som vi har fått från skolorna är genomgående positivt. Väldigt givande diskussioner har förts i klasserna kring styrkor som ”mod”, ”nyfikenhet”, ”humor”, ”entusiasm”, ”medkänsla” mm. Elevernas reaktioner har också varit märkbart positiva. Till exempel är det en lärare beskriver de första reaktionen på den positiva responsen som en elev fick av sin klasskamrat som om hen för första gången i sitt liv fått smaka på den mest gudomliga chokladpralinen i världen. Stora utmaningar har också funnits. 10 iPads i en skola med 400 elever och ett nät som krånglar… detta är teknologi och detta är enkelt för kommunen att fixa. Lärarhandledningarna och stödmaterial till lärarna har fått enormt bra feedback från pilotprojektet och de revideras som bäst.

I skrivande stund har vi inte ännu en slutrapport klar från pilotprojektet. Det är helt klart ändå att feedback, respons, erkännande att vi ser varandra helt enkelt är färdigheter som vi behöver öva på. Denna respons behöver vi alla för att växa och utvecklas oberoende om vi är elever, lärare, mammor eller pappor. Oberoende av ålder kan vi alla bli bättre på att se och uppskatta varandra. Gör vi det blir vi också mera delaktiga, får en mera positiv jagbild och ett större engagemang.

MIMO

Att jobba i fluida nätverk med multifacetterat ledarskap, kontextuell agenda och OPM finansiering (Other Peoples Money) lär vara det nya arbetssättet framöver. Det pratas mycket om lean- produkt utveckling, inkrementella iterationer osv. Väldigt snabbt får jag känslan av att den serverade snömosen skulle vara tjänt av litet kryddor i form av pålitlighet, kurage, sunt förnuft och båda fötterna på jorden samtidigt. Med fina begrepp och vackra beskrivningar går det inte att ersätta de grundläggande frågorna; Varför? Vad? Hur? Vem? När?

Jag läste en artikel i en flygplanstidning med en intervju på unga entusiastiska, optimistiska visionära ledare som vågade grundligt ifrågasätta existerande processer, normer och rutiner. Ungtuppar som klivit högst upp på högen och nu högljutt kacklar ut sin enorma livserfarenhet och visdom som de erhållit under de första 25 åren som de levt. I den artikel jag läste sades det att partnerskap är dagens täckmantel för misslyckade affärer. Vi pratar oss varma om partnerskap, jämbördiga och likvärdiga samarbetspartners när verkligheten är en helt annan. Alla som går med i ett partnerskap har en självisk MIMO strategi. Minimum Input, Maximum Output. Detta vill alla ha, detta anser vi oss vara berättigade. Vår tid har introducerat ett tänk var alltför många anser sig vara berättigad till sin del utan att man nödvändigtvis skall behöva jobba för det.

Grundtanken bakom partnerskap, det magiska som gör 1+1=3 är det inget fel på. Denna tanke var man ingår ett partnerskap eller samarbete, för att uppnå något större än vad endera parten kan uppnå allena, är helt vettig. Större marknader, bättre relevans, bredare publik… allt detta möjliggörs av välfungerande, strukturerade och välstyrda partnerskap. Så fort MIMO kommer med i bilden  börjar korthuset gunga och riskerar eventuellt att kollapsa.

Lite samma MIMO problematik ser jag också med många nätverk som vi är delaktiga i idag. Alla vill ha fördelarna från nätverken men vill alla bidra till att nätverket blir bättre, smartare, effektivare? Många gånger är det viktigt att just jag finns med i ett nätverk, att jag syns och hörs i nätverket, men vet jag varför jag för det första har gått med i nätverket? Vilket är mitt syfte i nätverket? Vi nätverkar för att uppnå ett definierat mål, inte för att personligen synnas. Nätverken borde inte vara självändamål för narcisister att profilera sig. Fungerande nätverk har en kärna av eldsjälar som brinner för saken man nätverkar kring. De inkluderar andra, sätter krav och förväntningar på varandra och är mycket fokuserade på att hålla kärnan i nätverket glödhet. I kärnan på välfungerande nätverk hittar du sällan personer som har nån MIMO agenda på sitt bord.

Då återstår frågan om jag har kuraget att ta avstånd till MIMO drivna nätverk eller kroknar jag under det yttre trycket?

Granieleverna tog sig ton

I Grankulla demonstrerar skoleleverna. Och politikerna lyssnar.

I februari tågade Grankullaeleverna till stadshuset för att demonstrera. Orsaken var nedskärningen i timfördelning i åk 1–9 som politikerna i Svenska nämnden för undervisning och småbarnsfostran stod inför. Fem årsveckotimmar skulle bort, enligt budgeten. Fyra var redan klara, men den femte väckte diskussion. Modersmål, bildkonst, musik, slöjd eller gymnastik? Förslaget var musik.

Det var då eleverna och lärarna i Granhultsskolan tog sig ton. Utrustade med plakat marscherade de till stadshuset och omringade politikerna, som var på väg till mötet, med sång. Budskapet var klart: rör inte musikundervisningen! Skolan har satsat på musik i många år, bl.a. med hjälp av ämneslärare i musik. Det finns olika körer, eleverna har bandat en julskiva, deltagit i konserter m.m. Och arbetet har tydligen burit frukt.

Att man kan argumentera för varje ämne står helt klart. Lika klart är att det är otacksamt att ställa ämnen mot varandra. Men om man bortser från allt detta: tänk att undervisningen i skolan berör så starkt att både elever och lärare är beredda att demonstrera!

Det är mera sällan eleverna i våra skolor demonstrerar. Att de är beredda att göra det talar sitt tydliga språk och är en viktig markering. De har insett att man kan påverka. De är engagerade och vill vara med i beslutsprocessen. Skolan har lyckats i sin strävan att fostra aktiva och engagerade elever.

När barn demonstrerar ska vuxna lyssna. Och det gjorde politikerna i Grankulla.

 

Kan du ta kritik?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken, den vi bad om, så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över helheten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur.

Samtidigt, som vi inte alla gånger klarar av att hantera den kritik som vi bett om, är vi om möjligt ännu sämre på att ge konstruktiv kritik eller feedback. Nu vill jag vara litet försiktig med att dra alla över samma kam men ibland när man pratar med chefer och personer i ledande ställning så får man uppfattningen att tystnaden skall tas som något positivt. När man väl gör fel så då är det dessa raka rör som har en tendens att ta över.

Är det vår nyhetsbevakning som har lärt oss detta? Varje dag läser vi i dags- och kvällstidningar om olika varianter av ”dåliga nyheter”. Det har blivit otroligt viktigt att trumma ut missförhållanden och påpeka fel och brister runt omkring oss. Det är visst som så att dåliga nyheter och skandaler säljer lösnummer? Men är det definitionen för opartisk och objektiv journalism?

Vi stärker vårt självförtroende, blir modigare och vågar utmana status quo när vi får erkännande för vad vi gjort. Precis på samma sätt orkar vi ta emot problem som vi ser omkring oss och möjligheterna som döljer sig där bakom. För medias del betyder detta att vi borde kunna lyfta fram problem omkring oss och ge grundliga konsekvens analyser över situationen. I mitt jobb vill jag styra mycket via målsättningar och försöker försäkra mig om att mina medarbetare förstår varför något är viktigt i det som vi gör.

På detta sätt blir kritiken konstruktivare för vi pratar om varför och hur vi når målsättningarna. Återkopplingen blir mera proaktiv och vi lär oss genom de misstag som vi gjort och lyckas konsekvens analysera dem till något positivt. På detta sätt lär jag mig. På detta sätt tror jag att också mitt team lär sig att bli bättre och bättre.

Vi ber ofta om kritik och självrannsakan oss själva. Det finns en viss risk här. Man blir lätt ledsen om man ber om kritik men sen inte vill ta den till sig när man väl får den. Då blir det lätt personligt och det skall vi försöka undvika. I sak kan vi strida som hund och katt men att blanda in personlighet och känslor i kritiken det skall vi avstå från.