Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.

Att få och ge positiv feedback

Feedback är något som ibland är svårt att komma över. Vi är bra på att vara kritiska och klaga men att ge eller få positiv feedback är mera sällsynt. Positiv feedback är något som vi har fokuserat på nu under våren.

Under mars och april har SFV genomfört ett pilotprojekt i vissa utvalda skolor i Svenskfinland genom att möjliggöra en tjänst var eleverna fick ge positiv feedback eller konstruktiv respons till varandra. Mightifier är ett finskt startup företag som är en del av inkubatorn xEdu i Helsingfors. Som inkubator för startup företag fokuserar sig xEdu på just undervisning och lösningar för utbildningen.

Enligt ett par år gammal OECD rapport upplever barnen att över 50% av eleverna aldrig får en positiv återkoppling i skolan och nästan 80% upplever skoldagen som stressande. Denna rapport ger tyvärr bara ett globalt sammandrag. Utan fakta på hand är mitt antagande att Finlands siffror är betydligt mera smickrande än detta. Hursomhelst, skrämmande läsning och all orsak till eftertanke för alla oss som har med barn, undervisning och utbildning att göra.

Efter att jag tagit del av en presentation, hört mig för om erfarenheter och feedback ville jag pilotera detta på svenska i våra klasser. Vi möjliggjorde en översättning av tjänsten och 8 skolor svarade på vårt upprop och 13 lärare i åk 5-6 i dessa skolor har under två månader använt tjänsten som ett komplement i sin normala undervisning. Tjänsten är helt digital och stöder delvis de digitala ambitioner som skolorna har.

Såhär går det till. Eleverna loggar in med en personlig sträckkod på sin iPad eller android tablett. Bland 10 fördefinierade styrkor väljer elever en eller två som hen till en slumpmässigt utvald klasskompis skall ge positiv feedback. Ingen ironi, inga fräckheter, inga trakasserier… allt detta är strängt förbjudet. Läraren har koll på alla kommentarer som publiceras så ingen mobbning eller annat är möjligt.

Responsen som vi har fått från skolorna är genomgående positivt. Väldigt givande diskussioner har förts i klasserna kring styrkor som ”mod”, ”nyfikenhet”, ”humor”, ”entusiasm”, ”medkänsla” mm. Elevernas reaktioner har också varit märkbart positiva. Till exempel är det en lärare beskriver de första reaktionen på den positiva responsen som en elev fick av sin klasskamrat som om hen för första gången i sitt liv fått smaka på den mest gudomliga chokladpralinen i världen. Stora utmaningar har också funnits. 10 iPads i en skola med 400 elever och ett nät som krånglar… detta är teknologi och detta är enkelt för kommunen att fixa. Lärarhandledningarna och stödmaterial till lärarna har fått enormt bra feedback från pilotprojektet och de revideras som bäst.

I skrivande stund har vi inte ännu en slutrapport klar från pilotprojektet. Det är helt klart ändå att feedback, respons, erkännande att vi ser varandra helt enkelt är färdigheter som vi behöver öva på. Denna respons behöver vi alla för att växa och utvecklas oberoende om vi är elever, lärare, mammor eller pappor. Oberoende av ålder kan vi alla bli bättre på att se och uppskatta varandra. Gör vi det blir vi också mera delaktiga, får en mera positiv jagbild och ett större engagemang.

Granieleverna tog sig ton

I Grankulla demonstrerar skoleleverna. Och politikerna lyssnar.

I februari tågade Grankullaeleverna till stadshuset för att demonstrera. Orsaken var nedskärningen i timfördelning i åk 1–9 som politikerna i Svenska nämnden för undervisning och småbarnsfostran stod inför. Fem årsveckotimmar skulle bort, enligt budgeten. Fyra var redan klara, men den femte väckte diskussion. Modersmål, bildkonst, musik, slöjd eller gymnastik? Förslaget var musik.

Det var då eleverna och lärarna i Granhultsskolan tog sig ton. Utrustade med plakat marscherade de till stadshuset och omringade politikerna, som var på väg till mötet, med sång. Budskapet var klart: rör inte musikundervisningen! Skolan har satsat på musik i många år, bl.a. med hjälp av ämneslärare i musik. Det finns olika körer, eleverna har bandat en julskiva, deltagit i konserter m.m. Och arbetet har tydligen burit frukt.

Att man kan argumentera för varje ämne står helt klart. Lika klart är att det är otacksamt att ställa ämnen mot varandra. Men om man bortser från allt detta: tänk att undervisningen i skolan berör så starkt att både elever och lärare är beredda att demonstrera!

Det är mera sällan eleverna i våra skolor demonstrerar. Att de är beredda att göra det talar sitt tydliga språk och är en viktig markering. De har insett att man kan påverka. De är engagerade och vill vara med i beslutsprocessen. Skolan har lyckats i sin strävan att fostra aktiva och engagerade elever.

När barn demonstrerar ska vuxna lyssna. Och det gjorde politikerna i Grankulla.

 

Kan du ta kritik?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken, den vi bad om, så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över helheten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur.

Samtidigt, som vi inte alla gånger klarar av att hantera den kritik som vi bett om, är vi om möjligt ännu sämre på att ge konstruktiv kritik eller feedback. Nu vill jag vara litet försiktig med att dra alla över samma kam men ibland när man pratar med chefer och personer i ledande ställning så får man uppfattningen att tystnaden skall tas som något positivt. När man väl gör fel så då är det dessa raka rör som har en tendens att ta över.

Är det vår nyhetsbevakning som har lärt oss detta? Varje dag läser vi i dags- och kvällstidningar om olika varianter av ”dåliga nyheter”. Det har blivit otroligt viktigt att trumma ut missförhållanden och påpeka fel och brister runt omkring oss. Det är visst som så att dåliga nyheter och skandaler säljer lösnummer? Men är det definitionen för opartisk och objektiv journalism?

Vi stärker vårt självförtroende, blir modigare och vågar utmana status quo när vi får erkännande för vad vi gjort. Precis på samma sätt orkar vi ta emot problem som vi ser omkring oss och möjligheterna som döljer sig där bakom. För medias del betyder detta att vi borde kunna lyfta fram problem omkring oss och ge grundliga konsekvens analyser över situationen. I mitt jobb vill jag styra mycket via målsättningar och försöker försäkra mig om att mina medarbetare förstår varför något är viktigt i det som vi gör.

På detta sätt blir kritiken konstruktivare för vi pratar om varför och hur vi når målsättningarna. Återkopplingen blir mera proaktiv och vi lär oss genom de misstag som vi gjort och lyckas konsekvens analysera dem till något positivt. På detta sätt lär jag mig. På detta sätt tror jag att också mitt team lär sig att bli bättre och bättre.

Vi ber ofta om kritik och självrannsakan oss själva. Det finns en viss risk här. Man blir lätt ledsen om man ber om kritik men sen inte vill ta den till sig när man väl får den. Då blir det lätt personligt och det skall vi försöka undvika. I sak kan vi strida som hund och katt men att blanda in personlighet och känslor i kritiken det skall vi avstå från.

Hjärnstark

På samma sätt som en av medborgarinstitutens uppgifter är att erbjuda sådan kunskap som du inte aktivt söker efter eller ens är medveten om att du behöver, är en av bibliotekens uppgifter att visa vägen till nya läsupplevelser med nya insikter. Vi har lyxen att ha ett eget bibliotek på vårt arbis. Strax före jul fick jag ett mejl av bibliotekarien Ylva som upplyste mig om att hon just fått in en bok som hon trodde skulle intressera mig: Hjärnstark. Du som är intresserad av motion, skrev hon.

Motion? Den såg ju ut att handla om hjärnan. Eller hade det kommit med ett h för mycket, kanske boken hette Järnstark? Hur som helst, hon hade lyckats väcka min nyfikenhet och följande gång jag hade ett ärende ner till bottenvåningen passade jag på att slinka in till bibban för att ta mig en titt på boken.

Ylva hade rätt. Boken var för mig, jag läser gärna populärvetenskapliga böcker om hälsa. Och namnet var helt korrekt; underrubriken Hur motion och träning stärker din hjärna gav genast en klarare bild av vad den handlade om. Det är förstås inget nytt under solen att motion är bra för hälsan men det är intressant att läsa om de senaste forskningsrönen på det här området, i synnerhet om vad som konkret händer i hjärnan när vi rör på oss.

En av de många saker som jag började fundera på var sambandet mellan motion och stresstålighet. Det är ju faktiskt två fenomen som vi talar väldigt mycket om, dels att vi – och då menar jag människor i dagens samhälle – inte rör på oss i samma utsträckning som redan några generationer tidigare gjorde, dels att vi hela tiden känner oss stressade. Hur ofta säger vi inte: Jag borde motionera mera men jag hinner inte. Författaren Anders Hansen menar att vi just därför måste röra på oss. Han hävdar att en halvtimmes rask promenad gör att vi klarar av den arbetsmängd vi nyss hade framför oss på kortare tid än om vi orörliga hade tagit oss an den. Vid måttlig motion, t.ex. en rask promenad, märks effekten på hjärnan både under själva promenaden och ett par timmar efteråt.

Detta måste naturligtvis testas innan jag sväljer det med hull och hår. Följaktligen: Nästa gång någon av mina duktiga medarbetare kommer in på mitt rum och ger uttryck för stress, tar jag dem resolut ut på en promenad. Eller om vädret inte tillåter det kan vi naturligtvis också trava upp och ner i trapporna – vi har till all lycka sex våningar att tillryggalägga!

Moa

 

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video  mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna.  Det blir dragigt och kallt  också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill.  Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.

Börja med varför

varfor_hur

Nu när året småningom året hållet på att ta slut så är redovisningar av olika slag högt prioriterade på olika agendor. Det följande som följer därpå är ju sedan strategier och verksamhetsplaner som skall göras upp inför det nya året. Det som dessa alla har gemensamt är dessa deadlines som är förknippade med arbetet. Långa nätter blir till korta dagar samtidigt som ångesten stiger och skrivkrampen tilltar. Spelar ingen roll hur systematisk och välplanerad man är. Dessa deadlines kommer alltid för tidigt. Spelar ingen roll hur väl man planerar och förbereder sig så tenderar dessa deadlines alltid att komman för tidigt.
Idag har jag hållit i trådarna för en workshop var vi jobbat vidare på strategier och målsättningar för verksamheten. Det är väldigt inspirerande att bryta ny mark med intelligenta människor. Vi fick massor gjort men jobbet blev inte klart, den deadlinen kom också för tidigt. Vi berättigar för oss att det är ok att vi nu inte fick allting gjort och kan ta resten nästa gång. Frågan är när nästa gång är? Blir vi då också överraskade av att deadlinen kommer för tidigt?

När jag förberedde mig för dagens workshop så hämtade jag inspiration också från Simon Sineks video på YouTube som heter “Start with Why”. Helt brilliant video som förklarar ingående betydelsen av kommunikation och sättet vi kommunicerar på när vi jobbar med våra strategier. Många gånger presenterar vi dem som “det där man måste göra”, det låter hip och hop och i tiden, modernt, progressivt och så otroligt insiktsfullt. Man känner sig viktig och smickrad för man jobbar med de heliga strategierna. Ändå händer det att många hugger i sten redan innan de börjat. Man jobbar i fel ordningsföljd. Det viktiga är inte VAD mand jobbar med utan VARFÖR.

Den rätta marschordningen enligt Sinek är VARFÖR => HUR => VAD. Först måste man förklara varför man finns till, mervärdet, betydelsen, varför man resonerar och gör som man gör. Hur syns detta i den verksamhet och de produkter/tjänster man tar fram. Till sist kommer man sedan till det egentliga resultatet eller vad.

Hemligheten här ligger i mervärdet i de affektiva argumenten som presenteras. Den som tror på Varför du gör vad du gör. Hen blir intresserad av hur det syns, hur du skapar mervärde och följaktligen köper han också vad slutresultatet blir. Kolla videon så vet du varför det lönar sig att börja med varför.

 

Wow, vilken känsla!

Harvard Business

Wow, vilken känsla att föra två kilo artiklar ur Harvard Business Review till pappersinsamlingen!

Du som hängt med en tid här på Livslärd kommer kanske ihåg att jag haft förmånen att få gå en tvåårig eMBA-utbildning. Nu börjar slutet på allvar närma sig. Fastän de sista närstudierna var redan i oktober, var det svårt att greppa att vi inte skulle sitta på skolbänken efter sex veckor igen. Jag hade dessutom ännu hemuppgifterna att göra. Först när jag hade gjort dem började det så smått gå upp för mig att jag inte mera skulle ha någon ogjord uppgift malande i bakhuvudet på mig mer eller mindre hela tiden.

Men framför mig hade jag ännu presentationen av ett strategiarbete för stadens ledning. Den fick jag undan förra veckan och nu är det bara den festliga promotionen inkommande fredag kvar – helt otroligt! Men jag tror inte att ens den festen kan överträffa den känsla av fullbordan som jag kände när jag i dag städade mitt skrivbord och konstaterade att jag faktiskt kunde slänga en hel drös med papper. Först nu känns det på riktigt att jag faktiskt har klarat av hela utbildningen.

Längs med vägen – och inte minst i den personliga utvecklingsrapporten – har jag funderat över vad jag har lärt mig under de här två åren. Har jag faktiskt lärt mig lika mycket som jag har satt ner arbete på studierna? Det är förstås en omöjlig ekvation att lösa – det finns ingen formel för att omforma timmar av arbete till grad av nya insikter, förstärkning av tidigare kunskap och råg i ryggen.

Ibland har jag känslan av att jag borde ha lärt mig mycket mera. Men jag tror – och hoppas – att många av de pusselbitar jag har fått med mig så småningom faller på plats. I dag är de kanske ännu lösa bitar av kunskap men en vacker dag omsätter jag dem förhoppningsvis i praktiken. Och först då kan jag på allvar säga att jag har lärt mig något.

Moa

 

Mutakuonoja ja hurreja

Torsdagens morgonrusning kom och med ett skrikande behov av kaffe, steg också jag på spårvagn nummer 10 på Mannerheimvägen. Liksom alla andra drönare var jag på väg till mitt förvärv denna regnsjuke morgon. På morgonen är det ju en väldigt intim, om än tyst sådan, stämning i spårvagnen så jag fick ingen sittplats utan stod och gungade i gången på spårvagnen.

Vid nästa hållplats kliver en proper dam på, med päls och allt, och ser sig förargat omkring i spårvagnen. Killen med afrikanskt påbrå, som satt på en av de ensamma sätena,  stiger upp och säger på finska ”Olkaa hyvä istukaa tähän.” Damen fnyser åt honom att hon sätter sig då inte på hans plats!

Jag kunde ju inte  hålla mig så med ett leende sade jag på svenska till henne att nu skall frun inte vara otacksam. Flat blev jag som fick till svar ”Hyi helvetti. Ei tänne voi jäädä. Täällä on vain mutakuonoja ja hurreja”. Argt steg hon av vid nästa hållplats medan vi andra åkte vidare. Jag till mitt jobb och killen till Microsofts utrymmen för startup bolag.

Det händer ibland att man blir alldeles mållös, utan ord och konfunderad långt ner i själen. Vad gjorde killen för fel? Varför var damen så arg? Var jag för fräck? Varifrån kommer all denna ilska? Så som det ser ut så verkar det som att damen har glömt sin medicinering eller tagit fel burk denna morgon.

I början av veckan hade jag äran att få träffa vår europarlamentariker Nils Torvalds. Vi pratade om allt möjligt och givetvis är Brexit och Trump ett problem för Bryssel idag. Vi pratade också en del om högerextremism och populism utan att finna något egentligt svar. Han sade då att mycket av allt som händer och sker idag kommer från väldigt subjektiva och känslomässigt laddade tyckande var man upplever att man blivit felbehandlad / rånad på något som man anser vara ens eget. Det är oftast obildade hjärnor som inte har kapacitet till abstrakt tänkande som drar dessa förutfattade definitiva slutsatser. Sedan blir det som det blir. Denna morgon hade denna kille och jag antagligen berövat damen från en annars helt fantastisk dag. Hon blev tvungen att byta spårvagn och det dessutom i duggregn. Vi som hade stigit på före henne borde antagligen skämmas.

Så är det säkert. Jag vill ändå tro att ju bredare allmänbildning vi har och ju flera språk som vi kan kommunicera med desto bättre ställt har vi det i livet. Detta behövs för att förstå olikheter och till och med för att klara av besvärliga medpassagerare i en överfull spårvagn. Detta då oberoende om man är en mutakuono eller hurri.

Spara på fel ställe

Under den gångna veckan har jag under två testoron stinna tillfällen träffat två gamla arbetskompisar som båda, oberoende av varandra, lyfte fram sina observationer om Finland. Båda dessa herrar, den ena från Cypern och den andra från England, har varit bosatta i Finland ca. 20 år och drivit sina egna företag de senaste 5-6 åren. Bara för att ge litet perspektiv var deras resonemang kommer från och mina egna slutsatser. Så, enligt dem;

Hela upplägget med studiestöd för studerande är ofta totalt missförstått i vårt samhälle. Detta handlar inte om gratis pengar till studerande så att de skall få leva rajtantajtan, supa och leva ett hejdlöst studieliv. Detta ansågs vara en väldigt konstig och allmän uppfattning. Studiestödet i Finland är ju egentligen ett väldigt dåligt stöd jämfört om man väljer att inte göra något och istället kröka dagarna i ändå på socialbidrag. Med andra ord vi delar ut studiestöd till dem som begär mindre för att kunna ge mera tillbaka längre fram. Från dessa skall vi ta bort detta stöd???

Studeranden idag är de som kommer att i framtiden betala våra sociala understöd, stöd till företag, skatter och pensioner. De är ju egentligen världens bästa spargris – staten ger dem väldigt litet och får hela tiden mera tillbaka. Vem är så klantig att man vill ta livet av hönan som lägger dessa guldägg?

Följande diskussionsämne var vår hälsovård. Finland har ett otroligt bra, landsomfattande och fungerande allmän hälsovård. Jämförelserna med Cypern och också England gjorde att jag satt där och myste stolt över att vara finne. Från en begynnande graviditet ända tills locket stängs på kistan så har vi en av världens bäst fungerande, mest kompetenta vård och de bästa läkarna. Men detta upplägg skall nu skrotas och bytas ut mot en modell som man inte får att fungera i teorin. Hur skall det då bli när den skall förverkligas i praktiken?

Vi var väldigt eniga om att grunden till allt detta läggs i vår skola och den struktur som vi har i vår utbildning. Det är ju ett allmänt känt faktum att här är vi också ledande i världen. Alla resultat pekar på det. Oberoende av stadie eller omfång så har vi i ett internationellt perspektiv ögonen på oss. Vi är ledstjärnan som resten av världen följer.

Nu skall vi då digitalisera vår undervisning och väldigt grovt karikerat så ter det sig som att besluten fattas utifrån att bara vi har en PC eller en padda i klassrummet så är undervisningen digitaliserad. Det handlar om en helt ny verksamhet, mycket okänt ännu och många fördomar ute på fältet. Men var finns anslagen för den pedagogiska kompetensutveckling för lärarna som man så desperat efterlyser. Den skall kommunen betala och stå för. Det har kommunen inte råd med för de beviljade anslagen hinner inte till.

Inom affärsvärlden pratar man om USP, Unique Selling Point. Förenklat handlar det om hur man skiljer sig från konkurrensen på marknaden, vad som gör oss attraktiva och unika och ger en orsak för kunderna att ”köpa” från oss. Finland behöver idag export mera än någonting annat. För att bli mera konkurrenskraftiga och attraktiva på världsmarknaden väljer vi då självmant att spara bort och ta kål på det som vi internationellt är erkända för. Vi väljer att ta kål på vår USP. Områden var vi är en förebild för många länder runt om i världen.

Själv hade jag inte tänkt på situationen från denna vinkel. Det behövdes två nyanlända till vårt land för att vidga mina vyer på dessa punkter. Dessa nyanlända är en stor resurs för oss bara vi lyssnar på dem. De har en förmåga att se förhållanden från helt nya synvinklar. Väldigt nyttigt för mig, för oss och framför allt för våra politiker som fattar dessa, enligt mig otroligt klantiga beslut. Vi sparar på fel ställe. Studiestöden då som ett praktexempel på den absolut bästa långtidsinvestering som vi kan göra för Finland. Detta hoppas jag att varje national ekonom kan förstå.