Tidning och te, tack!

Sympatiskt så det förslår att börja dagen med tidning, te och initierande diskussioner kring världsläget med en 12-åring.

Vid 7-snåret går jag in till sonen och väcker honom. Från sängen hörs ett odefinierbart grymtande. Men så skärper han sig plötsligt och säger med klar röst: ”Du vet väl att jag numera ska ha dagstidningen vid min plats? Och en kopp te.”

Jag har varit bortrest en vecka och under tiden har far tagit till alla tänkbara knep för att få upp sonen på morgnarna. Ett av knepen är genialiskt. Han placerar dagstidningen vid sonens plats. I vanliga fall flyter den omkring någonstans i köket, men nu tillägnas den sonen. Och sonen läser. Han kräver att få läsa den varje morgon.

”Hördu, det är nog ganska brutalt, det här med Turkiet”, utbrister han med all den patos som en 12-åring kan frambringa när han landar vid köksbordet och öppnar dagens tidning.  Vi diskuterar läget i världen, annonser och inrikesnyheter. Hans läsning är nämligen inte tyst, utan högljudd. Han väntar på respons och vill dela texterna med mig.

Precis samma erfarenhet hade modersmålslärare Barbara Huldén, som i tiderna deltog i ett projekt där dagstidningen utgjorde läromedlet i modersmål och litteratur under ett helt läsår i åk 8 i Grundskolan Norsen. Varje lektion inleddes med att alla fick ett eget exemplar av Hbl och läste den. En av hennes reflektioner var att läsningen i början av lektionen inte var tyst, utan eleverna ville dela sina upplevelser med varandra. Dagstidningen inbjuder nämligen till diskussion och samtal. Och ungdomar vill dela upplevelser med varandra.

Så numera börjar vi våra morgnar med att analysera världsläget. Jag är mån om att låta honom själv välja vad han vill läsa, men en söndag kan jag inte hejda mig utan slår reportaget om Djatlovexpeditionen framför honom.  Han läser en stund, men avbryter sedan och bläddrar vidare i tidningen.

 ”Läs nu, den är jätte-intressant”, försöker jag övertala honom.

”Senare”, svarar han.

”Nej, läs nu. Annars glömmer du bort det hela”, säger jag.

”Senare. Jag ska först kolla några dokumentärer”, svarar han lugnt.

På kvällen släntrar han fram till mig.

”I Hbl stod det ingenting om att deras kläder var radioaktiva”, säger han.

Då har han googlat fram dokumentärer kring expeditionen, lyssnat igenom dem och därefter gått tillbaka till tidningen för att läsa. Det är en betydligt mer avancerad läsning än min egen.

Så vi fortsätter med att läsa tidningen varje morgon. Högt och ljudligt. Men jag klagar inte. Verkligen inte.

Pamela Granskog är modersmålslärare som numera jobbar med skolutveckling och läroplaner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s