Kategori: Martin

USA here we come?

Känslospektret inför vår (min) första resa till USA inom några dagar: jag är spänd-nyfiken-fascinerad-beundrande. Och tveksam-äcklad.

”The land of the free and the home of the brave”. Självkänsla har det aldrig varit brist på i nationalsånger, men USA:s tar priset! Och det som miljoner invandrare till den nya kontinenten åstadkom de senaste några hundra åren, under en historiskt sett relativt kort tid, vad kan väl jämföras med det? De kom att leda utvecklingen i världen, präglade av framåtanda och en obändig vilja att skapa något nytt, stort, gott för sig själva och för andra.

Fram till en viss tidpunkt.

På 1970- och 80-talet körde en stor del av världsekonomin som ett tåg av spåret i hög fart. Priser sköt i höjden, man gjorde stora vinster, tog stora risker och lån, investerade och konsumerade som aldrig tidigare. Den här tiden gjorde en ung Donald Trump, då 30-40 år, kometkarriär i fastighetsbranschen på Manhattan i New York. Han blev hotellägare mm., och monumentet med hans namn, skyskrapan Trump Tower på Manhattan, invigdes 1983. Enligt alla guideböcker som jag nu bläddrar i är byggnaden en symbol för överdådighet och dekadens under den galna tiden. Trump gick vidare till casinobranschen och byggde mot alla odds det gigantiska Trump Plaza-komplexet med casino och hotell i Atlantic City. Allt gick inte så bra sen. Trump Plaza stängdes 2014 och tusentals arbetare fick sparken. Det ska rivas.

Netflix-serien ”Trump: An American Dream” har fångat mig den senaste tiden. Omvandlingen från beundransvärt driftig och fokuserad ung affärsman till äldre skitpratare och notorisk lögnare som hittat nya arenor att framgångsrikt driva sina egna intressen är förunderlig. Att han idag är USA:s president kan bara inte upphöra att förvåna.

Jag vill inte att världen, politiken eller USA ska vara som det som Donald Trump visar upp idag. Jag hoppas få se ett annat USA, börjande med hela världens människor som finns representerade i smältdegeln New York.

Gränskontrollen väntar alltså om några dagar. Min hustru som är född i USA reser med blått, amerikanskt pass. Hon kommer väl att mötas med ett ”welcome home”. Jag har mitt röda, finländska pass och mitt ESTA-visum. Nu ser de väl att jag lagt ut den här texten på nätet, säkert vet de också att jag tidigare besökt bl.a. Iran och Kina. Återstår att se om jag kommer in alls.

Har jag syndat nu?

Jag var ute och gick i veckan. Det var i Spanien, längs den kända pilgrimsvandringsleden till Santiago de Compostela. Jag deltog i en katolsk mässa, med nattvard och allt.

Jag är väl lutheran, sitter jag där och tänker. Eller, jag vet åtminstone att jag är född i Finland och som barn döpt (dvs. intagen som medlem) i en kyrkorganisation som har sitt namn efter Martin Luther, den tyska 1500-talsteologen som satte sig upp mot påven och den tidens kristna kyrka. Ännu idag hänger det något slags järnridå mellan ”dem” och ”oss”.

Kyrkan är smockfull. Med min tunna skaljacka som underlag sitter jag på stengolvet tillsammans med många andra besökare, nästan längst fram för att kunna se något överhuvudtaget. Vi som sitter där på bänkar och golv, och står upp emellanåt, är vandrare från alla världsdelar som kanske träffats flera gånger tidigare längs leden. Vi är peregrinos, pilgrimer. Klädkoden är lätta friluftskläder och stadiga kängor eller sandaler. Vi är väderbitna, behagligt trötta och känner en gemenskap med varandra.

Stämningen är fantastisk. En sånggrupp framme till vänster står för den rytmiska musiken och en barngrupp deltar bl.a. i en dramatiserad predikan om vår vandring här på jorden. Vi klappar alla takten till de sånger som det svänger ens lite om. Också skaran av präster där framme i kyrkan klappar och lever med.

Bönen ”Fader vår” sjunger vi tillsammans stående, samtidigt tar vi alla varandra i hand till båda sidor och bilder en kedja och ring genom hela kyrkan.

Det blir dags för nattvard. På samma sätt som vi strävat framåt med våra ryggsäckar dagar och veckor innan, flyter vi nu fram som en ström mot någon av platserna där en präst delar ut nattvardsbrödet. Allt är enkelt, naturligt, levande och stämningsfullt. En stark upplevelse, som känns riktig och vacker.

Så här borde man då inte få göra, enligt ”vår” kyrkas protokoll. Men här och nu finns det inga makter som kan hindra mig att delta tillsammans med mina medvandrare på El Camino, ”Vägen”. I stället tror jag nästan att det finns en makt som vill att jag ska delta.

Nattvarden är en symbolisk kristen gemenskapsmåltid. Att där fortsätta upprätthålla en järnridå mellan folk känns bara fjantigt.

Den katolska kyrkan må ha sina problem, som man ändå börjat ta sig an för att på sikt kunna bearbeta och lösa. Men i den här mässan klarar man på ett fint sätt av att välkomna och ge uppbyggelse åt vandrare från olika länder och kulturer.

”Mein kampf”

Jag har inte skrivit någon bok, men jag har för mig att det är svårt att komma på en bra titel. Jag har inte heller läst Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf”, så kanske jag inte borde ha en åsikt om den. Men efter att ha vandrat igenom två koncentrationsläger har jag plötsligt en bestämd uppfattning om den.

Den där strunten till skränfock, som blev en dörröppnare och symbol för det fasansfulla, gigantiska, nazistiska dödsmaskineriet ­– kunde något bli mer fundamentalt fel, än att något sett ur hans synvinkel kallas ”kamp”?

Jag trampar den mark som miljoner förnedrade, grundlöst fängslade, tvångsförvisade och till slut avlidna eller avrättade människor trampat. Jag ser var de tvingats tillbringa sina nätter, uträtta sina behov, arbeta, inta något slags föda. Jag ser var de torterats, skjutits ihjäl, gasats ihjäl, bränts upp i ugnar.

Jag är där, men jag inser att jag aldrig kan förstå deras verklighet.

Från Auschwitz fastnar de kvarlämnade bergen av skor, resväskor, hårflätor och olika stödproteser som tagits från lägerfångar på näthinnan. I Birkenau överväldigas jag av de kolossala dimensionerna på uppsamlings- och dödsmaskineriet. Från en särskild dödsbarack, där enorma mängder fångar strömmade igenom med en hastighet av bara några dagar, ser jag ännu för mig bilden av sovfållorna i tre våningar, där det lägsta lagret packades tätt ihop på jordgolvet i byggnaden som var anlagd direkt på den tidigare träskmarken.

Jag ser så mycket mängd och omfattning, att jag på något slags mänskligt plan inte kan fatta någonting.

Den absoluta maximinivån uppnås vid ruinerna av de två krematorierna i Birkenau. När jag sett dem och vandrar tillbaka tänker jag: ett mord, ett enda, kan jag kanske på något sätt förstå, om jag kan sätta mig in i orsaker och förlopp. Men tvåtusen mord på tio minuter, som en organiserad procedur avsedd att upprepas ett antal gånger varje dag, det bara går inte att ta in, det finns ingen chans.

Jag får höra om utvecklandet av dödsmaskineriet. Utmaningen och problemet var inte att ta livet av människomassorna, inte att hålla igång slaktandet. Problemet var avfallet. Man planerade ett nytt, mycket större krematorium i stället för de två med kapacitet för tvåtusen människor åt gången. Men när planerna var klara konstaterade man att projektkostnaderna skulle bli för höga. Europas judar skulle nästan vara utrotade innan den nya anläggningen skulle komma igång på riktigt, och man ville fungera totalekonomiskt effektivt så planerna lades ner.

Jag vandrar där över den enorma slätten, längs järnvägsspåret som slutar vid ”urvalsplatsen” inne på lägerområdet. Jag försöker föreställa mig de nyanlända som med sina knyten tvingas ner ur godsvagnarna, kanske ännu med en strimma av hopp kvar inombords. Jag försöker ana något av jämret från de tiotusentals runtomkring som kommit tidigare, i baracker och på gångar och fält.

I sällskapet jag vandrar med finns tjugoen gymnasieelever från Finland. Något slags ljus kommer för mig: om en enda av de osynliga, jämrande själarna däromkring oss – de som jag vill tillåta att förlänas ordet kamp – kanske någonstans ifrån nu kan se de här unga, som betalt för att komma hit från Finland för att försöka se och förstå, då kanske det finns ett ljus och ett hopp.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Opera – en fredsrörelse

För att travestera Walt Disneys julkavalkad med Askungen och balen på slottet: vad kan väl en opera vara? Ja, den kan vara ”alldeles… alldeles underbar!”

Jag har lärt mig något de senaste åren. Efter att länge ha varit påtagligt ointresserad av något sådant som opera, mitt musikintresse till trots, har jag vid det här laget fått uppleva en rad mycket olika operor, i mycket olika operahus. En ny värld har öppnat sig. Jag har lärt mig att något som jag inte känner till och ändå har en uppfattning om kan vara helt annorlunda och ha så många flera dimensioner än jag hade kunnat ana.

Jag har sett olika produktioner i snabb följd i samma operahus och insett hur rik variation samma organisation av konstfolk kan åstadkomma.

Jag har fattat att innehåll, form och budskap kan beröra oberoende av om det skapats och utgår från 1700-tal eller 2000-tal.

Att säga att man ”sett” eller ”lyssnat till” en opera… jag har konstaterat att ingetdera sitter riktigt rätt:  ”Upplevt” kommer väl närmast, med tanke på mångfalden av intryck: byggnaden och miljön, verket med dess olika skapare (musik och handling), orkestermusiker, dansare, körsångare och solister. Regi, scenografi, dekor.

En rätt ny fransk film beskriver hur vänskap uppstår mellan en rullstolsbunden, bildad, äldre rikeman och hans unga stödperson av senegalesiskt ursprung. De besöker en operaföreställning tillsammans och vid de första tonerna som sjungs skrattar afrikanen hjärtligt ut sin naturliga reaktion på den oväntade sångstilen. Jag och hela biopubliken skrattar med, naturligt och utan ironi. När filmen framskrider närmar sig de två männens världar ändå varandra.

Man kunde tänka om opera: fånigt, onaturligt, överklasspåhitt. I en tid med ekonomiska svårigheter t.o.m. i så kallade rika länder kunde man tänka att det är oetiskt om samhället bidrar till en elitistisk högkultur. En stor föreställning i ett stort hus engagerar personal i hundratal.

Men efter en färsk operaupplevelse, med över fyra timmars föreställning och två pauser, går min tanke i en helt annan riktning. Det här behövs! I dagens värld behövs de massiva kultursatsningarna mer än någonsin, inom musikområdet lika väl som andra konstformer. Populärkultur ja, men också högkultur, om man vill kalla det så.

Nämligen: förenklande populism och konfrontationshetsande demagogi får inget utrymme, när det mänskliga livets problematik behandlas fullödigt inom konstens ramar. Opera som konstform är ett ypperligt exempel på en mänsklig aktivitet som förenar människomassor genom rika sinnesupplevelser och goda samtal.

Hundra procent konst är noll procent strid. Opera är fred på jorden.

Det enda som kvarstår att önska är att operahusen fortsatt lyckas med att sänka ribban för flera att komma in genom dörrarna och uppleva deras mångsidiga produktioner. Jag tror de är på rätt väg där.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

 

På utlandsresa var och varannan dag!

Jag är så innerligt tacksam för falafel, batat, quinoa, tabbouleh, hummus, cashewnötter och halloumi! Ok, jag erkänner, jag gillar god inhemsk korv (fast jag håller på att bli allt mer vegetarisk). Men ändå.

Hos oss är vi på utlandsresa titt som tätt: vi sitter vid vårt middagsbord och tar in dofterna och stämningen av rätter och ingredienser från olika delar av världen. Ofta anknyter de till någon människa vi träffat, någon resa vi haft möjlighet att göra, någon kultur vi har upplevt. Det känns som att vi i andanom har sällskap vid bordet av någon av alla de där människorna vi kommer att tänka på. Ibland har vi haft det sällskapet på riktigt också, men det blir inte så ofta.

Senast var det hemgjord falafel på bordet. Minnen från besök i rättens hemtrakter väcks till liv. Falafel betraktas å ena sidan som något högst arabiskt, samtidigt som den är en israelisk nationalrätt. Snacka om förbrödring kring matbordet, tänk att det ska vara så svårt där ute i verkliga livet! Ibland lockar den goda spanska druvan i ett vin fram minnen från långa vandringar, en annan gång är det en dryck från något annat europeiskt land eller någon annan världsdel som förhöjer matupplevelsen och bidrar till att föra in samtalet på nya vägar. Cashewnötter är inte billiga och känns som en lyxråvara, vilket de också är. Tankarna går till den omständiga procedur som vi sett vänner i Afrika jobba sig igenom när de framställer de goda nötterna en och en.

Det här var inte möjligt ”förr i världen”. Vi växte upp med inhemskt: mjölk och bröd och potatis, vintertid det som kunde lagras fram till våren, gris- eller nötkött som lite extra, sommartid det som den finländska naturen bidrog med. Sallad förekom inte. Ganska färglöst på tallriken. Men nu är det andra tider. Nu är det härligt att ta emot världen vid matbordet.

Någon gång känns det som orättvis lyx. Det blir en samvetsfråga att kunna ha det så här fint. Är det fel mot tidigare generationer eller fel mot dem som inte har möjlighet att satsa på matstunden på samma sätt som vi?

Nej. En mångkulturell middag är inte dyr idag. Tvärtom, när jag ser nyfinländare söka råvaror till sina rätter i samma affärer och billighyllor där jag själv spanar in intressanta saker, anar jag att de nog har koll på läget och det här egentligen kan vara ganska billig mat. Oftast hälsosam dessutom!

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Men hur ska det gå till?

Jag har följt med en finländsk tidningsdebatt. Den handlar om vad människan kan göra för att minska sin miljöpåverkan och motverka en global klimatförändring. Debattörerna tvistar om två alternativa synsätt: är det viktigast att försöka sätta fast de stora bovarna som t.ex. Kina m.fl., eller kan vanliga människor i ett litet land som Finland göra något?

Båda sidorna har vettiga argument. Å ena sidan är problemet globalt och den snabbaste förändringen skulle antagligen kunna åstadkommas genom några tunga beslut på tillräckligt hög nivå. Beslut som skulle tvinga industrin och konsumtionen i Kina, USA, Indien, Brasilien, Ryssland in på en väg mot sänkta koldioxidutsläpp.

Å andra sidan: leder ”tunga beslut” och storskaligt tvång till någon riktigt genomgripande, hållbar förändring? Har inte kanske viktiga förändringar i världshistorien alltid börjat i det lilla, genom goda exempel och förebilder?

Och vad är det innerst inne som måste ändra – beteendet genom regler och bestämmelser, eller attityden genom frivillighet?

För mig är svaret klart, trots att man kan försvara både det storskaliga och det småskaliga vägvalet. Jag är övertygad om att den globala kraften finns hos individen. Den stora potentialen finns i den enskilda människans intresse för en konsumtion och en livsstil som försöker ta hänsyn till det allmänna bästa, för att det också är det egna bästa!

Att säga att det är löjligt att vi i Finland grubblar över hur vi kunde använda färre plastpåsar eller var vi kan köpa ekologiskt och lokalt producerade ägg, det är fundamentalt orättvist mot det rent mänskliga. Alla har naturligtvis rätt att känna ansvar, oroa sig och tänka på vad man själv kan göra. Det är mentalt förslöande och nedbrytande att bara vänta på att ett globalt problem ska lösas av någon annan. Det är att sätta huvudet i busken. Om vi idag är ungefär 8 miljarder människor som lever på den här planeten, så är det 8 miljarder människors tankar och handlingar som har betydelse för framtiden. Mina och dina och alla andras försök räknas, inte bara någras.

Visst hoppas jag innerligt att politiker i de största industriländerna och ledare i de största multinationella företagen ska börja göra kloka beslut och utnyttja den möjlighet de har att ändra på stora, miljöpåverkande processer. Men jag tror det har ännu större betydelse att jag och mina ungefär 7.999.999.999 medmänniskor här på jorden aktivt tänker på vad vi själva kan göra för att lämna så lite spår efter oss som möjligt.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Att resa till Kina – del 2

Allt känns gigantiskt, strukturerat och disciplinerat. Är det som jag tror: opersonligt, omänskligt?

Bara terminal 3 på Pekings flygplats är större än hela London Heathrow. Resan går vidare till storstaden Wuhan. Skylinen där präglas av kolossala byggnader, väg- och broprojekt och anläggningar av olika slag. Människorna utmanar ödet i bilar och mopeder på breda gator och i smala gränder, de packar in sig i metron, de kokar och äter vid gatustånden och i hot pot-restaurangerna, de köar till sevärdheter. Oordning men ordning.

Det blir besök i ett tiotal skolor på olika nivåer. Intrycket förstärks: minst ett par tusen elever per skola, klasser med upp till femtio elever, skoluniformer (joggingdräkter), 20 minuters daglig motion till marschmusik på den egna sportplanen.

Som utgångspunkt har jag min gamla bild av ett efterblivet land och en omänsklig diktatur, där man förtrycker individerna och omöjliggör ett lyckligt liv. Stämmer den? Finns det också ett värdigt, småskaligt liv i det gigantiska perspektivet, i landet som styrs med järnhand?

Jag ser ett modernt, välutvecklat samhälle. Jag kan inte komma på ett enda område där vi tekniskt skulle vara längre hunna i Finland eller Norden, läget är snarare tvärtom. Ambitionerna och prestationsnivåerna, också i skolorna, är enormt höga. Lågstadieelever konstruerar gps-trackers och programmerar robotar. Ute på stan är varenda moped eldriven. Kina satsar mer än något annat land på solenergi. Och kulturen, inte bara den mångtusenåriga: en mustig musikalföreställning ombord på ett gammalt Yangtze-fartyg, i 30-talsstil med bl.a. Glenn Miller-musik, överträffar i kreativitet och kvalitet mångdubbelt alla förväntningar.

Det är definitivt dags att överge bilden av ett land som bara massproducerar billigt skräp för en global marknad. Kanske de fortfarande gör också det, men de är i så fall smarta nog att göra vinst när vi köper det. Som jag läser världen och media, verkar alla viktiga indikatorer tyda på att Kina mycket snart kör om USA som den mest betydelsefulla staten i världen.

Efter bara nio dagars resa till en kinesisk mångmiljonstad kan jag förstås inte veta något väsentligt om miljarder enskilda människors levnadsförhållanden på andra håll i det här landet som är stort som Europa. Men de människor jag träffar är glada och lätta att närma sig. I skolorna syns glada, livliga och nyfikna barn. Jag känner inget behov att undra om de är påklistrat positiva. Jag träffar människor som är uppriktigt och sakkunnigt intresserade av miljöfrågor och hållbar livsstil. En ung företagares fabrik tillverkar ekologiska svampar för hudrengöring, med bl.a. Tyskland som en viktig marknad.

Man verkar okej med att inte diskutera och ifrågasätta vissa delar av verkligheten, dvs. politiken och makten.

Det sägs ibland att för att rädda vår planet från en miljökatastrof krävs det en semi-demokratisk statsform, eller kanske en regim av den kinesiska typen, där linjerna dikteras uppifrån av en tillräckligt vis ledning. Jag har börjat undra om det kanske kan stämma. Detta efter att ha börjat ana att det också i det kolossala Kina finns glädje och möjligheter, mänsklighet i det lilla.

Kineserna är mycket intresserade av Finlands skolsystem, trots att de själva producerar toppvetenskapsmän i mängder. Det är svårt att veta vad vi kunde ge dem. De är inte främmande för fenomenbaserat lärande, outdoor education eller något annat ”nytt”. Möjligen har vi en fördel i småskaligheten, i den mindre påtagliga konkurrensmentaliteten och den större jämlikheten i utbildningen. Det här tycks ju resultera i ett bättre medeltal i internationell jämförelse. Men hur långt räcker det?

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Att resa till Kina – del 1

Om några dagar reser jag till Kina för första gången. Till ett enormt land, för stort för att vara sant.

Lika stort som Europa, Östeuropa medräknat. Staden där jag ska bo har tre gånger fler invånare än Finland, regionen har över tio gånger så många invånare, men vem har hört om Wuhan eller Hubei? Hela landets invånarantal går bara inte att greppa, miljarder är matematik, inte människor.

Genom staden flyter en flod som är fem gånger så lång som Finland. Den tömmer årligen ur sig fem gånger mera vatten än allt det som finns i De tusen sjöarnas land.

Min inre bild av Kina handlar om cyklande människomassor klädda i något slags uniform och konisk rishatt, Kinesiska muren, Peking och Himmelska fridens torg, konstiga hus, businesstäderna Shanghai och Hongkong med skyskrapor, berg, skog och sjöar, smutsig storindustri. I min föreställningsvärld om livet i det kolossala riket finns fattigdom, hårdför kommunism med angiveri, toppstyrning, makt och utnyttjande, lidande. Men också också bildning och kultur i tusentals år.

För en tid sedan träffade jag några kineser på besök i Finland och fick ställa lite frågor. Det väckte nya tankar och mera frågor. En ensidig bild av en giganation som massproducerar skräp börjar nyanseras. Nu försöker jag läsa på lite inför resan. Bilden håller på att vidgas. Frågorna blir allt fler.

Jag försöker föreställa mig det vanliga livet i Kina. Finns det småskaligt liv i det kolossala riket, hur ser det ut? Är det personligheter eller kloner, massorna som cyklar på gatorna? ”Can I do it my way” som Frank Sinatra sjunger, eller följer jag partiets väg? Är det elände – finns det lycka?

Jag kommer att se skolor på olika nivåer, träffa människor som jobbar i skolor och med skolor, se människor som går i skola, få vara hemma hos. Kommer jag att förstå vad jag ser med mitt sätt att se?

Kina vill idag sända horder av skolledare till Finland för att hitta framgångsfaktorerna bakom vår toppranking i utbildningsjämförelser. Men är vår toppranking egentligen en flopp, är den bara ett gott medeltal då vi är så få och så jämlika?

Kina favoriserar toppresterande och tillåter hård konkurrens och privat utbildning med skyhöga avgifter redan från förskolan uppåt. De är miljarder människor, de äger snart de mesta miljarderna pengar i världen och har ”råd” att låta lägre presterande slinka igenom och ändå få ut de flesta topparna. Om de ännu skapar ett jämlikt presterande utbildningssystem kommer de definitivt att ta över världen. Eller…?

Sådana tankar i detta skede. Få se vilka tankar som snurrar på om några veckor.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på världens gång

Är det redan krig?

”Han ljuger hela tiden öppet, beter sig nedlåtande och bryr sig inte om sanningen”.

Så här säger Jimmy Wales, amerikanen som grundade Wikipedia år 2001. Citatet har jag översatt från en intervju med honom i Business Insider, 4.10.2018. Jimmy talar om sitt lands nuvarande president.

Det känns som om det skulle pågå ett storskaligt, imaginärt krig idag. En kamp om indirekta resurser av typen ”information”, ”nyheter”, ”fakta”, ”sanning”. Krigsskådeplatsen är de nya, snabba arenorna för global massinformation. Skenbara hotbilder byggs upp. På spel står politisk makt. Bakom frontlinjerna spelar man om ekonomiska resurser.

Det är ett spel, och spelet är så hårt att man valt att sänka moralkoden och ta till de grövsta metoderna. Man lirar så att man får den ljudligaste delen av publiken med sig. Det är spel på de stora arenorna, och bland de ljudligast hurrande åskådarna sitter de som varit tysta och haft det långtråkigt när man spelat enligt regelboken. De är den outnyttjade potentialen i ett demokratiskt system som haltar.

Internet blev till på 1990-talet. Facebook och Twitter skapades på 2000-talet. De nya, snabba metoderna att uppnå synlighet för egen vinning blev i något skede medialt starkare än de etablerade metoderna att presentera granskad information och fakta. Har den tunga delen av framtagning, presentation och lagring av information nu definitivt flyttat ut från traditionell journalistik och uppslagsverk för att snabblevereras som enmeningspaket i news feeds och tweets?

Snabbt, kortfattat och kortlivat är ord som beskriver dagens format. Konfrontation och skräckscenarier utgör ofta innehållet. Faktagranskning och pålitlighet är ord som fanns bara i den gamla världen. Förr var det en yrkeskår med en professionell agenda som kunde komma ut med information. Idag har en smart amatör med en personlig agenda lika stor potentiell möjlighet att spela på planen.

Nu bevittnar vi den mest skräckinjagande uppställningen i krigföringen: toppgardet har sänkt moralkoden, besitter fortfarande alla de gamla resurserna och använder sig samtidigt av de nyaste och träffsäkraste vapnen med obegränsad räckvidd och förstörelseeffekt.

Jag ser tillbaka på mina rader. Om det redan är krig – vilken tur att det ännu bara är ord som man skjuter med! Och Jimmy Wales, han tror lyckligtvis att att sanningen kommer att hinna ifatt hans president senast till valet 2020.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på ”verdens gang”

Äta kött?

Jag har steg för steg blivit en ganska-vegetarian. Är intresserad, vill kanske bli något ännu mera, vill veta mera. Men när jag googlar lite, möter jag tvära åsikter och motsättningar.

Det handlar kanske mest om Internets och Googles svaghet: jag söker med ”äta kött” och hoppas på seriösa, balanserade åsikter i frågan, men det blir mest förenklingar och osakliga åsikter. T.o.m. besserwisseri och förlöjliganden. Ämnet tycks vara känsloladdat. Det är två läger.

Å ena sidan hälsa, å andra sidan etik. Jag tilltalas av båda.

Om det nu är så att man mår bra av att skapa en vegetarisk miljö i sin matsmältningskanal, så varför inte? De flesta tycks uppleva att man känner sig allmänt bättre och piggare av vegetarisk kost än av animalisk. Många säger visserligen att man inte hålls lika länge mätt på grön föda, men det finns också motsatta erfarenheter. Jag har själv flera gånger varit i tillfälle att avnjuta ett mycket mättande buffébord på en veganrestaurang.

Etik och moral sedan. Man säger att alla som äter kött inte kan fortsätta som tidigare. Att boskapsuppfödningens miljö- och landskapspåverkan och den koldioxid som näringen ger upphov till inte funkar ihop med en hållbar utveckling. Att äta grönt är helt enkelt skonsammare för vår jord, menar man. Många gillar inte heller den storskaliga djurhållningen som finns bakom köttet som vi köper i matbutiken. Det är fel mot djuren. Kött från djur fällda i naturen kan vara en sak, det andra ser man med olust på som massproducerat kött från djurfabriker.

Dagens livsmedelsindustri och verkligheten i våra matbutiker är inte sund. Minst lika mycket som om animaliskt kontra vegetabiliskt (där vi ändå kan göra egna val) kunde diskussionen handla om alla de onödiga ingredienserna och ohälsobringande tillsatserna som man bär med sig hem från butikshyllorna – framför allt sockret och det vita vetet som rörs ner i det mesta som säljs för att ätas. Det förvränger balansen i energiintaget och det skapar oro i matsmältningskanalen.

Så har vi ännu motsatsparen ekologiskt vs konventionellt och närproducerat vs importerat. Där är det inte så enkelt att stämma av och jämföra hälso- eller välbefinnandeeffekten, det blir en bedömning mest bara på den etiska skalan. Ekologiskt och närproducerat tar hem kampen.

På alla punkter krävs nyfikenhet, beslutsamhet och självdisciplin. Med de verktygen går det att bidra till positiv förändring både på det personliga hälso- och välbefinnandeplanet och på det globala etikplanet. Inte behöver man göra det för invecklat och ambitiöst heller. Hjallis Harkimo, rätt färsk vegetarian, säger på ett trevligt sätt i en Efter Nio-radiointervju (finns på Arenan), när han tillfrågas om veganosten han äter, vad den består av egentligen: ”Int vet ja, men den e jä… go!”

I alla fall: det har betydelse vad jag köper hem och sätter i mig.