Mal eller fjäril?

Hör du också till dem som tycker det blivit allt svårare att koncentrera sig tillräckligt för att läsa långa texter? Som tidigare var en riktigt bokmal och nu är glad om du läser ens en hel bok i månaden? Då jag frågat runt i min bekantskapskrets har jag fått uppfattningen att det här är ganska vanligt.

För egen del är det ganska tydligt varför det blivit så här. I mängd läser jag knappast mindre än jag gjorde tidigare, men där jag förut gav mig tid att sätta mig in i något på djupet skummar jag nu mest på ytan. Det har blivit svårare att fokusera på en sak i taget, istället låter jag mig fascineras av den enorma mängd information som finns så lättillgänglig på min platta eller telefon. Jag flyger hit och dit, som en fjäril från den ena blomman till den andra. Tar med mig något härifrån och något därifrån och jag vet idag säkert mindre om mer där jag tidigare visste mer om mindre. Vilket som är bättre är svårt att veta.

Jag gillar också att direkt kunna delta i en diskussion som pågår på t ex sociala medier kring en artikel eller ett uttalande, att kunna ge min syn och genast få respons från någon annan. Som kan vara en expert i ämnet eller kanske bara en stark ”tyckare”. Det blir fart och fläng med oväntade svängar i läsandet. Och visst är den här nya interaktiva läsvärlden oerhört fascinerande och snabb, men den kan också vara nog så bedräglig med allt sitt skimmer. Det som är klart är att den är väldigt beroendeframkallande och tar en hel del energi.

I sommar ska jag försöka hitta tillbaka till bokvärlden igen. Om jag så ska tvinga mig själv ska jag läsa flera böcker i veckan. Långsamt och med eftertanke. Jag ska gå på biblioteket och ge mig tid att hitta det jag verkligen vill läsa. Tjocka luntor, tänker jag mig. För jag vet att belöningen kommer bara jag lyckas hålla mig ifrån telefonens och plattans lockrop tillräckligt långa stunder för att bryta deras förtrollning. Bara jag lyckas dyka in i böckernas värld igen med alla sinnen. Belöningen kommer i form av ett lugn, en befriande känsla av att ha tid. Ledighet på riktigt.

Dags att ge fjärilen lite semester och låta bokmalen träda fram.

Sommaren är kort

Hur skall man göra för att njuta av den perfekta sommaren? Skall man planera de kommande tre månaderna minutiöst eller ta dagen som den kommer? Skall man vara social eller fly ut till någon enslig holme? Skall man hållas hemma eller ta flyget till okänd destination?- Nu då vi är inne i den första så kallade sommarmånaden har vi redan en längre tid kunnat njuta av sommarvärmen. Och visst har vi njutit! Men ju närmare semestertiden vi kommer, destu mer ökar trycket på att igen en gång försöka uppnå den ultimata sommaren. Kanske blir det i år som den slår in, vädret ser ju ut att kunna möjliggöra det i varje fall. Men det finns så många andra saker som skall klaffa.

Man skall hinna vara på stugan, båten skall målas, bryggan fixas. Midsommaren tillsammans med Andersons, sedan till Pettersons och så är det igen dags att vara Lundströms till lags. De kommer alltid första veckan i juli. Däremellan skall jag äntligen ta mitt green card som jag inte hunnit med under de fyra senaste somrarna. Ett par dykresor till Åbolands skärgård kunde sitta fint. Och så borde svärföräldrarna stuga fixas till lite grann. Det blir en resa till Karelen. Där är fint, mycket björkar. Veden skall huggas. Rödmyllan kokas. Måste köpa nya nät, skaffa fiskekort. Kunde vara skönt att stanna kvar i stan’ några dagar också. Det blir ju lite omväxling till allt gräsklippande. Gräsklipparen måste fixas. Ny grill och fiskrök måste vi också ha. När var det Raseborgs sommarteater? Lurens skulle också vara kul. Och så en vecka i Vasa. Där måste taket fixas, det regnade in i fjol. Och så börjar ju fotbolls VM! Några matcher måste jag nog se tillsammans med kompisarna på någon pub i stan’. Borde man ta en sväng till Estland? Kanske med Vespan. Den borde jag fixa på. Jag köpte lite grejer i höstas till den. Nya elkablar och speglar. Ett par dagars arbete bara. Ny bakring också. Och en lite längre tur med båten den här sommaren, det var ju så blåsigt i fjol.

Uh, det börjar bli ganska mycket. Måste kolla almanackan. Skönt att det snart är semester.

Må din väg gå dig till mötes

Av Karin Ihalainen

Dags att ta farväl.

Vi är alla medvetna om att den kommer snart. Stunden att ta farväl och vandra vidare, en del av oss utan varandra. Vi nynnar på sången och bestämmer oss för att hålla tårarna tillbaka. Så här är livets gång. Vi möts och vi skiljs. Inget konstigt med det.

Tänker vi, och börjar förberedelserna inför avskedet. Vi städar våra pulpeter, buntar ihop pappren i pärmarna, tar ner bilderna från väggen och gör i ordning våra konstmappar. Skolan förvandlas till ett tomt hus. Medan vi städar undan skolåret funderar vi på allt som har varit. Längst ned i pulpeten ligger ett hopskrynklat matteprov. Det som mamma och pappa aldrig fick se. Provet var en katastrof men nu kan det kastas bort. Behövs aldrig mer. Ett par biblioteksböcker ligger intryckta i mappen. Den ena handlar om Finlands historia och den andra om Östersjön.  De har varit våra stora teman i år. Att rädda Östersjön blev vår mission. Som vi brann för det! Om det låg lite skräp ute på skolgården så var det alltid någon som plockade upp det och sa:

– Vi måste rädda Östersjön!

Ungefär samtidigt som vi börjar runda av skolåret får vi veta att en elev ska flytta bort i sommar. Kompisarna börjar genast sakna honom. De har ju varit klasskompisar jämt, redan på dagis. Plötsligt vet de inte om de någonsin kommer att ses igen. Ingenting blir som förr. Allt förändras.

Skolåret är intensivt. När man är mitt uppe i det så är man delaktig av det mesta, springer hit och dit och har alla känslor med i spelet. Lektioner, raster, skolmat och utfärder. Fostran och bildning. Vänskap. Rättvisa. Jämlikhet och tolerans.

Att gå i skolan är ett sätt att leva som fyller oss med livets hela spektra.

Därför kommer vi varandra så nära. Både lärare och elever. Och föräldrar.

Avskedet finns inbyggt i skolgången, precis som i människolivet i övrigt. Varje läsår innebär nya klasskamrater, nya klassrum eller nya lärare.  Att inte hänga fast vid det som varit tycks vara en av skolelevens viktigaste färdigheter. Att hela tiden vara beredd att gå vidare, mot nya utmaningar.

När sexorna lämnar vår skola för att börja på högstadiet så tar femmorna farväl av dem. Det är ett rörande programnummer under vårfesten som knappast lämnar något öga torrt. På ena sidan av scenen ställer sig femmorna med varsin ros i handen. Mitt emot dem står sexorna i somriga festkläder och på darrande ben. Femmorna sjunger den sång de övat på under hela maj månad: ”Må din väg gå dig mötes och må vinden vara din vän…”. Så ger de rosorna till sexorna.

Vi har kommit överens om att inte vara dramatiska. Vi säger till varandra:

– Eleverna finns ju kvar! De försvinner ingenstans. Vi kommer att träffas nästa läsår.

Men innerst inne vet alla att ingenting kommer att bli som förr. Även om vi ses igen så är vi inte längre vi. Förändring är bra men visst gör det ont.

Den här våren kommer jag inte att vara med på vår skolavslutning. Istället sitter jag uppklädd i gymnasieskolans festsal, hårt greppande om en ros i min hand. Jag är på min yngste sons studentfest. Jag ska inte vara dramatisk men jag har hela våren förberett mig för det här avskedet. Mitt farväl till det som varit. Jag är inte bara mamma åt studenten. Jag är också hans första lärare och rektor. När min son tar studenten skriver han ytterligare en sida i Svenska skolans historiebok. Det är nämligen tillsammans med honom och hans kamrater som den svenska skolstigen, med stapplande steg, trampades upp i Lahtis. En stig i ständig omvandling. Som förhoppningsvis leder sina elever vidare, mot nya utmaningar.

Explosiv midsommar

Typiskt också! Här har jag haft hela midsommarhelgen på mig och så plötsligt på söndag kväll när jag är på promenad med pojkarna (=hundarna) kommer jag ihåg att det är min tur att blogga följande dag.

Inte för att jag direkt legat på latsidan under helgen. Jag valde helt frivilligt att jobba med diverse dokument som måste vara färdiga innan jag inleder min semester mot slutet av veckan.

Ett av dokumenten handlade om explosionsskydd i vår nya slöjdsal. Jag hade skrivit in i min kalender att färdigställa det redan i början av maj men av någon anledning hade jag successivt flyttat fram datumet – sakta men säkert. Anledning var att ämnet kändes främmande och svårbegripligt. Jag hade visserligen en modell, men den var fylld av en massa tabeller med förkortningar och siffror och procenter som inte sade mig någonting, när jag försökte titta på dem mellan varven på jobbet.

Men nu när jag hade ro att sätta mig in i det hela tyckte jag till min förvåning att det var högst intressant, och jag kände en stor tillfredsställelse när förkortningarna och siffrorna öppnade sig för mig. Jag såg mig till och med le då det gick upp för mig att namnet på dokumentet, ATEX, kommer från franskans ATmosphères EXplosibles (en gång fransklärare, alltid fransklärare…).

Och det slog mig att det är just så här det ofta är; det som vi inte känner till, känns svårt och skrämmande. Men bara vi tar oss tiden att fördjupa oss, att ta reda på mera, att försöka förstå, då öppnar sig nya världar för oss. Och plötsligt förvandlas det negativa till något positivt.

Moa

Världens vackraste motorväg

N1 är Sydafrikas riksväg 1 som går från Kapstaden i söder hela vägen upp genom Johannesburg och Pretoria till gränsen mot Zimbabwe i norr. Vägen är inte alltför trafikerad, vilket säkert är bra för oss med tanke på den dystra statistik över trafikolyckor som landet har. Inför julen manade man i alla medier till försiktighet och räknade upp de 14 vanligaste orsakerna till trafikolyckor, den första bland dem onykterhet vid ratten.

Men denna första morgon på det nya året är läget alltså lugnt. Vinodlingarna som kantar vägen lyser djupt gröna och ackompanjeras av mera varierande gröna nyanser på bergssluttningarna i bakgrunden. Förrgårdagens regn har tvättat naturen ren och trots att termometern visar +36 grader är luften klar. Inne i bilen är det aningen svalare. Luftkonditioneringen får mig att nysa. Jag kommer antagligen att komma hem med röd näsa.

Bergen rycker närmare och vinodlingarna viker undan. Vägen slingrar sig uppåt och vi kör genom ett bergspass på 862 meters höjd. Mata inte babianerna står det på en skylt och som på beställning sitter det en grupp med babianer i följande kurva. Vi saktar lite in men de håller sig snällt på sin kant och vi låter också bli att mata dem.

N1:an övergår i motorväg. Körfälten skiljs åt av vackert blommande buskar – röda, vita, rosa, gula och någon orangefärgad. Blomsterprakten är fenomenal och gör motorvägen till en njutning att köra på.

Mandela's Gold Strelitzia

 

Vi närmar oss Kapstaden. Luften har blivit disigare och det går inte ens att urskilja det kännspaka Taffelberget. Nedräkningen inför hemresan har börjat. Om bara några dagar är jag tillbaka på Arbis och livet tar vid där det slutade några dagar före jul.

Moa

Är planeringen klar?

Jag gick in i en klädbutik inte långt från Arbis. Väl inne i provhytten hörde jag butiksinnehavaren fråga om kursplaneringen var färdig. Fem före, svarade jag aningen förvånad. Visserligen hade jag tidigare under våren upptäckt butiken, men räknade inte med att damen skulle komma ihåg mig.

– Det var väl den 15 som kurserna syns på nätet? Man måste ju välja ut vilka kurser man ska anmäla sig till sen i augusti, för då hinner man inte mera fundera. Då måste man sitta med fingret på datorn när anmälningen börjar för att komma med.

Det kändes otroligt fint att få höra det här just i går, då åtta intensiva veckor av planering och korrekturläsning nalkades sitt slut. Det var ett bevis på att vi inte gör jobbet för vår egen skull; det finns på riktigt människor där ute som bara går och väntar på att vi ska få det gjort.

AnmälningDet fick mig också att tänka på den diskussion som förs inom medborgarinstituten sedan någon tid tillbaka. Det funderas på om vi borde skippa det där med att ”släppa” kurserna en viss dag i augusti och i stället gå in för att man kan anmäla sig redan från början av juni. Så fort en kurs är planerad och korrekturläst skulle den öppnas för anmälning på nätet. Jag förhåller mig själv ganska skeptisk till tanken.

Först och främst förefaller det mig odemokratiskt såtillvida att det gynnar dem som dagligen surfar på nätet och sålunda genast upptäcker när det dykt upp nya kurser. De som förväntansfullt väntar på den tryckta kurskatalogen lämnas utanför. Dessutom lever en stor del av befolkningen i livet före och efter semestern – före semestern tänker nog de flesta på just den och ingalunda på den kommande hösten. Å andra sidan blev jag just motbevisad av klädbutiksinnehavaren. Hm.

Men då kan man argumentera att det är våra stamkunder som gynnas, eftersom de känner till systemet och förstår att gå in och anmäla sig redan på sommaren. Och när terminsstarten närmar sig finns det kanske inga platser kvar för nykomlingar, som fräscha och fulla av energi efter semestern just har upptäckt att det finns ett arbis i stan. Återigen hm.

Nu ska vi dock komma ihåg att alla kurser ingalunda blir fyllda till bristningsgränsen. På de allra flesta kurser finns det plats till och med senare under terminen. Det jag däremot undrar är, om du i september kommer ihåg vad du har anmält dig till i juni. Och också om du i juni faktiskt vet vad du orkar och hinner med i den mörka och ruggiga november.

Vad säger du, gör du det? Måste vi börja tänka om?

Moa

Kräftans världsbild

okokt

Vi var ett sällskap som åt kräftor igår. Kräftan och jag fick lära nya saker om vår värld.

Kräftorna hade beställts från sydvästra Finland, anlänt medtagna men levande efter en bussresa på 12 timmar. Kvicknat till påtagligt i nytt vatten, för att sen kokas med dill.

En del av sällskapet hade aldrig ätit en kräfta tidigare. Man hade emellertid vuxit upp med att FÅNGA OCH SÄLJA kräftor. Det berättades fantastiska historier om spännande, nattliga fångster och besvärliga uppköpare. Det fanns mycket att lära ut.

Andra hade vuxit upp i en tradition av att KÖPA OCH ÄTA kräftor, men aldrig sett en kräfta i sin naturliga miljö. Här kunde man med säker hand demonstrera hur delikatessen angrips, man kunde också berätta med värme om festliga sensommartraditioner.

De två världarna hade aldrig mötts, före nu. Alla i sällskapet var visserligen bekanta med varandra, men här samlades man vid en gräns som sedan barndomen aldrig överskridits.

Youtube och Wikipedia understödde också, med helt ny information för oss alla.

Det blev en riktigt trevlig och lärorik kväll. Måttligt av allt som sattes på bordet, ett överflöd av historier och upplevelser. Den längsta resan gjorde kräftan. Efter en lång landsvägsfärd ändades dess liv, inför mötet med två av de världar som vi människor lever i åtskilda av osynliga gränser.

Renfana vid vägrenarna

Vill inte tala om höst ännu, det är långt kvar tills löven faller. Men sensommar kanske jag ändå måste gå med att det är. För i förrgår när vi red blommade renfanan på dikeskanterna. Det finns andra tecken: hästarna har börjar fälla sin sommarpäls, fåglarna har ätit upp alla våra vinbär, höstterminen har börjat på jobbet och både fiollägret och spelmansstämman är redan förbi. Och min bästa ridkompis någonsin flyttar hem igen efter fyra år på Åland, men bara två år som min ridkompis. (Vi borde ha lärt känna varandra genast när hon kom hit!) Hon flyttar i slutet av augusti och ända tills nu har jag intalat mig att det ännu är långt kvar…

Tiden går så fort säger vi allt oftare. Jag minns så väl när jag var tio år och det gick upp för mig att det är med all rätt som de äldre säger att tiden går så fort. Det hade jag aldrig riktigt förstått tidigare. Men när jag insåg att för en fyraåring är ett år en fjärdedel av det liv den hunnit leva, medan ett år för en tioåring är en tiondedel av livet som gått, så förstod jag att de vuxna inte fjantade sig. Det är ett faktum att det är så, åren blir bara kortare och kortare ju äldre man blir.

Tänk när man var liten och gick i första eller andra klass och sommarlovet var oändligt långt. Nästan ogripbart långt. Man hade en ocean av tid att leka på innan det var dags för nästa skolår. Ännu när jag som 19-åring började min klasslärarutbildning tyckte jag att tre år var oöverskådligt länge. Hur skulle man kunna vänta så länge innan man fick börja jobba på riktigt och inte bara prestera för att göra lärarna nöjda?

moln

Egentligen är hösten en väldigt fin tid. Tänkte på det i går kväll när jag nattade hästarna och solen var i färd med att gå ner. Molnen blir så vackra och luften så klar. De här senaste sommarveckorna med den tropiska värmen var faktiskt jobbiga. Nu är det mera njutbart för mig i alla fall. Det gäller nu att inte ta ut vinter och mörker i förskott, utan njuta av de veckor som ännu är kvar av grönska, frisk luft och lagom värme med sköna ridturer. Att leva i nuet, som det heter. Det är kanske en förmåga man blir bättre på när man blir äldre? Att inte vänta otåligt på det som ska komma, utan verkligen njuta av livet just i dag och ta vara på vad som erbjuds just nu.

Siv Ekström

Ruisrock, en fest för måsar

Vi brukar tycka bäst om små campingplatser utan en massa stjärnor. Där är det sällan fullt och den egna tomten blir lyxigt stor. Till våra favoriter hör Juthbacka och Åminne. Och sportplanen i Dalsbruk under Baltic Jazz. Döm därför om min förvåning när jag kom på mig med att stortrivas på Runsala camping i nästan en hel vecka. Runsala hör nämligen inte till de små. Campingområdet hade just blivit av med veckoslutets 93 000 ”ruisrockare”. Spåren syntes ännu tydligt när vi anlände vid lunchtid på måndagen – hela Åbos måssläkte höll efterfest på de enorma gräsplanerna. Men det gick inte många timmar förrän alla spår var bortsopade. Det var faktiskt inte bara måsarnas förtjänst utan också en hel hop unga sommarjobbares. De förtjänar en eloge.

När kvällen kom var alla inrutade platser fyllda. Trots det kände jag ingen klaustrofobi, kanske för att naturen var så nära och elstolparna trots allt ganska luftigt placerade. Och folk beter sig väldigt städat. Nattetid är det tyst. Och inte hörs det mycket ljud på morgonen heller. En morgon vaknade jag till min stora förvåning först halv tio, vilket inte har hänt mig på de senaste hundra åren. Också hundarna snusade sött.

Det är kanske det som är tjusningen med att bo i husvagn; det är den totala avkopplingen. Där finns ingenting annat än lite disk som kan uppfattas som något måste i sommarhettan. I övrigt är det fritt fram att ta dagen som den kommer – umgås om man vill eller förskansa sig i sin egen bubbla avskärmad från den omgivande världen, om man känner för det.

Trött dvärgschnauzer sover i en husvagn.

”Slagen hjälte”. Det kräver energi att hålla reda på allt som händer på en campingplats.

Moa Thors

Sommarregn

Jag tycker om när det regnar på sommaren. Jag tycker om det mjuka ljudet av regndroppar mot fönster och tak, mot löv och gräs. Jag tycker om dofterna: mjuka, fuktiga dofter av blommor och mull. Men mest tycker jag om att världen då blir lite som på natten – allting stannar, stängs ute. Livet blir kravlöst och spännande: nu kan jag göra vad som helst, inte det man borde göra när det är sommar och veckoslut.

Under veckoslutet var jag på torpet med mamma. Vi städade inför sommaren. Mest regnade det.

Vi pratade med varandra. Om tranorna som skriker sitt ödesmättade skri över träsket, om mormor som gått bort efter ett långt liv, om hararna som ser ovanligt stora ut i år, om drömmarna som inte gick i uppfyllelse, vi talar om taxen som surar för att den hatar landet.

Vi talar om alla somrarna.

Om det hade varit sol skulle vi ha målat, spacklat, åkt till Lovisa för att handla och suttit på terrassen för att njuta av kvällen och hållit på med annat stressande.

Sommarregn. Lite som Ganga-Soap som en indisk affärsman gjorde reklam för i Nepal en gång. Tvättar rent både på utsidan. Och insidan.

 

Sabine Forsblom