Utöka din hjärnkapacitet!

Såg ett brittiskt TV-program som belyste olika medicinska fenomen och fastnade för ett av experimenten de gjorde. De samlade ihop 30 frivilliga och delade in dem i tre grupper. Idén med experimentet var att undersöka om olika aktiviteter hade olika inverkan på hjärnkapaciteten.

En grupp skulle börja ta långa promenader, en grupp skulle lösa korsord och sudoku och den tredje skulle börja teckna och måla med modell. Det var noga reglerat hur mycket tid de skulle ägna åt sin nya hobby (3 timmar per vecka) och alla grupper följdes av en expert. Vid starten testades alla med ett samma test och vid slutet av experimentet fick alla göra ett liknande test för att man skulle kunna se om det skett någon förändring.

Efter 60 dagar samlades sedan deltagarna och gjorde testet och spänningen var stor när resultaten kom fram. Det visade sig att den mentala kapaciteten hade förbättrats för alla, men allra bäst hade det gått för gruppen som tecknade och målade med levande modell, nakenmodell till och med. Alla hade burit ett armband under experimentperioden som avläste graden av fysisk aktivitet och även detta togs med i bedömningen. Slutsatsen formulerades ungefär så här: 

”Kombinera mentala utmaningar med större rörlighet så utökas din mentala kapacitet.”

De som målade hade också varit rörligare än vanligt: de tog sig till lokalen där de skulle måla, de stod och målade i tre timmar och själva målandet var också en fysisk aktivitet.

Det här experimentet sätter ord på det som vi som jobbar på medborgare- och arbetarinstitut intuitivt redan vet: att vår verksamhet gör susen för den allmänna folkhälsan. Inte bara motionskurserna alltså utan allt vi håller på med. Vi på Medis i Mariehamn har flera gånger fått höra att vi ordnar onödiga kurser, att bara vissa kurser som är ”nyttiga” skulle få ordnas med samhällsstöd och att det är fel att understöda vuxnas fritidsaktiviteter med samhällsmedel. Det här forskningsresultatet visar att alla skulle må bra av att ha en hobby som utmanar intellektet och med lite extra fysisk aktivitet blir det ännu bättre! Gå på kurser på ditt lokala Medis eller Arbis!

Siv Ekström

Dags för talko

”Det här gör en gott. Det känns bra att kunna hjälpa till med något konkret”, säger en mamma som sitter bredvid mig på skolgolvet och äter pizza.

Vi har målat hela kvällen. Föräldraföreningen i skolan ville, i samråd med lärarna, piffa upp skolans korridor för att ge våra barn en lite färggladare vardag. Och nu är det talkodags (är talko det finaste ordet finskan kan erbjuda?). En mamma har fixat målfärg, en annan kommer med penslar och tejp. Och så är det en hel drös som ställer upp och målar för brinnkära livet en fredagskväll, sitter på skolgolvet och pausar med pizza och tycker att kvällen känns meningsfull.

Det är samma tankegångar som Matias Jungar tar upp i sin kolumn Talkoandan är död – länge leve talkot i Hem och skola nr 1/2018. ”Vi behöver mera gemenskap, ansvarstagande och möten, där belöningen är känslan av att kunna hjälpa varandra och (möjlig)göra tillsammans. Där fokus är på vi – inte jag”, skriver han.

Och det är väl just det vi upplever, där vi småsvettiga pustar ut på skolgolvet. Vi har gjort något tillsammans, inte individuellt, utan i grupp. Vi har ideat, vi har planerat och vi har förverkligat. Det handlar om en gemensam process mot ett gemensamt slutmål där alla i slutändan är vinnare: både vi, barnen och skolan.

Färg med gemensamma krafter.

Mår du bra?

Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och igår kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.

Det hela började när vi snubblade över WHOs definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i Psykisk-, Fysisk- och Social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade?. Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?

Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting piloter som bäst. Där faller man tillbaka på att nästan 30% av åttondeklassister bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.

Ett annat EU projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exklusion. Igen kommer vi tillbaka till WHOs definition om välmående.

Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju t.ex alla sina tränare, familjer, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att var fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.

Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.

Det är föräldrarnas fel

Två dagar öppet hus. -En massa trängsel, osäkerhet, framtidstankar och när får vi gå hem-frågor?

Grundskolornas 9:or besöker yrkesskolan Prakticum för att bekanta sig med yrkesutbildningen. För de flesta är det bortkastad tid eftersom de kommer att välja gymnasiestudier framom yrkes dito. De väljer 3 års pluggande framom att göra något konkret, få ett yrke, göra det de på riktigt vill göra. 3 år är en lång tid för en tonåring.

Jag brukar säga till ungdomarna att tänk på hur ni gör på en restaurang, också på ”Mäkkäri”, om man nu kan kalla det för restaurang. Ni väljer det ni tycker om, det ni vill ha. Hatar ni nuggetar eller kåldolmar så väljer ni inte sådana från menyn. -Nu gäller det 3 års studier. Inte tänker ni väl välja att vantrivas i 3 långa år, då ni kan välja att trivas?

Men alltför många väljer det för sig själv sämre alternativet, gymnasiet.

Jo, gymnasiet är bra. Det är toppenbra, men främst för dem tycker om att lära sig genom att läsa, skriva och räkna, i stora mått dessutom. Alla är inte sådana. För dem som är mera praktiskt lagda, som efter 9 år i grundskolan är skoltrötta och utleda, finns det bättre alternativ. Det här förstår man i Österbotten, men inte i Nyland. Här skall alla bli studenter.

En 15-åring vet vad den vill, ofta alltför tydligt. Varför väljer hen då att göra något den egentligen inte vill, och i 3 långa år dessutom? –Jo, mamma och pappa bestämmer. De vet vad som är bäst för deras barn. -Om du skall bli något är det gymnasiet som gäller. Slut på diskussionen. Du väljer fyra stycken gymnasier i den gemensamma elevintagningen, därmed basta!

Följden kan vara 3 års, till och med fler års ständigt tandagnissel och gräl. –Du måste vakna i tid! –Har du gjort dina läxor? –Nu måste du skärpa dig! – Jag orkar inte längre, vad skall jag ta mig till!?

Det är en vardag som ingen familj mår bra av. Och ofta är den självförvållad.

Jag hoppas att alla föräldrar tar en uppriktig diskussion med sina barn Gärna redan ett par år innan de skall välja fortsatt skolgång efter högstadiet. Lyssna på era ungdomar, låt dem reflektera över vad de vill, gör det själv också. Upplys dem om att det inte är deras kompisars val som skall avgöra och inte ert eget heller. Det skall vara ett gemensamt beslut som är noga överlagt. Det handlar ju om hela tre år av er allas framtid. För en tonåring är tre år en inte så liten oändlighet. Och hör och häpna, man kan faktiskt fortsätta studera efter avslutad yrkesskola.

Om ni inte tror mig, kom då på ett besök till Prakticum eller någon annan yrkesskola. Då får ni också veta att man kan bli student från en yrkesskola också.

Bland vårtsvin och giraffer

– Som rektorer är det er plikt att sköta om också ert eget välmående, avslutade högsta bossen sina inledningsord till oss under rektorsdagarna förra veckan.

Sagt och gjort, när dagarna var över styrde jag kosan mot flygplatsen och hoppade på flyget till Johannesburg. Eller egentligen var det först i Paris som jag hoppade på det flyget – en så enorm bjässe i två våningar att jag inte ens märkte när vi lyfte! Jag funderade nog lite hur länge vi egentligen skulle rulla på landningsbanan men antog att en stor maskin också behövde en lång acceleration. När folk började fälla ner sina stolsryggar blev jag ännu mera förundrad och när så också serveringen kom igång insåg jag att vi måste befinna oss i luften. Märkligt.

När jag för två år sedan besökte min syster i Sydafrika tänkte jag att det skulle bli en engångsföreteelse, främst på grund av den långa flygresan. Men här är jag alltså nu igen. Denna gång i ett naturreservat en bit norr om Johannesburg. Landskapet täcks av högt gulnat gräs, buskar och lite träd. Savann säger jag för mig själv och ser min geografilärare från högstadiet för mitt inre. Trodde jag då att jag decennier senare skulle vandra bland giraffer och zebror på savannen? Knappast.

Visst hade min syster berättat att vi skulle bo inne på viltreservatet bland djur som strövade fritt omkring, men inte hade jag ändå kunnat föreställa mig hur otroligt det faktiskt skulle kännas att se en flock zebror stå och beta bakom husknuten eller pyttesmå vårtsvinskultingar leka tafatt i den röda sanden.

Zebrorna hör till mina absoluta favoriter.

Girafferna får vi leta efter. Vi åker till ett vattenhål omgivet av akaciaträd, giraffernas favorit. Några vattenbockar traskar omkring i vattnet och antiloper av olika slag – nyala, kudu, impala – betar vid stranden. Inga giraffer syns till. Vi väntar. Plötsligt rör några trädstammar på sig och ett giraffhuvud dyker fram ur trädets bladverk. Vi viskar för att inte skrämma bort den. Och då kommer det fram en till och en till… Vi räknar till nio giraffer, varav två kalvar. Den ena vill dia sin mamma men hon är inte intresserad. Då lägger den sig på knä vid vattnet och stillar sin törst. Jag känner mig lika hänförd som David Attenborough i sina naturprogram och jag fylls av en inre ro. Detta är något att komma ihåg när det hettar till i vardagen väl hemma igen.

Det är lång väg ner till vattnet också för en liten giraff.

Moa

Vad är lycka?

Lyckan kommer lyckan går. Lycklig den som 7 rätt får. – Fast riktigt så enkelt är det ju inte, men visst tusan hjälper det.
Vad är det då som får en lycklig? -Det beror väl helt på situationen.
Just nu skulle jag känna mig lycklig om jag bara kunde sitta i lugn och ro hemma i mitt eget hem under mitt tak och mellan mina trygga väggar. Men det kan jag inte.

 

Försök två med ny takmålare.


Taket som skulle repareras och målas håller på att falla i nacken på en, den nya balkongdörren som kom på tok för sent var 10 cm för hög, han som förstörde taket i stället för att reparera det började hota mig. -Du får en yxa i huvudet sade han. Nog har man ju hört att husbyggen kan skita sig (uräkta uttrycket), men att det som var tänkt som en en veckas liten uppiffning av lägenheten, är nu inne på den tredja månaden, går över allt förstånd.

Elände på elände sade förriga gumman då hon låg under gubben sin (mormors uttryck, vars innebörd jag förstod först långt efter att jag första gången hört det).
Dessa eländen är sedan, om man får tid att sätta sig ner en stund och fundera över livets gåtor, ganska obetydliga saker.
-En gammal bekant sade en gång till mig, då jag hade krockat och var bekymrad för vad missödet skulle bli och kosta, att det är billigt så länge man klarar det med bara pengar. Det hade han sannerligen rätt i.  
Ett arabiskt ordspråk lyder ungefär som så att den som har många kameler sover oroligt men den som inte har en enda kamel sover gott. Det ligger nog något i det också, men idag köpte jag ändå två lottorader från kiosken (lottar nästan aldrig). Jag tror ju att jag får sova lugnt i fortsättningen med, men man vet ju aldrig.
Det bästa rådet jag fått gällande välmående är det jag fick av min bilfixare. Jag hade haft bilen på service och då jag kom efter den hälsade jag och frågade så som jag vanligen gör att hur går det.
– Tämligen bra bara man inte jämför blev svaret. Och i det svaret ligger en djup visdom, kanske svaret på frågan vad är lycka.

Flow – en gudagåva

Den där härliga känslan när ideerna bara rinner över en. Det kan handla om att försöka hinna skriva så fort som tankarna springer. Om att bli överväldigad av färgprakten i en garnaffär och fyllas av bilder av färgkombinationer och mönster som pockar på att bli förverkligade. Eller om skogspromenader då blad, mossa, blommor och bär lockar en att plocka mer och mer för att sätta ihop alla de fantasifulla kreationer det går att skapa med dem. Alla situationer förenas av en iver och energi, som samtidigt är väldigt rogivande. Som får en att må bra.

Ibland kallas den här känslan flow. I studier har man kunnat konstatera att andningen blir djupare och hjärtat slår fortare. Det utsöndras mer dopamin, en måbra-hormon. Trots att kroppen och hjärnan egentligen arbetar på högvarv reagerar kroppen med välmående.

Men hur uppnå flow? Är det något man kan bestämma sig för eller ska man bara vara glad och ta emot då den dyker upp? Jag blev nyfiken och googlade runt lite.
Det sägs att flow känner man då man är väldigt koncentrerad på det man gör, själva aktiviteten och inte sig själv eller sina känslor. Låter bekant. Flow är nära besläktat med lek. Det kan jag verkligen hålla med om. Endel beskriver det som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen.
Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen.

Motivationen till att göra det man gör kommer inifrån, det behövs inga yttre belöningar. Det känns som om tiden går väldigt fort. Man har roligt helt enkelt och då går ju tiden extra fort.

Flow är att leva i nuet och koppla bort allt det ovidkommande. Kanske man kunde se det som att ställa ner den tunga ryggsäcken och känna den sköna viktlösheten av att lätt kunna springa omkring på ängen.

Det här är stunder då jag känner att jag lever i fulla drag.

Då jag förra senhösten av min kloka kropp tvingades till ett tvärstopp efter flera år av för hårda påfrestningar var det inte lätt att inse att det inte går att bara prestera och prestera. Man måste hinna fylla på också. Den där lugna skogspromenaden eller stunden med stickningen i soffan är inte bort från något annat mer produktivt, alltså mer ”viktigt”arbete. Den är i högsta grad nödvändig för att kunna utföra allt det där andra på ett bra sätt.

Tänk att det ska vara så svårt att lära sig?

Vår viktigaste uppgift

Jag blev i går tillfrågad, vad jag tycker att Arbis viktigaste uppgift är. Om man hade ställt mig samma fråga för 30 år sedan då jag kom till Arbis, hade jag svarat att erbjuda vuxna möjlighet att lära sig något nytt. Detsamma ingår fortfarande i mitt svar, men i dag ser jag också att Arbis står för mycket mera än kunskap och färdigheter.

Jag kunde i min okunskap nästan fnysa åt att någon kursdeltagare valde en kurs utgående från vilken dag och vilket klockslag den hölls. Att hen inte kom på kurs för att hen var så intresserad av just det ämnet, utan för att hen ville fylla sin vardag. I dag inser jag att det är en av våra viktigaste uppgifter, att kunna erbjuda människorna en meningsfull fritid och delaktighet av ett socialt sammanhang. Det skapar välmående.

Och det gäller såväl gammal som ung. För bara några veckor sedan berättade en ung kvinna som hade genomgått en skilsmässa under vårvintern, hur otroligt viktig det hade varit för henne att hon hade arbiskursen en gång i veckan. Allt annat i hennes tillvaro hade förändrats med buller och bång, men arbiskursen och alla kurskamraterna, det var hennes grej och den kunde ingen ta ifrån henne.

Sådana gånger känner jag mig stolt över att få arbeta inom den här sektorn.

Kylpijä

Fotot har absolut ingenting med texten att göra. Jag bara tyckte att konstverket som jag just ”ramlade över” i Raumo stadshus var så ljuvligt. Det heter Kylpijä och är gjort av Kerttu Horila.

Moa Thors