Ukulele och solpaneler

Medan vi åt leverbiffar och rotfruktsspagetti avhandlade vi Ukraina, corona och ålderstigna släktingar. Vid kladdkakan på kakao, dadlar, mandelmjöl och chiafrön kom vi in på betydligt mera upplyftande teman. Min väninna berättade med bubblande iver hur hon utmanat sig själv och gått med i en folkmusikgrupp med sin ukulele. Trots att hon redan ett par år deltagit i en ukulelegrupp, befann hon sig till 100 % utanför sin bekvämlighetszon i den nya gruppen, enda ukulelespelaren som hon var. Men just det gav henne den där kicken som hon saknat hela vintern. ”Det gör så gott att gå utanför sin bekvämlighetszon”, konstaterade hon belåtet. ”Det är det som ger de där små kickarna i vardagen.”

Månne inte också Dagny, världens äldsta bloggare som avled häromdagen, gick utanför sin bekvämlighetszon då hon som 99-åring deltog i en datakurs och beslutade sig för att börja blogga. På sin ingångssida skriver hon: ”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker.” Och tydligen lyckades hon med att slå an den rätta strängen, för jag ser att hennes sida haft mer än fem och en halv miljon besök under de tio år hon hann blogga.

Jag funderar när jag själv medvetet sökt mig utanför min bekvämlighetszon. I jobbet sker det naturligtvis titt som tätt, men av någon anledning ger det inte samma tillfredsställelse att klara av någon obekväm utmaning på jobbet, som när jag själv valt att göra ett hopp ut i det okända. Att börja läsa spanska var ett litet skutt, men definitivt inte ut i det okända. Det oaktat glädjer det mig oerhört då jag plötsligt inser att jag kan följa med handlingen i min spanska favoritserie utan att läsa texten. Naturligtvis förstår jag inte vartenda ord, men tillräckligt för att hänga med.

Det som också glädjer mig är de långa vårdagarna. Solen har äntligen smält snön från mina solpaneler så att de kan börja förse mig med lite el, varje dag några kilowatt till. Trögt var det ännu för en dryg vecka sen då det första lilla hörnet på en enda panel hade blivit snöfritt – då steg produktionen till svindlande 0,06 kWh! Inte speciellt mycket att hänga i julgranen alltså, på sin höjd en liten ledlampa. Men till all lycka behövs inte julbelysningen mera, nu har vi ju nästan kommit ända fram till påska.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s