Skolan som möjlighet och självklarhet

–Varför valde mina föräldrar att inte skicka mig och mina syskon till skolan? Varför valde de att få så många barn att de inte ens hade råd att köpa oss ordentliga kläder och skor? 

Dessa frågor ställer mig en av mina elever vid flera tillfällen under våra samtal i samband med att vi löser olika byråkratiska aspekter kring jobbsökning, uppehållstillstånd och studier. Alla de här sakerna som ska ordnas, är kämpiga för vem som helst som är nykomling i Finland eller som bara behärskar svenska eller finska delvis. För en person med mycket knapp skolgång i bagaget kan det bli ännu tuffare i praktiken. Därtill kommer den mentala och intellektuella aspekten. Plötsligt börjar den här personen förstå allt större sammanhang om hur världen fungerar och vilka möjligheter det finns till att lära sig olika saker och att hitta jobb eller en studieplats. Och insikten är att vägen är ännu längre och krokigare för en utlänning med noll eller mycket liten skolgång, än för en utlänning till och med från samma land, men med utbildningserfarenhet från hemlandet.

Parallellt med dessa samtal på jobbet, pågår en ständigt återkommande diskussion mellan min dotter och oss föräldrar om strategier för mer aktivitet på timmarna i skolan, bättre läxläsning och lässtrategier inför prov och läxförhör. Samtalen är ofta animerade, eftersom det finns en återkommande intressekonflikt: att gå ut med kompisar eller stanna hemma och läsa.  Att visa sig nördigt engagerad på timmen i skolan finns inte riktigt på kartan ur en tonårings perspektiv.  Den här typen av diskussioner har vi fört i med i stort sett alla våra fyra barn under årens lopp. Frustrationen har ofta varit stor, både för barnen och för oss föräldrar. Och det som varit återkommande element både då det gäller mina egna och många andras barn, är lusten och meningsfullheten. Skolan känns inte på långt när lika lustfylld och meningsfull som fotbollsträningar, danstimmar, skidbacken, musikinstrument eller tid tillsammans med kompisarna i största allmänhet. 

För våra finländska barn och ungdomar handlar skolan och val av utbildning och jobb mycket om lust och ett uttryckligt krav på att det ska kännas meningsfullt på ett personligt plan. För en invandrare utan eller med endast lite skola i bagaget, eller som lämnat allt bakom sig för att skapa sig ett nytt liv i ett främmande land, kan vilken utbildning som helst i stort sett, göra skillnad. Utbildningen eller skolan blir såtillvida synnerligen meningsfull på ett personligt plan, men lusten däremot kan få ge vika för verklighetens villkor. För en ung invandrare blir det alltså mer frågan om att så snabbt som möjligt ta sig in i arbetslivet där det verkar mest möjligt. För en ung finländare handlar det mer om att gå en så angenäm och smidig väg som möjligt, i riktning mot ett intressant och självutvecklande jobb. Pragmatismen blir på så sätt en gemensam nämnare i båda fallen, men av diametralt olika orsaker. Den bjärta kontrasten mellan mina elevers utgångspunkter och våra finländska ungas ”bomullsvärld” som en elev kallar den, är stundvis smärtsamt påtaglig och samtidigt helt enkelt ett faktum. Vad få nyanlända däremot kanske inte förstår, är att bomullsvärlden också har sina utmaningar då den erbjuder fler möjligheter än vad en del unga klarar av att hantera.

Katinka von Kraemer

Grönland tror på utbildning

”Alla studerande som börjar här har en dröm. Deras dröm utgångspunkten för mitt jobb”, säger rektorn för gymnasiet i Nuuk, Grönland.

Vi som lyssnar är nordiska skolutvecklare, så gott som alla statligt anställda. Vi har samlats till ett nordiskt läroplansseminarium och i år är temat övergången mellan grundläggande utbildning och andra stadiet. Det är värdlandet som slår fast temat och ämnet är aktuellt för värdarna från Grönland.

”Våra studerande är bombstarka. De har så mycket i bagaget när de kommer”, säger rektorn.

Vi vet vad han menar utan att han behöver exemplifiera. Alkoholkonsumtionen är hög. ”Här finns många barn dagtid”, säger universitetets rektor när hon guidar oss genom den nya byggnaden. Man får barn tidigt och det finns många ensamstående föräldrar.

Jag tänker på båtturen genom en andlöst vacker fjord till en gammal by, där vi tog i land.  

”Min mamma växte upp i den här byn, men den stängdes 1972”, säger skepparen.

Då blev det helt enkelt för dyrt för att upprätthålla byn. Man ville industrialisera Grönland och förflyttade invånarna till städer, som Nuuk.

”Ni har säkert sett de där barackerna i Nuuk. Dit förflyttades invånarna”, säger skepparen.

Jo, vi har sett barackerna. Och vi har sett byn som stängdes, de gamla bergen runtomkring som enligt geologiska utgrävningar är biljoner år gamla och den sagolikt vackra fjorden som omger byn. Det måste finnas sår i generationer hos ett folk som förflyttats på samma sätt.

Men gymnasierektorn tror på sina ungdomar och talar om dem med en stolthet och ett engagemang som går under huden på oss som lyssnar.  

”De som avbryter sina studier gör det inte för att studierna är för svåra. De har andra former av problem”, säger han.

Han har anställt psykologer, kuratorer som finns till hands för studerandena. De behöver nämligen många gånger få hjälp. Många av dem bor på internatet, eftersom det endast finns fyra gymnasier på Grönland. Placerar man Grönland ovanpå Danmark på kartan sträcker den sig ända ner till Sahara. Mot den bakgrunden förstår man att det inte är möjligt att alla gånger ta sig hem till veckosluten, speciellt inte med tanke på att landet saknar vägar som sammanbinder byar och städer med varandra. Ska man förflytta sig från en stad till en annan flyger man eller åker båt.

Språket i sig är en utmaning. Skolspråket är danska eftersom majoriteten av lärarna är danska och läromedlen skrivs på danska.

”Vi testar dem genast när de inleder studierna och sätter in mera danska vid behov. Då får alla andra ämnen ge vika. Är de inte trygga i danskan slutar de före jul”, säger rektorn.

De testas också i alla andra ämnen och är kunskaperna svaga sätter man in assistenter i klasserna.

”Jag kan utan omsvep säga att det inte är de här eleverna som kommer att gå ut skolan med höga betyg. Men det är kanske deras barn”, säger rektorn, som drömmer om att en dag vara i den situationen att han kan anställa en f.d. studerande som lärare.

Gymnasieutbildningen är ung på Grönland, men på kort tid har man kommit långt. Deras motsvarighet till Utbildningsstyrelsen i Finland har tre år på nacken. Men det finns framtidstro i Nuuk. Nya bostadsområden växer fram och universitetets och gymnasiets nya moderna byggnader signalerar att man tror på utbildningen, tror på att den kan skapa en ny, bättre morgondag.

Pamela Granskog är modersmålsläraren som i dag jobbar med skolutveckling

Byn som lades ner 1972. Idag finns några sommarhus och en kyrka i byn. En gång om året firar man gudstjänst i kyrkan.
1990-talets Porthania och Helsingfors universitet i all ära, men de klår inte det nybyggda universitetet i Nuuk. Åtminstone inte om vi snackar café och utsikt.
Logon för gymnasiet har designats av en studerande. Den ska symbolisera delaktighet och gemenskap, dels genom de olika folkdräkterna som representerar olika delar av Grönland, dels genom de förenade händerna.

GFE – Google for Education

Google for Education study tour gick av stapeln i Lund denna vecka. Tänkte att jag denna gång litet fortsätter på bloggen som Liselott skrev från Dare to Learn seminariet tidigare. Ett som är säkert är att skolorna, lärarnas och elevernas vardag  ändras i rasande takt. Jag hade tänkt mig att detta skulle vara ett rejält hjärntvättningstillfälle från Google men tji fick jag. Väldigt litet teknologi har presenterats men desto mera exempel och icke-tekniska frågor som har debatterats.

Professor Sugata Mitra från Newcastle berättade om sitt experiment ”Hole in the Wall” var hans slutsats var att barn lär sig själva och varandra med hjälp av datorer och internet bara inte vuxna blandar sig i allt för mycket. Han efterlyste också en läroplan för saker som vi inte känner till. Han har en poäng där. Vår läroplan idag bygger ju egentligen på ämnen, saker som vi känner till från tidigare. Det nya, det som vi inte ännu känner till finns inte så mycket i våra läroplaner idag.

Lisa Bodell från Futurethink jobbar med att förenkla, förenkla, förenkla … allt. Spännande lyssna till hennes exempel från olika organsisationer och företag runt  världen var alla har i princip samma problem. Ineffektivitet på grund av vanor, organisationer modeller, företagskultur mm. Ett universellt problem var alla behöver vara lyhörda. För att bli bättre behöver vi bli mera effektiva. För att bli mera effektiva så behöver vi bli av med det som gör oss ineffektiva. Enkelt.

Höjdpunkten var nog studiebesöket till Oxievångsskolan i Malmö. Skolan har på fyra år gått helt in för att ha ITC i alla ämnen, alla lektioner, alla elever, alla lärare, alla i personalen. En helt vanlig vardag var datorerna är en resurs, ett hjälpmedel till själva undervisningen. Vi fick t.ex ta del av en textilslöljds lektion var eleverna designade sina klädesplagg på datorn och sedan sydde kläderna utgående från den design de gjort. I en annan klass reste femte klassisterna runt världen och skrev bloggar från sin resa. Bloggar som kommenterades av klasskompisarna till helt perfekta reseskildringar som var otroligt detaljrika, beskrivande, kreativa och allt skrivet utgående från en fiktiv resa de gjorde virtuellt.

Det som underströks i allt från rektorn och representanten från Sveriges undervisningsministeriet på plats var att all denna transformation var resultatet av en klar vision med tillhörande strategi. Extremt bra genomfört med klara och tydliga delmål på vägen och småningom börjar verksamheten likna det som man såg framför sig. Det spännande var ändå att detta nytänk hade etablerat sig så bra i skolan att eleverna och lärarna idag regelbundet brainstormar tillsammans för att hitta nästa steg som de ännu kan ta eller egentligen borde ta.  Fantastiskt spännande och engagerande skolmiljö.

Hur lär vi oss 2030? Om artificiell intelligens och andra megatrender

Under det innovativa Dare to learn – evenemanget i Kabelfabriken, Helsingfors, där studerande stått för allt från planering till implementering lanserades i veckan en framtidsforskningsrapport om lärandet 2030. En expertpanel tog ställning till antagen om hur lärandet och undervisningen ser ut då vi går in i år 2030, hur megatrender som globalisering, digitalisering, artificiell intelligens och också klimatförändringen kommer att forma lärandet.

Vi kommer att tampas med frågor kring integritet och datasekretess och etik. Men vi kommer å andra sidan att ha tillgång till robotar i lärandet i det fysiska rummet och tillgång till gemensamma läroplattformer som är öppna för alla intresserade runtom i världen. Tänk att läsa en kurs i arkitektur hemma i ditt vardagsrum i Finland samtidigt som du med din lärogrupp tackvare tekniken vandrar på kinesiska muren.

Dels ser det ut som att vi går mot en individualiserad läroprocess där individen står i fokus vad gäller substans, takt och metoder. Men å andra sidan växer gemenskapen inom små grupper och vi kommer att se en framtid inom det kollektiva lärandet som är en kommande stor trend. Redan nu stärker vi det fenomenbaserade kollektiva lärandet och the collective mind. Istället för erkännande i form av en examen eller studiepoäng från en viss läroanstalt går vi in för t.ex open badge- former av erkännande.

Hur går det då med närundervisningen, funderade bildningsdirektörerna idag på nätverksmötet jag satt i när rapporten presenterades. Kan det bli en konkurrensfördel att erbjuda närundervisning i en den artificiella intelligensens era? Att ha riktiga lärare som handleder.

Kommer 2030 att föra med sig slutet för den traditionella skolan i dess nuvarande form och istället karaktäriseras av till skolan inköpta topplärare som alla är egenföretagare? I rapporten ses det som ett möjligt scenario att vi går från offentliga skolor till inköpta lärare, då blir det en större konkurrens som gör att lärarna måste vässa sin kunskap och kunna sälja sina tjänster. Någon bildningsdirektör fnyste och tyckte att rapporten känns lite som SOTE-reformen för bildningssektorn, att vi privatiserar hela det som idag sköts av det offentliga.

Ett intressant mervärde i rapporten var att panelisterna tagit ställning dels till antagandenas sannolikhet, hur sannolikt är det t.ex. att vi år 2030 inte mera har lärare utan robotar som sköter undervisningen men även tagit ställning till hur önskvärt ett sådant scenario är. Och dessa två gick ofta isär. Det att vi med stor sannolikhet har robotar som sköter undervisningen sågs av många som sannolikt- men inte vidare önskvärt.

Det skulle ha varit riktigt intressant att gå på djupet i lärandet för 2030, hur ser det ut för de olika stadierna, vad ser vi för skillnader där? Gäller dessa scenarion även vuxenutbildningen? Är det sannolikt att det blir regional skillnader i ett land, kommer vi t.ex att ha närundervisning i större metropoler medan experterna på digital kompetens sitter på landsbygden? Hur såg sammansättningen av panelisterna ut, var de väldigt förändringspositiva eller mera reaktiva till sina sinnen?

Som i all framtidsforskning är detta spekulationer och olika scenarion, vi kan inte veta. Men det vi kan göra är att vara lyhörda och öppna speciellt för våra elevers och studerandes tankar eftersom de med stor sannolikhet vet betydligt mera om hur lärandet kommer att se ut år 2030 med tanke på megatrenderna. De är födda i en global, digital värld där lärandet är en pågående utvecklingsprocess och de kommer inte att vara rädda för förändring. De kommer att stå steget före och det är bara att hänga med.

Vad skall du bli då du blir stor?

Det här är en mycket vanlig fråga som man frågat barn och ungdom, säkerligen i alla tider. Vi har alla både fått besvara den och ställt den. Men en hurudan fråga är det och varför ställer man den?
Frågan i sig är välmenande. Man ställer den kanske av nyfikenhet, man vill kanske veta vad barnet är intresserat av. Man ställer den möjligen för att få igång en diskussion. Men frågan kan kännas mycket obehaglig för den som skall besvara den.


Vad skall man svara om man inte vet vad man vill bli? Eller om man vet vad man vill bli, men man vet att det inte är något som frågeställaren uppskattar. – Vad svarar man då?
Finlands skolsystem med en rätt likvärdig yrkes- och gymnasieutbildning där studeranden från båda utbildningarna kunnat söka sig till vidareutbildning på yrkeshögskol- och universitetsnivå är nu i fara. Idag har yrkesstuderande liksom de som valt gymnasiet möjlighet att ta dubbelexamen. Det vill säga att få ett yrke och en studentexamen på samma gång. Bland studerande i yrkesskola har det här blivit allt mer populärt. Och många av dessa med dubbelexamen söker sig sedan vidare till fortsatta studier och klarar sig bra i jämförelse med sina medstuderande som gått gymnasiet. Systemet har fungerat så att alla har fått ett rätt likvärdigt utgångsläge efter avklarade studier på andra stadiet, oberoende om det handlat om yrkesstudier eller gymnasium.

Men nu ser det ut att bli andra tider. – Mycket tyder på att yrkesstuderanden framledes kommer att ha sämre förutsättningar att lära sig via teoristudier än de har idag. Vi skär ner antalet närstudietimmar, ger mera eget arbete åt studerandena och förlägger utbildningen hos företagen. – Jag har svårt att se detta som en positiv utveckling.

Det vi talar om är i själva verket 14-15 åriga ungdomar. Det är i den åldern de skall välja om de skall gå i gymnasium eller yrkesutbildning. En person i den åldern är sällan så mogen att den har på det klara vad den vill, vad den är bra på och vad den har kapacitet till. – Och sällan har föräldrarna den förmågan heller.
Så vad är det vi nu gör? – Jo, vi håller på att ytterligare öka tudelningen av befolkningen i detta land. Och nu även via utbildningen.
Vi har än så länge ett rätt fungerande system som ger också den skoltrötte tonåringen möjligheten att bli kock, bilmontör, elektriker, media assistent mm. Något som kanske just för tillfället känns intressantare för den utleda tonåringen än gymnasiestudier.
Efter avklarade yrkesstudier finns det ännu många vägar att gå. Man kan börja studera något helt annat , eller välja att fortsätta studierna inom samma bransch, eller börja arbeta. – Alla tre är goda alternativ. Men vad är framtiden? – Jo, vi utbildar yrkesmän med sämre förutsättningar att kunna välja vad de vill göra och vad de kan göra efter sina studier vid fyllda 18 år. Det gör vi för att spara pengar idag utan att tänka på vad det kommer att kosta i framtiden. I framtiden då man inte skall kunna byta studieinriktning, då man inte har likvärdiga möjligheter till fortsatta studier, då man redan som 15 åring skall veta vad man vill bli som stor.