Invandringens följder

Steve-Jobs-iPhone

Steve Jobs. Amerikan, osannolikt framgångsrik utvecklare och frontfigur för Apple Inc. som blev den här planetens högst värderade företag med en lång rad banbrytande produkter. Steve Jobs avled i cancer 2011.

Amerikan? Visst, jo. En kort blick på hans familjehistoria, bara…

Steves biologiska far hette Abdulfattah Jandali. Han var immigrant från staden Homs i Syrien och fick ihop det med Joanne Schieble, av schweizisk/tysk härkomst. En fundamentalistiskt lagd morfar accepterade inte äktenskap och den nyfödda pojken bortadopterades till Paul och Clara Jobs (den nya mamman var armenier, f. Hagopian). Steve fick växa upp i trygga förhållanden där han uppmuntrades och stöddes till självständiga lösningar på olika praktiska problem och utmaningar.

Immigrant, Syrien, Armenien… kan väl inte hjälpas att man kopplar till dagens politiska diskussion i Finland? Kan väl inte hjälpas att man frestas använda ett ultimat exempel på lyckad integration?

Hur kortsynt är inte det tänkande som utgår ifrån att vi inte ska ta emot människor som vill flytta till vårt rymliga land? Hur korkat är det inte att föreställa sig att isolationism är en väg till framgång? Hur själviskt är det inte att stänga ögon, öron och dörrar för dem som har det så mycket sämre ställt än vi själva?

Hur svårt är det att ställa positiva effekter av migration och invandring framför risker och problem?

Hur svårt är det, slutligen, att se hur litet ansvar Finland visar beredskap till och hur osmart vi agerar?

I Syrien finns inga adresser mer

Lektion. Alla femton nationaliteter är på plats. Haji sitter längst bak i rummet. För det mesta på gott humör, får oss andra att skratta och må bra.

Efter lektionen kommer han fram till mej.

– Kan du hjälpa mej? frågar han och räcker fram en bunt med papper från Röda Korset.

-Min son har försvunnit. Men du kanske inte har tid?

Vi sätter oss ner och börjar fylla i. Hans ena son kom till Finland i våras. Dottern och den andra sonen bor kvar i Syrien. Själv kom han till Finland för flera år sedan när Aleppo fortfarande var en vacker antik stad och Unescos världsarv stod orörda.
aleppo_explosion_iso

Bildkälla: dippost.com

 

– Här frågas det efter hur det gick till när kontakten med honom bröts, säjer jag. Han tittar på mej.

– Alltid mycket svårt men jag har  fått kontakt via min dotter och sen har han alltid ringt tillbaka. Nu har han inte ringt på flera veckor.

Sonens barn har Haji fått över till Turkiet. Jag vet inte hur och jag vill inte fråga mer än nödvändigt.

– Här frågas efter en adress, säjer jag.

– I Syrien finns inga adresser mer, säjer han.

Vi fyller istället i ett telefonnummer till hans dotter. Hon svarar fortfarande.

 

Sabine Forsblom

 

p.s. Senare frågar jag om jag får skriva om honom. Ja, säjer Haji. Skriv vad du vill. d.s.

Overload

Jag ska skriva blogg och har inte en tanke i huvudet. Den varmaste vintern har förvandlats till den kallaste vår jag minns: nya oroligheter i Ukraina, journalister mördas på öppen gata i Afghanistan och bomber detonerar i vallokalerna, allt hårdare strider i Damskus, undantagstillstånd i Buenos Aires. Den så kallade fredsprocessen mellan Israel och Palestina hostar som vanligt.

Overload.

I klassen sitter mina studerande: ryssarna, afghanerna, syriern, egyptiern och de andra. Vi diskuterar inte världsläget under mina lektioner. Ibland säjer vi några ord på lunchen. på en rast. Kanske det är lika bra att vi koncentrerar oss på vad man säjer under ett läkarbesök, hur man handlar i affären? Här. En liten stund av vila från allt.

Mina tankar går till den unga, modiga flickan igen. Något gör vi rätt i världen när flickor som hon verkligen finns. Alldeles på riktigt.

God morgon, Sabine! Hur mår du idag?

– Tack bra, och ni?

– Tack bra.

Tack bra. Trots allt. Just nu. Här. Tillsammans.

 

Sabine Forsblom