När språken möts

Av Karin Ihalainen

Marknad i Pajala

-Så här låter det i Övertorneå när man pratar med varandra, sa min pappa en gång när han kom tillbaka till sommarstugan efter ett besök på bilverkstaden.  ”Kulikuli pryytarspetsi, kulikuli tändstifti”. Båda mina föräldrar hade vuxit upp på andra sidan språkgränsen. I deras hembyar talade man svenska eller bondska. ”Kulikuli” var för pappa obegriplig finska. Och att blanda svenska och finska väckte både skratt och irritation. Han brukade säga att tornedalsfinskan var enkel. Man lade bara till ett -i efter de svenska orden.

Åren gick och plötsligt hade pappa barnbarn i Finland. Jag hade flyttat hit och gift mig med en finne.

-Hur ska det nu gå, sade pappa oroligt. Måste vi skaffa tolk när barnbarnen kommer och hälsar på?

-Nä, svarade jag. Dina barnbarn kommer att prata svenska med dig.

Så började en medveten språkfostran i min familj. Vi fick rådet att vara konsekventa.

”Håll er till era egna modersmål i alla situationer.” ”Ett språk – en person.”

”Se till att barnen inte blir halvspråkiga.”

Med dessa råd ringande i våra öron såg vi till att våra barn inte blev halvspråkiga utan tvåspråkiga. Och att morfar aldrig behövde skaffa tolk för att förstå dem.

På samma sätt har jag jobbat vidare som språkfostrare i skolan. Målet att ge eleverna ett så fullständigt svenskt språk som möjligt. Men ibland blir jag lika irriterad som min pappa när jag hör dem blanda språken eller tala finska i det svenska rummet. Då hör jag inte vad de säger utan bara hur de pratar. Jag vägrar kommunikationen.

Det här kom jag att tänka på i somras när jag för första gången var på marknad i Pajala. Det är en folkfest som samlar tiotusentals människor. Jag shoppade ingenting utan strosade bara omkring mellan marknadsstånden och njöt av stämningen. Framförallt av pratet. För det jag lade märke till var att det i varje gathörn stod en grupp människor som samtalade på svenska, finska och tornedalsfinska – samtidigt. Diskussionerna var välvilliga och innehållet viktigt. Och skratten många.

Då slog det mig ännu en gång att där människor möts så möts också språk. Människorna är olika och språken är olika. Det som betyder något är att vi vill förstå varandra.

Därför ska jag avslöja vad mamman till den gråtande lillpojken på Sverigebåten gjorde då hennes son råkade i bråk med en jämnårig gosse i bollhavet. Han kom gråtande fram till henne och sa: ”Toi bita mun fingeri”.

Hon tröstade honom.

Tudo bein?

Jag lever med den övertygelsen att det inte är sommar och dags för semester i Finland ännu i Juni. Må så vara att Juni är en sommarmånad men sanningen är den att vädret är ofta opålitligt, vattnet kallt och vägarbeten har bara börjat. Därför valde jag i år att fly landet och fira midsommar i Portugal.

Efter en lång och mörk vinter är sommaren mer än efterlängtat. Min fru jobbar som lärare och hennes jobb tillåter inte riktigt att vi reser annat än då när skolan är stängd. I år blev det två veckor nere i Alentejo. Vi hyrde ett hus i en liten by tillsammans med min syster och hennes man. De planerar att pensionera sig där nere så det var intressant att åka omkring och  kolla lägenheter i städer, byar och på  landsbygden. Det blev nästan 2ooo km i bil under denna tid, men det var otroligt intressant att se landet på ett helt annorlunda sätt.

Portugals ekonomi har väl inte varit den allra bästa de senaste åren och det har nog satt sina spår. I synnerhet på landsbygden och i mindre byar. Hus har förfallit och många övergivna jordbruk eller brukshus kunde ses längs vägarna. Naturen är helt fantastisk, kuperat och varierande. Ibland fick man känslan av att man är i Vietnam när man körde genom dessa slingrande vägar som befann sig i den mest frodiga djungellika skog. Nästa minut var det som att köra i Arizona var det mesta liknade ett öken landskap. När vi väl kom ner till Sagres så märkte man definitivt att vägen tog slut. Europa slutade här i en 80m spikrak kustlinje ner i Atlanten. Helt fantastisk! Berg =>Hav. Skärgården här är nog helt annorlunda än vårt kulturlandskap i Kvarken.

Middagarna och luncherna var fantastiska. +3kg som resultat berättar en hel del. Ute på vischan var det dessutom väldigt spännande. Min Portugisiska lyser med sin frånvaro och tja, driver du ett litet kafé på landsbygden i Portugal är kanske inte det engelska språket det du satsar mest på. Men efter ett par klavertramp lärde man sig att ”Dorado” serverades alltid grillad och är kanske en av de bästa matfiskarna som finns. Den har en jättegod kompis som heter Vinho Verde, sol och gott sällskap… måltider kan inte bli mycket bättre än så.


Jag valde ta två veckor av min semester och sedan komma tillbaka på jobb för att ta andra halvan litet senare. Med tanke på hur mycket jobb-relaterat som jag tänkt på, sittande på en sten eller legat med fötterna i Atlanten,  så undrar jag om detta är en bra lösning eller inte? Inte tänkte jag jobb hela tiden, det kom och gick. Jag gillar att reflektera över arbetslivet och allt vad jag varit med om och planera mot det som jag har för mig. Många anser att man absolut inte skall tänka jobb på semestern. Jag igen tänker att när dessa tankar eller funderingar kommer till ytan är det bra att tänka igenom dem, sortera upp dem. Kasta de tankar som är negativa och kom ihåg de som är positiva.

En kopp kaffe

För några dagar sedan promenerade jag från ett möte på stan tillbaka mot kontoret. Det var en dålig dag. Jag hade en fruktansvärd öroninflammation, rejält ont och följaktligen på dåligt humör.  När jag gick promenerade upp längs med Esplanaden och tyckte synd om mig själv närmade jag mig Stockmann och beslöt mig för att ta en kaffe i hopp om att värken skulle lätta. Stockmann är ju som erkänt vårt tempel för konsumerande och kvalitativ service. Man stoltserar med kundbetjäning på topp på alla språk så det här skulle nog göra dagen bättre.  En kopp kaffe på detta anrika palats skulle säkert göra gott mot öronvärken.

När jag närmade mig Stockmann, vårt tempel för konsumtion i Finland fick jag tanken att en kopp kaffe skulle göra susen för min örvärk. Jag gick in på Starbucks, denna otroligt hippa kaffekedja var man specialiserat sig på att göra en enkel sak svårt. Jag ställde mig sist i den långa kön och väntade tålmodigt på min tur. Efter flera minuter var det egentligen min tur, nu värkte också kaffetanden.

-”En kopp svart kaffe, tack” beställde jag
-”Excuse me?” frågade ”Pauliina” bakom disken.
-”En kopp svart kaffe, tack” upprepade jag min beställning
-”Mä en puhu ruotsia” svarade ”Pauliina” då.

Tja, jag hade ont och var på dåligt humör, kom från ett möte som inte gick min väg… det var en sån där dag ni vet. Jag svarade ingenting utan bara log och satte mitt kreditkort i apparaten för att betala. Hon försökte på en knagglig tyska men jag bara fortsatte le och sa ingenting.

Till slut tröttnade Pauliina på mig, hittade bakom disken en kopp Capuccino och räckte mig den med orden ”tässä tää sun kahvi on”. Sedan gick hon bort innan jag hann protestera att det var onödigt mycket mjölk i min kopp med svart kaffe.

Mutakuonoja ja hurreja

Torsdagens morgonrusning kom och med ett skrikande behov av kaffe, steg också jag på spårvagn nummer 10 på Mannerheimvägen. Liksom alla andra drönare var jag på väg till mitt förvärv denna regnsjuke morgon. På morgonen är det ju en väldigt intim, om än tyst sådan, stämning i spårvagnen så jag fick ingen sittplats utan stod och gungade i gången på spårvagnen.

Vid nästa hållplats kliver en proper dam på, med päls och allt, och ser sig förargat omkring i spårvagnen. Killen med afrikanskt påbrå, som satt på en av de ensamma sätena,  stiger upp och säger på finska ”Olkaa hyvä istukaa tähän.” Damen fnyser åt honom att hon sätter sig då inte på hans plats!

Jag kunde ju inte  hålla mig så med ett leende sade jag på svenska till henne att nu skall frun inte vara otacksam. Flat blev jag som fick till svar ”Hyi helvetti. Ei tänne voi jäädä. Täällä on vain mutakuonoja ja hurreja”. Argt steg hon av vid nästa hållplats medan vi andra åkte vidare. Jag till mitt jobb och killen till Microsofts utrymmen för startup bolag.

Det händer ibland att man blir alldeles mållös, utan ord och konfunderad långt ner i själen. Vad gjorde killen för fel? Varför var damen så arg? Var jag för fräck? Varifrån kommer all denna ilska? Så som det ser ut så verkar det som att damen har glömt sin medicinering eller tagit fel burk denna morgon.

I början av veckan hade jag äran att få träffa vår europarlamentariker Nils Torvalds. Vi pratade om allt möjligt och givetvis är Brexit och Trump ett problem för Bryssel idag. Vi pratade också en del om högerextremism och populism utan att finna något egentligt svar. Han sade då att mycket av allt som händer och sker idag kommer från väldigt subjektiva och känslomässigt laddade tyckande var man upplever att man blivit felbehandlad / rånad på något som man anser vara ens eget. Det är oftast obildade hjärnor som inte har kapacitet till abstrakt tänkande som drar dessa förutfattade definitiva slutsatser. Sedan blir det som det blir. Denna morgon hade denna kille och jag antagligen berövat damen från en annars helt fantastisk dag. Hon blev tvungen att byta spårvagn och det dessutom i duggregn. Vi som hade stigit på före henne borde antagligen skämmas.

Så är det säkert. Jag vill ändå tro att ju bredare allmänbildning vi har och ju flera språk som vi kan kommunicera med desto bättre ställt har vi det i livet. Detta behövs för att förstå olikheter och till och med för att klara av besvärliga medpassagerare i en överfull spårvagn. Detta då oberoende om man är en mutakuono eller hurri.

Läsa högt varje kväll

”Mamma! Du läser inte för mig varje kväll! Silja läser minsann för Solveig V-A-R-J-E kväll!

6-åringens ögon sprutar eld när hon spänner blicken i mig. Jag kryper skamset ihop. Mumlar nånting om att jag också läser på dagarna, att det inte alltid behöver vara just vid läggdags, men inser att det nu är läge att medge sina fel och brister. Allt annat är att tala för döva öron.

Det är ju en oförrätt jag gläds över att hon noterar. Vad är väl bättre än ett barn som kräver berättelser av sina föräldrar? I sanningens namn råder det ingen brist på berättelser i hennes vardag: det finns bläckfisken Herbert, dumma och snälla handen samt mokoluckerna som alltid hittar på nya äventyr när hon och pappa möts i soffan, det finns alla böcker som mamma faktiskt läser för henne, det finns Bamse-tidningen som moster prenumererar på, hennes egen bokhylla är mera välsorterad än närbibliotekets svenska barnbokshylla och hon har gått 5 år på ett dagis där personalen insett bokens betydelse. Men jag har inte läst exakt varje kväll och nu ska den skadan repareras.

Under mina år som gymnasielärare möttes de nya gymnasiestuderandena varje år av samma uppgift: att skriva ner sin egen läshistoria. Det fanns ett fenomen som återkom i många historier: minnet av högläsning. Högläsningsstunderna innefattade långt mer än själva boken. Stunderna andades närhet och värme. Det var känslan av att få krypa tätt intill mamma och bege sig ut på en spännande resa, det var pläden som alltid skulle finnas med, det var minnet av pappa som alltid läste på finska medan mamma läste på svenska, det var mormödrar som plockade fram gamla sagoböcker. Det var magiskt. Det var barndomsstunder som lyste av lycka och närhet. Dessutom kom litteraturen, språket och berättelserna på köpet. Ärlig talat – vad mer kan man önska som förälder?

Om jag fick ge ett bidrag till den finländska moderskapslådan vore det ett antal läshistorier skrivna av 16-åringar. Varje nybliven förälder borde få ta del av dessa berättelser, höra hur en tonåring kommer ihåg högläsningen. Den upplevelsen vill man också ge sina egna barn. ”Näst efter kärleken är språket det viktigaste vi kan ge våra barn”, brukade rektor och modersmålslärare Maje  Grönholm säga. Här får man båda två samtidigt.

Och dottern och jag? Det finns alltid rum för förbättring. Nu läser jag exakt V-A-R-J-E kväll. Gott så.

20160825_223145
Veckans högläsningsskörd. Förutom Bamse och Jultrollen. Det är trots allt augusti nu.

Att tala är guld

Jag tycker mig ha märkt att man i många av våra finlandssvenska organisationer mer och mer poängterar vikten av tvåspråkighet. I praktiken vikten av att vara lika bra på finska som på svenska. Det här gäller särskilt frontfigurerna och de personer som man ser att spelar en viktig roll i offentligheten.

Det här är förstås bra. På ett sätt. Språkkunskap är alltid en rikedom, alltid något att på alla sätt försvara och satsa på. Med flera språk i bagaget är det inte bara lättare att kommunicera med många människor, forskningen visar också att kunskaper i olika språk öppnar upp för en förståelse av företeelser och problemställningar på ett såväl bredare som djupare plan. Vid vilken tidpunkt de här positiva följderna av språkkunskapen inträder har jag ändå inte hittat någon forskning kring. Är det då personen klarar att kommunicera fritt, då hen talar grammatikaliskt korrekt eller då också uttalet är perfekt?

Personligen antar jag att det här är individuellt och att en djup förståelse inte kräver ett tekniskt korrekt språk och inte heller hänger ihop med en eventuell brytning eller inte. Språk handlar om kommunikation människor emellan, det är ett verktyg för ett fungerande umgänge. Att tala två eller flera språk är alltså alla gånger en fördel i jämförelse med att tala bara ett.

Problematiskt blir det då vi börjar ställa krav på hur väl de andra språken ska talas för att det ska duga. Då vi börjar kräva perfekt grammatik och uttal för att språkkunskapen ska räknas. Då går vi i en fälla som begränsar både personen som talar som, kanske ännu värre, det hen vill föra fram eller arbeta för.

Och det är just detta jag tycker mig se i Svenskfinland, åtminstone i de södra delarna. De från födseln tvåspråkiga uppfyller förstås alla kriterier och många andra har lärt sig finska så väl, att den finskspråkiga inte märker att de har svenska som modersmål. Det här verkar vara idealet vi eftersträvar för att så att säga bli tagna på allvar av den finskspråkiga majoriteten. Att det inte märks att vi egentligen har ett annat modersmål.

Men är det här ett krav språkmajoriteten ställer på oss eller är det vi själva som binder ris på vår rygg? Som själva förminskar oss? Eller är det så att det faktiskt är det som krävs för att kunna bli tagen på allvar och fungera i det finländska samhället?

Gärna kunde den här frågan debatteras mer. Särskilt angelägen blir den då vi nu får fler invandrare i vårt land. Människor som kommer hit som vuxna och därmed har det ytterst svårt att komma upp till perfekta språkkunskaper i finska eller svenska. Kommer de alltså inte att kunna bli fullvärdiga finländare för att de inte behärskar språket till fulländning? Trots att många av dem är högt utbildade och talar 5-6 andra språk och kommer att bidra till vårt lands välfärd på ett betydande sätt.
Jag undervisar invandrare i svenska och brukar alltid lyfta fram att det viktigaste är att våga prata, att inte vara rädd för att formerna inte alltid blir rätt. Språket är ett verktyg, som kan se ut på många olika sätt. Huvudsaken är att det fungerar som ett redskap för förståelse människor emellan.

Men hur gör jag själv? Varje gång jag ska tala finska i offentligheten oroar jag mig för just detta. Att formerna inte blir rätt. Att jag inte blir tagen på allvar för att jag talar ”fel”.

Har vi ett språkkomplex i vårt land? På båda språken?

Bland ”peerona” och potatis

I somras började min 9-åring plötsligt tala dialekt. En kväll tappade han sin telefon i vårt sommarhus i Nedervetil.

”Ta upp den”, ropade jag.

”Ja fik e rei”, svarade han.

I och för sig var det inte så konstigt. Han har hört Karlebydialekten hela sitt liv även om vår vardag finns i Helsingfors och vårt interna språk är standardsvenska. Visst har han alltid lagt in ett dialektalt ord då och då, som ”hedee” och ”titii”. Men hela meningar har han inte använt sig av. Så jag blev lite ställd. Jag ville uppmuntra, men samtidigt inte göra så stor affär av det hela för att inte ta kål på det.

”Så bra”, sa jag till slut lite lamt.

Jag insåg snabbt att han hade gjort ett medvetet språkligt val. Med grannfamiljen samt mommo och moffa var det dialekt som gällde. Med mig var det standardsvenska, som han ibland kryddade med dialektala uttryck. Självfallet var inte allt helt korrekt, men i det stora hela kunde han både böjning och uttal. Jag frågade vilket språk han använde med kompisarna i simskolan i Nedervetil?

”Med simlärarna talar jag standardsvenska och med kompisarna dialekt. Med lekledarna talar jag också dialekt. De är lite bättre på dialekt än standardsvenska”, svarade han.

Dialekten är mitt första språk. Med den upptäckte jag världen, lärde mig tala, satte ord på mina känslor. Standardsvenska kom in via litteraturen i tidig ålder. I dag lever de båda i min vardag, båda lika viktiga för min språkliga identitet.

”Det låter så roligt när du talar dialekt”, sa en dialektlös väninna en gång. ”Jasså”, sa jag och log stelt. Jag minns hur min modersmålslärare i gymnasiet talade om att man aldrig fick skratta åt en dialekt. Först i vuxen ålder har jag förstått vad hon menade. Dialekten i sig är inte rolig. Vem ger sig rätten att skratta åt en annan människas språk?

På samma sätt hyser jag respekt för en vårdad standardsvenska. Vi behöver ett gemensamt språk oberoende av var vi växer upp. Vi behöver lärare som är språkliga förebilder. Vi behöver en skola som ställer krav på språket i klassrummet Vi behöver dialekttalande föräldrar som inser vikten av att läsa högt för sina barn på standardsvenska, i väldigt tidig ålder, för att standardsvenskan ska kännas bekväm och naturlig vid skolstarten. Vi behöver nämligen känna oss hemma i bägge språkvarianterna. Vi kan äta ”peerona” hemma i köket. Men vi ska veta att de flesta äter potatis.

Och sonen? Ja, han fortsätter på sin linje. Och bland får jag mig en släng.

”Nå höödu. Tack fö maate”, säger han när han släntrar iväg från matbordet hemma i Helsingfors.

 

Signalpolitik och lycksökare

Hur långt från verkligheten och det mänskliga lidandet kan man komma som beslutsfattare i det här landet? I sin iver att minska på flyktingströmmen in i landet gör man ”signalpolitik”. Vi ska numera presentera vårt land som ett så besvärligt och förfärligt ställe att ingen vill komma hit. (Helomvändning är väl det minsta man kan säga – Vem bryr sig längre om Finlandsbilden utomlands, den som ska öka intresset för oss och våra varor och locka turister i mängder?)

Man talar om ”lycksökare” som kommer hit ”bara för att få det bättre ekonomiskt” Ursäkta, men vad gjorde våra förfäder och släktingar i slutet av 1800-talet när det inte fanns arbetsmöjligheter i hemlandet? Jo, de emigrerade till Amerika. Och vi är stolta över dem än i dag, hetsar upp oss när någon idrottsstjärna eller skådespelare minsann har rötter i Karelen eller på Åland. Deras ättlingar kommer på besök och vi blir besvikna över att deras mormödrar inte har lärt dem svenska.

På femtiotalet var det Sverige som gällde, svenskarna kom till och med hit på värvningsresor för de behövde arbetare till sin växande industri. Tänk om de istället hade börjat med signalpolitik och gränskontroller och avfärdat våra emigranter med ID-kotroller och föraktfulla omdömen som ”lycksökare” eller till och med ”våldtäktsmän”? Det enda dessa emigranter var ute efter var ju bättre levnadsförhållanden. Ett jobb om de inget hade här hemma eller ett bättre jobb än det som de faktiskt hade lyckats få.

Människorna som nu söker sig norrut i Europa på farliga vägar och under stora umbäranden flyr från krig och terror och alla länder gör vad de kan för att hindra dem. VART SKA DE TA VÄGEN? (Hur ska framtiden bedöma våra åtgärder?)

När Finland nu ska skärpa reglerna för familjeåterföreningar blir följderna av signalpolitiken oerhörda och omänskliga. En flykting som har kommit så långt att den kommit in i landet och till och med fått asyl eller uppehållstillstånd ska nu hindras att få återförenas med sin familj här i vårt trygga land. (Det är viktigt att alla ute i världen får veta det för då kommer det nog inte flera…) Men hur fiffigt är det här? När man en gång beviljat asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl vill man väl att människan i fråga ska kunna börja fungera i vårt samhälle och bidra med att arbeta och betala skatt. (Jämför med hur det har gått för Sverige) Det är ju ett ständigt upprepat argument att vi inte har råd med de här flyktingarna. Nehej, men varför ska vi då först betala för flyktingförläggningar och språkkurser för integreringens skull om vi sedan skapar deprimerade och frustrerade vrak av dem, som inte lär sig språket i sitt förtvivlade tillstånd och som vi måste försörja med understöd och betala sjukvården för. För det är det som blir resultatet om vi kräver så höga inkomster att familjeåterförening blir omöjlig för de allra flesta. Det är människor det är frågan om, nämligen, och inte bara siffror i statistiken. Människor som blir offer för den ”effektiva signalpolitiken”.

Vi borde ta lärdom av den fiffiga handelsmannen  i Lappböle i Nyland som jag såg ett reportage om. Han konstaterade att det fanns flera flyktingförläggningar i trakten och skaffade en butiksbil som han packade full med för oss exotiska matvaror och började köra från förläggning till förläggning och sålde till ivriga asylsökande. Förutom att han fick extra snurr på affärerna blev ju hans nya kunder glada och som han sa själv, han har lärt sig så mycket på de här turerna. – Varför kan vi inte se möjligheterna istället för att klura ut olika sätt att se till ingenting ska förändras och allt ska bli som det alltid har varit!

Siv Ekström

Siffrornas förunderliga värld

Jag älskar känslan av att få nya oväntade insikter. Det behöver inte handla om stora ting och det behöver inte alltid vara något livsviktigt. Som alldeles nyss, då jag sökte inspiration till månadens tema, och snubblade över ordet palindromtal. Om någon frågat mig vad ett palindromtal är, skulle jag säkert utgående från ordpalindrom ha kunnat sluta mig till att det måste vara ett tal som är samma oberoende av om man läser det från vänster eller från höger, till exempel 525. Detta var dock inte den stora insikten, utan den kommer här: Om man tar ett normalt tal, låt oss säga 132, vänder på det så att det blir 231 och sen adderar det med ursprungstalet 132, då får man palindromtalet 363. Är det inte lustigt? Alldeles som ett trolleritrick!

Visserligen funkar det inte alltid med en gång. Ta till exempel talet 96. Summan av 96 och 69 är 165, som definitivt inte är ett palindromtal. Men skam den som ger sig! Det gäller bara att fortsätta att vända på summorna och räkna ihop dem, så småningom leder det till resultat.

image

Fast ibland är det som i verkliga livet, man måste bara ge sig. Talet 196 får man troligtvis aldrig till ett palindromtal hur länge man än adderar, upplyser mig min källa om. So what?!? tänker du kanske, vem blir lycklig av det? JAG! Jag tycker det är spännande – både själva palindromregeln och sen detta plötsliga undantag.

Jag kände mig helt upprymd av det jag just lärt mig och jag log för mig själv där jag stretade fram i snålblåsten och det underkylda regnet med mina om palindromer helt ovetande hundar. Men jag kände igen mitt leende; på den tiden jag ännu undervisade såg jag det ofta hos mina kursdeltagare, när pusselbitarna i den tyska grammatiken plötsligt föll på plats i deras hjärnor.

Moa

Biltyska?

Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.

Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.

Hans-Peter Holmstén

Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.

Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!

Moa