Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Det gör så ont när alla vet

Det som händer är förstås onödigt. Allt hade kunnat göras annorlunda. Men eftersom du är du och jag är jag och ingen av oss är fullkomliga så blev det så här.

Vi kommer in efter skidåkningen. Hon som jag tänker berätta om har kämpat på bra i spåret. Även om det var tungt efter ett långt och ihärdigt snöande. Jag lägger märke till henne i skogen. Hon brukar alltid skida med sina kompisar, glatt babblande. Nu stakar hon sig ensam framåt. Hon ser besviken ut men varje gång jag tilltalar henne så ler hon.

Skidåkningen pågår hela lektionen och när vi kommer tillbaka till skolan är det dags för lunch. Men innan eleverna hunnit till matsalen har stormen brutit lös.

Det som händer är att flickan som kämpat på ute i skidspåret möts av två kompisar inne i klassrummet. Leende visar de henne teckningarna som de har gjort medan hon varit ute och skidat.

-Ni ljög för läraren, säger hon argt. Ni hade visst kunnat åka skidor.

Lärarvikarien hade befriat eleverna från skidåkningen pga. växtvärk men flickan anser att vikarien blivit förd bakom ljuset. Nu behövs det bara att en fjärde elev går förbi ute i korridoren, hör det arga skrikandet och kommer in för att fråga vad som står på. Så är bråket i full gång.

-Varför ska du bry dig? Du har ingenting med saken att göra, ropar skidåkarflickan.

-Jamen, jag blir orolig när jag hör att du skriker. Jag vill inte att det ska bli bråk, svarar den utomstående eleven.

Men det är just vad som händer! Plötsligt har kompisar förvandlats till värsta fiender. De strider hela rasten. När de kommer in är de arga och rödgråtna. Lärarna lyssnar, försöker förstå och leda eleverna mot försoning. Men känslorna är så svallande att vi tar time-out till nästa dag.

På matrasten dag nummer två återkommer vi till bråket. Då har eleverna delvis skött försoningen själva men det finns ännu en del att prata om. Vi pratar med en i taget och vi pratar alla tillsammans. Eleverna är uppriktiga och ärliga och väldigt villiga att finna en väg vidare. När det kommer fram att en av eleverna har sparkat sin kompis så tar vi fram skolans regler och konstaterar att det innebär kvarsittning. Eleven förstår varför våld aldrig accepteras och är villig att sona sitt brott.

Så innan dagen är slut har eleverna tagit sig ut ur konflikten. Det har fått gråta ut sin sorg över orättvisor och elaka ord. De har sagt förlåt och gett varandra en gruppkram. Omslingrade går de tillbaka till klassrummet.

Och här borde berättelsen ha slutat.

Men det gör den inte.

Eleverna har nämligen gett utlopp för sina hatiska känslor i sociala medierna. Och nu är det inte bara de inblandade som känner till bråket utan hela skolan är involverad.

Värst utsatt blir eleven som sparkat.

Plötsligt räcker det inte att hen erkänner sitt brott, ber om förlåtelse och lovar att avtjäna sitt straff. Nej, nu har hela skolan förvandlats till domare. Eleverna frågar, kommenterar och retas:

-Är det kul med kvarsittning?

-Tycker du om att slåss?

-Fattar du inte att våld är fel?

Då bryter eleven ihop. Gråtande upprepar hon:

-Det gör så ont att alla vet.

Jag lägger armen om henne och tänker tyst på alla som under de senaste åren hängts ut i sociala medier.

Hoppas det finns någon som tröstar dem.

 

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis

Nya och gamla ensamheter

De senaste veckorna har det talats mycket om ensamhet och rädslor bland människor i vårt eget land och ute i världen. Ibland framstår de två som separata problem, ensamheten å ena sida, rädslorna å den andra. Själv tror jag att de i hög grad hör ihop och göder varandra. Enligt en undersökning känner sig många människor i dagens värld så ensamma att den känslan dominerar deras självuppfattning.

I Finland räknar man med att flera hundra tusen personer känner att de lever i utanförskap. En stor grupp är unga vuxna. En fortsatt hög grad av arbetslöshet nämns som orsak, men också sociala medier bidrar negativt. Modern teknik serverar alldeles nya, subtila sätt att trakassera och frysa ut. Dessutom skapar medierna grogrund för jämförelser mellan ens eget liv och andras. De ”andra” kan lätt framstå som mera framgångsrika. Den motsägelsefulla bilden av ideal och verklighet underminerar i så fall en sund självkänsla. Det är för visso en paradox att de sociala medierna kan orsaka så starka upplevelser av utanförskap.

Att just ungdomar känner sig ensamma kan ändå delvis ses som ett led i en naturlig utveckling. Uppbrott från föräldrahemmet, flytt till okänd studieort, ensamt boende, nytt ansvar för egen (och oftast knapp) ekonomi, nya rutiner, anpassning till ett nytt skede i livet. Jag minns tydligt hur ångestladdade mina egna första månader i studierna var. Den känslan har de flesta av oss haft i längre eller kortare perioder.  Det kommer andra ensamheter senare i livet och har du  ”kommit upp i åren” en bit så har du hunnit möta många av dem: nära anhöriga går bort, livsmönstret förändras, du sitter kanske slutligen ensam i ditt hem och den enda ”energin” som finns mellan dina väggar är den du själv lyckas uppbåda. Också detta slag av isolering är något många av oss får lära sig hantera under livets gång. Det kan vara tärande.

Peter Lüttge uppger i en artikel (Svenska Yle) – hänvisande till Karl Albrecht – några slag av rädslor som tenderar att härska över oss människor: rädslan att mista sin självständighet och att bli beroende av andra (loss of autonomy), att uppleva att man inte duger eller att förlora sin integritet (ego-death), att inte längre tillhöra ett socialt sammanhang (separation), att mista en kroppsfunktion (mutilation) och rädslan för att inte längre finnas till (extinction). Jag uppfattar att de alla hör nära samman med ensamhetstemat. Utanförskap föder rädslor och ångest som i sin tur föder utanförskap. Cirkeln är ond. Det är ett brännande samhällsproblem inte bara i vårt land. I någon av diskussionerna nämndes ett dystert exempel från Japan: det händer att socialt isolerade, sjuka åldringar väljer att begå (lindrigare) brott för att bli placerade på anstalt, få vård och slippa otryggheten hemma. Ensamhet är ett förfärligt tillstånd. Det måste göras mera för att bryta den – inte minst här i vårt eget land.

Kerstin Romberg, har fungerat som lärare och rektor inom folkhögskolor och medborgarinstitut

 

 

 

 

 

Olika åsikter

Jag har en kontakt på sociala medier som i de flesta frågor har åsikter som går tvärtemot mina egna. Vi har träffats personligen några gånger för flera år sedan, men har sedan dess hållit kontakt enbart via regelbundna privata meddelanden på nätet. Vi är av olika ålder, olika kön, har olika livssituationer och känner inte alls varandras familjer eller vardag, men det vi har gemensamt är ett stort intresse för samhällsfrågor.

Trots att jag många gånger nästan slår mig för huvudet då jag läser hans tankar är jag glad över att han delar med sig. Jag antar att motsvarande gäller för hans del, annars hade vi knappast skrivit till varandra så här länge. Hans kommentarer tvingar mig att tänka till, att sätta mig in i hur man kan se så annorlunda på sammanhang och lösningar som jag ur mitt perspektiv tycker är så entydiga och självklara. Jag måste verkligen syna mina åsikter i sömmarna, gå på djupet i mitt resonemang, då han med sin syn ofta så kraftigt ifrågasätter det jag ser vara rätt och riktigt. Det är krävande och det händer att jag ibland undrar varför jag egentligen orkar fortsätta med detta.

I de flesta frågor har vi trots otaliga ordväxlingar inte lyckats övertyga den andra, men vi har garanterat breddat varandras både kunnande och syn och skapat en viss respekt, om inte förståelse, för varandras olika åsikter. I min vardag lever jag mest med människor som tänker ganska lika som jag och också mitt virtuella liv i de sociala medierna är med få undantag rätt begränsat till den åsiktsbubbla jag känner mig mest hemma i. Det här vaggar lätt in en i att tro att de flesta tänker som jag. Att det skulle vara den objektiva sanningen.

Just därför är jag så glad över min vän. Han bjuder in mig i rum jag annars aldrig skulle röra mig i. Även om jag inte så sällan förskräcks av vad jag ser där öppnar de min världsbild på ett hälsosamt sätt. Kanske du också har någon sådan vän i ditt nätverk? De är värdefullare än vi tror.

”Så du lider också av infomani!”

WP_20160229_09_47_38_Pro

”Så du lider också av infomani!”, säger hon glatt när hon stiger in i mitt vardagsrum. Där står nämligen tv´n på, datorns Facebook-sida öppen, tidningar och böcker strödda på bord och stolar – och därtill ringer telefonen. Jag försöker se på scenariot med hennes ögon och får medge – ja, ständigt detta informationsflöde, och jag är nästan alltid tillgänglig. ”Men jag stänger av telefonen när jag skall sova”, säger jag i ett försök att försvara mig. Varför får jag lust att försvara mig? Är det ett så stort moraliskt dilemma vi hamnar i när vi ägnar oss åt facebookande, twittrande, e-postande, skärmfokuserande? Ja, jag tänker på det man upplever allt oftare; vi sitter och kommunicerar med någon som befinner sig ”inne i” smarttelefonen eller ”laptopen” men vi är avstängda från dem som finns strax intill i samma rum. Det är inte bra. Inte bra alls. De allra flesta tycker säkert inte om fenomenet, och det är väldigt lätt att bli irriterad – särskilt när någon annan ägnar sig åt det.

”Se bara till så du inte utvecklar gräshoppshjärna!”, säger min väninna lika glatt. Ja, också jag har – just utur detta (avskydda) mediaflöde – inhämtat information om hur våra hjärnor tar skada av den ständiga uppkopplingen, våra mentala ”on-knappar” är fortgående aktiverade och svåra att stänga av. Forskning visar att vi blir rastlösa och överstimulerade, våra tankar tenderar att hoppa från det ena till det andra, litet som gräshoppans ryckiga väg i gräset. Kognitionen försämras. Vi förväntas också tycka till, blixtsnabbt formulera oss och lägga ut åsikter på nätet. Vi blir otåliga men ser det nödvändigtvis inte själva. Och botemedlen? Meditation, hävdar de som forskat i bl.a. buddhistiska munkars hjärnverksamhet. Med hjälp av koncentration och visualisering kan välbefinnande tränas, menar man. De som ägnar sig år meditation sägs återhämta sig från motgångar och kriser snabbare än andra.

Men var det så mycket bättre innan vi drabbades av datorernas och smarttelefonernas tsunami? Jag jobbade själv i nästan fyrtio år som lärare. På 1990-talet blev vi alla ”datoriserade”. Jag minns med fasa de första ordbehandlingsprogrammen. Hade du inte markören på rätt plats när du skulle spara texten så kunde det hända att du fick börja om från början. Åh – så många rop på hjälp i lärarrummet! Tids nog kunde vi ändå inte förstå hur vi klarat oss med enbart skrivmaskiner och med kopieringsapparater som skulle vevas fram! Minns ni dem? På den tiden kunde jag, som alla andra lärare, sitta sent på kvällarna (ty sådan är lärarens vardag), och kommentera studiearbeten med penna i hand. Sedan internet- och e-postfunktionerna trädde in i vardagen sitter lärarna ofta i vargtimmen och svarar på studerandenas frågor och bedömer deras arbeten digitalt. Är skillnaden så stor mellan då och nu? Allt kan inte skyllas på datorerna. Men arbetslivets krav och samhällets utveckling förefaller som helhet vara i otakt med vår förmåga att leva våra liv på ett balanserat och människovärdigt sätt. Kanske är infomanin en delorsak, eller kanske en följdsjukdom. Det är möjligt.

Hur som helst, vi stängde tv´n, datorn och telefonerna innan vi satte oss vid kaffebordet, min väninna och jag. Men redan när hon gick ut genom dörren på väg hem, hade hon smarttelefonen påkopplad och kollade ivrigt sms, epost och facebook. Samtalet vi förde medan vi var ”frånkopplade” – det var lika helande som den bästa meditation. Sådana samtal överträffas enbart av barnbarnens sunda uppfattning om här och nu – och av en och annan vandring ute i naturen.

 

Facebook  – ett Före och ett Efter

Jag gick rätt sent i livet med i Facebook. Det blev av först efter att jag lämnat arbetet i folkhögskolan och inte längre behövde överväga vem som lämpligen skulle ha tillgång till den information som jag lade ut; släktingar, vänner, intressegrupper, personal, samarbetspartners, förtroendevalda, studerande eller en bredare offentlighet. Jag bedömde att Facebook skulle ta för mycket tid och jag var inte intresserad av att läsa ”allt möjligt skräp” som jag hade fått för mig att där kunde finnas. Det var sist och slutligen ett arbetsforum som jag gärna ville tillhöra (och som träffades på nätet och bytte information där), som avgjorde att jag gick med. Och jag har gjort allt väldigt lätt för mig; jag skiljer inte på vem som läser, alla inlägg går ut till alla i vänkretsen, utom det material som delges i s.k. slutna arbetsgrupper. Någon gång delger jag information offentligt. Inläggen må framstå som spontana men är för det mesta ganska övervägda. Jag tog några beslut; exempelvis skriver jag enbart om vissa ämnesområden och försöker hålla mig till viss tematik. Jag strävar till att ha en positiv attityd i inläggen eftersom jag själv anser att världen byggs bäst med uppmuntran och tillförsikt. Jag försöker, så långt som möjligt, att verka enligt det. Kanske är det folkbildningens sporrande pedagogik som sitter i ryggmärgen. Men ibland förfaller jag säkert och sviker väl mina mål då och då.

Idag inser jag att orsakerna till att jag anslöt mig till Facebook säkert är flera än så; att lämna arbetslivet efter många år med en mängd kreativa människor omkring sig innebär stora förändringar. De yrkesrelaterade diskussionerna uteblir i vardagen, arbetssamfundet finns inte längre där. Den aktiva lärande miljön, de dagliga samtalen med anställda, med lärare och studerande, om stort och smått i livet, är inte längre närvarande – kontakten till ”fältet” upphör mer eller mindre. Jag var mentalt rätt väl förberedd, tror jag, och pensioneringar kommer ju inte oväntat – men jo, tomrummet fanns likväl.

Så vad göra? Personligen hittar jag mig själv i ”nya” sociala medier och lärande sammanhang, Facebook är ett av dem. Jag försöker iaktta det som sker runt omkring och jag skriver blogg ibland. Jag ägnar mig åt studier. Det blir en del föreningsarbete. Och inte minst – de välsignade barnbarnen och deras föräldrar ger livet meningsfullt innehåll.

Jag träffar vänner face to face, ibland. Och flera träffar jag på Facebook. Många av dessa hade jag inte haft kontinuerlig kontakt med under en lång tid innan jag gick med i sociala medier. Nu vet vi litet mera om varandras vardag. Jag tar del av reaktioner på samhällsfrågor, får mig tilldelad andras upplevelser av de mest skilda slag, vilket berikar även mitt liv. Jag inser att vi gärna rör oss i sammanhang där umgängeskretsen tänker i samma spår som vi själva gör, där vi får stöd för våra värderingar och vår identitet, där vi kanske inte är öppna nog för andra slag av insikter. Men det här gäller även de flesta andra umgängesformer. Facebook är bara en av dessa. Skräp- och hatpost är sådant som ”förmörkar” de sociala medierna. Jag kan förstå dem som överväger att överge sitt medlemskap i Facebook av personliga orsaker. Kanske kommer även jag att resonera annorlunda en dag, men just nu överväger fördelarna.

Vi är många i den generation som nu går i pension, som väljer att skapa oss mycket personliga ”forum” att vistas i, kanske t.o.m. helt nya sammanhang. Sociala medier kan vara en kanal att använda, för dem som har tillgång till datorer och nät. Tillvaron ser annorlunda ut idag än för tjugo år sedan. Människorna tänker annorlunda. En vän till mig uttryckte sig så här; ”Jag är kanske inte pensionär – jag är något slag av free lance”.  Kanske är det så, många av oss fortsätter att verka aktivt i samhället fast på olika sätt. Så länge det är möjligt.

Kerstin Romberg