Digibacke

Hösten börjar i Herran kukkaro.

Jag är tillbaka i Helsingfors. Solen skiner som om den aldrig gjort något annat. Under semestern lyckades jag flera gånger glömma bort allt vad Corona heter. Nu har sommaren glidit över i vardag, men övergången är nästan omärklig. Jag har redan en veckas jobb bakom mig, men är inte riktigt säker på vad jag har fått till stånd. Gränserna mellan jobb och privatliv har blivit så blurriga detta konstiga år. Det är annars en känsla som alltid tar över då semestern börjar, en förflyttning i tid och rum där jobbtakten och tanken sitter i de första veckorna, av bara farten. Att koppla om och koppla av tar lite tid.

Semesterns baksida

De senaste tio åren eller så har jag också känt att jobbstarten i augusti känns trög. Sommarens lediga tid ger mersmak, får mig att tänka att arbete inte är allt här i livet. Denna vår påverkade också detta. Jag kände mig semesterledig från första dagen. Övergången var smidig eftersom jag jobbat på distans hela våren. När jag tillbringar all tid hemma flyter gränserna mellan vardag och helg ihop. Resultatet blir ett slags limbo, ett mellantillstånd. I en annan tid av livet hade detta känts eländigt. Rutinlöshet, vänd dygnsrytm och depression går lätt hand i hand. Nu har coronan gett mig utrymme och tid att tänka och reflektera mer. Jag har känt mig mindre stressad, vilket säkert är en av orsakerna till varför det var så lätt att glida över i semesterläge. Takten är en annan, livet flyter i nya banor. Det gick under våren och försommaren, då semester och fritid hägrade bakom knuten. Ju längre detta håller på under hösten, desto tyngre tror jag det kommer att kännas. Vi är helt enkelt inte längre vana vid osäkerhet. Den trygghet vi greppat oss fast vid bygger på förutsägbarhet. Inte desto minst gäller det i en tid då politiken verkar helt uppochner och de vassa tungorna styr på nätet. Allt är i gungning och allt är i kaos, men min egen vardag kan jag åtminstone hantera. Så tror jag att jag tänkte före corona. Nu gäller inte heller det, sfären som jag ”kontrollerar” blir mindre och mindre.

Om att glömma

Därför kom semestern så skönt emellan. Det kunde gå dagar utan att jag tänkte på corona, eller på framtiden. Och nu då? Nu gäller det att bygga upp en vardag som fungerar. Vi behöver fortfarande lära oss nya saker, undantagsförhållandena till trots. Vi behöver fortfarande bearbeta det hat som fyller vår sociala vardag. Allt kan inte sättas på undantag i all oändlighet, i väntan på någon slags lösning. Kanske är det här det nya normala. För fria bildningens del betyder det ett fortsatt digiskuttande. Möten på distans, inga resor, virtuella kaffestunder. Eftersom ingen större förändring syns på horisonten får vi fortsätta där vi började i våras. Göra ännu bättre distanskurser. Reflektera över vad som fungerade i våras och dra lärdomar av det. Gå igenom vilka fortbildningsbehov våra lärare har, se på våra strukturer. Det som var hastig påkommet och snabbt lappat i våras behöver nu vara genomtänkt och ännu bättre.

Då gäller det att orka. Trots att det kan kännas tröstlöst och uppförsbackemotigt.

Minnen från en tid som var

I mitt flöde dyker minnen upp. Detta gjorde jag då och då. Här är ett foto från ett år sedan. Jag läser, tittar och ler åt hur annorlunda allt kändes då. Hur mycket jag tog för givet. Seminarier, nordiska resor till möten, kaffestunder, luncher. Nu känns varje träff speciell, för att den är så ovanlig. Det heter ju att man inte vet hur bra man har det förrän man förlorat det. Jag tror ju inte att vi förlorat all social kontakt för gott. Men jag inser och blir påmind om hur värdefulla de sociala ögonblicken är. En lektion på arbis, en lärarträff, ett projektmöte. De är inte alls självklara, och när de blir möjliga igen hoppas jag att jag förstår njuta av och uppskatta dem på ett helt nytt sätt.

Så ger också kriser som denna i bästa fall ögonblick av insikter, tid för reflektion, och möjlighet att välja vad som är viktigt på riktigt. 

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Trevlig midsommar!

Midsommar betyder så olika saker för olika människor. För mig handlar det mest om asplöv och silkespapper. Det är det som är grejen när man har vuxit upp i och fortfarande lever i en by med en alldeles egen midsommarstång med alldeles egna traditioner. Det är inte många midsomrar i mitt liv som jag har missat midsommarafton i Önningeby. En gång i början av 1980-talet befann jag mig i London. Det var sista kvällen innan jag skulle resa hem och vännerna jag borde hos hade en grupp människor från olika världsdelar på besök. När mörkret sänkte sig försökte jag förklara för några av dem att det ju var Midsommarafton ikväll och vad det betydde. Intresset var måttligt. Det kändes eländigt.

En anna gång skulle vi fira midsommar i Jakobstad, hela famljen. Det var vackert ute på Ådön och den ljusa natten ljusare än någonsin för en ålänning. Men i övrigt fanns det bara myggor. Myggor som lurade vid dörrspringan och bara väntade på att få komma in i stugan och de måste ha varit överlyckliga när man någon gång var tvungen att ta sig till utedasset. Vilket kalas för myggsvärmen. Ingen vidare midsommar den gången heller.

Nu ska stången snart resas. Silkespappret i kronan skimrar i solskenet.

När jag var yngre hjälpte jag mamma att inför varje midsommarafton få vår midsommarkrona färdig i tid. Stången i byn har tolv korsarmar och det ska vara en krona på varje. Precis lika många gårdar fanns det då och varje gård gjorde sin egen krona. Materialet var silkespapper och färgkombinationerna var oändliga. Det var alltid intressant att gå till stången på kvällen när resningen skulle ske. Hurdana kronor skulle de andra ha – vad månne Pellas-Nelly hade hittat på i år? Hon hade till och med LILA i sin krona en gång!

Ibland när inspirationen tröt eller bara för att det var roligt att variera så gjorde vi krona i Ålands flaggas färger: rött och gult och blått. Vi märkte inte riktigt när det hände, och det tog nog flera år, men plötsligt hade alla andra gått över till fibertyg i kronorna och i och med det blev de alla röda, gula och blåa, för fiberduken fanns inte i andra färger. Både mamma och jag älskade silkespappret och ville inte byta. Alla andra har hållit sig till fiberduken sedan dess och vi håller oss till silkespappret. En bekant som kom till stången en gång utropade ”Vems är den där dissidentkronan, Siv, är det din?”

Många tycker att fiberduken är bättre för att den inte tappar all färg vid minsta regnskur som silkespappret gör. Men för mig har det ingen betydelse. Stången pryds bara till för den där enda kvällen, den magiska midsommaraftonen. Sen står den bara och väntar på nästa år och nästa midsommarafton. Asplöven vi knutit fast vissnar också och det är ingen vacker syn. De granna röd-blå-gula kronorna understryker nästan förfallet. För mig var det bättre när kronorna och löven vissnade tillsammans.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Nålar i huvudet

Så här i pollentider brukar jag gå på akupunktur med några veckors mellanrum. Inte för att behovet är speciellt akut numera sedan jag för ett par år sedan övergick till en antiinflammatorisk kost. Den håller pollenallergin på avstånd. Numera går jag på akupunktur mera för säkerhets skull och för att jag samtidigt får eventuella spänningar i kroppen upplösta – något som jag liksom mången annan tampas med just nu på grund av oergonomiska hemmaskrivbord.

Att nacken känns styv förundrar mig egentligen för jag utnyttjar faktiskt det pausgympaprogram som min förutseende arbetsgivare har installerat i min dator. Två gånger i timmen ploppar det upp och får mig att göra några välvalda rörelser under en minut. En kollega till mig brukar skrattande säga att jag är den enda som verkligen följer programmet – till och med under möten!

Nu har jag dessutom den möjligheten att när någon blir långrandig i andra ändan av Teamstråden, kunna göra lite armhävningar eller ta några varv med hula-hula-ringen – när kameran är avstängd vill säga. Men detta till trots tar nog nacke och axlar stryk av distansjobbet och jag längtar efter mitt höjbara skrivbord på jobbet.

Alltså går jag till akupunktören. Men vart jag egentligen ville komma med detta konstaterande är, att jag, när jag nu skulle boka tid för följande gång insåg att jag då redan kommer att ha semester. Den här våren har varit så avvikande att det känns märkligt att semestern kommer som normalt. Men jag vet att det inte gäller alla och än en gång känner jag mig tacksam. Jag har varken blivit permitterad eller varit tvungen att utsätta mig för smittorisker. I den vågskålen väger lite nackont ganska lätt.

Moa

Ett preskriberat brott

Snart är Den klar – kurskatalogen! För ett år sedan förde vi en livlig diskussion med kommunikationsavdelningen om den tryckta kurskatalogens varande eller icke-varande. Det slaget vann vi som ville ha också en tryckt version av vårt kursutbud. I år behövde vi inte ens diskutera frågan. Du må kalla mig stenålders men jag tycker att det finns ett mervärde i att få hålla en kurskatalog i sin hand och bläddra i det digra utbudet. Som när man öppnar en ny bok, nyfiken på vad som döljer sig på nästa sida – det är en nästan andäktig känsla.

Kanske lever den känslan kvar från min barndom då jag fick lov att läsa böckerna i min pappas bokhandel bara jag inte brutalt bröt upp bokryggen – det fick inte synas ett spår av att boken skulle vara läst. Eftersom pappas och mitt brott torde vara preskriberat vid det här laget vågar jag nu äntligen lätta mitt samvete. Försiktigt brukade jag glänta på sidorna och begärligt sluka raderna. Det förbjudna är som bekant ofta lockande. På så sätt kom jag att läsa en hel del klassiker som relativt ung.

Visst drogs jag också till Kalle Anka och Fantomen. Men min pappa var smart; han lät mig läsa också dem men stack med jämna mellanrum sina favoriter i min hand. En av dem var Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes minns jag, en lunta på 750 sidor. Den tragglade jag igenom som elvaåring. Knappast hade jag så stor behållning av den då, men ändå tycks den ha lämnat spår i mig, eftersom jag kommer ihåg just den. Kanske det skulle vara dags att ge den en ny chans under den inte mera så avlägsna semestern…

Kanske min semesterlektyr…

 

Moa

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Sommaren är kort

Hur skall man göra för att njuta av den perfekta sommaren? Skall man planera de kommande tre månaderna minutiöst eller ta dagen som den kommer? Skall man vara social eller fly ut till någon enslig holme? Skall man hållas hemma eller ta flyget till okänd destination?- Nu då vi är inne i den första så kallade sommarmånaden har vi redan en längre tid kunnat njuta av sommarvärmen. Och visst har vi njutit! Men ju närmare semestertiden vi kommer, destu mer ökar trycket på att igen en gång försöka uppnå den ultimata sommaren. Kanske blir det i år som den slår in, vädret ser ju ut att kunna möjliggöra det i varje fall. Men det finns så många andra saker som skall klaffa.

Man skall hinna vara på stugan, båten skall målas, bryggan fixas. Midsommaren tillsammans med Andersons, sedan till Pettersons och så är det igen dags att vara Lundströms till lags. De kommer alltid första veckan i juli. Däremellan skall jag äntligen ta mitt green card som jag inte hunnit med under de fyra senaste somrarna. Ett par dykresor till Åbolands skärgård kunde sitta fint. Och så borde svärföräldrarna stuga fixas till lite grann. Det blir en resa till Karelen. Där är fint, mycket björkar. Veden skall huggas. Rödmyllan kokas. Måste köpa nya nät, skaffa fiskekort. Kunde vara skönt att stanna kvar i stan’ några dagar också. Det blir ju lite omväxling till allt gräsklippande. Gräsklipparen måste fixas. Ny grill och fiskrök måste vi också ha. När var det Raseborgs sommarteater? Lurens skulle också vara kul. Och så en vecka i Vasa. Där måste taket fixas, det regnade in i fjol. Och så börjar ju fotbolls VM! Några matcher måste jag nog se tillsammans med kompisarna på någon pub i stan’. Borde man ta en sväng till Estland? Kanske med Vespan. Den borde jag fixa på. Jag köpte lite grejer i höstas till den. Nya elkablar och speglar. Ett par dagars arbete bara. Ny bakring också. Och en lite längre tur med båten den här sommaren, det var ju så blåsigt i fjol.

Uh, det börjar bli ganska mycket. Måste kolla almanackan. Skönt att det snart är semester.

Ruisrock, en fest för måsar

Vi brukar tycka bäst om små campingplatser utan en massa stjärnor. Där är det sällan fullt och den egna tomten blir lyxigt stor. Till våra favoriter hör Juthbacka och Åminne. Och sportplanen i Dalsbruk under Baltic Jazz. Döm därför om min förvåning när jag kom på mig med att stortrivas på Runsala camping i nästan en hel vecka. Runsala hör nämligen inte till de små. Campingområdet hade just blivit av med veckoslutets 93 000 ”ruisrockare”. Spåren syntes ännu tydligt när vi anlände vid lunchtid på måndagen – hela Åbos måssläkte höll efterfest på de enorma gräsplanerna. Men det gick inte många timmar förrän alla spår var bortsopade. Det var faktiskt inte bara måsarnas förtjänst utan också en hel hop unga sommarjobbares. De förtjänar en eloge.

När kvällen kom var alla inrutade platser fyllda. Trots det kände jag ingen klaustrofobi, kanske för att naturen var så nära och elstolparna trots allt ganska luftigt placerade. Och folk beter sig väldigt städat. Nattetid är det tyst. Och inte hörs det mycket ljud på morgonen heller. En morgon vaknade jag till min stora förvåning först halv tio, vilket inte har hänt mig på de senaste hundra åren. Också hundarna snusade sött.

Det är kanske det som är tjusningen med att bo i husvagn; det är den totala avkopplingen. Där finns ingenting annat än lite disk som kan uppfattas som något måste i sommarhettan. I övrigt är det fritt fram att ta dagen som den kommer – umgås om man vill eller förskansa sig i sin egen bubbla avskärmad från den omgivande världen, om man känner för det.

Trött dvärgschnauzer sover i en husvagn.

”Slagen hjälte”. Det kräver energi att hålla reda på allt som händer på en campingplats.

Moa Thors