Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

Världens lyckligaste?

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi räknas också till de säkraste och några värre naturkatastrofer hotar oss inte heller. Berggrunden är stabil, orkanvindar ovanliga och skadedjur av olika slag trivs inte i vårt kalla klimat. Vårt samhälle garanterar alla dess medborgare vård och omsorg oberoende av personlig ekonomi, trafikregler efterföljs och utbildningen är gratis. Förra året utnämndes vi också till världens lyckligaste land. Det låter som om vi inte skulle kunna ha det mycket bättre.

Ändå ter det sig inte riktigt så då man följer med tongångarna den senaste tiden. På vissa håll låter det närmast som om vi närmar oss en katastrof, som om vårt samhälle hotar att gå under. Om vi släpper in dom där. Dom där som ser annorlunda ut, som beter sig konstigt och talar språk vi inte förstår. Dom där.

Främlingsfientligheten är otäck. Den känner ingen logik, den tar inte till sig fakta, den förblindar – för den bygger på starka, oftast irrationella känslor. Den starkaste av dem alla är rädslan. Som känsla svår att kontrollera av den som drabbas och därmed lätt att utnyttja av den som önskar påverka.
Men vad är det så många är rädda för? Varför verkar behovet att måla upp skrämmande hotbilder kring invandringen till vårt land på sina håll vara så stort? Beror det på en bräcklig självkänsla, en rädsla för att förlora kontrollen och påtvingas något man inte vill eller bottnar rädslan sist och slutligen i en oro för att mista något man anser sig ha mer rätt till än andra? En rätt man tilldelar sig själv för att man den bräckliga självkänslan till trots paradoxalt nog anser sig vara bättre än de andra, främlingarna. Är främlingsfientligheten i grunden en förklädd form av egoism och biologiskt revirhävdande?

Just i skenet av den bild jag beskrev av vårt land i början ter sig den här förklaringen helt plausibel. Vi har så mycket att förlora. Vi reagerar med att bygga murar, att stänga in oss och vägra dela med oss.
Men det är inte den generöse som sover dåligt, sömnlöshet drabbar den rike som ständigt oroar sig för att någon ska komma och ta ifrån honom hans rikedom. Och ju större vi låter klyftorna i världen bli desto sämre kommer vi att sova. Hur går det med det lyckligaste folket i världen då?

Åbo

På väg hem från Åbo. Mitt sällskap ville under besöket gärna gå och lägga ner ett ljus på den plats där en ung finsk kvinna så brutalt stacks ner av en asylsökande några dagar tidigare. Varför kände jag obehag av blotta tanken att gå dit? Det knöt sig i magen, men visst gick jag dit. Hade jag kunnat säga nej och hur hade jag isåfall kunnat förklara mitt val åt mitt sällskap då jag inte ens kan göra det för mig själv? Hade det tolkats som nonchalans?

Där jag i sällskap av många andra stod och blickade ut över det överväldigande ljus- och blomsterhavet på Åbo torg var allt jag kände overklighet och betryckthet. Skam. Oro. Rädsla. Vad var jag där för att hedra? Vad förväntades av mig och vad ville jag med min närvaro bevisa? Förstås hedra den bortgångnes minne, men hon var ändå en för mig helt främmande person. Tänkte jag alltså mer på mig själv än på henne? Var jag där för att motsätta mig terrorism, främlingsfientlighet eller kunde man kanske tolka min närvaro som ett ställningstagande mot flyktingströmmen? Var jag sensationslysten?

Chocken efter själva dådet sitter ännu i och känslorna ligger på ytan, kanske en förklaring till min ambivalenta inställning till besöket. Efteråt kan jag konstatera att jag på plats inte upplevde någon stark känsla av samhörighet med de andra besökarna, ingen kollektiv lättnad gemenskap i svåra situationer ofta kan ge. Tvärtom. De klyftor som snabbt vuxit sig breda i vårt finländska samhälle kändes uppenbara. Vad är det vi som stod vid ljushavet kan enas kring? Kan vi ens enas i ett klimat som allt starkare betonar skillnader, ett vi och ett de, ett för och ett emot som om ett antingen eller skulle kunna finnas i en så komplex situation vi och hela Europa nu befinner oss i. Förvirringen ökar och med den osäkerheten och rädslan. Både bland asylsökande och finländare. Goda råd är nu dyra.

I katastrofens öga

Ibland är situationer så absurda bara för att de känns helt vanliga. Fast de absolut inte borde vara det.
För någon vecka sedan var jag i Bryssel. Det var kort tid efter terrorattackerna där och det betydde att vi inte kunde flyga direkt utan först måste flyga till Paris för att sedan ta tåget därifrån till Bryssel. Visst hade jag innan resan funderat både en och annan gång om jag borde ha hoppat av, men vi var en grupp och vårt program var väldigt intressant och av stor betydelse för mig.

Jag har tidigare rest mycket till Bryssel i jobbet och känner staden relativt väl. Livet, mångfalden och blandningen av fransk savoir-vivre och EU-byråkrati har alltid tilltalat mig – här blir det europeiska så påtagligt.
Den här gången var det annorlunda. Visst var trafiken livlig som vanligt och folk rusade omkring med sina portföljer och höga klackar som alltid – men ändå var inget som förr. De sneglande blickarna i tunnelbanan, frånvaron av barn i gatubilden och en sorts påklistrad oberördhet då man gick förbi blomsterhaven vid Malbec-stationens tunnelbaneuppgångar. Mest påtagliga var förstås soldaterna som rörde sig överallt i gatubilden i sina kamouflage-kläder, hjälmar och det mest skrämmande – med sina automatvapen som en sköld framför kroppen. I fantasin tänkte jag mig att de såg ut som leksaksvapen, men soldaternas blickar lät en förstå att det nog var högst funktionsdugliga. Det var på riktigt. Helt utan förvarning hade människor på väg till arbetet och familjer på väg på semesterresor sprängts ihjäl. Meningslöst och utan möjlighet att skydda sig. Ändå måste staden vakna och fortsätta livet dagen efter. Är det så här en katastrof känns – så här vanlig?

Än mer absurd blev situationen då vi skulle flyga hem igen. Flygfältet öppnade samma dag vi åkte och man hade arrangerat med extra säkerhetskontroller. Vi uppmanades vara på plats tre timmar innan avgång. Då vi steg av bussen visades vi in i ett provisoriskt stort tält, där den första säkerhetskontrollen gjordes innan vi ens kunde gå in i flygfältsbyggnaden. Tältet såg ut som de stora flyktingtälten man ser i TV allt oftare nuförtiden. På väg in i byggnaden passerade vi ytterligare ett stort tält. På väggarna hängde tavlor med handskrivna hälsningar. Vet inte om de var från anhöriga till de döda eller skadade, från flygfältspersonalen eller kanske också jag hade kunnat gå och skriva en hälsning. Surrealistiskt.
Nästa säkerhetskontroll var inne i den nya terminalbyggnaden. Ljus och glänsande – men den förväntansfulla och hektiska atmosfär som vanligen kännetecknar internationella flygfält var som bortblåst. Stämningen var tryckt och jag har aldrig förr känt underströmningar av osäkerhet och rädsla så starkt som i den hallen. En kollektiv skräck som vi alla effektivt kamouflerade genom att se oberörda ut. Genom att småprata och skratta med varandra. Som om ingenting hänt. Som om det var en fullt normal vanlig onsdag på flygfältet i Bryssel. Tänk att en känsla kan vara så påtaglig, ändå helt osynlig.

Europas hjärta har igen drabbats av en katastrof, hur vi än försöker inbilla oss att livet nog går vidare som vanligt. Tryggheten och förtroendet har fått sig en allvarlig törn. Terrorister har sått rädslans och misstrons frön just där de vet att grogrunden är som bördigast. Just nu känner jag mig rätt uppgiven, men om vi låter den känslan ta överhanden har de vunnit. Då stänger vi våra gränser, ger avkall på vår frihet och sviker vår europeiska dröm om samarbete och fred. Det är trots allt den mest framkomliga vägen. Det vill jag tro och lita på.

Meditation och krigsveteraner

I veckan såg jag en dokumentär om amerikanska krigsveteraner som led av posttraumatisk stress. De hade fruktansvärda minnen av vad de varit med om. De kunde inte längre leva normala liv när de kom hem:  De sov inte, kände avsky och skam inför vad de gjort. En man måste alltid ha en vägg bakom ryggen.

Dokumetären följer också med en liten pojke som lider av ADHD, tvångsmässiga rörelser och rädslor.

Dokumentären The Free Mind visar hur dessa genomgår behandlig med meditation och andningsövningar för att träna hjärnan att förhålla sig till tankar och känslor på ett nytt sätt. Samtidigt genomförs en undersökning för att se hur hjärnan hos krigsveteranerna reagerar. Undersökningen leds av professorn i psykologi och psykitari, Richard Davidson vid univeristet i Winsconsin-Madison. 

 

 

Det är fantastiskt att se veteranernas ansikten i slutet av dokumentären. De kan le. De kan leka med sina barn. De sover. Den lilla pojken vågar åka hiss. Vår hjärna förändras hela tiden. Vi kan lära oss att förhålla oss till våra liv på nya sätt, vi behöver inte vara fångna i våra tankar. Kan något vara mer befriande än det?

I skolan har vi under två år haft  Mindfulness på schemat. Det ska vi fortsätta med.

 

Sabine Forsblom