Ett dygn på havet med folkmusik

Det är precis en vecka sedan jag tillsammans med 2499 andra (de sa att det var 2500 med!) åkte färja mellan Helsingfors och Tallinn under nästan ett helt dygn. Eller om man ska vara ärlig så låg vi mest i Tallinns hamn. Det var dags för den årliga Folklandiakryssningen när folkmusikentusiaster från hela Finland samlas på en chartrad färja och spelar, lyssnar och dansar en kväll en natt och en dag. Från fredag kväll till lördag eftermiddag. I år genomfördes Folklandia för tjugonde gången!

Det är nördigt, men glatt och fullkomligt oemotståndligt. Unga som gamla samlas förväntansfulla i hamnen och står där länge och väntar på att få gå ombord, spanar in bekanta och längtar efter att få börja kryssandet.

I alla hörn som tänkas kan står det folk och spelar redan innan färjan lagt ut. I alla caféer och barer och discon, ja till och med i konferensavdelningen har man riggat scener för folkmusikgrupper och dansare. Ett stort programblad på två sidor radar upp vad som händer på alla scener och det gäller för alla att spana in sina favoritkonserter och däremellan hinna med lite mat och dryck också.

Nästa års Folklandiakryssning brukar bli fullbokad alldeles kort efter att årets kryssning är avslutad.  När man lyckats få en plats för en hundring ungefär har man en koj i en hytt och kan gå på alla aktiviteter och konserter utan att behöva hala fram plånboken. Proffsen och de glada amatörerna blandar sig på ett naturligt sätt, de jammar ihop i något ledigt hörn, de lyssnar på varann och dansar tillsammans. En höjdpunkt under resan är nattkadriljen eller ”Huutokatrilli” som det står i programbladet. På det största dansgolvet samlas vid midnatt så många som bara får plats, Antti Savilampi den outtröttlige, med headset på, instruerar först alla ivriga i alla turer som ingår. Det brukar ta en god stund bara det. Och så spelar JPP intensiva kadriljer i ett enda kör i minst en halvtimme, kanske en hel. Antti ropar instruktioner och alla dansar. Det är säkert allra roligast att vara med på golvet, men det är en fröjd att titta på också. (Klicka på bilden nedan!) Vilken gemenskap och vilken glädje!

huutokatrilli

Antagligen är man ganska udda som reser med nattfärja till Helsingfors för att stiga ombord på en anna färja för ett dygn ombord och sedan tar man bussen till Åbo och kvällsfärjan hem. Men tamejsjutton att det är det värt! Ett dygn i bubblan Folklandia varje år gör gott åt själen. Alla ombord är ens kompisar fast man inte känner mer än en handfull personer, vi är alla med på samma fest och ler vänligt mot varandra när vi trängs i kön efter kaffe eller mat. Kanske borde jag boka in mig till nästa år redan nu så länge det finns en chans…

Siv Ekström

Longplay

Mellersta Österbottens kammarorkester håller hög internationell nivå. Orkestern gör också publikarbete bland barn och ungdomar. Som bäst gör de en liten turné i svenskspråkiga lågstadier och förskolor. Man spelar Mozart, Grieg och Sibelius samt modern filmmusik. Man uppträder i små, intima utrymmen och ger också bl.a. specialprov på de olika instrumenten och hur man kan uttrycka olika känslor med dem. Allt på barnens villkor och också utgående från deras respons och frågor.

Kammarorkestern spelade nyss för förskolan och lågstadiet i Nedervetil. Förskolbarnen satt alldeles nära, tysta och koncentrerade. De var uppenbart tagna av klangerna och av intensiteten i uttrycket.

Man fick ställa frågor och det gavs svar. Det berättades om olika typer av musik, om olika långa stycken.

Det fanns tid för en sista fråga. En pojke hade skruvat på sig en stund, tog mod till sig och formulerade sin önskan:

– Kan ni spela naa som e lang?

En professionell stråkorkester som dimper ner och spelar klassiska verk för små barn kan knappast få någon bättre feedback!

(återgivet av signaturen ”En som var där”)

Polska med symfoniorkestern

Nedergårds-Janne i Listersby i Vårdö kunde aldrig föreställa sig att polskan han spelade för Otto Andersson i början av 1900-talet en gång om drygt hundra år skulle spelas av en symfoniorkester från Sverige. Men nu är det gjort! I torsdags besökte Gävle symfoniorkester Mariehamn och konserthuset Alandica. De kom för att spela musiken från sin nyutgivna CD med titeln ”Symphonic Stomp of Sweden”. Skivan omfattar 65 minuter folkmusik, både gammal traditionell och helt nyskriven, arrangerad för orkestern av Karl-Johan Ankarblom.

Skivbolaget hade låtit sig övertalas att ge ut den planerade skivan men när de fick höra inspelningarna som var klara någon gång i februari – mars i fjol, ville de lansera CD:n internationellt och då fick det ta tid att ordna med skivomslag och putsa marknadsföringsstrategierna. Som vi har väntat, vi som visste vad som var på gång och dessutom fick en föraning genom en filmsnutt på Facebook från en konsert i Bollmäs som orkestern passade på att göra efter skivinspelningen ifjol.

Den 8 augusti i år släpptes skivan på Hesselby folkmusikfestival i Stockholm och fick mycket positiv respons. Kritikerna i Sverige har varit hänförda, skivan har sålt i mängder så att den legat på topplistor när det gäller klassisk musik. På Åland har vi nu i två års tid haft ett samarbete med Gävlesymfonikerna och vi var förstås många som blev glada när vi fick veta att de kommer till Åland med folkmusikprogrammet nu i höst. De har spelat i Mariehamn tre gånger tidigare, en gång i terminen, sedan sportlovet 2013. Samarbetet gäller offentliga konserter, men också Ålands musikinstituts elever, som har fått träffa musikerna i orkestern och spela tillsammans med dem.

Musiken på den nya CD:n bildar en helhet skapad av arrangören Karl-Johan Ankarblom som också dirigerade orkestern under konserten på Alandica. Folkmusiken idag har inte någon framträdande roll i människornas vardag, men vid viktiga livshändelser är det ändå ofta till folkmusiker man vänder sig. Vid bröllop, dop och i sorg. Verket börjar i den folkliga föreställningsvärlden med Karl-Johans egen komposition Hins kall från Hårga, där Näcken kallar på spelmannen som svarar och som får orkestern med sig till slut. Därefter kommer arbete, fest, bröllop och vemod med på olika sätt i resten av låtarna. En fantastisk skiva!

dirigent

Vid ålandsbesöket ville man ha litet åländsk musik med på ett hörn och min dotter Ida Kronholm och jag blev inbjudna att tillsammans med Andreas Nyberg agera förband – som man brukar ha på alla större rockkonserter. Allra först spelade vi Klang Julles vals med enbart fioler tillsammans med dirigenten som själv är folkmusiker från början (fem år var han visst när han började). Sedan kom Nedergårds-Jannes polskan med dirigent och full orkester bakom oss. Andreas Nybergs schottis, som fick heta Rejvländer i det här sammanhanget, blev nästa låt innan orkesterns ordinarie program tog vid med riksspelmannen Görgen Antonsson som solist.

Det är svårt att förklara hur fantastiskt det var att musicera med symfoniorkestern i ryggen. Femtiofyra musiker, varav tre slagverkare och så Karl-Johans påhittiga, svängiga arrangemang! I den sista låten på konserten som var den tredje av ”våra” låtar som arrangerats speciellt för detta tillfälle var det svårt att hålla masken. Mungiporna gick nog upp till öronen: den finaste brudmarschen vi vet, Napoleon, som finns i varianter över hela Norden, inleddes med oboesolo över spröda violinklanger i B-dur, vi kom med i G-dur och det hela avslutades i A-dur. Då blev det lyckosprattel i violinerna, och blåsare och slagverk som bara växte… ”Ett minne för livet” räcker inte till, jag har inte landat ännu och vill inte göra det ännu på ett tag.

Siv Ekström
Foto av Tua Åström från konserten med solisten Görgen Antonsson och dirigenten Karl-Johan Ankarblom

Nu bär det snart av till Kyrkogårdsö!

Sommarens höjdpunkt, men också en vink om att sommaren snart är slut är här: på söndag börjar folkmusiklägret på Kyrkogårdsö som jag har hållit i trådarna för och varit med och undervisat på i 18 år. Vi blir drygt 30 personer i alla åldrar som träffas ute på den lilla fina ön på söndag kväll. Där ska vi sedan spela låtar hela veckan. Lägret är till för både barn och vuxna, från början främst för fiolspelare, men cello har också blivit ett stående inslag. I år har vi också med en nyckelharpa. Deltagarna kommer i år från Åland, Åbo, Dalsbruk, Korpo, Stockholm, USA och England. Tidigare år har vi också haft deltagare från bland annat Estland och Holland.

Det är ett fantastiskt ”sommarjobb”: vi lärare jobbar många timmar om dagen, när vi inte undervisar  planerar vi nästa dag och skriver noter på låtar vi har kommit på att vi ska använda fast vi har med oss noter kilovis. Det är varmt och en massa människor runtomkring oss. Men det är på något underligt vis som semester i alla fall. Vi går till dukade bord med underbar mat, alla deltagare är så intresserade och glada. Stämningen är varm och generös och vi har helt enkelt väldigt roligt tillsammans.

lägerbild2

Noter ja, sådana ser deltagarna ingenting av på hela veckan. Alla låtar lärs ut på gehör, genom att vi spelar före och deltagarna härmar. Gruppindelningen sker så gott det går enligt spelvana så att svårighetsgraden varierar. Några låtar arrangeras så att alla kan vara med –  nybörjarna kan kompa på lösa strängar eller spela en enkel stämma eller de mer avancerade får en svårare stämma. Det är imponerande vilken mängd nya låtar deltagarna kan klämma in under en vecka! På fredagen har vi avslutningskonsert och bänkarna uppe på Skullan fylls varje gång. Dels kommer föräldrar ut med färjan för att lyssna på sina barn, men också från grannholmarna kan det hända att folk kommer i båt för att lyssna. Och sedan, just innan vi traskar ner till färjfästet för att resa hemåt, delas de nytryckta nothäftena med alla veckans låtar ut till alla. Där finns noter så att man ska komma ihåg låtarna när man kommer hem och kanske också kunna lära ut dem åt andra. Det var ett syskonpar som var med på lägret en gång som genast de kom hem halade fram nothäftet och beordrade pappa att spela stämma.

Lägret arrangeras av en förening som vi bildade särskilt för ändamålet. Sylvia Sundström på Kökar tog i början av 1990-talet initiativ till ett musikläger för skärgårdsbarn och ordnade det i några år, men sedan när lägret började växa tog föreningen över. Det finns en liten styrelse som söker understöd och vidtalar lärare och eftersom vi numera har en ”egen” vecka på Havsgården på Kyrkogårdsö, är det en väl grundad vana att varje sommar åka ut och spela i början av augusti. Lärarna blir lätt fast och kommer gärna igen, så det är bara att på lägrets sista dag fråga ”kommer ni nästa år igen?” och så är det fixat.

Vårt läger är ganska unikt på det viset att vi blandar vuxna och barn. Alla deltar på samma villkor. Barn och vuxna blir spelkompisar och det blir naturligt för äldre och yngre barn att spela och leka tillsammans. Det är nästan sällsynt idag. Överallt – framförallt i skolan – ordnas man in efter födelseår och yngre befattar man sig inte med för de är så barnsliga och äldre är farliga och vuxna fåniga. Men har man varit med på Antons vänners folkmusikläger har man 70-åriga kompisar fast man själv är bara tio.

Om det är någon som blir avundsjuk nu så är det alldeles i sin ordning – det ska bli SÅ roligt. Men till ett annat år är det bara att komma med!

Siv Ekström

Är du man eller kvinna?

Det jobbas intensivt med en ny opera på Åland just nu. Sju sångerskor och en skådespelare ska sjunga och agera, sex musiker bildar orkester. Regissören Suzanne Osten leder det spännande arbetet med att utforma det som ska hända på scenen. Isländska Karólina Eiriksdóttir har skrivit musiken och åländska Katarina Gäddnäs har skrivit librettot. Anna-Maria Helsing dirigerar. Det är Kulturföreningen Katrina som står bakom produktionen och i mitten av juli blir det premiär i Alandica i Mariehamn. Efter sex föreställningar här drar man ut på turné till Jakobstad och Stockholm. Senare uppförs operan i Esbo och det finns också planer på Oslo och Reykjavik.

Operan tar avstamp i historien om Maria Johansdotter som föddes i Sanda by i Föglö ca 1683. Hennes far Johan Mattsson dog 1691 när Maria skall ha varit åtta år gammal. Modern Brita Mattsdotter gifte senare om sig med bonden Erik Göransson från Sottunga. Vad som sedan hände med Maria får vi reda på i protokollen från de förhandligar som hölls vid tinget i Svartsjö Färentuna utanför Stockholm 1705 och i hovrätten 1706.

Maria följde med sin styvfar till Stockholm hösten 1702. Hon försörjde sig till en början genom att spela nyckelharpa på korgarna i Stockholm och tog senare arbete som piga, först i staden och senare på landsbygden utanför. Efter två år klädde Maria sig som man och började kalla sig Magnus. Det var bättre betalt som dräng och det var egentligen sådana sysslor hon var van med hemifrån och trivdes bäst med. Den trevliga drängen med den fina sångrösten blev omtyckt bland både arbetsgivare och de unga flickorna. Magnus var snäll, säger en av de unga flickorna i rätten. Maria/Magnus fick erbjudande om tjänsten som klockare, men prästen fattade misstankar och började nysta i saken och så småningom kom det fram att Magnus egentligen var en kvinna och det blev tingssak av det hela.

Prästen ville ha henne dömd för otukt och för att ha ”inviterat djävulen”, men rätten brydde sig inte om det moraliska i att Maria/Magnus flirtat med flickor utan dömde henne för att ha ställt till oreda, dvs för att hon uppträtt under falsk identitet, och dömde henne till åtta dagar på vatten och bröd.

stockholm-06

Vad som sedan hände med Maria Johansdotter vet vi inte. Dog hon efter den hårda tiden i fängelset eller fortsatte hon sitt liv som Maria Johansdotter utan att lämna flera spår i protokoll och handlingar? Nu efter 300 år lyfts hon i alla fall fram på scenen och vi kan fascineras över hur aktuell hennes historia är. ”En opera om rätt kön” är underrubriken för produktionen som går under titeln Magnus-Maria. Kön och genus hör till vår samtids heta frågor vilket gör Maria/Magnus rykande aktuell. Föreställningen blir fantastisk, musiken är häftig, scenografin skapar stämning med enkla men effektfulla medel, alla medverkande är verkliga proffs. Kom ihåg att det här inte är kostymteater som skildrar ”hur det gick till” – nej det är tankeväckande med många associationer till aktuella fenomen och mänskliga frågor, som gör att man känner igen sig och får en del att fundera på. Nu är det två veckor till premiären den 15 juli!

Siv Ekström

Ren och skär gemenskap

Litet före klockan sju på kvällen låser jag upp dörren till Önningebymuseet. Det är fredag. Första fredagen i månaden och vi ska ha ”Öppet hus för spelmän”. Vi – det är Folkmusiklaget Kvinnfolk som har skapat och upprätthållit den här traditionen i snart 23 år nu. Det började i december 1991 hemma hos Benita Muukkonen som då bodde i ett litet hus i Godby. När hon efter några år flyttade till lägenhet hade Önningebymuseet just blivit tillbyggt och vi började använda museets caféutrymmen både för våra övningar och för Öppet hus.

Modellen är enkel. Vi radar ut stolar i en ring som fylls med spelmän vartefter de droppar in. Instrumenten är mest fioler, men också dragspel och nyckelharpor brukar komma med. Ibland till och med en klarinett eller en gitarr. Turvis får alla i ringen önska vilken låt som ska spelas. Ingen protesterar mot låtvalet, allas önskemål respekteras. Om man inte kan låten går det bra att lyssna, men oftast försöker man komma underfund med melodin vartefter den spelas. Noter är det ganska hopplöst att försöka använda. Innan man har bläddrat fram rätt låt har alla de andra redan spelat den ett varv. Nej, meningen med spelandet på Öppet hus är att det sker på gehör och utantill. Det är gemenskap i spelet och stämningen är generös. Prestige och konkurrens lyser med sin frånvaro.

openhouse

Det är flera fördelar med detta sätt att spela. Minsta nybörjare kan delta och önska den eller de enkla låtar som den har på repertoaren. Det är också viktigt att ingen kan stoppa den önskade låten med motiveringen att man inte kan den. Skulle man för varje melodi reda ut vilka låtar som alla kan skulle det inte bli många låtar spelade per kväll. Nu sitter den som är i tur att välja och värper på sitt önskemål så att så fort den förra låten är slutspelad kan man utannonsera sitt val och så är alla i gång med nästa låt nästan lika fort som den förra tog slut. På det här sättet får inte heller någon försigkommen typ chans att briljera eller dominera.

Alla åldrar och spelnivåer är representerade. Folk kommer från hela Åland – och märkligt nog även över Ålands hav. Vi förundrar oss över detta: att våra spelkamrater från väster sätter sig på färjan för att komma över till Åland för att  spela en kväll med oss. Varje tillfälle är unikt – alltid roligt, men på olika sätt beroende på vilka som kommer med. Gamla spelmän, tonåringar, trogna mångåriga deltagare, nykomlingar. Det händer att folk som är nya i gänget mejlat mig dagen efter och bett om noter till favoriter från igår kväll. De unga suger åt sig nya låtar hur snabbt som helst och här har vi alltså satt i system en traditionsförmedling av rang.  Nästan varje gång har vi också en liten supporterskara på plats – det är mammor, fruar och mormödrar som tagit med sig sticksömmen och som sitter och stickar och lyssnar.

När klockan närmar sig halv nio börjar det värka i kaffetanden och någon ur Kvinnfolk går ut i köket för att koka kaffe och te. Vi inhandlar alltid smör, ost och bröd, men hoppas också på att de som brukar baka kakor ska komma ihåg vad det är för kväll. Riktiga kalas kan det bli och efter en god stunds fika och prat tar spelet vid igen. Ofta håller vi på fram emot midnatt.

Öppet hus har så litet ekonomi och byråkrati som möjligt: Ingen entréavgift, ingen anmälan, inga noter att ”öva” på. Det här är bara ren och skär gemenskap för nöjes skull i musikens tecken. Kvinnfolk köper kaffe och tilltugg, den som vill bidrar med en slant i en liten burk och så måste man alltid kvittera med en autograf i Kvinnfolks gästbok. Budet om att det blir Öppet hus sprids på olika sätt. Vi har en e-postlista med närmare 60 adresser och dessutom har de båda åländska tidningarna Kom-ihåg-spalter som man kan få in några rader gratis i. Och nu sprids budet om juni månads öppet hus på detta sätt: Kom till Önningebymuseet på fredag den 6 juni och var med på Öppet hus, ta med fiol eller sticksöm eller något annat bärbart instrument!

Siv Ekström