Medis vårsalong

Det var våravslutning på Medborgarinstitutet i Mariehamn på tisdagskvällen. Vi kallar det Medis vårsalong, eftersom det hela hör ihop med en utställning av elevarbeten från olika skapande kurser. I Medis hus har flera salar den senaste veckan förvandlats till konstutställning och utställning av keramikalster. I Tekniska verkens aula får man vandra in i en miljö av mattor och plädar, vävda dukar och andra textilier, allt konstfärdigt upphängt och draperat, och man kan inte annat är förundras och imponeras över vad alla kursdeltagare har åstadkommit under ledning av sina duktiga lärare!

Vårsalongens öppning är en riktig avslutningsfest. Olika kursdeltagare uppträder på olika sätt. Årets fest inleddes med folkmusik av 16 kursdeltagare på fiol och nyckelharpa, seniordansarna som var så många så man inte hann räkna dem uppträdde med grace och ett leende på läpparna. Bildningsnämndens ordförande inledningstalade och rektor Leena Raitanen delade ut stipendier. Åsas sångensemble, som är ett nytt grepp för i år, kom intågande till svängig sång och en nystartad ukuleleorkester som ännu inte fått något namn kompade och sjöng svängigt ett par kända sånger. Ett intressant inslag var de fem sfi-elever som på flytande svenska berättade om sina intressen och visade bilder och slöjdalster som tog andan ur publiken. Modevisningen med deltagare i sömnads- och väsktillverkningskurser imponerade också. Tusen plåtburksringar som virkats ihop till en väska till exempel eller en svart sportig jacka att svänga runt med på stan!

Medis är mångfald och skaparkraft, traditionsförmedlare och nyskapare. Ibland får man höra att Medis bara borde hålla nyttiga kurser och då vet man att den som uttalat sig inte riktigt vet vad man håller på med på kurserna. Vilka kurser kan kallas onyttiga? Vem har rätt att avgöra vad som är nyttigt för andra människor?

Siv Ekström

Spännande matmöten

Ukrainsk borsjtsoppa, japansk sushi, sausage rolls från Australien och olika rätter från Syrien var några av läckerheterna man kunde få smaka på när det var Restaurangdag senast på Medis i Mariehamn. Det fanns också mat från Italien, Grekland, Bosnien, Portugal, Thailand och Colombia. Ända sedan jag först läste om idén med Restaurant Day och pop-up-restaurangerna i Helsingfors, Stockholm och i fler länder världen över har jag drömt om att det skulle börja hända något också på Åland den dagen.

Det var i maj 2011 som det hela startade i Helsingfors. Det lär ha varit några matintresserade vänner som satt och diskuterade att det var så mycket byråkrati och svårigheter innan man kan starta en matservering. Då kom någon på att man skulle kunna ha matserveringar bara för en dag – det skulle väl inte behöva vara så krångligt!

Det visade sig att hälsomyndigheterna gillade påhittet, har man öppet bara för några timmar en dag blir det ett ”lågriskevenemang” där nyskapande och påhittighet får blomstra. Helsingfors stad delad ut pris till evenemanget – för att matkulturen och gatulivet i staden fått ett sådant uppsving.

Restaurangdagen ordnas nu fyra gånger per år – i november, februari, maj och augusti, omväxlande på lördagar och söndagar. Vem som helst kan öppna en ”restaurang” den dagen. Man lagar mat eller bakar kakor, ställer upp ett bord på trottoaren eller i en park och säljer sin mat till hungriga och intresserade kunder. Påhittigheten är enorm, råkar man ha köksfönstret mot gatan och bor på första våningen kan man helt enkelt öppna fönstret och langa ut skålar med soppa till matgästerna. Folk har haft restaurang hemma i vardagsrummet och inne på gården. Skolor och andra lokaler har också upplåtits.

Volontärerna bakom Restaurangdagen har en webbsida där man kan läsa om bakgrunden och idén med det hela, titta på bilder – och hitta en restaurang när dagen närmar sig. Den som vill delta och öppna sin egen lilla endagsrestaurang kan registrera sig på webbsidan och märka ut sin restaurang på kartan och berätta om adress och öppethållningstider och vad som ska serveras. På det viset får man också veta hur många som deltog och var. Senaste Restaurangdag som hölls den 21 februari var det 1245 restauranger i 26 länder som hade öppet!

En av dem var Världsrestaurangen på Medis i Mariehamn. Det var så jag äntligen fick uppleva restaurangdagen på Åland. På Medis har vi hand om undervisningen i svenska för inflyttade på Åland och det visade sig att det fanns flera villiga restaurangkockar i våra grupper. Redan i november var vi med första gången och nu i februari ville alla göra om det.

I Medis festsal hade vi den här gången tio olika ”restauratörer” som hade lagat maten hemma, tagit den med till Medis och vid behov värmt den i undervisningsköket. Vi hade dukat långbord i salen för närmare 60 personer och i ett klassrum fanns det ytterligare plats för ca 20 gäster. VI skulle ha öppet mellan kl 13 och 16 tänkte vi…

I november hade vi åtta olika stånd och alla kockar hade lagat så mycket mat som de hade lust och ork med – vi tyckte vi tog i när vi funderade på en 20-30 portioner per kock. Vi hade också planer för hur vi skulle göra med all mat som blev över, Efter en och en halv timme fanns det ingenting kvar utom några kakor och efterrätter, så nu tog vi i lite mer. Det fanns tio kockar den här gången och de som varit med förut lagade dubbelt eller ännu mera mat. Den italienska kocken hade förberett sig med 80 portioner! Klockan ett började folk välla in, ”det är kö ut på gatan” jublade de som kommit in och försökte hitta någonstans att hänga av sig ytterkläderna. Trängseln var enorm och jag rusade upp för trappan till andra våningen och öppnade ytterligare ett klassrum.

2016-02-21 13.11.38

Det gick lika som förra gången: efter en och en halv timme var all mat slut och de som kom vid tretiden fick vända om hungriga. Ingen räknade hur många gäster som varit där, men 400 är nog ingen dålig gissning. Det var trångt, men det var en underbar stämning. Alla ville smaka spännande mat och i trängseln fick man nya vänner. Många kom med plastaskar med för att köpa hem mat också eftersom man inte orkar smaka på allt på en gång. Jag vet inte vilka som var gladast – de som fick smaka eller de som lagat maten. Nu smider vi planer för lördagen den 21 maj…

Siv Ekström

Biltyska?

Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.

Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.

Hans-Peter Holmstén

Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.

Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!

Moa

Är planeringen klar?

Jag gick in i en klädbutik inte långt från Arbis. Väl inne i provhytten hörde jag butiksinnehavaren fråga om kursplaneringen var färdig. Fem före, svarade jag aningen förvånad. Visserligen hade jag tidigare under våren upptäckt butiken, men räknade inte med att damen skulle komma ihåg mig.

– Det var väl den 15 som kurserna syns på nätet? Man måste ju välja ut vilka kurser man ska anmäla sig till sen i augusti, för då hinner man inte mera fundera. Då måste man sitta med fingret på datorn när anmälningen börjar för att komma med.

Det kändes otroligt fint att få höra det här just i går, då åtta intensiva veckor av planering och korrekturläsning nalkades sitt slut. Det var ett bevis på att vi inte gör jobbet för vår egen skull; det finns på riktigt människor där ute som bara går och väntar på att vi ska få det gjort.

AnmälningDet fick mig också att tänka på den diskussion som förs inom medborgarinstituten sedan någon tid tillbaka. Det funderas på om vi borde skippa det där med att ”släppa” kurserna en viss dag i augusti och i stället gå in för att man kan anmäla sig redan från början av juni. Så fort en kurs är planerad och korrekturläst skulle den öppnas för anmälning på nätet. Jag förhåller mig själv ganska skeptisk till tanken.

Först och främst förefaller det mig odemokratiskt såtillvida att det gynnar dem som dagligen surfar på nätet och sålunda genast upptäcker när det dykt upp nya kurser. De som förväntansfullt väntar på den tryckta kurskatalogen lämnas utanför. Dessutom lever en stor del av befolkningen i livet före och efter semestern – före semestern tänker nog de flesta på just den och ingalunda på den kommande hösten. Å andra sidan blev jag just motbevisad av klädbutiksinnehavaren. Hm.

Men då kan man argumentera att det är våra stamkunder som gynnas, eftersom de känner till systemet och förstår att gå in och anmäla sig redan på sommaren. Och när terminsstarten närmar sig finns det kanske inga platser kvar för nykomlingar, som fräscha och fulla av energi efter semestern just har upptäckt att det finns ett arbis i stan. Återigen hm.

Nu ska vi dock komma ihåg att alla kurser ingalunda blir fyllda till bristningsgränsen. På de allra flesta kurser finns det plats till och med senare under terminen. Det jag däremot undrar är, om du i september kommer ihåg vad du har anmält dig till i juni. Och också om du i juni faktiskt vet vad du orkar och hinner med i den mörka och ruggiga november.

Vad säger du, gör du det? Måste vi börja tänka om?

Moa

Du blir lyckligare i dig själv

Mars går mot sitt slut och vårterminen likaså – futtiga tre veckor kvar av kinesiska, lappteknik, konditionsboxning, InDesign, möbeltapetsering, släktforskning, mysmat, skulptur, familjerytmik… Många tycker att terminen slutar alltför tidigt. Så har det alltid varit.

Alltid? Mitt perspektiv sträcker sig inte så långt att jag skulle komma ihåg när det beslutades att medborgarinstitutens terminer skulle vara just 13 veckor långa. I dag beror det mycket på de ekonomiska ramarna och på många håll har man till och med förkortat terminerna till 11 eller 12 veckor, för att kunna erbjuda ett brett utbud under några intensiva månader.

Det heter ofta att folk inte mera kommer på kurs när kvällarna blir ljusa och fåglarna kvittrar förföriskt i parkerna. Men frågan är hur mycket det beror på en vana. Vad kom först – arbisarnas korta terminer eller människornas minskade intresse att gå på kurs i april-maj? En helt annan realitet är naturligtvis läsårscykeln. Trots att ett arbis är en läroanstalt skiljer det sig från en skola på många plan; varje läsår skapas på nytt, det finns inga årskurser med en bestämd ämnesfördelning. Kursutbudet måste varje år byggas upp på nytt så att det speglar utvecklingen i samhället och svarar mot de behov som finns. Det säger sig självt att det inte går i en handvändning att svarva ihop. Planeringsprocessen som utmynnar i en ny kurspalett tar lätt ett par månader i anspråk. Till det kommer tryckningen av kurskatalogen.

Aj, att vi inte behöver trycka någon kurskatalog då allting ändå finns på nätet? Kanske det. Hittills har vi i alla fall tyckt att det är demokratiskt – alla människor bor faktiskt inte på nätet. Fördelen med en tryckt kurskatalog är också att du som kursletare lättare snubblar över någon spännande kurs, som du inte ens visste att fanns. Och det är ju en av finurligheterna med fri bildning, att få de där ljuvliga aha-upplevelserna. De kanske inte för dig uppåt på din karriärsstege, men de berikar ditt liv och du blir lyckligare i dig själv.

Moa

Öppna öron

TV-reklamen kunde jag gärna vara utan. Avskyr när filmer bryts av stup i kvarten av hurtiga reklamsnuttar och det skulle inte falla mig in att skaffa något av det som marknadsförs på det viset. En enda gång har jag gjort det, vad jag kan påminna mig. Det var en kaffebryggare av samma märke som hade förekommit i glassiga reklamsnuttar, tydligen så glassiga att intrycket att de är något extra hade tagit sig in obemärkt i min hjärna. Så på det stora varuhuset i Sverige fastnade jag för just det märket. Vi behövde en ny kaffebryggare och den här var inte så dyr, men säkert bra… Men kaffet den producerade var bara ljummet, inte hett. Tack vare svenska konsumentbestämmelser var det bara att några veckor senare lassa upp kartongen med bryggaren på infodisken och plingeling sa det i kassan och jag fick pengarna tillbaka. Nästa bryggare inhandlades i hemknutarna och av ett gammalt pålitligt märke. Och kaffet är hett.

Den här morgonen glimtade den finländska toppsimmaren Hanna-Maria Seppälä förbi i ett reklaminslag för ett känt preparat som alla blir så smidiga av. ”Jag heter Hanna-Maria och jag simmar i finska landslaget” sa en välmodulerad rikssvensk röst och berättade vidare om det förträffliga med pillren i den lilla asken. Konstigt att de har dubbat henne tyckte jag, hon talar ju en utmärkt svenska. Då såg jag att hennes läpprörelser formade svenska ord, men det som hördes var inte hennes röst utan någon reklamröst med oklanderlig rikssvensk diktion. Det här företaget har alltså inte förstått att finlandssvenska/finsk brytning är ett fiffigt sätt att få uppmärksamhet – som när ett finskt företag i Sverige har använt sig av när en finsk karlakarl i kommer vandrande upp ur sjön och bara utstrålar sisu och pratar med finsk brytning.

Det här ligger nära ett annat fenomen jag förundras över. Varför måste man texta tal som låter lite annorlunda än det vanligaste mest utslätade. Nyligen intervjuades en finlandssvensk dam i telefon i ett nyhetsinslag. Hon förklarade ett företags principer på en fullt förståelig svenska med finlandssvenskt uttal och textades på svenska. Såg också en norrman berätta på vad som i praktiken var svenska men med norsk intonation. Det var också textat. De här exemplen är nu i ärlighetens namn ur svensk TV, kanske Yle inte jobbar på riktigt samma sätt. Är vi mindre känsliga för främmande inslag i språket?

I mitt jobb kommer jag mycket i kontakt med inflyttade från många olika länder från i stort sett hela världen. De studerar svenska på heltid på Medborgarinstitutet i Mariehamn och jag fylls ofta av beundran för deras val i livet – tänk att i vuxen ålder bege sig till ett annat land, byta miljö och  framförallt språk. Hur svårt skulle det inte vara att göra det, att lära sig ett annat språk istället för sitt modersmål. Hädanefter ska du jobba på detta nya språk, tala med grannarna på det nya språket och kontakta myndigheter och sjukvård på detta nya språk. Ditt eget språk duger bara inom familjen och i kontakten med hemlandet. Och som om det inte vore tillräckligt att man lär sig och förstår det nya språket, nej då tittar folk snett på en när man inte får till uttalet perfekt. Det har gjorts undersökningar på detta och det visar sig att uttalet är väldigt viktigt för att man ska tas på allvar. Varför räcker det inte att man talar begripligt och kan göra sig förstådd, varför får det inte märkas på uttalet att man kommer från ett annat land, ja t.o.m en annan världsdel? Nu när det blivit mer och mer ok att prata dialekt i radio och Tv kanske det skulle vara läge att öppna öronen också för andra sätt att prata svenska på. Lyssna mer på vad folk har att säga istället för hur de säger det.

sfi

Siv Ekström

 

 

Tradition eller slentrian?

Så var det då dags igen för årets hosiannakaraoke, min egen lilla adventstradition. Sällan funderar jag så mycket på traditioner som när det lider mot jul. Att det finns behov av vissa traditioner tyder bland annat årets julvaka på Helsingfors arbis på – närmare 1000 barn, ungdomar, föräldrar, mor- och farföräldrar pysslar julpynt, bakar pepparkakor, gör granriskransar och stöper ljus under några intensiva timmar en mörk novemberkväll. För många infinner sig julstämningen just då.

Garntomtar Kransar Pappersstjärnor

Men var går egentligen gränsen mellan tradition och slentrian, så här har vi alltid gjort? Åtminstone för mig är tradition ett ord med en starkt positiv laddning, något som jag vill hålla fast vid för att det är fint. Och månne det inte gäller överlag i samhället? Utan traditioner skulle vi känna oss rotlösa. Men det gäller förstås också att upprätthålla en balans mellan tradition och nytänkande. Inte kan vi oförbehållsamt hålla fast vid allt gammalt, det är klart att vi måste tänka framåt. Men jag håller ändå inte med Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare, som i A-studio häromkvällen himlade sig över att vi fortsättningsvis lär eleverna stickning i skolan men däremot inte programmering.

Jag tycker det är ledsamt att hon ställer dem mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone inte inom den fria bildningen. Där kan tradition och nytänkande gå hand i hand – det finns rum både för att lära sig sticka sockor och för att skapa webbapplikationer.

Moa

Seniorer på nätet

Som datalärare på Medis i Mariehamn har jag en hel del kurser för ”seniorer”, dvs äldre medborgare. I vår definition är det personer över 55 som är seniorer, så numera skulle jag själv också få gå på seniorkurser om jag hade tid. Våra seniorkurser hålls på dagtid, så i praktiken är det något högre medelålder på kurserna. Vi har seniorkurser i flera ämnen: gymnastik och vattengympa är populära, liksom ”Middagskonstnärerna” och andra konstkurser. Vi har faktiskt så mycket dagsverksamhet på Medis att det är svårt att hitta ett ledigt rum dagtid om det dyker upp ett sådant behov. Förutom seniorkurser sköter vi om landskapets undervisning i svenska för inflyttade – för närvarande hela fyra grupper som studerar på heltid.

Gymnastik och konst kanske alla inser att är en lämplig sysselsättning för pensionärer, men hur är det med datakurser? En 13-åring undrade en gång med äkta häpnad ”Va? 84 år och går på datakurs! Är det inte lite onödigt?” Jag fick tillfälle att förklara att det inte alls är onödigt. Det är tvärtemot väldigt nödvändigt. I dagens värld får man känna sig ordentligt utanför om man inte är inne i de digitala svängarna. På TV får man allt som oftast höra om hur man ska ”gå in på vår hemsida” för att läsa mera om det ämne som nyss avhandlats. Överallt ser man webbadresser flimra förbi, överallt talas det om e-post och dessutom om Facebook och Twitter och Instagram. Har man ingen aning om detta får man hela tiden påminnelser om att man är lite på sidan.

Mer och mer flyttas också viktig samhällsinformation över till ”nätet”. Ladda ner blanketter och läs mer på webben, är inte ovanliga uppmaningar. Folk som är yngre än 30-40 kan inte ens föreställa sig att någon inte är på nätet och beslut om information fattas därefter. För några år sedan drog Jomala kommun in sitt månatliga kommunblad som sändes till alla hushåll i kommunen. ”Nej, men man kan ladda ner det på nätet” hette det. Protesterna uteblev inte och det tog inte länge innan bladet var tillbaka i postlådorna.

seniorkurs

Det finns flera lovvärda projekt för att inkludera de äldre i den digitala världen och ännu mera borde man göra. Det är faktiskt en demokratifråga! Det är illa att medborgar- och arbetarinstitut allt mera får se sina resurser krympas, för förutom allt annat bra och viktigt som instituten uträttar, är det viktigt att alla medborgare får en chans att komma med på informationssamhällets nya banor. Mera gratiskurser för äldre behövs. Och kom inte och säg att vuxna människor får betala sina fritidsaktiviteter själva. Om man annars har svårt att få pengarna att räcka till är inte datakurser det som prioriteras högst.

Siv Ekström

 

 

Var lade jag min spåkula

 

Vårt medborgarinstitut har satt siktet på hösten redan nu. Sommaren har inte ens kommit, men den hinner vi inte tänka på. Det är dags att planera kurser och föreläsningar för hösten 2014.

 

Det är en härlig tid, just nu. Vi funderar, drömmer, planerar, ringer och kontrollerar. Vilka är de nya trenderna vi vill nappa på? Hiphop för vuxna? Ekologisk odling? Vilka kurser var så populära redan i år så att vi fortsätter med dem ett år till?

Vi har dock lite utmaningar i bagaget när det kommer till kursplaneringen. Vårt institut, Väståbolands medborgarinstitut i Pargas, är beläget på 5 öar.

Så vad gör vi när vi kursplanerar. Låt mig berätta. Låt oss säga att någon föreslår en intressant kurs. Vad gör vi? Vi börjar med att kolla om det finns intresse för kursen eller inte. Har kursen eventuellt hållits tidigare och hur det gick då? En kurs som varit på en av öarna kanske inte alls intresserar på en av de andra öarna. Endast lokalbefolkningen vet detta. Detta är skede ett. Vad händer sedan? Datum ska bestämmas och det får inte krocka med andra evenemang i närheten eller med våra egna kurser. Förstås måste datumet passa läraren. Sedan bör vi hitta ett utrymme som är passande för kursen. Detta ska sedan bokas (om det inte redan är upptaget, då måste datumprocessen börjas på nytt). För att inte tala om färjtidtabeller som ska kontrolleras (och förutspås eftersom de sällan finns att tillgå i detta skede). Ska det vara en kurs ute i Houtskär är det tre färjtidtabeller som ska kontrolleras. Både dit och tillbaka. Har vi kommit så här långt så är det bara finslipningen kvar. Kurstexter och kontrakt ska skrivas (arbetskontrakt, hyreskontrakt, mm). Det är bara kul.

Det låter kanske lite besvärligt, och helt problemfritt är det inte heller. Fast vi har ju gjort det här i många år, vi kan. Men att få alla 300 kurser att klaffa är ett digert jobb. För att inte tala om när förändringar sker. Utrymmet behövdes till något annat just den tiden, läraren vill byta veckodag, färjtidtabellen publiceras och vår förutsedda tidtabell var inte det som Destia tyckte var passande.

 

Men vi har skoj. Det är med iver man tar itu med dagens program. Härliga inspirerande möten. Skönt skulle det vara att veta vad som är trendigt i kursväg nästa höst.

 

Spåkulan skulle inte vara så illa att ha på jobbet.

Cecilia

 

Att lära gamla hundar sitta

”När man är så här gammal så tar det så länge att lära sig något nytt”. ”Det går inte att lära sig något nytt när man är gammal.” Och det vet ju alla att det inte går att lära gamla hundar sitta…

Eller som den äldre skolföreståndaren på ett av mina första jobb som klasslärare sade. ”Ja, när man är så här gammal som jag skulle man vara befriad från fortbildningsdagarna, för då kan man nog det här jobbet”. Jag sade ju ingenting förstås, men jag tänkte ”Oj,oj,  gubbe, dubbelt upp med fortbildning skulle du ha!”

Varför odlar vi den här myten om att det skulle vara besvärligt att lära sig nya saker när man blir äldre? Vi tjatar om det så mycket att de som fyllt 65 faktiskt börjar tro på det själva.

Man har faktiskt inte kunnat påvisa att åldern skulle ha någon större betydelse för minnet eller inlärningen. Däremot är äldre mycket snabbare att lära sig än yngre när det gäller ämnen där de har erfarenhet och kunskap. (professor Eero Ropo, Tavastehus)

Attityder har stor betydelse. Tror jag att det inte går så är det nog svårt. Tänk på Pippi Långstrump när någon frågade om hon kan spela trumpet. Det vet jag inte för jag har aldrig provat, svarade hon.

Intressant är också kvinnors och mäns olika sätt att se på hur man klarar av saker och ting. På en datakurs för seniorer en gång för flera år sedan var det en äldre kvinna som ofta utbrast, ”Nej, vad jag är dum i huvudet, det här går inte”. Jag försökte säga till henne att hon inte var dum utan bara ovan, men det tog hon inte fasta på utan fortsatte att kalla sig dum. Jag var på vippen att säga något om hur gubbar aldrig skulle säga på det viset, men jag hejdade mig, för jag visste ju inte hur de herrar som var med på kursen skulle ta ett sådant uttalande. Det tog inte länge förrän en av de äldre herremännen fick problem vid sin dator varpå han med myndig stämma utbrast ”Det var nu ett väldigt komplicerat program, det här!” Där fanns felet minsann inte hos honom utan i datorn framför honom. Han kunde med orubbad självkänsla vandra hem från kursen, nöjd med sin dag medan kvinnan ännu en gång hade fått bekräftat att hon var dum i huvudet, precis som hon vetat sedan tidigare…

Om man nu är kvinna utan det manliga kaxiga självförtroendet och dessutom börjar komma upp i åren är det väl nästan onödigt att gå på kurs, eller hur. Ingen chans att lära sig något nytt när man är dum i huvudet och dessutom gammal och trög!

Som tur är finns det många som trotsar denna sanning. Det är bara att komma in till Medis i Mariehamn, eller något annat arbetar- eller medborgarinstitut i landet, en vardagskväll och se sig omkring. Eller kom till Önningebymuseet där jag har fiolkurs på onsdagskvällarna, nybörjarkurs för vuxna. Där sitter det folk i alla åldrar och lär sig något helt nytt, till och med fastän de är gråhåriga några av dem. Fiol till på köpet, som alla ju vet att är SÅ svårt.

Siv Ekström