Att simma är nödvändigt

”Jag skall simma och äta mycket glass!” Det var vad en grupp andraklassare från grundskolan här på orten deklarerade när de under skolavslutningen för några veckor sedan samfällt berättade vad de skulle göra under sommarlovet. Några skulle resa, några skulle besöka släktingar – men för de flesta var simningen det viktiga. Och glassen. Jag satt och lyssnade och tänkte att det är precis detta som är den röda tråden genom livets somrar. Även för mig gäller det; simma och ät glass och se – sommaren är räddad! Det är i stort sett det som semestrar och sommarlov alltid inneburit! Mina barnbarn och jag – vi har alltså i inte ringa grad samma önskemål angående sommarmånaderna. Fortfarande är sommaren kommen först då den allra första simturen tas i sjön på våren – och till ända då sista simningen står för dörren på hösten.

Det jag själv minns tydligast av min barndoms somrar är just det ständigt pågående badandet vid stränderna, cyklarna som låg slängda i gräset och glädjeropen från byns barn som lekte intill bryggorna. Jag hade de facto en rätt hurtfrisk mamma. Hon såg till att hennes barn var tidigt i sjön på försommaren och ”steg sent upp” ur vattnet på hösten. En sommar ”levde”  jag så mycket sjöliv att jag drabbades av lunginflammation och låg sjuk i veckor. Det var en missräkning både för mig och mamma, resten av familjen kunde som planerat åka på buss-semester ut i världen. Senare blev jag simlärare och jobbade som sådan några somrar. Jag var mycket ung och jag var under dessa arbetsveckor ensam på stranden med icke-simkunniga barn. Idag kan jag undra hur det var det möjligt att simlärare dåförtiden fick vara helt ensamma på jobb. Lyckligtvis hände aldrig något allvarligt. För det mesta var det oerhört roligt. Sol, varm sand, vattenlekar och barnens glädje när de vant sig vid vattnet och kanske vågade låta det bära dem.

Somrarna senare i livet har bestått av både jämn lunk, ibland av väldigt mycket jobb men också av glädje, och somrar med djup sorg. Simmandet har väl haft karaktär av såväl terapi som livsstil – det gäller att gå i och bada oavsett tid på dygnet eller väderlek. Det är ju särskilt skönt att simma i vita sommarnätter eller då regnet faller, eller hur. Sen var det det där med glassen; den, å andra sidan, borde jag definitivt minska på! Jag är plågsamt medveten därom. Den här sommaren ser hur som helst ut att bli minnesvärd. Jag kommer att åka på semester i norr och mitt resesällskap har lovat ”kasta mig i en och annan fjällbäck”. Det är absolut oprövat, det där med fjällbäckar. Bäst att ändå inte tro för mycket om sig själv och om modet att våga sig i.

Kerstin Romberg

pensionär, tidigare lärare och rektor inom det finlandssvenska fria bildningsarbetet

 

 

Kloka, fördomsfria och roliga?

 

Det är kvinnornas dag idag. Kom i sammanhanget att tänka på en kolumn i Aamulehti av Matti Kuusela (se 1. nedan). Som kvinna – och inom ett antal år närmande mig i ålder de 70-plusare han beskriver – är det lätt att känna sig tillfreds vid läsningen av hans text, för att inte säga hybrismättad. Äldre damer framstår där som vishetens tempel, toleransens budbärare, som kloka och fördomsfria med sinne för humor – och vackra, vad det nu kan tänkas innebära. Han hävdar att äldre kvinnor av idag är en grupp utbildade och allmänbildade individer, som sett världen, som har levnads- och arbetslivserfarenhet och som lever engagerat. Han generaliserar givetvis och vill väcka debatt.

Kuusela påpekar bl.a. att det bland arrangörer på kulturfältet just nu råder en önskan om en betydligt yngre och mera blandad publik i salongerna än dessa äldre åhörare och åskådare, som vi vet att i hög grad råkar vara just kvinnor. Han menar att indignationen gentemot dessa ”grånande salonger” är helt och hållet missriktad. Inte bara yngre generationer har förmåga att ta emot, att reflektera över och föra diskussion om det som visas på scenerna. De generationer som föddes på 40- och 50-talen är de facto åldersgrupper med kunskap, utbildning och erfarenhet av lång och omvälvande samhällsutveckling och -påverkan, säger Kuusela vidare.

Ja, jag kan hålla med om att äldre personer alltför ofta bedöms som grupp, en obestämd grånande massa med ett slags särskilt ”flockbeteende”. Riktigt så ser ju inte verkligheten ut! Jag tror att var och en av oss går till en föreställning av personligt intresse, även om en del kulturtilldragelser har en tendens att bli publikmagneter dit varenda en förefaller att dras, av olika orsaker. Men i stort sett väljer vi och vrakar vi i utbudet. Vi är väl rätt långt en livsstilsgeneration, främst tack vare möjligheter att studera och förverkliga våra intressen i långt högre grad än det  våra föräldrar hade chans till. Vi är uppmuntrade att forma våra liv i ”återuppbyggar-andan” efter kriget, många av oss är präglade av 60- och 70-talens politiska, feministiska och miljöengagerade rörelser, av det musikliv och den ungdomskultur som uppstod då, vi bildade familj när ”solidaritet” och ”öppenhet” var slagord som stod högt i kurs. Vi behövde knappast bekymra oss för arbetslöshet – det fanns jobb att söka och att få för de allra flesta.

Idag har en stor del av oss ekonomi nog att i varje fall i någon mån ta del av det rika kulturutbud som finns. Teatrar och andra institutioner skall förstås rikta sig till alla åldersgrupper och till människor med olika slag av intressen. Men de äldre kvinnor – och män – som bänkar sig i salongerna är inte någon enhetlig grupp. De (läs ”vi”) är där med en alldeles personlig värdegrund i bagaget, ett eget intresseområde att odla, så länge hälsan håller –  och innan vi råkar ut för det som Alf Rehn beskriver i Hbl (23.2) under rubriken ”Hur ålderdomen blev värdelös”. Men synpunkter på det senare vill jag återkomma till.

1. ”Seitsemänkymppistä naista viisaampaa, sielukkaampaa, suvaitsevampaa, hauskempaa, kauniimpaa ja vapaamielisempää olentoa ei maa päällään kanna”. (Aamulehti, 17.2.2019)

Målningen heter Landskap och är gjord av Mary Kuusisto år 2016, olja och akryl, här beskuren.

 

Kerstin Romberg, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Extrema jular?

WP_20151204_20_32_09_Pro

Lars Monsen heter han. Han är norsk-samisk folkhögskolelärare, författare och äventyrare. Då handlar det om vinterkyla, glaciärer, vita fjällvidder och andra ödemarker ”orörda av mänskohand”. Hans utrustning för härbärge är ett vindskydd och sovsäck, inte tält, inte alltid. Och han ”reser”, d.v.s. skidar, ensam. Han går ”på tur” och stannar i veckor, ibland månader i sträck. Han har enligt uppgift firat många ensamma jular under sitt vindskydd. Man tänker ”Snusmumrik”, en solitär överlevare, men den här mumriken finns alltså i verkligheten. I ett program jag såg på tv anslöt sig trots allt hans flickvän till honom inför en julafton. De dekorerade en av granarna på fjällsluttningen med levande ljus, tände en lägereld i snödrivan och drack sin glögg – och jo, det blev ”bra tv”. Det såg t.o.m. riktigt mysigt ut, där under stjärnhimlen.

En av mina vänner beslöt sig faktiskt häromåret att fira jul i ensamhet. Så hon meddelade sina närmaste, d.v.s. barn och barnbarn, om detta. Hon skulle tända ljus, äta gott, ligga i soffan och läsa bra böcker och möjligen dricka litet vin. Helt ensam. Hon föreföll nöjd och beslutsam – ville göra en annorlunda jul och inte känna av jäkt och stress. Jag tänkte att så kan man göra, om man väljer det själv, men för mig vore det ganska otänkbart. Möjligen, jag säger möjligen, skulle jag klara av att vara ensam på julen, men jag är mycket osäker angående det – och jag skulle aldrig medvetet planera så. Alltför många i min närhet har gått bort. Jag vill gärna möta dem som finns här.

Lars Monsen konstaterar att i december går vi som bor här i Norden ”på sparlåga”, lite som djuren ute i skogar och på fjäll. Vi ”lägger oss i lä” och väntar på ljusare och varmare tider. ”Om bara några veckor kan man känna hur dagarna tinar upp själen”, tillägger han. Han talar om den fina blå skymningen som råder vintern igenom och som man trots allt kan njuta av. Blått skymningsljus finner man förvisso där det finns snö och frost – och det är onekligen vackert. I skrivande stund är det ändå ett ganska grafitgrått och becksvart mörker som råder här i södra delarna av vårt eget land. Så mycket större orsak att tända lyktorna och ljusen, lyssna till musiken, vara tillsammans! Jag citerar här en för mig viktig ”stämningsskapare”, nämligen Nils Ferlins dikt Maria, som skickligt avslutas med julevangeliets egna ord:

Ej skrämdes jag stort av herdarna,
men gråa konungar tre,
de snörde min strupe till ångest
för guld och för aloe.

Så vänliga var deras ögon,
av hån fanns inte ett grand.
Dock grep jag i stallets dunkel
min makes valkiga hand.

En dröm som jag haft kom för mig,
en syn, en förvirrande stor,
att jag skalv som i häftig feber
fast jag var en så lycklig mor.

Kan lycka lysa till smärta
och glädje brista i gråt?
Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt.

(N.Ferlin, ur Med många kulörta lyktor, 1944)

Kerstin Romberg