Nu har vi spelat i 39 år!

Om ett år fyller Kvinnfolk 40 år. Alltså den åländska folkmusikgruppen Kvinnfolk som jag har spelat med i sedan begynnelsen. Tala om att tiden går fort! Om vi ska ta det riktigt från början så var det så att vintern 1979, när jag studerade mitt tredje och sista år på lärarutbildningen i Vasa, ringde min goda vän Barbro Sundback från Åland. Hon berättade att de åländska politiska partiernas kvinnogrupper skulle samarbeta för att ordna den första kvinnodagsfesten på Åland den 8 mars det året. Barbro föreslog att jag skulle samla ihop kvinnliga spelmän och komma med på festen och spela. Jag ringde runt och fick tag i tio stycken som träffades hemma hos Barbros mamma Isabel på Parkgatan i Mariehamn. Festen skulle nämligen hållas i ett av grannhusen där, i Birgitta Johanssons hus som då fungerade som konstmuseum. Vi hade is i magen och träffades bara en timme innan festen skulle börja. Vi lyckades hitta några låtar som alla kunde och dem spelade vi.
Det var så roligt så vi tyckte vi kunde träffas igen och spela mera. Till sommaren satsade vi på att medverka på spelmansstämman som Ålands spelmansgille ordnade på Jan-Karlsgården varje sommar en söndag i juli. När vi stod där och väntade på vår tur kom vi att tänka på att Ragnar Boman säkert skulle kalla oss för ”Damlaget” och det ville vi inte. Vad ska vi hitta på! ”Säg att det kommer några kvinnfolk” sa vi och insåg kanske i samma ögonblick att vi just hittat på bra namn för en folkmusikgrupp. Regnar presenterade oss med orden ”Nu kommer de några kvinnfolk å dom va rysligt noga med att jag int sku få kalla dem för damlage, hehe”.
Sedan dess har vi spelat mer och mindre regelbundet. Otroligt många kvinnliga spelmän har deltagit i spelandet genom åren. Vi har förstås ingen komplett lista, det kanske man borde försöka åstadkomma. Tom Wiklund gjorde en lista på webben på åländska orkestrar genom tiderna en gång för länge sedan och där är vi med. I dag har vi över 20 namn på listan. Några har varit med från början, några har kommit med nyligen – åldrarna varierar från riktigt unga till sådana som har barnbarn redan.

Kvinnfolk på intensiv speldag i Kvarnbo i mars för ett år sedan.

Vi fick en hel del uppmärksamhet i början – ett nytt inslag i musiklivet. Och bara kvinnor! Det var litet provocerande för många. ”Hatar ni  män, eller varför är ni bara kvinnor” undrades det. ”Nej, sa vi, men vi tycker det här är roligt!” Och därför har vi fortsatt att spela alla dessa år. För att det är roligt och givande. Vi har spelat mycket på hemmaplan, men också rest på kortare och längre turnéer: på nordisk festival i Schleswig – Holstein, på Kvinnofestival i Oslo, på konstutställningsvernissage i Tallinn, på Kaustbyfestivalen och olika spelmansstämmor i Sverige för att nämna några exempel.
Varje måndag träffas vi i Önningebymuseet och spelar tillsammans, övar in ny repertoar, skrattar och pratar och har roligt. Första fredagen varje månad ståller vi till med ”Öppet hus för spelmän” som är öppet för alla som vill komma, med eller utan instrument och i augusti ordnar vi en egen spelmansstämma i och omkring Önningebymuseet. Den är som ett förlängt Öppet hus: mycket spel tillsammans, mat förstås, det är alltid viktigt, och så en konsert där allmänheten är välkommnen.
När vi började spela då för 39 år sedan skojade vi ibland om att när vi blir gamla ska vi ha ett eget ålderdomshem där man får spela tillsammans. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort så att det nu börjar brinna i knutarna om vi ska få till ett sådant. En tramporgel i ett hörn och bra ljudisolering och bekväma stolar utan armstöd är vad som behövs.
Men ännu är det där bara planer för den diffusa framtiden, nu planerar vi först för ett riktigt jubileumsår 2019. Idéerna har redan börjat komma för nya påhitt i folkmusikens tecken!
Siv Ekström

Mår du bra?

Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och igår kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.

Det hela började när vi snubblade över WHOs definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i Psykisk-, Fysisk- och Social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade?. Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?

Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting piloter som bäst. Där faller man tillbaka på att nästan 30% av åttondeklassister bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.

Ett annat EU projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exklusion. Igen kommer vi tillbaka till WHOs definition om välmående.

Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju t.ex alla sina tränare, familjer, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att var fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.

Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.

Att köra bil

Innan jag flyttade till huvudstaden så körde jag ca. 3500-4000 km per månad endast för att ta mig till och från jobbet. Massor med tid gick åt till att ensam förflytta mig från det lugna hemmet till stressen på jobbet, eller så tvärtom. Hur orkar du med allt detta pendlande?

Det är kanske något smärre fabrikationsfel på mig för jag gillar att köra bil. Speciellt långa sträckor ser jag fram emot. Det är något fängslande  med bruset utifrån och det meditativa, nästan zen-aktiga tillstånd som uppstår. Det är inte ovanligt att jag stänger radion och sitter i all tysthet, lyssnar på bruset och låter kilometer efter kilometer bara flyga förbi.

Senaste helg åkte jag upp till Österbotten till min barndoms hemstad. Jag körde ensam i tystnad hela vägen upp. Härligt! Igår körde jag ner på kvällen i mörkret och det är om möjligt ännu finare och mera magiskt än att köra i dagsljus. Raden av röda bakljus visar vägen vart man är på väg och skenet bakom backkrönet talar om  att snart möter jag en bil. Så är det bara att mala på och låta vägen försvinna bakom en.

Det visade sig att detta med att gilla att köra bil verkar gå i arv. Jag pratade med min gud-dotter som sade att det inte finns något för ungdomen att göra i staden på kvällarna. Om man inte har råd, ork eller lust att festa på krogen så är det enda som finns kvar att köra ”rundin” omkring i stan på nätterna. Man glider  glider sakta mållöst fram och sitter med kompisarna i värmen i bilen. Där kan man umgås, lyssna på musik och prata om allt som är på gång.

Trots att jag gillar att köra bil så kör jag inte annat än längre sträckor numera. Att ta bilen in till centrum av Helsingfors är förknippat med mera problem än fördelar. Det är ju inte vidare grönt eller miljömedvetet heller att köra bil såna sträckor som man mår bättre av att gå. Därför står min bil parkerad för det mesta, men dessa långa körsträckor dem håller jag fast vid. Dem ser jag fortfarande fram emot.

Att få fason på musklerna

Inte för att det var något nyårslöfte, men jag har faktiskt inlett det nya året med att börja träna på gym igen. Det var minsann på tiden efter tre års uppehåll! Jag har aldrig varit särskilt intresserad av träning eller idrott. I alla fall inte ur ett tävlingsperspektiv. Cykelturer och promenader kompletterat med ridturer har varit mina sätt att komma ut och röra på mig och samtidigt njuta av naturen.

Julen 2007 fick jag en konsultation med en PT  i julklapp av min bror. Vet alla vad det är? Personlig Tränare, alltså, en som visar och hjälper en att utvecklas med sitt tränande. Det visade sig bli den dyraste julklapp jag någonsin fått, för efter konsultationen fick jag ju börja betala själv. Månadsavgifter till gymmet och arvode för PT:n som jag ingalunda hade med mig varje gång, men som kontrollerade framstegen med jämna mellanrum och kom med nya program som skulle instuderas och så rullade det på.

Till min stora förvåning trivdes jag riktigt bra på Träningsverket och åkte gärna dit en eller ett par gånger i veckan. Det allra första beviset på effektiviteten med det här nya inslaget i mitt liv kom när jag hade gjort mina tre första veckor på gymmet. Tre veckor tränade jag två gånger i veckan enligt mitt program. Sedan åkte jag och undervisade på ett folkmusikläger. Det var första gången på flera år som jag inte fick ont i ryggen en enda gång under hela veckan!

Kim Janson driver Träningsverket. (Bilden från gymmets webbsida)

Min PT Kim var en helt underbar person, hon visste precis var alla hennes (och mina med för den delen) muskler satt och vad de gjorde och hur man skulle få fason på dem. Riktigt lagom peppande och stöttande fick hon mig att hålla på i nästan sex år. Våren 2014 var hon tvungen att minska ner på sitt jobb och kunde inte fortsätta som min PT. På grund av det och av några andra orsaker också trillade jag dessvärre ur den fina lunken med regelbunden träning. Och nu, först nu har jag lyckats återkomma med goda föresatser. Samma ställe men med en ny PT, en ung trevlig kille som verkar förstå sig på tanter. Två gånger i veckan är ett minimum sa den ambitiösa unga mannen. Okej, men i början nu är jag faktiskt nöjd med en gång i veckan. Inte i dag, men i morgon ska jag ta mig dit igen. Jag lovar!

Siv Ekström

Hemma igen

Vi är hemma igen efter ett drygt år i exil. Det doftar nyrenoverat. Den grundläggande reparationen har blivit färdig en månad före utsatt tid – otroligt men sant! Nåja, visst upptäcker vi lite smått och gott som ännu måste åtgärdas, men vi kan ändå flytta in och installera oss innan terminen kör igång i september.

Entréaulan är fullproppad med flyttlådor och möbler som söker sina platser och den ser snarast ut som ett bombnedslag. Vår lokalvårdare Hanna, som tagit sig an rollen som organisatör av möbleringen, är orolig för att vi har för mycket av en del möbler och för lite av andra nu när det har skett diverse ombyggnader av klassrum och arbetsrum. Hennes oro är säkerligen befogad, hon om någon har koll på det där med möbler och rum. Men jag kan ändå inte annat än le och försäkra henne om att det nog löser sig på något sätt. Det viktiga är att vi är hemma igen.

Fast får man ens säga att en arbetsplats har ett hem? Är det inte verksamheten som är det viktigaste? Förvisso, men visst spelar också huset en stor roll när det gäller att skapa det där lilla extra. Det där som är så typiskt för ett arbis/medis, att inte bara förmedla kunskaper och färdigheter utan att som grädde på moset också erbjuda en gemenskap. Och då är det inte utan betydelse att huset inbjuder till att sitta kvar en stund efter avslutad lektion.

Moa

Det fixar sig!

Jag har fått umgås med en två-åring de senaste veckorna. Det borde alla få göra med jämna mellanrum. Det gör en så gott. Världen är nog aldrig så spännande som ur det två-åriga perspektivet. Myror, sniglar, flygplan, momis skrapsår på fingret – ja allt tar två-åringen sig an med samma stora intresse och livsaptit. Ibland fundersamt, kanske till och med rätt bekymrat, ibland så roat att hen bara måste fnittra hejdlöst över allt det tokiga. Blir man ledsen finns det inget bättre än två-åriga mjuka armar runt ens hals och ett omtänksamt ”ska jag blåsa?”. Det två-åriga hjärtat svämmar över av empati och som tur var går det mesta onda att blåsa bort.

Lika stark som livskraften är också den egna viljan. Kan själv och några hjälpande händer behövs minsann inte då två-åringen med fart ger sig ner för branta trappor, tar på sig stövlar på fel fot och klappar katten med resoluta tag – livet finns till för att avnjutas och livet bär. Skulle det, som sker både en och annan gång, sluta i missräkningar av något slag är det bara att ta sig upp och hoppa igen och fortsätta. Att lägga sig ner och ge upp finns inte i två-åringens värld.

För en mera försiktig mormor med tendenser till oro är barnets livsglädje som balsam för själen, för alla funderingar kring allt det obehagliga som sker i världen just nu. Att arbeta för en bättre värld kanske ska börja just här, med den två-åriges starka tro på det goda och på att allting fixar sig. Att man inte ska låta sig nedslås av motgångar utan se att det alltid går att försöka på nytt. Och ju oftare man försöker desto bättre går det. Man ska inte heller glömma det viktiga i att fira alla framgångar, klappa i händerna och högljutt glädjas varje gång det går bra. Skulle det mot förmodan någon gång köra ihop sig riktigt ordentligt går det alltid att koppla på charmen. Något mer oemotståndligt än ett två-årigt leende med huvudet på sned finns inte. Det fixar sig. Alltid.

Tudo bein?

Jag lever med den övertygelsen att det inte är sommar och dags för semester i Finland ännu i Juni. Må så vara att Juni är en sommarmånad men sanningen är den att vädret är ofta opålitligt, vattnet kallt och vägarbeten har bara börjat. Därför valde jag i år att fly landet och fira midsommar i Portugal.

Efter en lång och mörk vinter är sommaren mer än efterlängtat. Min fru jobbar som lärare och hennes jobb tillåter inte riktigt att vi reser annat än då när skolan är stängd. I år blev det två veckor nere i Alentejo. Vi hyrde ett hus i en liten by tillsammans med min syster och hennes man. De planerar att pensionera sig där nere så det var intressant att åka omkring och  kolla lägenheter i städer, byar och på  landsbygden. Det blev nästan 2ooo km i bil under denna tid, men det var otroligt intressant att se landet på ett helt annorlunda sätt.

Portugals ekonomi har väl inte varit den allra bästa de senaste åren och det har nog satt sina spår. I synnerhet på landsbygden och i mindre byar. Hus har förfallit och många övergivna jordbruk eller brukshus kunde ses längs vägarna. Naturen är helt fantastisk, kuperat och varierande. Ibland fick man känslan av att man är i Vietnam när man körde genom dessa slingrande vägar som befann sig i den mest frodiga djungellika skog. Nästa minut var det som att köra i Arizona var det mesta liknade ett öken landskap. När vi väl kom ner till Sagres så märkte man definitivt att vägen tog slut. Europa slutade här i en 80m spikrak kustlinje ner i Atlanten. Helt fantastisk! Berg =>Hav. Skärgården här är nog helt annorlunda än vårt kulturlandskap i Kvarken.

Middagarna och luncherna var fantastiska. +3kg som resultat berättar en hel del. Ute på vischan var det dessutom väldigt spännande. Min Portugisiska lyser med sin frånvaro och tja, driver du ett litet kafé på landsbygden i Portugal är kanske inte det engelska språket det du satsar mest på. Men efter ett par klavertramp lärde man sig att ”Dorado” serverades alltid grillad och är kanske en av de bästa matfiskarna som finns. Den har en jättegod kompis som heter Vinho Verde, sol och gott sällskap… måltider kan inte bli mycket bättre än så.


Jag valde ta två veckor av min semester och sedan komma tillbaka på jobb för att ta andra halvan litet senare. Med tanke på hur mycket jobb-relaterat som jag tänkt på, sittande på en sten eller legat med fötterna i Atlanten,  så undrar jag om detta är en bra lösning eller inte? Inte tänkte jag jobb hela tiden, det kom och gick. Jag gillar att reflektera över arbetslivet och allt vad jag varit med om och planera mot det som jag har för mig. Många anser att man absolut inte skall tänka jobb på semestern. Jag igen tänker att när dessa tankar eller funderingar kommer till ytan är det bra att tänka igenom dem, sortera upp dem. Kasta de tankar som är negativa och kom ihåg de som är positiva.

Att få och ge positiv feedback

Feedback är något som ibland är svårt att komma över. Vi är bra på att vara kritiska och klaga men att ge eller få positiv feedback är mera sällsynt. Positiv feedback är något som vi har fokuserat på nu under våren.

Under mars och april har SFV genomfört ett pilotprojekt i vissa utvalda skolor i Svenskfinland genom att möjliggöra en tjänst var eleverna fick ge positiv feedback eller konstruktiv respons till varandra. Mightifier är ett finskt startup företag som är en del av inkubatorn xEdu i Helsingfors. Som inkubator för startup företag fokuserar sig xEdu på just undervisning och lösningar för utbildningen.

Enligt ett par år gammal OECD rapport upplever barnen att över 50% av eleverna aldrig får en positiv återkoppling i skolan och nästan 80% upplever skoldagen som stressande. Denna rapport ger tyvärr bara ett globalt sammandrag. Utan fakta på hand är mitt antagande att Finlands siffror är betydligt mera smickrande än detta. Hursomhelst, skrämmande läsning och all orsak till eftertanke för alla oss som har med barn, undervisning och utbildning att göra.

Efter att jag tagit del av en presentation, hört mig för om erfarenheter och feedback ville jag pilotera detta på svenska i våra klasser. Vi möjliggjorde en översättning av tjänsten och 8 skolor svarade på vårt upprop och 13 lärare i åk 5-6 i dessa skolor har under två månader använt tjänsten som ett komplement i sin normala undervisning. Tjänsten är helt digital och stöder delvis de digitala ambitioner som skolorna har.

Såhär går det till. Eleverna loggar in med en personlig sträckkod på sin iPad eller android tablett. Bland 10 fördefinierade styrkor väljer elever en eller två som hen till en slumpmässigt utvald klasskompis skall ge positiv feedback. Ingen ironi, inga fräckheter, inga trakasserier… allt detta är strängt förbjudet. Läraren har koll på alla kommentarer som publiceras så ingen mobbning eller annat är möjligt.

Responsen som vi har fått från skolorna är genomgående positivt. Väldigt givande diskussioner har förts i klasserna kring styrkor som ”mod”, ”nyfikenhet”, ”humor”, ”entusiasm”, ”medkänsla” mm. Elevernas reaktioner har också varit märkbart positiva. Till exempel är det en lärare beskriver de första reaktionen på den positiva responsen som en elev fick av sin klasskamrat som om hen för första gången i sitt liv fått smaka på den mest gudomliga chokladpralinen i världen. Stora utmaningar har också funnits. 10 iPads i en skola med 400 elever och ett nät som krånglar… detta är teknologi och detta är enkelt för kommunen att fixa. Lärarhandledningarna och stödmaterial till lärarna har fått enormt bra feedback från pilotprojektet och de revideras som bäst.

I skrivande stund har vi inte ännu en slutrapport klar från pilotprojektet. Det är helt klart ändå att feedback, respons, erkännande att vi ser varandra helt enkelt är färdigheter som vi behöver öva på. Denna respons behöver vi alla för att växa och utvecklas oberoende om vi är elever, lärare, mammor eller pappor. Oberoende av ålder kan vi alla bli bättre på att se och uppskatta varandra. Gör vi det blir vi också mera delaktiga, får en mera positiv jagbild och ett större engagemang.

Smaker från Kapstaden

Det har sina fördelar att jobba på ett arbis – det är fyllt av kreativa människor och proffsiga lärare. En av våra hushållslärare, Louise Mérus, har nyligen gett ut kokboken Mina smaker från Kapstaden. Det gav idén till att ordna en må bra-kväll för både fast- och timanställd personal kring temat. Och jag kan intyga att vi faktiskt mådde väldigt bra under hela kvällen!

Emilia lagar fyllningen till Cape Malay-samosor medan Francesco grillar räkor med piri-pirisås och jordnötter. Malin har redan fått in sin bobotie i ugnen och hinner duka för oss andra. Den sju rätter långa menyn avslutas med pannacotta med amarulalikör.

Moa

 

Paris mon amour

Kommer du ihåg att vi för ett år sedan hade siffran 1 som tema i vår blogg? I år kör vi med ett annat januaritema: tre saker jag ännu vill hinna göra. Nu när jag smakar på ordalydelsen tycker jag att den har en lite fatalistisk klang. Eller kanske bara symptomatisk för tiden vi lever i, där tiden är på kort. Antagligen är det just det det handlar om, för när jag tänker efter vad jag skulle vilja göra handlar det inte om att åka till månen eller ens att hoppa fallskärm (fast det är jag nästan lite sugen på…), utan om mera realistiska grejer som jag i dagens läge egentligen skulle kunna göra OM jag hade tid. Eller kanske mera korrekt: om jag gav mig den tiden.

Fast en del saker kräver i och för sig att också någon annan ger mg den tid jag behöver. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att bo ett år i Paris. Men då krävs det förstås inte bara min egen önskan utan också en viss välvilja från min arbetsgivares sida. Och troligtvis lite extra resurser från något håll. Visst kunde jag tänka mig att jobba lite, men inte på heltid. Det är ju det som är grejen med det hela, att hinna njuta av allt det som Paris har att erbjuda av kultur och atmosfär – maten inte att förglömma!

Jag blir riktigt upprymd när jag tänker på det. Visst har tanken föresvävat mig också tidigare men inte aktivt på väldigt länge. Det var först nu när jag började rannsaka mig själv i jakten på stoff till bloggtemat, som tanken dök upp på nytt. Senast var för ganska exakt tjugo år sedan. Då föll det slutliga valet av olika orsaker på Nice, vilket visade sig vara ett mycket lyckat val. Men redan då planerade vi att följande alterneringsledighet kunde vara Paris.

Mycket har hunnit hända sedan dess men omöjligt är det knappast heller i dag. Frågan är väl snarare hur högt jag prioriterar det. För om jag faktiskt beslutar mig för att jag vill tillbringa ett år i Paris, hittar jag nog på något sätt att förverkliga det. Men jag ska kanske ändå sova lite på saken… Kanske.

Moa