Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis