Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Vandrande tankar

När Pixies släppte sin hitlåt ‘Where is my mind?’ 1988 så kunde de knappast ha vetat vilket omdebatterat forskningsämne vandrande tankar eller dagdrömmeri skulle bli. Olika forskningsrön visar nämligen att dagdrömmerier är både dåligt och bra för oss.

Man kan aldrig riktigt veta var andra människor håller hus, även om de är kroppsligen närvarande. Vem har nu själv inte suttit på ett utdraget möte och plötsligt märkt att man inte har en aning om vad som sagts under de senaste tio minuterna? Som de flesta vet är vår förmåga att bibehålla fokus begränsad, i genomsnitt klarar man av att vara fullt koncentrerad på något i 90-120 minuter, beroende på uppgiftens svårighetsgrad, omgivningens distraktioner, samt individuella skillnader. När det gäller de flesta situationer i vår vardag är detta tidsspann förmodligen betydligt mindre, inte minst därför att miljön där vi arbetar sällan är optimal. Kollegor, telefonsamtal, e-post och allehanda distraktioner får oss lätt att tappa uppmärksamheten och istället ägna oss åt konkurrerande aktiviteter.

Nu debatterar forskare huruvida det är bra för oss eller inte att tankarna vandrar iväg. Fram till nyligen har bevisen nämligen antytt att dagdrömmerier i själva verket är dåligt för oss och gör oss olyckliga. Ändå är dagdrömmande en så naturlig del av hur våra hjärnor fungerar, att våra tankar vandrar iväg för oss ungefär hälften av vår vakna tid. Det trotsar logiken att tro att våra hjärnor faktiskt skulle spendera så mycket energi på något dåligt för oss.

Nu har forskning ledd av UC Berkeley hittat ett sätt att faktiskt spåra våra tankar och se om de är fokuserade eller vandrande. Baserat på deras resultat drog forskarna slutsatsen att dagdrömmeri är en viktig kognitiv process. Med andra ord är det bra för oss och kan leda oss till nya idéer eller innovationer. Studien visar också att när vi låter tankarna vandra så använder hjärnan mera alfavågor, som förknippas med att vara avslappnad.

Vad händer i vår hjärna då när vi släpper fokus och hänger oss åt dagdrömmerier? För det första så hjälper alfavågorna som dyker upp i våra hjärnor oss att slappna av. Och våra hjärnor kan inte behålla fokus och produktivitet utan regelbundna perioder av avkoppling. Men det finns en annan sak som händer när vi zoomar ut och låter tankarna vandra, det låter kanske kontraproduktivt, men forskningen visar faktiskt det kan hjälpa oss att hitta lösningar på problem när det inte fungerar att fokusera på dem.

Så nästa gång du vill skapa något nytt eller lösa ett problem kanske du kunde testa skruva upp alfavågorna i din hjärna och låta dina tankar vandra iväg!

Just nu så vandrar skribentens tankar ofta iväg till trädgården och sommarens odlingar.

Therese Sunngren-Granlund är bildkonstnär, amatörodlare och forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia.

Hjärnstark

På samma sätt som en av medborgarinstitutens uppgifter är att erbjuda sådan kunskap som du inte aktivt söker efter eller ens är medveten om att du behöver, är en av bibliotekens uppgifter att visa vägen till nya läsupplevelser med nya insikter. Vi har lyxen att ha ett eget bibliotek på vårt arbis. Strax före jul fick jag ett mejl av bibliotekarien Ylva som upplyste mig om att hon just fått in en bok som hon trodde skulle intressera mig: Hjärnstark. Du som är intresserad av motion, skrev hon.

Motion? Den såg ju ut att handla om hjärnan. Eller hade det kommit med ett h för mycket, kanske boken hette Järnstark? Hur som helst, hon hade lyckats väcka min nyfikenhet och följande gång jag hade ett ärende ner till bottenvåningen passade jag på att slinka in till bibban för att ta mig en titt på boken.

Ylva hade rätt. Boken var för mig, jag läser gärna populärvetenskapliga böcker om hälsa. Och namnet var helt korrekt; underrubriken Hur motion och träning stärker din hjärna gav genast en klarare bild av vad den handlade om. Det är förstås inget nytt under solen att motion är bra för hälsan men det är intressant att läsa om de senaste forskningsrönen på det här området, i synnerhet om vad som konkret händer i hjärnan när vi rör på oss.

En av de många saker som jag började fundera på var sambandet mellan motion och stresstålighet. Det är ju faktiskt två fenomen som vi talar väldigt mycket om, dels att vi – och då menar jag människor i dagens samhälle – inte rör på oss i samma utsträckning som redan några generationer tidigare gjorde, dels att vi hela tiden känner oss stressade. Hur ofta säger vi inte: Jag borde motionera mera men jag hinner inte. Författaren Anders Hansen menar att vi just därför måste röra på oss. Han hävdar att en halvtimmes rask promenad gör att vi klarar av den arbetsmängd vi nyss hade framför oss på kortare tid än om vi orörliga hade tagit oss an den. Vid måttlig motion, t.ex. en rask promenad, märks effekten på hjärnan både under själva promenaden och ett par timmar efteråt.

Detta måste naturligtvis testas innan jag sväljer det med hull och hår. Följaktligen: Nästa gång någon av mina duktiga medarbetare kommer in på mitt rum och ger uttryck för stress, tar jag dem resolut ut på en promenad. Eller om vädret inte tillåter det kan vi naturligtvis också trava upp och ner i trapporna – vi har till all lycka sex våningar att tillryggalägga!

Moa