Vilka kurser ska Medis ordna?

Med jämna mellanrum blossar det upp debatt om hurdana kurser Medborgarinstiutet i Mariehamn ska ha. Medis, som vi säger till vardags, är Ålands största skola, med runt 5000 kursdeltagare årligen och senaste år drygt 9000 genomförda lektioner i kurser av olika slag. Det finns korta kurser och långa kurser av alla de slag under huvudrubrikerna Allmänna ämnen, Data, Språk, Musik, Hälsa & friskvård, Dans, Matlagning, Konst, Textil och hantverk och Övriga praktiska kurser.

Medis uppdrag är enligt lagen ”att erbjuda vuxna medborgare möjligheter till allmänbildande utbildning och en meningsfylld sysselsättning på fritiden i så nära anslutning till hemorten som möjligt”, vilket betyder att det bara är fantasin som sätter gränser. Ingen vet någonsin på förhand vilka kurser som förverkligas – det är kursdeltagarna som bestämmer det genom vilka kurser de väljer att anmäla sig till.

När det då med jämna mellanrum blir fråga om att Medis ska få minskade anslag eller någon ifrågasätter vilka lokaler Medis ska husera i blossar debatten upp och säkert som Amen i kyrkan kommer det fram åsikter om hur mycket onödiga kurser Medis ordnar. För tio år sedan när landsbygdskommunerna ifrågasatte sina ekonomiska bidrag till Medis var det flera kommunpolitiker som tyckte att Medis nog var bra, men det skulle bara få finnas ”nyttiga” kurser. Då var man enig om att motion och friskvård var ”bra” kurser. Det var nyttigt. Det var också nyttigt att lära sig engelska och även IT-kurserna var nyttiga. Men resten var inget att ha. I alla fall skulle man inte få använda skattemedel för alla dessa onyttiga kurser.

Nu är det dags igen. Nu har det blivit debatt om vårt anslag från Landskapsregeringen som plötsligt minskats med 30 procent. I diskussioner på Facebook och i insändare för skribenter nu fram att Medis inte borde ordna motions- och friskvårdskurser. (Det som för tio år sedan var det enda nyttiga vi skulle få hålla på med!) Nej, nu konkurrerar vi med de privata aktörer som på senare tid har poppat upp i stor omfattning. Kritikerna erbjuder också generöst sina spartips. Sådana enkla saker som odling av örter behöver man inte gå kurs i, det finns filmer på Youtube som man kan lära sig av. Efter några år i kör kan man det där så sådana kurser behövs inte heller. Och så vidare…

Det är intressant hur olika man kan se på saker och ting. För oss på Medis är det ett faktum att de privata aktörer som vuxit fram med inriktning på till exempel zumba eller yoga har kunnat göra det för att Medis först har introducerat fenomenet och genom åren arbetat upp en ivrig grupp av utövare som bara vill ha mera. Personer som börjat gå på kurs i yoga har så småningom har utbildat sig till instruktörer och startat egen verksamhet. Det är inget som vi klagar över, vi tycker det är fantastiskt att Medis kan bidra till att utveckla utbudet av fritidsaktiviteter på Åland, både i vår egen regi och i andras. 

I sanningens namn ska sägas att kritikerna inte är många. Det är en handfull som givit uttryck för sådana åsikter. De som vill ha kvar Medis i nuvarande form och som kräver att Landskapsregeringens stöd inte ska minskas är många fler. I den namninsamling som pågår har över 500 underskrifter redan kommit in, dels på vanliga papperslistor och dels på nätet. På nätinsamlingen har de flesta skrivit kommentarer som beskriver hur nyttig och värdefull de upplever att den fria bildning som Medis erbjuder är. Där kan vi som jobbar på Medis hämta inspiration, uppmuntran och stöd för att glatt kunna arbeta vidare med den verksamhet som vi vet att är oerhört viktig för det åländska samhället både i stort och i smått.

Siv Ekström

Mår du bra?

Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och igår kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.

Det hela började när vi snubblade över WHOs definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i Psykisk-, Fysisk- och Social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade?. Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?

Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting piloter som bäst. Där faller man tillbaka på att nästan 30% av åttondeklassister bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.

Ett annat EU projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exklusion. Igen kommer vi tillbaka till WHOs definition om välmående.

Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju t.ex alla sina tränare, familjer, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att var fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.

Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.

Att få fason på musklerna

Inte för att det var något nyårslöfte, men jag har faktiskt inlett det nya året med att börja träna på gym igen. Det var minsann på tiden efter tre års uppehåll! Jag har aldrig varit särskilt intresserad av träning eller idrott. I alla fall inte ur ett tävlingsperspektiv. Cykelturer och promenader kompletterat med ridturer har varit mina sätt att komma ut och röra på mig och samtidigt njuta av naturen.

Julen 2007 fick jag en konsultation med en PT  i julklapp av min bror. Vet alla vad det är? Personlig Tränare, alltså, en som visar och hjälper en att utvecklas med sitt tränande. Det visade sig bli den dyraste julklapp jag någonsin fått, för efter konsultationen fick jag ju börja betala själv. Månadsavgifter till gymmet och arvode för PT:n som jag ingalunda hade med mig varje gång, men som kontrollerade framstegen med jämna mellanrum och kom med nya program som skulle instuderas och så rullade det på.

Till min stora förvåning trivdes jag riktigt bra på Träningsverket och åkte gärna dit en eller ett par gånger i veckan. Det allra första beviset på effektiviteten med det här nya inslaget i mitt liv kom när jag hade gjort mina tre första veckor på gymmet. Tre veckor tränade jag två gånger i veckan enligt mitt program. Sedan åkte jag och undervisade på ett folkmusikläger. Det var första gången på flera år som jag inte fick ont i ryggen en enda gång under hela veckan!

Kim Janson driver Träningsverket. (Bilden från gymmets webbsida)

Min PT Kim var en helt underbar person, hon visste precis var alla hennes (och mina med för den delen) muskler satt och vad de gjorde och hur man skulle få fason på dem. Riktigt lagom peppande och stöttande fick hon mig att hålla på i nästan sex år. Våren 2014 var hon tvungen att minska ner på sitt jobb och kunde inte fortsätta som min PT. På grund av det och av några andra orsaker också trillade jag dessvärre ur den fina lunken med regelbunden träning. Och nu, först nu har jag lyckats återkomma med goda föresatser. Samma ställe men med en ny PT, en ung trevlig kille som verkar förstå sig på tanter. Två gånger i veckan är ett minimum sa den ambitiösa unga mannen. Okej, men i början nu är jag faktiskt nöjd med en gång i veckan. Inte i dag, men i morgon ska jag ta mig dit igen. Jag lovar!

Siv Ekström

När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Tre bokstäver och börjar på m

Hennes ansikte lyser upp i ett stort leende.
– Så trevligt att du kommer och hälsar på! Hur visste du att jag var här?
Jag undrar för mig själv vad hennes ord betyder; i vilken situation, på vilken plats ser hon sig vara? Jag kan inte vara säker på att hon faktiskt vet vem jag är men det är inte så viktigt. Huvudsaken att hon blir glad när jag kommer. Och det blir hon alltid.

Någon gång frågar hon vem jag är.
– Gissa!
– Min dotter?
– Rätt. Vilken av dem?
– Oj, nu kommer jag inte ihåg namnen, skrattar hon lite förläget.
– Tre bokstäver, börjar på m.
Den tankeleken är hon bra på, det är så vi löser korsord tillsammans.
– Mia!
– Den andra.
Och då kommer hon ihåg mitt namn. Och så skrattar hon riktigt gott.
Jag hoppas att det skrattet finns också inne i henne, att hon är just så lättsam till sinnes som hon ger uttryck för att vara.

Moa

Hjärnstark

På samma sätt som en av medborgarinstitutens uppgifter är att erbjuda sådan kunskap som du inte aktivt söker efter eller ens är medveten om att du behöver, är en av bibliotekens uppgifter att visa vägen till nya läsupplevelser med nya insikter. Vi har lyxen att ha ett eget bibliotek på vårt arbis. Strax före jul fick jag ett mejl av bibliotekarien Ylva som upplyste mig om att hon just fått in en bok som hon trodde skulle intressera mig: Hjärnstark. Du som är intresserad av motion, skrev hon.

Motion? Den såg ju ut att handla om hjärnan. Eller hade det kommit med ett h för mycket, kanske boken hette Järnstark? Hur som helst, hon hade lyckats väcka min nyfikenhet och följande gång jag hade ett ärende ner till bottenvåningen passade jag på att slinka in till bibban för att ta mig en titt på boken.

Ylva hade rätt. Boken var för mig, jag läser gärna populärvetenskapliga böcker om hälsa. Och namnet var helt korrekt; underrubriken Hur motion och träning stärker din hjärna gav genast en klarare bild av vad den handlade om. Det är förstås inget nytt under solen att motion är bra för hälsan men det är intressant att läsa om de senaste forskningsrönen på det här området, i synnerhet om vad som konkret händer i hjärnan när vi rör på oss.

En av de många saker som jag började fundera på var sambandet mellan motion och stresstålighet. Det är ju faktiskt två fenomen som vi talar väldigt mycket om, dels att vi – och då menar jag människor i dagens samhälle – inte rör på oss i samma utsträckning som redan några generationer tidigare gjorde, dels att vi hela tiden känner oss stressade. Hur ofta säger vi inte: Jag borde motionera mera men jag hinner inte. Författaren Anders Hansen menar att vi just därför måste röra på oss. Han hävdar att en halvtimmes rask promenad gör att vi klarar av den arbetsmängd vi nyss hade framför oss på kortare tid än om vi orörliga hade tagit oss an den. Vid måttlig motion, t.ex. en rask promenad, märks effekten på hjärnan både under själva promenaden och ett par timmar efteråt.

Detta måste naturligtvis testas innan jag sväljer det med hull och hår. Följaktligen: Nästa gång någon av mina duktiga medarbetare kommer in på mitt rum och ger uttryck för stress, tar jag dem resolut ut på en promenad. Eller om vädret inte tillåter det kan vi naturligtvis också trava upp och ner i trapporna – vi har till all lycka sex våningar att tillryggalägga!

Moa

 

Inte riktigt som på Strömsö…

StretchingO, så gott det gjorde med en timmes coreträning-stretching-avslappning mitt i den hektiska vardagen! Första terminsveckan i våra tillfälliga lokaler har nämligen inte riktigt gått som på Strömsö. Redan första morgonen sade hissen upp kontraktet. Lite senare i veckan ljöd brandlarmet och vi utrymde hela byggnaden. Det gick exemplariskt på mindre än fem minuter. Då hade damerna i gymnastiksalens omklädningsrum till och med hunnit fundera på om de skulle bege sig ut nakna eller klä på sig. De valde det senare alternativet, eftersom de inte hade känt någon röklukt. Larmet visade sig till all lycka vara falskt. Men visst fick det pulsen att stiga en aning.

Som om det inte hade räckt med detta, möttes jag ett par morgnar senare av ett smärre vattenläckage. Då började det redan kännas lite orättvist. Jag inser nu också varför yrkeshögskolan Diakonia byggde sig ett nytt hus…

I ett större perspektiv är det här naturligtvis småpotatis. Mera oroväckande är egentligen det faktum att antalet kursdeltagare sjunkit från föregående år. Kan vår popularitet så starkt bero på den plats där vi funnits i 58 år att en flytt på två kilometer sätter så här tydliga spår? Eller beror det på något annat? Trenden i huvudstadsregionens övriga institut tyder dock inte på någon nedgång, tvärtom. Ändå måste vi naturligtvis fråga oss om ett medborgarinstitut i sin nuvarande form är en utdöende art. Förvandlas också instituten till enbart virtuella verkligheter?

NEJ, jag vill inte! Jag vill tro att instituten också i framtiden inte enbart har en roll som leverantörer av kunskap och färdigheter utan också som skapare av gemenskap och som brobyggare mellan människor. Det ger faktiskt inte alls samma tillfredsställelse att göra magövningar ensam hemma på vardagsrumsgolvet som att stånka tillsammans med andra i en jättestor gympasal och efteråt gemensamt kunna förbättra världen över en kopp kaffe.

Fast vem vet, kanske det känns likadant om jag via mina virtuella glasögon både ser, hör och känner svettlukten av min gympakolleger. Men kaffet som vi dricker efteråt på varsitt håll är definitivt inte det samma!

Moa

 

 

Andas du genom munnen?

Sovande hund med sleep tapeLiksom mången annan brukar jag läsa deckare på semestern. Så dock inte i år. Denna sommar fylldes mitt nattduksbord av böcker som Charmen med tarmen (tro det eller ej, den är faktiskt charmig – boken alltså!), Självläkande människan, Medveten andning… Ett ålderssymptom? Kanske det. Men det är väl bara att acceptera i så fall. Allt har sin tid.

Visst har jag också tidigare varit intresserad av kost- och hälsofrågor. Jag har bara aldrig tidigare slukat tre böcker i rad av genren, men här gav liksom den ena den andra. Och den som inspirerade mig mest var den sista, den om andningen – något så vardagligt och ändå så bortglömt.

Som gammal valthornist tycker jag ju att jag har haft koll på det där med andningen, men ändå har jag i synnerhet under de senaste två åren ganska ofta känt att min andning inte varit optimal. Jag kan i och för sig härleda orsakerna: en stor sorg, en ny utmanande tjänst och krävande studier vid sidan om. Och inget hornspelande!

Författaren Anders Olsson påstår att en förbluffande stor del av befolkningen andas genom munnen, vilket innebär att vi får i oss för mycket syre. Sic, det hade jag inte hört förut. Han jämför det med att äta för mycket mat. Jag som hela mitt liv har andats genom munnen på grund av trånga näsgångar. Jag kommer ännu ihåg hur jag som sexåring opererades i näsan och hur jag trodde att jag skulle kvävas när jag sövdes med eter. Huruvida operationen hjälpte mot de symptom jag då hade av mina trånga näsgångar, kommer jag däremot inte ihåg. Men sedan 25 år tillbaka har också en pollenallergi sett till att min näsa oftast varit täppt.

Bra, medvetna andningsvanor innebär enligt Olsson att andningen är långsam och avspänd, rytmisk och tyst, att andetagen är djupa men inte stora, alltså att de når djupt ner i magen och att andningen går både in och ut genom näsan – också när vi motionerar! För att bevisa att detta är möjligt, har han själv sprungit några halvmaratonlopp med förtejpad mun.

Han medger ödmjukt att han är en andningsnörd och kanske överdriver det hela lite. Han uppmanar oss sålunda inte att tejpa munnen när vi idrottar, däremot nog när vi sover! Visst låter det väl lite spooky? Men som jag gärna själv prövar på sådant som påstås vara hälsosamt innan jag skjuter det i sank, måste jag naturligtvis testa också detta. Första natten klarade jag av en minut, sen var jag övertygad om att jag skulle kvävas och slet desperat av mig tejpbiten. Andra kvällen hann det gå 15 minuter. De följande nätterna skedde fritagningen någon gång under natten, men efter ungefär en vecka vaknade jag fasttejpad och utsövd med en känsla i kroppen av att jag sovit djupt och utan avbrott. Visst är det väl lite märkligt…

Moa

 

 

 

Lurad i nästan 40 år

Jag vet att jag är totalt säsongsvidrig, men jag är så indignerad att jag bara måste få skriva om dagens insikt. Jag har nämligen äntligen kommit på varför mina lussekatter inte blir lika goda som de som vi bakade i min barndom. Bonniers stora kokbok har lurat mig! Den var husguden under hela min uppväxt och därför en av de första saker jag köpte till min studentlya. År efter år har jag bakat lussekatter utgående från den och varje år blivit lika besviken. Först i dag, då jag gick igenom min mammas hyllmetrar av kokböcker, hittade jag orsaken.

Mammas upplaga av Bonniers stora kokbok från 1960 var redan i min barndom sliten och det var inte många blad som satt fast mera i dag. Därför passade jag på att plocka ut sidan med lussekattsreceptet. Och hast du mir gesehen, det receptet hade både mera smör och socker än mitt. Inte undra på att mitt smakminne har känt sig bedraget under alla dessa år!

Recept

Själv kommer min mamma inte ihåg några recept mera. Men mat är fortsättningsvis ett av de stora glädjeämnena i hennes liv – i dag säkert det största. Får jag också mat? frågar hon inför varje måltid med runda ögon fyllda av förväntan. Och hon blir aldrig besviken, allt som hon serveras på Blåsippan är lika gott. Hon som minsann haft åsikter om mat under sitt liv! Men numera är hon en stillsam och förnöjd gammal tant, som enligt egen utsago mår bra där hon sitter och pajar sin vita leksakskatt. Alzheimer har många ansikten.

Moa

Styr dina tankar

Inspirerad av #G18prat som vi genomförde senaste vecka började jag observera min näromgivning på ett nytt sätt och närmare titta på hur folk beter sig och uppträder mot varandra. På gymmet där jag går hade vi en väldigt intressant diskussion oss 50+ gubbar emellan om den mentala biten vid träning . Yousef från Ghana är en glad pratkvarn som lever för att få komma till gymmet varje kväll efter jobbet, inte bara för träningen men lika mycket för umgänget.  Hannu tvingar sig dit, tyckte det är så trögt och jobbigt när det är så mycket folk på gymmet och framstegen lyser med sin frånvaro. ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det” fick igen en ny innebörd för mig .

Att lära sig bli mer positiv är bra på många sätt. Enligt många experter är det du upplever i livet ett resultat av vad du tänker. Det kommer påverka omgivningen och upplevelserna som du kommer ha. Negativa tankar är en fingervisning på vad som behöver förändras. Tankar är en stor indikation på vad som händer i ditt liv. Om du konstant tänker på något så betyder det att det påverkar dig på något sätt. Tankar leder till upptäckten av vad du behöver göra.

Det finns flera fördelar av att tänkta positivt. Några av dem inkluderar ett förlängt liv, lägre stressnivåer, lägre risk för depression, starkare motstånd för en vanlig förkylning, ett bättre fysiskt-psykiskt välmående samt att man kan hantera svåra tider och stressade situationer bland andra lättare. Livskvalitén och livsglädjen överlag, hur vi har det, blir märkbart ljusare bara genom att fästa vikt vid sina egna tankar. Vad väljer jag att se omkring mig? Problemen eller möjligheterna?

Det är naivt att tänka sig att bara man förhåller sig positiv och ser på världen genom rosa pupsiga linser så har man inga problem. Så är det ju naturligtvis inte, men det blir lättare om man väljer att inte stressa över saker man inte rår på.

Ett av dem är att undvika negative influenser. Betingad beteelse är vad vi lär oss från vår omgivning. Mycket negativitet leder till att vi också blir negativt inställda. Detta borde vi fästa vikt vid från alla aspekter, inklusive personer som är oss nära. Även om det är någon som står dig nära, som en familjemedlem eller nära vän, borde du inte tolerera deras dåliga beteende. Istället kanske vi kan hjälpa varandra och påvisa vänligt att ”det där är visst ganska negativt”? Försök hålla dig borta från sådant beteende som du inte vill förknippa med dig själv. Välj dina vänner och gör bara saker som du är bekväm med istället för att försöka imponera på andra.

Försök att leta efter den ljusa sidan av alla situationer. Det finns många fördelar att hämta från detta. Att göra det under en längre tid rekommenderas eftersom att det till slut kommer bli en vana. Detta kommer göra under för att förbättra dina positiva tankefärdigheter.

Försäkra att ditt positiva och nyfikna tänkande inte förbises även när du inte får det du vill. Det bra med det är att du kommer få värdefulla erfarenheter. De är viktiga och är bättre än materiella saker. Sådana saker kan tyna bort, men erfarenheter stannar med oss vare sig vi vill eller ej.

Att le är ett stort steg mot positivt tänkande. En stor mängd studier har kommit fram till att även ett framtvingat leende kan lyfta ens humör. Ett fint leende är inte bara bra för dig utan också för dem runtomkring dig.