Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Mjölmaskar – mums!

Kom inte och påstå att vi inte skulle vara i tiden! När jag öppnar veckans trendbrev från noden.se möts jag av rubriken En härligt fri filosofi. Och vilken filosofi är det? Jo, det faktum att man nu tillåter insekter som livsmedel i Finland, konstaterar Kjell Lindström i mejlet. Han konstaterar vidare att det är en trend som verkligen är värd att diskutera.

Så bra att vi har Insekter i matlagningen i vårt kursutbud, skrockar jag förnöjt för mig själv. Fast när kurstexten skrevs i våras måste vi ännu tala om insekterna som köksdekorationer. Jag kommer ihåg att jag vid korrekturläsningen försökte protestera med invändningen att mina tankar går i en helt annan riktning när jag hör ordet köksdekoration. Men min planeringsansvariga lärare i hushåll hade naturligtvis koll på terminologin inom sitt område.

Foto Nina Westerback

Men tillbaka till den svenska trenddiskussionen. Jag bara måste få citera de fördelar Lindström radar upp:

  • Man behöver inte skicka med barnen matsäck när de går på skogsutflykt.
  • Att hitta ett spindelnäste i källaren kan rädda hela fredagsmyset.
  • Semester i Myggträsk blir plötsligt ett både delikat och prisvärt alternativ.

Låter det inte härligt – medge att du drar på smilbanden! Men vad tycker du egentligen? Äckligt eller ett reellt alternativ på din meny?

undrar Moa

MIMO

Att jobba i fluida nätverk med multifacetterat ledarskap, kontextuell agenda och OPM finansiering (Other Peoples Money) lär vara det nya arbetssättet framöver. Det pratas mycket om lean- produkt utveckling, inkrementella iterationer osv. Väldigt snabbt får jag känslan av att den serverade snömosen skulle vara tjänt av litet kryddor i form av pålitlighet, kurage, sunt förnuft och båda fötterna på jorden samtidigt. Med fina begrepp och vackra beskrivningar går det inte att ersätta de grundläggande frågorna; Varför? Vad? Hur? Vem? När?

Jag läste en artikel i en flygplanstidning med en intervju på unga entusiastiska, optimistiska visionära ledare som vågade grundligt ifrågasätta existerande processer, normer och rutiner. Ungtuppar som klivit högst upp på högen och nu högljutt kacklar ut sin enorma livserfarenhet och visdom som de erhållit under de första 25 åren som de levt. I den artikel jag läste sades det att partnerskap är dagens täckmantel för misslyckade affärer. Vi pratar oss varma om partnerskap, jämbördiga och likvärdiga samarbetspartners när verkligheten är en helt annan. Alla som går med i ett partnerskap har en självisk MIMO strategi. Minimum Input, Maximum Output. Detta vill alla ha, detta anser vi oss vara berättigade. Vår tid har introducerat ett tänk var alltför många anser sig vara berättigad till sin del utan att man nödvändigtvis skall behöva jobba för det.

Grundtanken bakom partnerskap, det magiska som gör 1+1=3 är det inget fel på. Denna tanke var man ingår ett partnerskap eller samarbete, för att uppnå något större än vad endera parten kan uppnå allena, är helt vettig. Större marknader, bättre relevans, bredare publik… allt detta möjliggörs av välfungerande, strukturerade och välstyrda partnerskap. Så fort MIMO kommer med i bilden  börjar korthuset gunga och riskerar eventuellt att kollapsa.

Lite samma MIMO problematik ser jag också med många nätverk som vi är delaktiga i idag. Alla vill ha fördelarna från nätverken men vill alla bidra till att nätverket blir bättre, smartare, effektivare? Många gånger är det viktigt att just jag finns med i ett nätverk, att jag syns och hörs i nätverket, men vet jag varför jag för det första har gått med i nätverket? Vilket är mitt syfte i nätverket? Vi nätverkar för att uppnå ett definierat mål, inte för att personligen synnas. Nätverken borde inte vara självändamål för narcisister att profilera sig. Fungerande nätverk har en kärna av eldsjälar som brinner för saken man nätverkar kring. De inkluderar andra, sätter krav och förväntningar på varandra och är mycket fokuserade på att hålla kärnan i nätverket glödhet. I kärnan på välfungerande nätverk hittar du sällan personer som har nån MIMO agenda på sitt bord.

Då återstår frågan om jag har kuraget att ta avstånd till MIMO drivna nätverk eller kroknar jag under det yttre trycket?

Kan du ta kritik?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken, den vi bad om, så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över helheten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur.

Samtidigt, som vi inte alla gånger klarar av att hantera den kritik som vi bett om, är vi om möjligt ännu sämre på att ge konstruktiv kritik eller feedback. Nu vill jag vara litet försiktig med att dra alla över samma kam men ibland när man pratar med chefer och personer i ledande ställning så får man uppfattningen att tystnaden skall tas som något positivt. När man väl gör fel så då är det dessa raka rör som har en tendens att ta över.

Är det vår nyhetsbevakning som har lärt oss detta? Varje dag läser vi i dags- och kvällstidningar om olika varianter av ”dåliga nyheter”. Det har blivit otroligt viktigt att trumma ut missförhållanden och påpeka fel och brister runt omkring oss. Det är visst som så att dåliga nyheter och skandaler säljer lösnummer? Men är det definitionen för opartisk och objektiv journalism?

Vi stärker vårt självförtroende, blir modigare och vågar utmana status quo när vi får erkännande för vad vi gjort. Precis på samma sätt orkar vi ta emot problem som vi ser omkring oss och möjligheterna som döljer sig där bakom. För medias del betyder detta att vi borde kunna lyfta fram problem omkring oss och ge grundliga konsekvens analyser över situationen. I mitt jobb vill jag styra mycket via målsättningar och försöker försäkra mig om att mina medarbetare förstår varför något är viktigt i det som vi gör.

På detta sätt blir kritiken konstruktivare för vi pratar om varför och hur vi når målsättningarna. Återkopplingen blir mera proaktiv och vi lär oss genom de misstag som vi gjort och lyckas konsekvens analysera dem till något positivt. På detta sätt lär jag mig. På detta sätt tror jag att också mitt team lär sig att bli bättre och bättre.

Vi ber ofta om kritik och självrannsakan oss själva. Det finns en viss risk här. Man blir lätt ledsen om man ber om kritik men sen inte vill ta den till sig när man väl får den. Då blir det lätt personligt och det skall vi försöka undvika. I sak kan vi strida som hund och katt men att blanda in personlighet och känslor i kritiken det skall vi avstå från.

Dags för samtal

Med det nya året har vi som kutym att hålla utvecklingssamtal på mitt jobb. Vi har egentligen ett ganska enkelt och effektivt sätt som vi gör det på.

Alla fyller i ett formulär med frågor som underlag för diskussionen tillsammans med förmannen. Med intentionen att ta en kort utvärderande tillbaka blick så riktas diskussionen ganska snabbt mot det nya året, det som ligger framför oss och vad som behövs. 1- 1 1/2h lägger vi till sidan för samtalen. Så är det tänkt alltså. De utvecklingssamtal som jag deltagit i har varierat mellan 1 – 4 timmar. För mig är det viktigt att det som behöver sägas lyfts fram och ventileras. Då får det ta den tid det tar.

Som ledare är detta för mig ett verktyg, nästan jämförbart med en hälsogranskning. Den svarar på frågor, planerar åtgärder och fortbildningar och drar upp riktlinjer. Detta är också  mina medarbetares chans att få en legitim tid att diskutera igenom ärenden som man funderar på. Det krävs  att ledaren respekterar mötet för vad det är. Medlemmarna i mitt team har alla kommit väldigt förberedda till våra samtal. Vi har pratat igenom frågor som bekymrar/oroar, vi har tagit fram nya ideer som vi hoppas kunna förverkliga, vi har lärt oss känna varandra bättre och framför allt är det jag som har försökt lyssna ( för en gångs skull ). Det skulle ju vara svinaktigt av mig som förman att negligera betydelsen  av samtalet.

Tyvärr finns det alltid också ett inslag av att man inte ”vågar vara ärlig”. Det är väldigt beklagligt och när det sker vill jag se det som en utvärdering av mitt ledarskap och kulturen som råder. Detta är svårt att greppa men det handlar väl sist och slutligen om respekt. Är jag en ledare som kommer tillbaka och ”hämnas” för att jag fått ta del av ärlig kritik? Här är något som alla i ledande ställning får jobba med sig själv. Själv är jag ganska tillfreds med min förmåga att skilja på gnäll och konstruktiv kritik. Allmänt gnäll finns alltid, det behöver vi utrymme för men samtidigt så leder gnäll sällan till något uppbyggande.

Asko Sarkola sade en gång i en utbildning jag gick på att en ledare behöver ha enormt stora skitfickor. Gnället eller illamåendet måste få komma ut. Då behöver ledaren ta emot detta och sätta dem djupt in i sina skitfickor, var det småningom förmultnar och lärdomarna använder vi som gödsel i organisationen.

Konstruktiv kritik är en helt annan sak. Detta är något som jag uppskattar väldigt. Konstruktiv kritik bygger ju på ett problem man ser OCH på ett förslag till hur vi kan lösa det.Konstruktiv kritik är opersonligt och kritiserar främst aktiviteter och processer.  Konstruktiv kritik visar också engagemanget som man har för jobbet. Nöjer man sig vid att nysta på som alltid tidigare eller vill man bli bättre?

Tidigare i min karriär har jag fått ett sms 5 min innan samtalet var min chef kort informerat mig om att vi måste flytta mötet, leta en ny tid i min kalender så ser vi om det passar. Då kände jag mig totalt och fullkomligt onödig förkarad. Så beter sig inte en ledare. Ledaren bör, skall och måste respektera den överenskomna tiden. En ledare måste prioritera sina medarbetare. Då kan han också förvänta sig att medarbetaren kommer förberedd med argument och engagerad i att driva utvecklingen av verksamheten vidare.

Utvecklingssamtalen är väldigt viktiga. De behöver respekteras av både ledaren och  medarbetaren för den betydelse som den har för verksamheten.

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video  mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna.  Det blir dragigt och kallt  också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill.  Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.

Anno Domini 2016

Detta blir det sista inlägget för min del i år. Jag hade hoppats kunna skriva om julfrid, julstämning, pyssel och traditioner. Just nu är det svårt att samla tankarna kring julfirandet. För mycket oroligheter, ovissheter och osäkerhet rusar runt i knoppen på mig.

Anno domini 2016 gjorde sitt bästa för att komma med i historie böckerna. Under året som gick fick vi ta del av Brexit, Trumps triumfer och 19.12 både avrättningen av den ryska ambassadören Karlov i Turkiet liksom terrorattacken i Berlin. Samtidigt värms vår planet upp snabbare än tidigare och det är endast Trump som vet att detta är ett skämt som alla vetenskapsmän runt jorden hittat på.  Det blev litet onödigt negativt så här inför jul. Litet svårt att hitta rätt julstämning.

Här i Finland ville Anno Domini 2016 också göra inrikespolitisk historia. Studeranden och hela utbildningssidan har fått sig en fruktansvärd smäll. Inbesparingar genomförs som det inte finns några logiska argument för. Visst är det kris i statskassan men skall vi verkligen skära bort vår utveckling? När vi sparar på ungdomar och utbildning så sparar vi bort Finlands framtid. Detta har till och med professor Alf Rehn rutit till om med ett mycket färggrant språk. Paradoxalt så det enda som steg till ytan var svordomar som en professor tar sig till, inte innehållet i vad han sade eller varför han tvingades ta till dessa kraftuttryck.

Svenskfinland har under året som gått utsatts för än den ena än den andra misshandeln. Allting kulminerade väl kring jourreformen om Vasa sjukhus. Att vår regering ”täcks” göra något liknande är jag lika förvånad över som Mats Nylund. Tusentals av oss skrev ett personligt brev till president Sauli Niinistö. Vårt  sista halmstrå vi hoppades på för att han inte skulle stadfästa lagförslaget om jourreformen. Det hjälpte inte heller utan riksdagen gav oss en smäll till.

Vår regering har också valt att ha en egen tolkning av vår heliga grundlag, det enda rättesnöret som borde knyta ihop allt i vårt land. Frågan kvarstår om vi kan lita på att den håller längre? Inte ens justitiekanslerns uppmaningar och rekommendationer tas längre i beaktande. Jag undrar om det inte trots allt skulle vara bra att ha en jurist med i regeringen. Det verkar litet som att en truckförare som justitieminister inte riktigt fyller måttet.

Soppan kring Talvivaara och Terrafame blev allt grumligare efter att staten beviljade 100M€ pengar för verksamheten. Härifrån hyvlades en halv miljon till statsministerns släktingar vilket ledde till en nyhetshärva utan like. Pressfriheten fick sig en rejäl törn när premiärministern försökte tysta ner Yle. Ämbetsmän inom Yle valde att följa premiärministerns linje och ändrade fakta i reportage som gjordes. Reportrarna fick nog och sade upp sig. Under året som gick verkar det som att vi omdefinierade betydelsen av opartisk journalistik.

Så mot denna dystra och mörka bakgrund skall vi då fira jul. Lägenheten jag bor i är under stamrörsbyte så vi bor i en tillfällig lägenhet som inte känns som ”hemma”. Följaktligen har min familj valt att fira jul tillsammans med vår dotter i Berlin. Det började utmanande med ett meddelande från henne sent härom kvällen att hon är säker och oskadd. Med sina vänner besökte de julmarknaden i Friedrichshein samtidigt som långtradaren plöjde in bland oskyldiga människor i Charlottenburg. Få se vilken stämning och vilka säkerhetspådrag som Berlin bjuder på under julen.

Det blev ett otroligt tråkigt och pessimistiskt inlägg denna gång. Långt ifrån vad jag önskar att den var. 2016 verkar bli ett verkligt bottennapp men det det kan bara bli bättre härifrån.

God Jul och i hopp om ett mycket bättre nytt år 2017!

Börja med varför

varfor_hur

Nu när året småningom året hållet på att ta slut så är redovisningar av olika slag högt prioriterade på olika agendor. Det följande som följer därpå är ju sedan strategier och verksamhetsplaner som skall göras upp inför det nya året. Det som dessa alla har gemensamt är dessa deadlines som är förknippade med arbetet. Långa nätter blir till korta dagar samtidigt som ångesten stiger och skrivkrampen tilltar. Spelar ingen roll hur systematisk och välplanerad man är. Dessa deadlines kommer alltid för tidigt. Spelar ingen roll hur väl man planerar och förbereder sig så tenderar dessa deadlines alltid att komman för tidigt.
Idag har jag hållit i trådarna för en workshop var vi jobbat vidare på strategier och målsättningar för verksamheten. Det är väldigt inspirerande att bryta ny mark med intelligenta människor. Vi fick massor gjort men jobbet blev inte klart, den deadlinen kom också för tidigt. Vi berättigar för oss att det är ok att vi nu inte fick allting gjort och kan ta resten nästa gång. Frågan är när nästa gång är? Blir vi då också överraskade av att deadlinen kommer för tidigt?

När jag förberedde mig för dagens workshop så hämtade jag inspiration också från Simon Sineks video på YouTube som heter “Start with Why”. Helt brilliant video som förklarar ingående betydelsen av kommunikation och sättet vi kommunicerar på när vi jobbar med våra strategier. Många gånger presenterar vi dem som “det där man måste göra”, det låter hip och hop och i tiden, modernt, progressivt och så otroligt insiktsfullt. Man känner sig viktig och smickrad för man jobbar med de heliga strategierna. Ändå händer det att många hugger i sten redan innan de börjat. Man jobbar i fel ordningsföljd. Det viktiga är inte VAD mand jobbar med utan VARFÖR.

Den rätta marschordningen enligt Sinek är VARFÖR => HUR => VAD. Först måste man förklara varför man finns till, mervärdet, betydelsen, varför man resonerar och gör som man gör. Hur syns detta i den verksamhet och de produkter/tjänster man tar fram. Till sist kommer man sedan till det egentliga resultatet eller vad.

Hemligheten här ligger i mervärdet i de affektiva argumenten som presenteras. Den som tror på Varför du gör vad du gör. Hen blir intresserad av hur det syns, hur du skapar mervärde och följaktligen köper han också vad slutresultatet blir. Kolla videon så vet du varför det lönar sig att börja med varför.

 

Bry dig och välj att göra rätt

Nu har denna före detta revolterande, halvt anarkistiska punkrockare fått sig en rejäl tankeställare. Denna vecka har jag agerat värd för Danjin Malinovic, en skådespelare från Helsingborg (SVE). Jag har lärt mig så mycket och skäms över massor som jag gjort i ren frustration som tonåring.

Det är med en viss avsky och väldigt generat som jag tittar tillbaka på mitt eget beteende, aggressionerna och gnället som jag mobiliserade upp i tonåren.  Jag hade anlitat honom för två evenemang för  #G18prat i Helsingfors och Vasa var han framförde sin självbiografiska monolog ”Var är mitt hem?”.

Danjin flydde med sin familj som en liten pojke från Derventa i Bosnien-Herzegovina till Moskva vart hans far tvingats fly redan tidigare. Hans pappa är ortodox och mamma katolik. Pappan pressades att mörda sin ”smutsiga familj” (som en sann ortodox) men valde istället att skona deras liv och fly till Moskva.

När familjen återförenas efter knappt två år i Moskva,  blir mamman småningom misshandlad  av  maskerade män i sovrummet, pappan misshandlad i vardagsrummet och Danjin och hans syster fastbundna vid en stol i sitt sovrum. Misshandlarna var polisen, det hade blivit dags att fly igen.

Efter många om och men, kroatiska pass och flera års väntan fick Danjin och hans familj uppehållstillstånd i Sverige. Danjin hade äntligen fått en laglig existens, han fanns, han hade fått ett hem.  Idag jobbar han som skådespelare och bygger upp ett nytt liv för sig i Helsingborg.

Jag frågade honom hur han tycker att vi skall bemöta de flyktingar som vi kommer i kontakt med idag?
-”Gör inget speciellt, behandla dem som de medmänniskor de är. Bry dig och välj att göra rätt”. Svårare än så är det faktiskt inte. Om vi bryr oss om varandra, vi vet skillnad på rätt och fel. Vi väljer att göra det som är rätt så då blir livet bättre för oss alla. Det värsta vi kan göra är att inte bry oss, att vi inte tar reda på, att vi inte frågar eller försöker hjälpa till innan vi fattar våra beslut. Det som vi alla bör komma ihåg är att alla är någon! Alla har en unik berättelse och det enda vi behöver göra är att lyssna.

Danjin växte upp i ett krig, med misshandel, ett brinnande intresse för fotboll och dataspel precis som vilken annan kille som helst. Idag har han funnit sitt hem. Jag frågade honom vem han hejar på när Sverige möter Bosnien i fotboll, men den frågan kunde han inte ännu svara på. Han är kanske den enda som hejar på domarn i den matchen?

Spara på fel ställe

Under den gångna veckan har jag under två testoron stinna tillfällen träffat två gamla arbetskompisar som båda, oberoende av varandra, lyfte fram sina observationer om Finland. Båda dessa herrar, den ena från Cypern och den andra från England, har varit bosatta i Finland ca. 20 år och drivit sina egna företag de senaste 5-6 åren. Bara för att ge litet perspektiv var deras resonemang kommer från och mina egna slutsatser. Så, enligt dem;

Hela upplägget med studiestöd för studerande är ofta totalt missförstått i vårt samhälle. Detta handlar inte om gratis pengar till studerande så att de skall få leva rajtantajtan, supa och leva ett hejdlöst studieliv. Detta ansågs vara en väldigt konstig och allmän uppfattning. Studiestödet i Finland är ju egentligen ett väldigt dåligt stöd jämfört om man väljer att inte göra något och istället kröka dagarna i ändå på socialbidrag. Med andra ord vi delar ut studiestöd till dem som begär mindre för att kunna ge mera tillbaka längre fram. Från dessa skall vi ta bort detta stöd???

Studeranden idag är de som kommer att i framtiden betala våra sociala understöd, stöd till företag, skatter och pensioner. De är ju egentligen världens bästa spargris – staten ger dem väldigt litet och får hela tiden mera tillbaka. Vem är så klantig att man vill ta livet av hönan som lägger dessa guldägg?

Följande diskussionsämne var vår hälsovård. Finland har ett otroligt bra, landsomfattande och fungerande allmän hälsovård. Jämförelserna med Cypern och också England gjorde att jag satt där och myste stolt över att vara finne. Från en begynnande graviditet ända tills locket stängs på kistan så har vi en av världens bäst fungerande, mest kompetenta vård och de bästa läkarna. Men detta upplägg skall nu skrotas och bytas ut mot en modell som man inte får att fungera i teorin. Hur skall det då bli när den skall förverkligas i praktiken?

Vi var väldigt eniga om att grunden till allt detta läggs i vår skola och den struktur som vi har i vår utbildning. Det är ju ett allmänt känt faktum att här är vi också ledande i världen. Alla resultat pekar på det. Oberoende av stadie eller omfång så har vi i ett internationellt perspektiv ögonen på oss. Vi är ledstjärnan som resten av världen följer.

Nu skall vi då digitalisera vår undervisning och väldigt grovt karikerat så ter det sig som att besluten fattas utifrån att bara vi har en PC eller en padda i klassrummet så är undervisningen digitaliserad. Det handlar om en helt ny verksamhet, mycket okänt ännu och många fördomar ute på fältet. Men var finns anslagen för den pedagogiska kompetensutveckling för lärarna som man så desperat efterlyser. Den skall kommunen betala och stå för. Det har kommunen inte råd med för de beviljade anslagen hinner inte till.

Inom affärsvärlden pratar man om USP, Unique Selling Point. Förenklat handlar det om hur man skiljer sig från konkurrensen på marknaden, vad som gör oss attraktiva och unika och ger en orsak för kunderna att ”köpa” från oss. Finland behöver idag export mera än någonting annat. För att bli mera konkurrenskraftiga och attraktiva på världsmarknaden väljer vi då självmant att spara bort och ta kål på det som vi internationellt är erkända för. Vi väljer att ta kål på vår USP. Områden var vi är en förebild för många länder runt om i världen.

Själv hade jag inte tänkt på situationen från denna vinkel. Det behövdes två nyanlända till vårt land för att vidga mina vyer på dessa punkter. Dessa nyanlända är en stor resurs för oss bara vi lyssnar på dem. De har en förmåga att se förhållanden från helt nya synvinklar. Väldigt nyttigt för mig, för oss och framför allt för våra politiker som fattar dessa, enligt mig otroligt klantiga beslut. Vi sparar på fel ställe. Studiestöden då som ett praktexempel på den absolut bästa långtidsinvestering som vi kan göra för Finland. Detta hoppas jag att varje national ekonom kan förstå.