Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Språk och utbildning

Häromdagen läste jag en kolumn i Hbl sär skribenten uttryckte en lätt irritation över att språkvårdare i Sverige ofta är väldigt snabba med att acceptera nya ord och ordformer som kommer in via talspråket. Jag kände så igen mig i hans funderingar. Det har mer än en gång hänt att jag kollat något som strider mot min språkkänsla på en svensk språkvårdssajt och besviken kunnat konstatera, att det anses helt ok i Sverige. Nej, tacka vet jag vår eget institut för de inhemska språken. Där stöter jag mycket oftare på förståelse, nu senast då jag ville få bekräftelse på att vi inte ska tala om ett kolneutralt Helsingfors fastän man på finska säger hiilineutraali Helsinki. Klimatneutralt var institutets rekommendation. Det kan jag svälja.

Men liksom kolumnskribenten funderar jag också allt som oftast på om det faktiskt är mödan värt att krampaktigt hålla fast vid gamla regler och alltid försöka hitta helsvenska begrepp i stället för att bara acceptera det faktum att språket hela tiden förändras och tar influenser från andra språk. Så har det alltid varit, det vet jag ju som gammal språklärare.

När jag rannsakar mig själv inser jag också att min nördiga inställning till svenskan bara gäller oss som har svenska till modersmål. Om en finskspråkig person eller någon med ett annat modersmål säger något ”fel”, hakar jag inte alls upp mig på det. Då tycker jag bara att det är fantastiskt att den personen väljer att tala svenska. Och det är faktiskt något jag de facto stöter på ganska ofta nuförtiden – denna positiva inställning till svenskan, åtminstone inom vår sektor för fostran och utbildning. Vad kan väl vara bättre än att höra finska kolleger vara oroliga för att svenskan hamnar i skymundan till exempel i våra gemensamma tvåspråkiga arbetsgrupper!

Därför tror jag starkt på att vägen till en levande svenska i Finland går via samverkan med finska kolleger och organistationer. Dels för att göra dem medvetna om vår existens och våra eventuella behov av speciallösningar, dels för att från början kunna vara med och påverka så att vi inte i slutändan står inför konklusionen ”ja sama ruotsiksi”. För det är som bekant inte alltid så.

På samma sätt är det naturligtvis viktigt att vi också inom vår egen språkgrupp på riktigt kan samverka i viktiga frågor som berör bara oss. Just nu är det aktuellt med den utbildningspolitiska redogörelse som ska avges till riksdagen under hösten. Till min glädje gav det dialogseminarium som undervisnings- och kulturministeriet arrangerade för någon vecka sedan en positiv föraning om att det är möjligt. Där sammanstrålade företrädare för alla utbildningsformer för att tillsammans fundera på hur utbildningsfältet på svenska ska se ut i framtiden. Målet är bland annat att garantera att utbildningen bygger upp en samhällelig jämlikhet och likvärdighet.

Vad krävs det av oss för att vi ska nå dit? Krävs det kanske att vi hittar gränsöverskridande strukturer för utbildningen på svenska och inte så hårt håller fast vid vårt rutmönster, där alla har sin klart utstakade roll? Eller krävs det något helt annat? Oberoende av vad ministeriets arbetsgrupp kommer fram till, tror jag starkt på att den fria bildningen kommer att ha en ännu viktigare roll än tidigare. Vi kan vara kittet som binder ihop olika utbildningsformer, kameleonter som vi lärt oss att vara under historiens gång.  

Moa